Posts Tagged: mediebranschen


20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.


5
Oct 09

TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden

I torsdags var jag på galamiddag. Det var tidningen Medievärlden och TU som delade ut priser till Årets Dagstidning. En galamiddag som påminde om en begravning. Var man såg såg man vita män med grånade tinningar i svarta kostymer. Dresskoden för festen var “black and white”, men det där med white var det bara Morris Packer från TV4 som verkar ha läst. När middagen var avslutad gick de flesta hem och lade sig, utom vinnarna som stannade kvar och firade med lite mer champagne. Jag hörde någon i baren som gnällde över att man var tvungen att betala själv, annat var det på tillställningarna förr i tiden, då flödade spriten.

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningenpapper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas?
På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.


5
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 40

I veckan hamnade jag i en liten ordväxling på Facebook gällande nyheter. Det var någon som var “sist” med att upptäcka Facebook Lite, och ursäktade sig lite för det. Och det slog mig med kraft att realtidswebben, som varit aktuell under veckan, har den stora nackdelen att många blir så rädda för att vara sist eller komma med gamla nyheter att många saker cirkulerar bara någon eller ett par timmar innan det blir stendött. Men de flesta är inte uppkopplade och har koll dygnets alla timmar. Bra nyheter kommer att ha publik inte bara idag, just nu utan också om ett par timmar, i morgon och kanske till och med om en vecka. Det finns alltid någon som inte hängt med, som inte haft koll, och jag tror att vi måste bli mindre rädda för att tipsa vidare om bra saker, även då vi kanske riskerar att vara sist på bollen.

Kanske är det lite utifrån ovanstående som SSBD:s veckobrev varit så populärt. Vi postar gamla nyheter. Ibland äldre än en vecka eftersom vi har publicerat när vi själva blivit varse, och tipsat om texter som ibland haft flera veckor på nacken. Och tro det eller ej – alla har faktiskt inte läst ens de veckogamla nyheterna.

Därför tycker jag att vi kan enas om att bli lite mindre rädda för att tipsa om sådant som är äldre än en timme. Vare sig det gäller bra tjänster, bloggposter eller nyhetsartiklar.

Med det sagt kommer här den gångna veckans händelser och snackisar i mediebranschen och mediebubblan på nätet:

Jag börjar med en fortsättning från förrförra veckan, nämligen bloggarnas granskning av nyheten om de 750.000 pedofilerna. Oscar Swartz har tagit det hela ett varv till. Det han kommer fram till är häpnadsväckande. Inte i sig. Men tolkningen som medierna gjort av siffrorna är det. Jag har redan kommenterat det hela.
Vad som är än mer intressant är att ingen av de medier (inte vad jag sett i varje fall) som publicerade nyheten i första läget har gjort någon uppföljning. Ingen har gjort någon rättelse, ingen har utvecklat eller hakat på den granskning som bloggarna gjort. Eller har jag missat något?

Många börjar ha förstått att också de “riktiga medierna” måste leva upp till en viss transparens. Expressen med Thomas Mattsson i spetsen gör ett gediget arbete med att förklara och diskutera sitt eget arbete. Inte minst under veckan som gått då diskussionen handlat om att visa bilder på fotbollshuliganer, om att Leif Kasvi börjarExpressen och såklart helikopterrånet. Också Martin Jönsson har skrivit om bevakningen av helikopterrånet.
Jan Helin har också börjat komma igång med sitt bloggande, och här skriver han om Aschbergs omdiskuterade blåsning av de politiker som bjöds på “mutfest”, allt för att avslöja hur korrupta svenska politiker är. Ett grepp som kritiserats, bland annat av Paul Ronge, som avslutar med ett intressant förslag:
“PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?”

Ibland behöver transparens inte vara krångligare än så här.

Sista länken gick till Sydsvenskan, och därmed tar jag också tillfället i akt att gratulera till priserna för Årets Redaktion och Årets Dagstidning, som delades ut i torsdags. Här är alla vinnarna, och såklart finns också mingelbilder från festen.
Tidningen Medievärlden passade på att testa att liveblogga från eventet med hjälp av tjänsten coveritlive, Axel Andén beskriver upplägget för andra intresserade.

Apropå priser och utmärkelser, Urban Lindstedt har skrivit hur man ska gå tillväga om man vill hamna på Internetworlds lista över de 100 bästa sajterna i Sverige. Och så har nomineringarna till Tidskriftspriset avslöjats.
Påminner också om tävlingen Årets Notis, där Andreas Ekström efterlyser lite hjälp.

Veckans stora nyheter på nätet har varit Google Wave och Twingly Channels. Då jag inte själv lyckats få någon invite till Google Wave överlåter jag åt andra att tycka till.
Twingly Channels har det skrivits massor om och mer lär komma i takt med att det tillkommer fler kanaler och inte minst användare. Den som har tid över kan gärna titta på den här diskussionen med Björn Falkevik, Mattias Östmar, Joakim Nyström och Björn Jeffery, som pratar om nyttan med Twingly Channels främst i början av videon.
Obligatorisk läsning för dig som inte orkar klicka på alla länkar är Anders Mildner – Poängen med att vara en röst bland många.

Och apropå att både Twingly Channels och Google Wave än så länge kräver invites har Johan Larsson, Digitala affärer, skrivit en intressant post om fyra tecken i tiden, där invite-hysterin är ett av tecknen.

Mindpark kör vidare med sin lista över de hundra viktigaste mediehändelserna under detta årtionde. Jocke har skrivit en utmärkt sammanfattning över veckans inlägg. Till mina egna favoriter hör Jockes egen betraktelse över branschen i samband med TU:s branschdagar, och Johanna Ögrens post om yttrandefrihet där hon minns 2001 då forumet Flashback stängdes.

Fokus har en intressant artikel om hur storföretag tystar medier. Fokus som får ny chefredaktör i Martin AhlquistKarin Pettersson lämnar tidningen för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.

twitterloggaTwitters alla användningsområden är långt ifrån utforskade. Norran twittrar om husförsäljningar i sitt område. Hans Kullin har skrivit om Twitter som redskap i journalistiken. Han har också skrivit om hur det i år kommer att vara möjligt att följa Nobelprisavslöjanden via Twitter och andra sociala medier. På Kreafonbloggen en post om att Twitter blir vad man gör det till. På DigiSocial går det att läsa att ju mer vi twittrar, desto mer använder vi också mejlen. Där fick ni som trodde att e-posten var död…
Richard Gatarski har skrivit en utförlig text om hashtags, för dig som inte visste och vill lära dig mer om Twitter och hur det kan användas.

Sist tipsar jag om tre texter som väcker en del tankar, om branschens framtid.
The Future of Journalism.
Vad är den journalistiska produkten och hur har den förändrats?
Take a stand.

Veckans video blir denna, Microsofts vision om framtiden, närmare bestämt år 2019. Tipstack till Framtidsbloggen:


11
Sep 09

Mediechefernas farliga önsketänkande

Jag blir inte klok på Olle Lidbom. Jag har läst hans blogg Vassa Eggen i många många år, och har så gott som alltid slagits över hans träffsäkerhet i medieanalyserna, inte bara i vad som funkar och inte, utan också i affärstänkandet.

Men nu skriver Olle att vi har överskattat den nya tekniken, att den fascination sådana som jag och många andra har för sociala medier och de nya möjligheterna till kommunikation, är elitism och att vi är helt ute och cyklar. Att ingenting egentligen har hänt inom medierna. I alla fall inte mycket.

“Verkligheten är att de allra flesta mediekonsumenter fortfarande är ointresserade av elitens teknikbild. Medielandskapets ekonomiska fundament bygger snarare tvärtom på de trögrörligaste: de som ser prenumerationen som ett medlemskap, de som inte läser en blogg eller de fruar som fortsätter prenumerera på Vi bilägare många år efter att deras män gått bort. Detta är majoriteten.

Om de svenska medieföretagen skyndar framåt i fel takt kommer dessa läsare/mediekonsumenter förloras.”

Visst har Olle rätt i att vi i den lilla internetbubblan har en tendens att överrdriva Twitters, bloggars och andra sociala mediers betydelse. Visst har han rätt i att världen fortfarande i stor utsträckning är analog, att de flesta fortfarande ser tv-nyheterna och läser sin morgontidning. Allt har inte förändrats. Visst finns det en framtid även för gamla medier.

Och visst är affärsmodellerna på nätet fortfarande i sin linda, vi har än så länge bara kopierat papprets annonsmodell, här finns jättemycket att göra, som min kollega Fredrik Strömberg skriver här idag.

Men Olle Lidbom har ändå
fel i rätt mycket. Mycket HAR förändrats.

Jag skulle kunna gräva fram en massa siffror, som att dagstidningsläsandet har rasat från 76 procent av svenskarna vid millenieskiftet till 66 procent idag. Att unga läser bloggar lika mycket som de läser traditionella medier på nätet, att unga nästan totalt nobbar prenumererade morgontidningar.

Att Spotify har en miljon användare bara i Sverige och därmed inte alls är “helt okänt” för majoriteten av svenskarna.
Att Facebook numera lockar både pensionärer och gamla. VA:s egen redaktionsassistent med 40 år på förlaget facebookar numera, min svärfar, 74 år, och hans särbo gör det.

Att 85 procent av arbetslösa och egenföretagare använder internet regelbundet, att 90 procent av alla med ett jobb gör det, att 96-97 procent av alla studerande gör det, att till och med över hälften av alla pensionärer använder internet regelbundet, och det enligt officiella SCB-siffror från första kvartalet 2008.

Att som medieanalytiker hävda att detta inte påverkar mediemarknaden är ju faktiskt bara dumt.

Olle skriver:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.”

Min uppfattning är att det är precis tvärtom. Annonsörerna är oftast de som är sist med att anamma nya annonsformat, nya lösningar. Och är det något vi har på nätet så är det ju faktiskt mätbarhet.
Nu har jag mina erfarenheter från fack- och branschpress, men där har det alltid varit så att annonsörerna lägger pengarna inte där de kanske enligt excelarken ger mest, utan där det känns rätt. Känslan för vad som är rätt medium har alltid vägt tyngre än råa data. Medieköparna är som vi andra vanemänniskor och man bryter inte en bra vana bara sådär.

Men det farliga med Olle Lidboms inlägg är inte hans lite tokiga slutsatser.
Det farliga är vilken effekt hans resonemang får för mediebolagen.
Risken är att mediechefer som försöker orientera sig i det nya medielandskapet läser texten och med en lättnadens suck drar slutsatsen:
“Jaha, men det var ju det jag sa, internet är en fluga! Jag behöver inte ändra mitt sätt att arbeta, mitt sätt att tänka”

Och därmed faller in i tron att de inte behöver göra något.
Ingenting kunde vara mer fel.

När jag var på IDG var det en amerikansk chef som myntade ett bra ord för det: Wishful thinking.
Önsketänkande.
De ville så gärna att allt skulle bli bra igen, bara konjunkturen vände, “bara vi blunda och hoppas…”. Men det funkade naturligtvis aldrig. De VAR tvungna att omdefiniera sin affär, fråga kunderna vad de vill ha egentligen, och göra om allt.

Det är som med miljöresonemanget: Oavsett hur illa man tror det är med miljö- och klimathotet vet idag de allra flesta företagsledare att de måste förhålla sig till det. Man kan inte ignorera det, låtsas som det regnar.

Den mediechef som idag väljer att helt ignorera de digitala medierna gör samma stora blunder.

Jag säger inte att alla måste finnas i alla digitala kanaler, självklart inte, men alla måste göra analysen: Hur påverkas min marknad, mina läsare, mina intäkter?

Jag har bevakat och skrivit om nätet i över tio år nu, och en sak är väldigt tydlig: Det blir aldrig som vi trott.
Vem hade förutspått Facebook för tre år sedan? Google för tio år sedan? Youtube för fem år sedan? Twitter för ETT år sedan?

Det här påverkar oss som driver affärer på nätet. Men det påverkar naturligtvis också de som driver medieaffärer på papper. Jag tillhör de som tror att papperstidningarna har en stor chans att överleva, men då måste de moderniseras. Deras roll som ensam informationsbärare i samhället är borta sedan länge. Annonsmonopolen är borta.
Det här vet de flesta mediechefer idag, och jag är övertygad om att de gör allt i sin makt för att anpassa sig till den nya världen, inte för att “vara moderna”, utanför att det syns i deras orderböcker.

Jag ser det här själv. På Veckans Affärer har vi i 3,5 år drivit ett förändringsarbete där vi byggt upp en webbverksamhet från scratch, en eventverksamhet och en helt ny typ att konceptförsäljning. Idag, när vi ser affärerna komma tillbaka efter den värsta annonskrisen i början av året, är det just inom dessa nya områden som pengarna hamnar. Inte för att våra kunder vill vara moderna, utanför att det fungerar. Det ger dem de effekten de är ute efter, vilket vi också kan bekräfta i mätningar. Pappret är fortfarande viktigt för affärerna, men utan de nya tillskotten hade situationen sett helt annorlunda ut idag.

Hade vi följt Olles råd för tre år sedan tror jag knappt vi hade funnits kvar.

Läs också:

Per-Åke Olsson: Visst går det fort men inte överallt

Fredrik Strömberg: Jag erkänner, jag är en elitist

/Mikael Zackrisson

Mikael Zackrisson är webbchef på Veckans Affärer och affärsutvecklare inom Bonnier Tidskrifter.
Han bloggar till vardags på VA.se/webbloggen