Posts Tagged: mediehus


14
Sep 09

Medierna måste vara lika viktiga som att bajsa

Massmediernas grundläggande problem är inte betalningsmodeller eller distributionsmetoder. Inte heller för låg, eller för hög, aktivitet i viss teknik. Att deras produkt inte är teknik borde vara en självklar insikt men verkar fortfarande inte vara det – men inte heller detta är det grundläggande problemet.

Problemet ligger helt enkelt i graden av angelägenhet.

Jag prenumererar på två morgontidningar. Ibland vet jag varför, men allt som oftast bollar jag med tanken på att säga upp prenumerationen. Varje dag efter frukost, varje dag efter att än en gång med en tung utandning ha lämnat tidningen därhän efter att ha läst ettan, nyhetssammanfattningen och eventuellt ledaren.

Är jag en ointresserad människa? Well, allmänbildningen har varit bättre. Men faktum är att jag lyckas skaffa mig rätt bra insyn i vad som händer i samhället varje dag ändå. Informationen hämtar jag från många olika platser: familj, vänner, nätet, nätet, nätet, radio … Precis som du, omger jag mig med informationskällor, precis som du kan jag inte undvika att snappa upp relevant information när den landar på mig.

Så, min prenumeration à 200 kronor per månad och tidning är oftast rätt bortkastade pengar, sett ur informationssynpunkt. Måste det verkligen vara så?

Nej, absolut inte. Tvärtom, för medierna själva måste det vara på ett annat sätt: det är en övertygelse som jag delar med många, en övertygelse som det börjar finnas allt större samstämmighet om. Alltfler pratar om att mediernas problem inte är icke-existerande betalningsmodeller utan ett underpresterande innehåll. Alltfler pratar om att problemet sitter i attityder, rutiner och vanor, inte i förmågan att utnyttja teknikens landvinningar och möjligheter. Här på SSBD har Anton Johansson redan varit inne på det.

För låt oss enas om en sak: teknik är fruktansvärt ointressant (om än inte obefintligt) som konkurrensfördel, jämfört med innehåll. Varför funkar suddiga, korniga, svartvita bilder i dagstidningen, men inte i annonser? Varför tittar folk på hackiga, suddiga, sunkiga Youtube-klipp, när ”film är bäst på bio”? Varför sitter vi och tankar ner burkiga intervjuer på podcasts, när P3 fyller timme efter timme med regionala humor-stjärnor?

Helt enkelt för att innehållet är mer intressant än presentationen. (Vilket inte gör presentationen oviktig – men vi tar det innifrån och ut, ok?)

Så, nu närmar vi oss kärnan. Medierna måste leverera intressant, relevant, nytt och unikt innehåll för att behålla vårt intresse. En självklarhet, kan tyckas, journalistisk grundkurs 1A. Det stämmer naturligtvis, men som vanligt: snacka går ju.

Kvällspressen går i nio fall av tio på ”intressant”. Statsradion på ”relevant”. Morgonpressen på ”nytt”. Ingen på unikt.

Det är ju så det ser ut! (Ja, här lämnar jag dörren vidöppen för vederlägganden, men du kan motbevisa mig hur mycket du vill och ändå ha helt fel. Fall till föga, innan du gör dig själv till åtlöje.)

Kombinationen intressant-relevant-nytt-unikt är i princip omöjlig att hitta i dagens mainstreammedier (på riksplanet, ska tilläggas). Det finns enskilda och tillfälliga undantag, men på det stora hela. Vad vi istället hittar är omtuggad, gammal, ytlig, relevant på ett högre plan-information. Lyssna till exempel på Ekot en hel dag: samma nyhet som kommer i morgonsändningen, ligger ofta kvar i sändningen till kvart i fem-ekot.

Vilket gör att mina skäl för att lägga tid på att ta till mig informationen eroderar. Jag hoppar helt enkelt över att läsa.

Jag vill inte hävda att det var bättre förr, journalistiken har utvecklats och på sina håll blivit bättre. Men en viktig skillnad är att massmedierna förlorat sitt informationsmonopol. Det som var unikt förr, blir idag allmängods som levereras i många olika kanaler.

En annan skillnad är massmediernas försök att modernisera sig, att behålla läsarna. Kanske du, liksom jag, upplever en trend i en kraftigt förändrad journalistik sedan det stora tabloid-skiftet kring sekelskiftet? Inte bara i layout och presentation vilket är naturligt, utan i journalistikens attityd, djup, frågeställningar? Kanske kan Martin Jönssons inlägg inför SvD:s senaste redesign ett resultat av detta: han skriver att det inte bara är tidningens utseende som setts över, utan journalistiken och redaktionens arbete som helhet. (Han är för övrigt ytterligare en som talar om innehållet som problemet, inte betalningsmodeller.)

Ett annat viktigt skäl är naturligtvis varufieringen av journalistik, en utveckling som pågått länge men accelererat de senaste decennierna. Utvecklingen innebär ofta att till exempel tidningens paketering förändras, medan innehållet står stilla.

Teknikutvecklingen, informationsutvecklingen och samhällets utveckling i stort är alla faktorer som måste påverka och påverkar strategier och utveckling inom medierna. Att journalister och medieledningar utnyttjar bästa tänkbara teknik både för informationsinhämtning och presentation borde vara självklarheter (ofta är det inte ens svårt eller kostsamt).

Men i all denna utveckling måste medieledningarna, ägarna och framförallt hantverkarna själva, journalister på alla plan, komma ihåg varför någon över huvud taget skulle vara intresserad av att betala för deras jobb:

För att de levererar ny, relevant och intressant information till mig. Och för att det bara är just de som gör det.

Då blir det plötsligt viktigt för mig att konsumera just denna medieprodukt – oavsett kanal. Jag kommer inte att kunna undvika det, på samma sätt som att jag inte kan undvika att gå på toaletten när det behövs. Vilken medieägare har råd att säga nej till det?

/Per Torberger


11
Sep 09

Satsa på rätt kanal åt rätt målgrupper

Jag kan inte låta bli att kommentera den debatt som uppstått kring Olle Lidboms postning på Mindpark.
Både Fredrik Strömberg, Per-Åke Olsson och Micke Zackrisson har kommit med bra mothugg men jag har en aspekt som jag ändå vill lyfta fram.

Olle Lidbom skriver:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.

Det borde helt enkelt gå långsammare.

Svaret blev: därför att det är modernt. Ingen vill känna sig omsprungen. Därför tallar man på effektiviteten, målgruppsanalyserna och sunt förnuft. Vem vågar säga att han inte twittrar?”

Jag skulle utan att tveka kunna rabbla upp en lång rad personer som med stolthet säger att de inte twittrar, som avfärdar det som dumheter och utan att skämmas inte har något annat för ögonen än att öka pappersupplagan.
Och det är väl det som är feltänket. I varje fall när vi pratar dagstidning.

Olle har som andra redan påpekat en poäng när han skriver att de flesta trogna läsarna än så länge finns på papperet, och kommer att göra så lång tid framöver. Min fråga på det är – varför värnar inte tidningarna sina trogna pappersläsare på papperet, och satsar på nya målgrupper på nätet?

I ren desperation över upplagetapp försöker många mediehus skapa en modernare produkt. Modernare innehåll som ska tilltala en ny publik. Den publiken som man samtidigt misslyckas med att ragga på nätet.

Och vad blir resultatet? Jo, att de trogna läsarna, inte sällan i den aktningvärda åldern att de har oceaner av tid över till att läsa tidningen och också gärna gör det, har slutat känna igen sig i sin tidning. Att de trogna läsarna är missnöjda med innehåll, nyhetsvärdering, språkbruk och inte minst tycker att mycket av det som står i tidningen inte alls angår dem.

Jag vet inte hur många samtal jag tagit emot från pensionerade lärare som rasar över de allt oftare förekommande skrivfelen som uppstår när man sparar på korrekturet, hur många brev jag läst från läsare som inte förstår hur vi kan skriva så mycket om trams och så lite om viktiga frågor som pensioner och äldres villkor.

Många är de mediehus som satsar stort på unga läsare, genom särskilda avdelningar för barn och unga. Jag är ledsen, men jag tror att det är fel väg att gå. Satsa gärna på de unga, men gör det där de unga finns och på deras villkor. Att satsa på nätet och en ny generation behöver inte utesluta att man gör en pigg papperstidning som tilltalar framförallt de trogna äldre läsarna som fortfarande föredrar att läsa nyheterna på papper dagen efter.

Det är det största felet panikslagna mediechefer gör idag. I sin iver att rädda papperet glömmer de sina i dagsläget starkaste köpare – de trogna läsarna av papperet. Samtidigt som de desperat försöker locka unga läsare men siktar fel.

Så visst har Olle en poäng i att en del av teknikstressen inte alls gynnar branschens framtid, men det är för att den används delvis helt fel, och för att det inte handlar om antingen eller, utan – under ganska lång tid framöver – både och.

Läs också Olle Lidboms uppföljande postning på Vassa Eggen.

/Sofia Mirjamsdotter


1
Feb 09

Media Evolution Blog Race (på svenska)

People pay for context, not content

Nyheter har mer eller mindre alltid varit gratis.
Det nyhetskonsumenterna betalat för har alltid varit paketeringen, distributionen.
Självklart är det nyheterna de vill åt, men priset de betalat har inte tillnärmelsevis täckt kostnaderna för det journalistiska arbetet.

Idag är det många som lägger stora pengar på dyra teveapparater, datorer och bredbandsuppkopplingar. Man köper mobiltelefoner och satsar på abbonemang som ska mesta möjliga uppkopplade tid till minsta möjliga pris.
Många köper också tidningen, men det är inte nyheterna de betalar för. De betalar till största delen för att få den tryckt på papper och hemburen tidigt på morgonen.

Innehållet, journalistiken, är det allt färre som är beredda att betala för. Allt fler protester höjs mot tevelicensen, många säger upp sin morgontidning och fler väljer att inte ens börja ha den. De försök som gjorts att ta betalt för journalistiskt innehåll på nätet har inte varit särskilt lyckade.

Det här är så klart inte hela sanningen. Det finns fortfarande lyckade satsningar på redaktionellt innehåll som står för sig självt. De goda exemplen i Sverige är till exempel veckotidningen Fokus, som fokuserar på nyheter och fördjupning, och Filter som månadsvis satsar på gediget redaktionellt innehåll, som folk faktiskt är beredda att betala för att både få tryckt på papper och utdelat med posten.

Men dagspressen har hamnat någonstans mitt emellan. Morgontidningen bjuder oftast på gårdagens nyheter. Få hinner läsa den innan de ger sig iväg till jobbet och under dagen kan de flesta uppdatera sig med vad som hänt och händer i omvärlden. Gratis. Utan att betala ett enda öre. Samtidigt som mediehusen satsar stora pengar på att publicera i alla kanaler och den fördjupande, granskande journalistiken som det ändå finns ett intresse för att betala för blir lidande.

Så vad ska då tidningshusen göra i tider när de flesta gärna betalar för distribution men mindre för det innehåll man levererar, och papperstidningen i sig inte anses värd att betala för att få hem i brevlådan?

Kanske som Joakim Jardenberg på Mindpark föreslår idag. Sluta trycka tidningen:

Illa är också att de som känner till det tolkar det som en passiv åtgärd. Visst finns det besparingar att göra på papper, tryck och distribution, men det är inte det som är det viktigaste. I synnerhet inte för oss som verkar på en lokal marknad. Låt oss testa att vända på perspektivet och se det som en aktiv åtgärd. Om vi inte sitter och väntar på att utvecklingen ska tvinga oss, utan vi istället placerar oss i förarsättet och tar ett radikalt grepp. Vad händer om…

Som vanligt handlar det om annonsintäkter. Jag använder igen Helsingborgs Dagblad som ett exempel. Tidigare har vi kunnat läsa att man plockar in ca 500 miljoner om året i reklampengar, huvuddelen från den lokala marknaden. 95% av de pengarna placerar marknaden i den prenumererade morgontidningen. Men vad skulle hända om vi tog bort den möjligheten?

Utan morgontidningen som reklamplats hade säkert en del av pengarna istället hamnat i andra lokala medier. Jag kan tänka mig att både RixFM och TV4 hade jublat. Men vi måste vara otroligt klumpiga för att inte vinna den största delen av kakan till våra egna kanaler. I synnerhet som läsandet av både vår webb och vår gratistidning rimligtvis ytterligare skjuter i höjden utan konkurrens från en prenumererad morgontidning.

För visst finns en publik för det innehåll mediehusen levererar. Intresset för nyheter kommer inte att försvinna. Och någon måste sortera i informationsflödet. Någon måste utan andra intressen än att berätta sanningen och oberoende granska makten faktiskt ta reda på saker. Precis som det alltid har varit. Men det har inte betalats av nyhetskonsumenterna. Intäkterna till medieföretagen har med undantag av Public Service i praktiken alltid kommit från annonsintäkter.

Därför är Jardenbergs tankar otroligt intressanta. De annonsörer som vill nå ut till sin lokala marknad – var skulle de vända sig om möjligheten att annonsera i den tryckta tidningen försvann? Varför inte till den lokala nyhetssajten?

För det är annonsörerna som betalar journalistiken. Inte konsumenterna.
De betalar för distributionen. Sin dator, sitt bredband, sin mobiltelefon.
Och den rådande lågkonjunkturen är väl ett utmärkt tillfälle att istället för att satsa på kostsamma tryckpressar våga satsa på att bli bäst på nätet – inte bara på innehåll, utan också för de annonserande kunderna som tidigare varit papperstidningen trogna men har lika stort behov som tidningarna av att hitta nya modeller för sin överlevnad.

Jag tror nu inte att det modet finns hos svenska mediehus, flera av dem lägger nog hellre ner titlar och stänger fabriken.
Men kanske någon vågar testa mellantinget? Satsa på en stark nyhetswebb och lokala annonsörer, och samla det bästa och de mest gedigna fördjupningarna i en veckotidning á la Fokus, som de betalningsvilliga också kan få betala för, det den faktiskt kostar?

Tidigare poster i Media Evolution Blog Race:
Peter Sunde: Chris Anderson visiting Malmö
Martin J Tjörnkvist: Keep what you got buy giving it all away
And comment from What’s Next.

Den här texten finns också på engelska här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


12
Jan 09

Tänk tvärtom, från webb till papper

Förra veckan intervjuades jag för Medierna i P1. Programmet sänds på lördag, om allt går enligt plan. Ämnet var lågkonjunkturen, och hur den snabbar på mediehusens övergång från papper till nät. Att nätet inte är boven i dramat har Mindpark redan skrivit om, så det tänker jag inte dra här. Däremot tänker jag ventilera några andra funderingar jag har om mediehusens tänk och arbetsmetoder, som jag också nämnde under intervjun.

Jag vet att många ser webben som ett problem. Ett nödvändigt ont. En plats där man måste finnas, som kostar mer än den smakar.
Jag vet hur många reportrar upplever stress när de inte bara ska få ihop slagfärdiga texter till papperstidningen, utan dessutom producera “en kortis” till webben och kanske också banda en radiointervju eller kanske få ihop ett webb-teveinslag.
Jag vet att somliga löser det med att ha webbredaktioner, inte sällan kostsamma, på bekostnad av resurser till papperet.
Jag nämnde det i förbifarten i årskrönikan, att jag tror att en viktig diskussion under året kommer att bli just den – hur utvecklar vi och blir bättre på nätet utan att tappa på papperet? Hur löser vi ekvationen med begränsade resurser när vi samtidigt ska försöka ligga på topp i flera olika kanaler?

Jag påstår inte att jag har lösningen, men jag har en tanke som jag tror måste testas fullt ut, och jag tror att den kan ge resultat.

Jag tror att istället för att tänka papper och skapa en webb med vänsterhanden, så kanske mediehusen måste göra precis tvärtom.
Satsa på nätdriven journalistik. Satsa på nyheter, (i papperstidningen finns numer bara gårdagens nyheter, som vi alla vet), satsa på interaktion, debatt, länksamlingar, kommuniktion och på att bygga relationer till läsarna.
Satsa på att varje dag ha den absoluta bästa nyhetswebben. Ta sedan det bästa från nätet och sätt ihop en papperstidning.

Jag vet att det finns ett stort motstånd mot det här tänket bland journalister, att många fortfarande tycker att det inte är riktigt på riktigt förrän det publicerats på papper.
Anders Mildner skrev för en tid sedan en väldigt bra text, om hur man när man väl vant sig vid nätet så har man svårt att tänka sig att leva utan det. Jag tror att om alla journalister fick lära sig hur man jobbar nätdrivet, genom bloggar, länkar, mikrobloggar, genom att interagera och få direkt respons, kanske genom att bygga reportage i samarbete med läsare, då kommer ingen att vilja gå tillbaks till enbart papper sedan. För att nätet tillför journalistiken så otroligt mycket som envägspubliceringen på papper aldrig kan.

Att sedan utifrån det material man får in den vägen producera en papperstidning tror jag inte är en särskilt svår nöt att knäcka, även om det givetvis krävs vissa omorganiseringar på redaktionerna.

Slutligen slänger jag ur mig några idéer som jag inte riktigt tänkt igenom, de kan vara idiotiska eller klockrena, kom gärna med synpunkter:
Vad gäller papperet; kanske man ska återinföra de riktiga nattredaktionerna. Kanske pressläggningen kan senareläggas och tidningen delas ut lite senare? De flesta som ska iväg till jobbet hinner ändå inte läsa den innan de ger sig iväg.
Helgprenumerationer borde införas överallt där det inte redan finns, och med nätdriven journalistik skulle man kunna satsa på att få ihop hejdundrande tidningar till helgen.
Kanske, kanske någon till och med skulle testa att inte dela ut någon tidning alls på vardagarna, eller kanske inte alla veckans dagar.
Dela ut läsplattor till de äldre läsarna som har tid, de trogna prenumeranterna som inte hänger på nätet. Se till att lära dem hur den fungerar och se till att den inte är för liten.

Till sist: Glöm inte att rösta fram SSBD i Daytonas YABA.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


17
Dec 08

No more paper

Ett stort steg för branschen, ett litet steg i verkligheten:

NEW YORK (AP) — As Detroit’s two daily newspapers became the most prominent to curtail their print editions, an organization of newspaper editors moved Tuesday to drop “paper” from its name.
The American Society of Newspaper Editors scheduled an April vote in Chicago to become simply the American Society of News Editors. Under the proposed changes, which require membership approval, editors of news Web sites also would be permitted to join, as would leaders of journalism programs.
“More and more, news organizations are not defined by `daily,'” Charlotte Hall, the Reston, Va.-based organization’s president, said Tuesday in a letter to members.
ASNE, founded in 1922, currently describes itself as an organization for editors of the nation’s “daily newspapers.”
Its board unanimously recommended the changes.

Det är ju så verkligheten ser ut. Redan. De gamla anrika dagstidningarna gör så oändligt mycket mer än ger ut tidningar på papper, så vad kunde väl vara mer rätt än att såhär 86 år senare ta bort ordet papper ur namnet?

Frågan är hur svenska Tidningsutgivarna ska förhålla sig till detta, nu när de nyss bytt logga och allt. Annars kanske “Nyhetsutgivarna” vore mer modernt. Det är ju faktiskt en hel del år sedan många tidningar gick över till att bli Mediehus istället för “tidningar”. Och med tanke på hur länge den rådande utvecklingen förutspåtts är det nästan häpnadsväckande att så mycket fortfarande handlar om papper.
Inte heller finns något i dagsläget som tyder på att papperet kommer att bli billigare.

Och inte kommer efterfrågan på papperstidningar att öka. Den kommande generationen har helt andra vanor. Och de kommer inte att plötsligt börja köpa papperstidning när de bildar familj. Och den kommande generationen journalister kommer nog inte heller att vara så taggade vad gäller papper.

Tipstack: Jeff Jarvis via Anders Olofsson.

Reblog this post [with Zemanta]