Posts Tagged: Media


19
Apr 10

Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt?
Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?


Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah


15
Jan 10

Ska samhället ta ansvar för ungdomars framtida allmänbildande mediekonsumtion?

ungdomar_textar

Steve Crane porträtterar ungdomar som messar.

Härom dagen träffade jag tillsammans med vd:n för ett av Sveriges största och mest välkända varumärken en grupp ungdomar i 17-18 års åldern i syfte att förstå hur deras vardag ser ut. Hur konsumerar de information, vad styr deras val av varumärken, produkter och tjänster? Hur umgås de med sina vänner och familj?

Det blev snabbt tydligt att många av våra fördomar och kunskaper stämmer och en hel del andra stämmer inte. Gruppen betonade särskilt att man inte alls spenderade speciellt mycket tid framför datorn – bara 3-4 timmar per dag. Det säger en hel del om vad de tycker är mycket tid framför datorn.

Vidare så framhöll man till skillnad mot vad många påstår att Facebook var absolut ett av de viktigaste mötesplatserna på nätet. Det var bara det att man inte ville umgås med vuxna där, eller som en av tjejerna i gruppen sa: “Mamma har försökt adda mig typ 20 gånger men jag skulle aldrig tacka ja”.

När vi talade om vikten av digitalt umgänge sade en av killarna som snart skulle fylla 18. “Det som inte finns på Facebook, typ bilder och sånt asså, det har liksom inte hänt”.

Jag tänker tillbaka till min barndom. Hur vi i skolan hade avsatt tid för allmänkunskap. Vi förväntades läsa tidningen på morgonen och på dagens första lektionstimmar genomförde läraren ett kort förhör för att se om vi hade tagit till oss vad som stod där i vad som var ett av våra få sätt att titta ut i världen.

Idag konsumerar ungdomarna videos på YouTube, de umgås på Facebook, Skype ersätter telefonen, webbkameran utgör en viktig del i deras liv och MSN och SMS tjänar som evigt uppkopplade kommunikationsapparater.

I det här gyttret av information slår det mig – De tittar inte speciellt mycket på nyheter i teve och de läser inte tidningar. De har ett ett helt nytt informationskonsumtionsmönster och inget av de traditionella medierna finns med där. Visst, SVT Play, TV4 Play och Kanal 5 Play närmar sig. Men vi pratar fortfarande primärt underhållning. Ungdomarna väljer bort eller åtminstone väljer inte in allmänbildande information. För att det ska ske måste vi flytta inte bara ut på internet utan hela vägen dit där de befinner sig – var det nu är. Och om de flyttar då får vi flytta efter.

Så till min fråga.

Är det dags för samhället att träda in?

Visst. Ungdomarna kanske inte addar mamma och pappa. Men om vårt samhälle tog initiativ för att skapa en mediaapplikation i Facebook som var helt och hållet fokuserad på att få ungdomar att konsumera allmänbildande information, skulle de då inte lägga till den? Jag tror det. I varje fall om det gjordes på ungdomars sätt, på ungdomars villkor, i ungdomars kanaler. Borde inte ungdomarna kunna konsumera nyheter i MSN? Borde man inte kunna läsa artiklar via SMS – gratis? Kanske borde nyheterna finnas i Xbox 360 eller till och med på stortavlor i Battlefield.

Public service i form av SVT och Sveriges Radio tar ett stort ansvar för att sprida sig på nätet även om mer kan göras för att närma sig ungdomarnas digitala vardag. Är det då kanske dags för en nyhetsbyrå som gör samma sak? Kanske bara under en övergångsperiod tills att de andra nyhetskanalerna gjort sitt.
Vad jag tänker mig är en oberoende, välfinaniserad medieaktör som inte drivs av kortsiktiga vinster utan faktiskt har som ansvarsområde att bredda allmänbildningen hos våra ungdomar.

Ska samhället ta ansvar för ungdomars framtida allmänbildande mediekonsumtion?

Vad tycker du?

Johan Ronnestam driver till vardags det egna bolaget Ronnestam Innovativ Kommunikation. Johan är Creative Director, expert i digital kommunikation, innovatör och entreprenör från Stockholm. Johans blogg är framröstad som Sveriges främsta blogg om digital kommunikation, trender och teknologi.


4
Nov 08

På förekommen anledning

Under min föreläsning på Sydsvenskan i fredags var det två ord som blev föremål för diskussion.
Det ena var transparens och det andra var objektivitet. I diskussionen blandades de ihop litegrann och därför ska jag försöka reda ut begreppen.

Joakim JardenbergMindpark har redan hunnit skriva några rader om det.

Och jag börjar med att kroka i det han skriver om Filip och Fredrik. Eller kanske snarare det Filip och Fredrik själva säger:

– Jag skulle väl kunna sitta i Elfbergs-hatt och säga ”Ohio gick till Obama, jahaja”, säger Fredrik Wikingsson. Men det känns inte som vi. Vi kommer ropa, ”Ohio till Obama, YES!”.
Han får medhåll av ständige kollegan Filip Hammar:
– Det blir bättre av att säga vad man tycker. Vi har alltid varit för åsiktsdriven journalistik och vi har sällan varit så taggade som inför detta.
– Objektivitet är en illusion. Vi kommer verkligen sitta och lipa om Obama håller inspirerande tal, säger Fredrik Wikingsson.

Jag har tänkt en del på detta sedan i fredags, och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att journalistiken måste bli mer partisk. Framförallt kanske mer passionerad.
Hur kul vore det att titta på när Sverige spelar landslagsmatch i fotboll om kommentatorn skulle vara objektiv och krasst rapportera vad som hände på planen?

Invändningarna mot det kan ju vara att det är skillnad på en fotbollsmatch och ett demokratiskt val, men jag tror på fullt allvar att folk vill ha mer engagerade journalister, journalister som är människor med känslor och egna tankar och åsikter.

Journalister har känslor och tankar och åsikter men är i väldigt hög grad tvingade att hålla inne med alla de delarna.

För att backa till Filip och Fredrik så kan konstateras att de har något som tilltalar den yngre generationen. Min son som är sjutton följer deras program slaviskt, och han tittar knappt på teve i övrigt.

Vad är det då som tilltalar?

Fillip och Fredrik gör inte renodlade humorprogram. Filip och Fredrik är journalister som gör ett gediget journalistiskt arbete. De gör djuplodande research och undersöker hur saker och ting fungerar. De utsätter sig själva och de utsätter andra. Alltid med ett stort hjärta och respekt för människorna de möter. Och det är just det. Hjärtat. Passionen. Som de inte någon gång försöker dölja bakom grå objektivitet.

Det betyder inte att de som tittar nödvändigtvis håller med eller sväljer allt från Filip och Fredriks perspektiv. Snarare hjälper det deras tittare att själva ta ställning, för eller emot.

De engagerar. Det de gör känns relevant för att de själva brinner så mycket just för de människor, företeelser och skeenden de berättar om. Och de drar sig aldrig för att lägga in eget tyckande och visa känslor.

Och tillbaks till sonen, 17 år gammal. Han sa häromkvällen apropå objektiv journalistik: “Men är det inte bättre om journalisterna säger vad de tycker istället för att smyga in det mellan raderna så det inte ska märkas fast man fattar det ändå?”

De nya mediekonsumenterna har inte den gammaldags respekten för auktoriteter som min mormor hade. De vet att vuxna inte alltid har rätt, precis som de vet att läraren kan ha fel, liksom journalisten. Dagens unga kan källforskning och källkritik. De vet att söka upp den information som krävs för att kunna göra en relevant bedömning av sakernas tillstånd. Därför behöver inte journalisterna längre vara de som med en gammal skolmagisters noggrannhet ger fakta. Kalla fakta.

Naturligtvis ska journalistiken – något jag också påpekade på Sydsvenskan – också forsättningsvis vara sann. Men hellre en passionerad något subjektiv sanning än en grå objektiv “sanning”. I det nya landskapet är det dessutom möjligt att med mycket enkla medel ge läsaren tillgång till flera av varandra oberoende källor och därmed vara kanske mer objektiv än någonsin, i det stora hela.

Objektiv journalistik finns inte. De egna värderingarna smyger sig alltid in på ett eller annat sätt. Och om inte de egna värderingarna smyger sig igenom kan väl ingen faktiskt förneka att det finns en anda av politisk korrekthet hos den svenska journalistkåren som gör att man faktiskt får eller till och med bör tycka att homosexuella ska få gifta sig eller att Sverigedemokraterna är ett dåligt parti… Detta är något som nyhetskonsumenterna börjat reagera på, och för att behålla vår trovärdighet tror jag att det är bättre att vara tydlig med sina grundläggande värderingar än att försöka mörka dem fast de lyser igenom, som min sjuttonåring också påpekade.

Jag till exempel har i denna postning tydligt tagit ställning och skrivit min åsikt, helt subjektivt. För att ge er hjälp på traven att själva bilda er en egen helt annan uppfattning länkar jag härmed till DN:s debattredaktör Mats Bergstrand som – föga förvånande – varnar för åsiktsjournalistik.

Så var tog då transparensen vägen?

Transparens är något annat. Transparens är det vi menar med att vara öppen och dela med sig och stå för sina misstag. Att släppa in läsarna på redaktionen, antingen genom en blogg som Redesign där man frågar läsarna hur de vill ha nya sydsvenskan.se, genom att sända redaktionsmöten som Aktuellt gör (något som också nominerat Eva Landahl till Stora Journalistpriset som årets förnyare) eller genom att blogga som Elisabeth Bäck, chefredaktör på VLT.

Jag har tjatat om det förr, men om mediehusen i framtiden ska kunna kräva att få ta del av andra företags information, om mediehus vill att människor ska berätta saker för oss, då måste vi också leva som vi lär. Stå för våra brister, fram med dem i ljuset, stå för det vi är bra på och faktiskt ta diskussionen när vi blir kritiserade och ifrågasatta.

 
Uppdaterat: En liknande diskussion pågår hos Per Torberger på Resumé.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

23
Oct 08

Ut med det på tuben

Det vanliga för traditionella medier har varit att skapa sina egna webb-TV-gränssnitt, att se till att det hela stannar på den egna sajten. Kort sagt: skydda materialet och inte tappa kontrollen.

Expressen gör revolution. När nu YouTube blir regionalt och skapar en reell möjlighet att användas av såväl medier som för företag så är Expressen tidigt ute och lägger ut sina webb-TV-inslag. Vem som helst kan embedda materialet på sin sida och se det utan att behöva gå in på expressen.se.

Mycket positiv utveckling (inte minst utifrån det här) och synnerligen vasst av getingen.

Detsamma gör tidningen Barometern, som inte endast publicerar Heta ord från höger utan också nyhetsinslag i sin Youtubekanal.

Nu väntar vi bara på att youtube.se ska börja fungera också.

Uppdatering: DN hakar på. Men varför får man inte embedda inslagen?

Uppdatering II: Bonniers har fattat galoppen.

Reblog this post [with Zemanta]

19
Oct 08

Fem åtgärder som kan genomföras typ idag

Joakim JardenbergMindpark har skrivit en lysande postning med väldigt konkreta uppmaningar till alla Sveriges mediehus.

Fem saker som alla svenska mediehus borde göra nu:

1. Placera allt egenproducerat material under en Creative Commons-licens. På mindpark.se har vi valt licensen som tillåter oberänsat utnyttjande av allt vi gör, men för traditionella mediehus är nog ” Erkännade-ickekommersiell” den rätta nivån.
2. Se till att allt material är åtkomligt via RSS, även sökningar och andra specialare. RSS:a upp hela sajten. (Är du osäker på RSS finns en bra intro ” in plain english”). Och som Networkers.se skriver så bra: se till att det är fulla flöden, inte bara ingresser eller kapade texter.
3. Lägg ut hela bildarkivet på Flickr. Det finns andra sajter men Flickr ligger bra till. Deras teknik är industrial strength, de har ett bra api och de har en stor publik. Flera fotografer har upptäckt detsamma.
4. Dubbelpublicera all video på Youtube, av samma skäl som jag väljer Flickr här ovan. Publiken finns där och tekniken funkar. Givetvis har de ett api och det är ingen konst att integrera det i dagens arbetsflöde. Inget extra arbete alltså.
5. Och på tal om API, skaffa ett eget. Gör ditt innehåll ”programerbart”. Det är det stora steget av de här fem, så det behöver inte vara klart imorgon. Men börja läs på, och börja arbeta i den riktningen.

Så vad är det egentligen Jocke uppmanar tidningarna att göra? (jag skriver tidningar för enkelhetens skull, eftersom de flesta som jobbar på mediehus fortfarande menar att de jobbar på tidning)

Det är några väldigt enkla saker. De går att göra nu. De kräver inga särskilda investeringar eller personella resurser. De borde ha gjorts för länge sen. Så varför dröjer det?

Jag har några funderingar kring det som jag tänkte dra här.
Punkten ett, Creative Commons, kommer att möta extremt motstånd bland journalisterna. I korthet innebär det att man helt enkelt delar med sig av sitt material till vem som helst som vill använda det gratis, med enda kravet att de creddar källan. Och här är Upphovsrätten en väldig broms.

Det handlar inte längre om pengar. Eftersom utgivarna inte tjänar några pengar på att dela med sig via Creative Commons finns heller inga pengar att ge till de enskilda upphovsmännen, det vill säga journalisterna. Däremot har journalisterna fortfarande den ideella upphovsrätten och kommer att protestera. En seriös journalist vill inte att den djupt personliga söndagsintervjun ska publiceras i något tveksamt sammanhang.

Detta är en fråga som ältats i SJF i årtionden. Ett exempel som ofta tas upp är det där bilder från ett reportage om en förlossning publicerades i en mindre seriös herrtidning. Det är många år sedan.
Med Creative Commons finns faktiskt trots allt en form av avtal. Det finns en chans att ha koll på var materialet hamnar. Man får dessutom credd och kanske trafik till sajten.
Utan en sådan licens kommer material ändå att snos och användas av andra i än mer tveksamma sammanhang, och vad spelar det egentligen för roll att man i efterhand kan stämma någon som använt ens text i reklamsammanhang om skadan redan är skedd?
Och ställt mot att det Jocke skriver om handlar om hela branschens framtid och faktiskt – möjligheten att också om tio år kunna ägna sig åt seriös journalistik – så har jag svårt att se att de gamla argumenten håller.

Jag har tidigare skrivit om just detta – både TU och SJF måste släppa prestigen kring upphovsrätten och på allvar fundera över hur den ska hanteras i det nya landskapet.


Jocke formulerar det så här:

Det finns egentligen bara ett enda problem och det kommer att handla om gränsdragningar. Det kommer inte alltid att vara enkelt att hävda skillnader mellan kommersiellt och icke-kommersiellt utnyttjande. Men där måste vi vara frikostiga, att en hobbyblogg kör lite adsense borde inte få oss att skramla med advokater. Grundprincipen är nog att de flesta aktörer som är kommersiella på riktigt ändå kommer att vilja göra rätt för sig.

Punkt två är mindre kontroversiell. RSS kostar ingenting. RSS är en service åt läsarna, och den gör det enklare för stressade människor att faktiskt fortsätta läsa sin tidning även om de inte orkar klicka sig in på en sajt och bläddra mellan artiklarna. Chansen att man behåller läsare som annars skulle droppa av för att de är lite lata är större än risken att tappa träffar på sajten. Tror jag.

Punkt tre som handlar om Flickr är också en som kommer att motarbetas av journalisterna, ungefär som Creative Commons. Men som Jocke också skriver – det finns faktiskt en möjlighet att tjäna pengar här. Alla som hänger på nätet är inte omoraliska pirater, det är faktiskt människor som använder nätet som just det namnet antyder – en plats för att bygga nätverk och knyta kontakter och faktiskt också göra affärer.

Punkten fyra skrev jag om bara häromdagen, då gällde det Barometerns politikteve. Att publicera alla sina teveinslag på Youtube gör att man hittar den publik som tidningarna lägger massor av pengar för att försöka reda ut hur man ska nå i framtiden – den unga. Detta är något som kan göras idag. De gamla läsarna kommer inte att svika sajten för att se klippen på Youtube, däremot kan det tänkas att en yngre och ny publik hittar till sajten genom klipp på Youtube. Det fungerar inte att mura in sig i sitt eget hus. Om tidningarna ska fortsätta vara relevanta om några år måste vi finnas där publiken finns. Delta i den nya världen. Bygga våra varumärken där våra potentiella läsare håller hus. Detta är dessutom bra mycket billigare än många andra marknadsföringsåtgärder. Jag skulle också vilja göra ett tillägg här – det räcker inte att finnas på Youtube, det måste också finnas embedkoder på den egna sajten, man ska inte måsta kila över till Youtube för att kunna visa ett av Barometerns inslag i sin egen blogg.

På punkten fem kan jag väl säga att det finns folk på IT-avdelningarna som absolut borde jobba med api, det är inte något konstigt eller särskilt svårt, men handlar om prioriteringar. Här borde de stora koncerner som nu dominerar Mediasverige kunna hitta synergier mellan respektive tidningar, fortfarande är det många som sitter och uppfinner hjulet parallellt med varann istället för att samordna och satsa på vettiga gemensamma lösningar.

Det här är väldigt enkla saker. Men ändå så svåra. Jag vill ändå till hundra procent ställa mig bakom Jockes uppmaning och hoppas att någon vågar hoppa på. Det vet vi ju också av erfarenhet, att mediehusen gärna väntar ut varandra och vill att någon annan ska bana vägen. Men inte minst utifrån detta om att vi måste våga mer och experimentera, vi har nämligen allt att förlora på att inte göra det.

Reblog this post [with Zemanta]