Posts Tagged: mattias fyrenius


27
Sep 09

Veckan som gick – vecka 39

Ännu en vecka i skarven mellan de gamla medierna och de nya.

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.


14
Sep 09

Varför läsplattor inte är tidningarnas framtid

Mattias Fyrenius från TV4 nya medier påminde via Twitter i söndags om att läsplattor är det senaste hoppet bland amerikanska mediehuschefer. Hos cheferna finns en önskedröm om att mikrobetalningar i kombination med låsta plattformar ska vara lösningen för blödande nyhetsföretag.

Problemet är bara att läsplattor är ett farligt stickspår, även för mediehusen. Läsplattan är fel svar på en strukturell kris.

Johan Grafström på SVTi kommenterade Fyrenius inlägg så här: ”Är inte e-readers som tv-teatern på sin tid? En övergångsgrej till något som bättre utnyttjar mediet, men som kanske behövs.”

Själv tror jag inte att det behövs. Nyhetsredaktionerna kan göra tidning. De har gjort det sedan 1800-talet. I mitten av 1990-talet startades de första svenska dagstidningarna hemsidor. För Aftonbladet innebar det ett viktigt steg på vägen mot att bli Skandinaviens största dagstidning. Men i mångt och mycket var, och är, det fortfarande bara papper på nätet. Det nya mediet utnyttjades inte. Därför blev de också omsprungna av digitala natives, som levde mediet och använde dess fördelar maximalt.

Om mediehusen verkligen utnyttjar mediet kommer de hitta många nya uttrycksformer för journalistiken. Se den datadrivna journalistiken på Everyblock. Se Fredrik Strages Youtubiana. Se Las Vegas Suns bevakning av vattenbristen som hotar staden.

Tanken bakom läsplattorna är att den ska efterlikna tidningen och boken. Fördelen är att du kan köpa böcker och tidningar ur en i praktiken oändlig butik var du än är och bära med dig dem oavsett hur många de är. Men det är en ofullständig plattform. Den konkurrerar med pappersprodukter, en kategori den aldrig kan bli bättre än vad det gäller känslan av att hålla och bläddra i en fysisk produkt. På andra sidan skalan konkurrerar den med Iphone, Androidtelefoner, netbooks och andra mobila plattformar, en kategori den aldrig kan besegra vad det gäller funktionalitet och bekvämlighet.

Onekligen finns det intressant teknik i läsplattor. Inte minst e-inkskärmar. Men det är något som vi redan har sett byggas in i enkla bärbara datorer som One Laptop Per Child-projektet och som det finns långt gångna planer att använda i mobiltelefoner.

Återigen; tidningsmakare kan göra tidning. Åratal av experimenterande har utvecklat produkten. Läsplattorna riskerar att konservera den utvecklingen, att fixera ett beteende som måste få fortsätta att förändras. Framtidens läsande är inte nödvändigtvis samma som dagens.

Iphone, Android och andra lknande plattformar är ett rätt svar på frågan om framtidens läsande. E-pappersläsarna är fel.

En inte alltför vild gissning är att de mediehus som investerar i distribution av nyheter, vare sig det i form av data eller känslor, via olika former av programbutiker kommer på lång sikt kunna räkna hem större vinster än de som fokuserar på läsplattor. Läsplattorna är en nischprodukt, en historisk parantes. Möjligheterna att bredda affärsmodellerna är större i andra plattformar.

/Pelle Sten
Blogg
Twitter


11
Sep 09

Realtidswebben är en missad medieaffär

Nätet blir mer och mer realtid – vi ser direkt på Twitter och andra sociala medietjänster vad som händer just nu. Och sitter man framför datorn en vardagskväll i september vid åttasnåret är det svårt att missa att Idol är på tv. Så, nätet berättar för mig vad som händer, när det händer, var det händer och lägger ett konversationslager på vad som händer i rutan. Men vi får ingenting tillbaka – och det är inte bara synd, det är en missad affär. Så, det är dags för mediehusen att börja ta realtidswebben på allvar.

Alltså, i veckan har Idol dragit igång. Hur man än vänder och vrider på sakerna så är det den svenska tv-världens största snackis. Det är ett format som har allt – drömmen om framgång, ungdom, lite sex appeal, en hel del elakheter och massor med musik.

Och förutom att vara bra tv så är Idol en fantastisk konversationsstartare. De sociala lagren av nätet exploderar av av kommentarer, hejarop, virtuella skämskuddar och ironiska utlåtanden om falsksång och hair from hell så fort programmet drar igång.

På TV4 är man förstås fullt medveten om vilken dragningskraft formatet har, i onsdags utbrast kanalens webbchef Mattias Fyrenius i följande, på Twitter:

“Trycket på Idolsajten är nu dubbelt så högt som i går. Sannolikt högsta momentantrafiken TV4 någonsin haft på nätet”

Idolsajten kan man se alla klipp, alla auditions och extramaterial. Och man kan kommentera klipp direkt på sajten eller dela med sig av klipp och förflytta diskussionen till Facebook via deras Connect-funktion.

Så TV4 har verkligen tagit ett ordentligt kliv in på nätet och skapat en, för många, väldigt värdefull tjänst. De utnyttjar nätets superba distributionsmöjligheter med asynkron tittning. Att man dessutom kan snacka och sprida är fine. Men jag har en gnagande känsla av att man fullständigt missar att knyta ihop säcken för det engagemang och den lojalitet som finns kring Idol. Och jag tror att det är en viktig intäkt som inte realiseras på grund av det.

TV4 skapar massiva intäkter tack vare den stora publiken – “tittarna” –  kring Idol i tv-rutan. Intäkter från sponsorskap och traditionella annonsspottar. På nätet kommer intäkterna från bannerannonsering – och jag misstänker att det är en god affär. Men det är en traditionell affär – som inte på något sätt härbärgerar kraften i det engagemang som finns för Idol.

deltagarillustration

Den här illustrationen är en variant på den kända långa svansen-teorin. Axlarna visar mängden “engagemang” över tid. Och Idolsajten är ett utmärkt exempel på hur man skapar affär kring ett avtagade engagemang – det kommer in folk på sajten för att titta igen, eller titta för första gången, vi kallar dem “deltagare”. Själva premiumaffären ligger fortfarande i sändningen av programmet på sin utsatta tidsslott. Men TV4 tänker och gör rätt.

Nästan rätt. För de skiljer fortfarande på var och när engagemanget skapas och var och när det manifesteras. Så här: TV4 låter sitt tv-material påverka nätet – och inte bara genom att visa klipp utan också genom att låta besökarna kommentera och dela med sig av materialet. Men man låter inte det här engagemanget visa sig i tv-rutan, utan låter medverkan och manifestation av engagemang vara för den lilla skärmen.

Vänta, låt mig backa bandet lite och prata om tv-mediet i stort. Tv-mediet har egentligen inga tekniska skyddsvallar för sin affär – vi distribuerar redan tv digitalt och timeshift är sedan länge en verklighet såväl hemma hos kunden (PVR-boxar etc) och på nätet i och med tv-bolagens egna on demand-tjänster. Tv-bolagen har, som sagt, varit duktiga på nätet men affären ligger fortfarande till nästan uteslutande del i broadcast-tv.

Och det finns två saker som kommer att vara räddningsplankan för broadcast-tv, oavsett om det är broadcast via antenn och tv-apparat eller i datorn. Direktsändningar och första visning. I båda fallen handlar det om material som inte har kunnat ses tidigare – i det första fallet av naturen givna förutsättningar, i det andra av design.

Både direktsänd tv och första visning liknar i mångt och mycket en händelse, alltså av den typ som man rapporterar om – såvida händelsen är tillräckligt intressant. Och som gäller all rapportering sker en sakta glidning mot att rapporten i tid kryper närmare och närmare händelsen i sig. Till slut är vi nära nog i realtid. Så direktsändningen och rapporteringen om direktsändningen är nästan simultana.

Men nej, det här kommer inte att vara ett upprop för att visa tweets eller chatinlägg direkt i tv-rutan. Något som vi har sett varianter av, inte minst i SVTs Debatt. Nej, det  finns något som borde intressera mediehuset som sänder än mer.

Varför låter man inte en annonsör köpa hela avbrottet – eller är det olagligt? – och köra ett eget programformat – mellansnack i Idol, där man interagerar med tittarna, via mobil, dator eller vadfasensomhelst? Den här annonsören kan få agera diskjockey mellan akterna och göra något värdefullt av tiden. Här kunde ju Kexchoklad, JC eller Sony Playstation hålla halvtidsshow och lyfta upp de bästa kommentarerna från sändningen hittills, ta in livefeeds från folk hemma, kanske till och med låta folk utmana de idoler de redan har sett under sändningen. Det skulle kunna vara ett stort jäkla Singstar-party om man så vill.

TV4 – och alla andra som sänder stora, dyra egenutvecklade format – sitter i en spännande sits. De har möjligheten att koppla samman de två stora realtidsfenomenen inom medierna – realtidswebben och direktsändning eller första visning. De har möjlighet att sluta engagemangsloopen och verkligen skapa ett enormt värde av det engagemang som människor visar. Men det kräver att de går väldigt, väldigt nära hjärtat av sin verksamhet – och ryggraden i sin affär.

För diskussionen handlar till slut om vilken identitet vi inom medierna har – ska vi fortsätta sprida våra idéer till massorna eller ska vi lyssna på tittarna och läsarnas idéer och göra dem till verklighet? För om vi vågar göra det senare – då öppnas en helt ny värld av intäktsmöjligheter.

/Fredrik Strömberg
Blogg
Twitter