Posts Tagged: Mattias Boström


23
Feb 10

Eböcker – en evig följetong

Idag släpper vi in Mattias Boström på SSBD, som gästbloggare.
Mattias jobbar till vardags som eboksansvarig på Piratförlaget, och är en flitig twittrare som @piratforlaget. Dessutom driver han bloggen Bokblick med Mattias Boström, där han skriver en hel del om branschens utmaningar i den digitala världen. Mattias Boström är också en stor fan av Sherlock Holmes och driver sajten SherlockHolmes.se.

För SSBD har han nu författat en text om hur han ser på läsplattans betydelse för litteraturens utveckling, varsågoda:

Eböcker – en evig följetong

Mycket av diskussionen kring läsplattor och eböcker handlar om hur digitaliseringen av litteraturen förändrar läsandet. Men vad händer med skrivandet? Kommer det också att förändras och i så fall på vilka sätt?

När författare för bortåt två decennier sedan började använda ordbehandlingsprogram förenklades en stor del av skrivprocessen och redigeringsarbetet. Och i takt med att internet har vuxit och blivit mer innehållsrikt har många författare hittat nya, snabbare vägar för research. På senare år har vi dessutom sett hur flertalet författare blivit allt mer aktiva inom sociala medier och på det sättet byggt upp sina varumärken.

Hela tiden har de tekniska framstegen främst hjälpt författarna att förädla och förmedla den tryckta boken. Någon direkt förändring i själva berättandet har det inte inneburit. Om vi då bortser från att ordbehandlingsprogrammen varit skyldiga till en och annan alltför tegelstenstjock roman…

När vi förflyttar läsandet från papper till digitalplatta händer däremot något intressant. En bok är plötsligt inte längre begränsad av sin fysiska form. Vi kommer att få se många experiment där man försöker gifta ihop boken med andra medieformer: videoklipp, ljud eller till och med små spelapplikationer. Kanske lägger man in ett soundtrack eller varför inte ljudeffekter som plötsligt hörs när man bläddrar fram till ett visst avsnitt? Möjligheterna är otaliga, speciellt när vi går utanför skönlitteraturen och beger oss in på facklitteraturen och läromedelssidan. Där kommer digitaliseringen att innebära en definitiv kursändring i innehållsskapandet.

Men även det skönlitterära skrivandet kommer att påverkas. Rent tryckekonomiskt är det till exempel ingen större hit i dagsläget att ge ut en kortroman på hundra sidor. Den kostar lika mycket att binda in som en tjockare bok och de fasta kostnaderna är i princip desamma. Ute i bokhandeln försvinner den lätt bland travar av tegelstenar. Men som ebok fungerar den utmärkt, speciellt om man låter längden avspegla sig i ett lägre pris.

På samma sätt kommer det att gå att sälja noveller i eboksform, med priser som motsvarar låtpriserna i iTunes Store. Mikrobetalningar kommer att betyda mycket för litteraturen. När allt mer nöjeskonsumtion blir nästan gratis gäller det att hitta sätt att få eboksmarknaden att också kännas kundtillvänd på prissidan, utan att den för den skull behöver bli just gratis.

Ett sätt är att sälja litteratur uppdelad i kapitel. Fem kronor per kapitel i mikrobetalning så länge som du finner boken intressant. Det totala priset blir kanske lite högre än om du köper hela boken på en gång, men för den köpare som känner sig osäker på en okänd författare blir det ett utmärkt sätt att pröva på något nytt. Det ställer samtidigt krav på författaren – är det en roman gäller det verkligen att skapa ett sug efter vidareläsning precis före de inplacerade avbrotten.

Här börjar vi även närma oss en helt ny typ av skönlitterärt skrivande. Eller egentligen är det en gammal form fast i ny tappning. Det handlar om följetongen.

Eftersom vi inte längre behöver tänka på hur texten ska paketeras så kan vi helt och hållet koncentrera oss på innehållet. Vad är det som griper tag i läsaren och hur kan vi omvandla det till ett ännu större engagemang hos henne eller honom? Vad är det som får läsare att vilja återkomma till samma litterära figurer i bok efter bok? Förmodligen samma sak som får oss att följa tv-serier, vi gillar karaktärerna och sättet det är berättat på. På 80-talet följde jag slaviskt Dallas, Lödder och Varuhuset – idag är det en uppsjö andra serier som gäller.

I bokform är det ett problem att hålla intresset vid liv när det hinner gå ett år mellan romansläppen i en författares bokserie. Det är svårt att till en rimlig kostnad hålla kontakt med läsarna så att man kan bygga upp en tillräckligt stor förväntan inför nästa bok. Men vad händer om vi i skriven form skulle överta tv-konceptet med eviga följetonger i veckoavsnitt? Tidigare har det inte varit möjligt, åtminstone inte i bokform. Ursprungligen uppstod följetongsformen i tidningsvärlden, men i modern tid har det varit svårt att finna en betalningsmodell som fungerar. På något sätt måste författaren få betalt av tidningen och om inte följetongen blir tillräckligt läst är det svårt att försvara dess utrymme på tidningssidan.

Jag tror att vi kommer få se en utveckling där vissa författare överger det avslutade berättelseformatet och börjar skriva eviga följetonger. Jag tänker så här: Läsaren får automatiskt nedladdat till sin 3G-uppkopplade läsplatta ett nytt avsnitt varje vecka och samtidigt en förfrågan om man önskar läsa nästa veckas avsnitt. Tackar man ja sker en mikrobetalning på t ex 5 kronor. Summan ska vara så låg att den känns som nästan gratis. Tackar man nej ställs man inför några alternativa val: vill man teckna sig för ett abonnemang resten av året till ett rabatterat pris, vill man få en påminnelse om följetongen längre fram i tiden eller vill man helt sluta att följa följetongen.

Varje avsnitt avslutas förstås med en ordentlig cliffhanger. Det behöver dock inte handla om ren spänningslitteratur, förmodligen har vardagsdramatik större chans att locka läsare och är enklare att spinna en evig följetong kring.

Den här typen av läsning passar utmärkt för den som inte läser så mycket. 30-45 minuters läsning i veckan för varje följetong man följer. Storläsarna når vi redan med böcker i romanformat, men det finns en stor grupp mediekonsumenter där en följetong i textform kan bli ett fullgott alternativ till tv-serier, filmer och spel.

Det påminner till viss del om SMS-böckerna som blivit en succé i Japan, speciellt bland tonårstjejerna där. Det är böcker med minimal person- och miljöbeskrivning, men med ett oerhört driv i handling och dialog – och de skickas regelbundet ut uppstyckade i korta SMS. Följetongsboken till digitalplattor torde dock snarare likna den vanliga skönlitterära formen, eftersom den inte behöver begränsas vad gäller antalet tecken.

I princip skulle en driftig författare kunna klara av att bygga upp en sådan här affärsrörelse på egen hand. Men för att få ordentlig framgång behövs en organisation runtomkring som hjälper till att förädla och förmedla. En förläggare som hjälper till att leda historien på rätt väg, en redaktör som jobbar med det textmässiga, och lägg till det PR-insatser och marknadsföring. Ganska typiska arbetsuppgifter för ett bokförlag. Men det skulle lika gärna kunna vara en annan typ av mediebolag som är ännu mer vant att vid tätt återkommande tillfällen locka tittare/läsare.

Tar man det ett steg längre kan man tänka sig att samma utgivare erbjuder flera parallella följetonger som vänder sig till olika läsargrupper. När man väl fått en läsare att gilla följetongsformatet är det lättare att introducera nya följetonger till just den personen.

För att ytterligare bygga vidare på den fiktiva värld som författaren skapat vill utgivaren förstås få läsaren att engagera sig i följetongens sajt, forum och i andra sociala medier-sammanhang. Kanske ger man även läsaren möjligheten att vara med och påverka fortsättningen på historien.

Det här är en helt annan typ av berättande än klassiskt romanskrivande. Varje avsnitt måste få en tydlig handling med början och slut, men samtidigt bära den övergripande historien vidare. Och inte minst kräver det en författare som kan bygga upp en fin cliffhanger i slutet på varje avsnitt, eftersom det förmodligen är då som läsaren fattar beslutet om de vill läsa vidare eller ej. Kanske är det till och med en för stor uppgift för en enskild författare, eventuellt kan man snegla mot tv-världen där manusförfattarteam är vanliga.

Vad finns det då för pengar i detta? Om vi tänker oss den enklaste varianten, där en enskild, ganska populär författare kan ha i genomsnitt 5 000 läsare i veckan så blir det en intäkt på en dryg miljon kronor på ett år. Där får vi inte rum med särskilt mycket marknadsföringspengar, speciellt inte med tanke på att det förmodligen även kommer att krävas någon sorts mellanhänder för försäljningen och den digitala distributionen. Men så fort vi börjar multiplicera läsarantalet några gånger blir det en riktigt intressant affär.

I och med att tillgängligheten är så stor och enkel minskar man trögheten i köpbeslutet. Fortfarande krävs det förstås att läsaren har en 3G-uppkopplad digitalplatta (e-ink-läsplatta eller bakgrundsbelyst medieplatta – men även iPhone etc), men den utvecklingen kommer gå snabbt de närmaste åren, inte minst om vi innehållsproducenter kan erbjuda spännande specialprodukter till plattorna.

Som en kringprodukt kan jag även tänka mig att man sammanställer ett års eller ett halvårs veckoavsnitt och ger ut dem i vanligt tryckt pocketformat, på samma sätt som man samlar tv-serier i dvd-boxar. Men huvudprodukten är hela tiden följetongen i digital form, det är där den har störst genomslagskraft.

/Mattias Boström