Fredrik Wass är hemma för en tid från sin tjänstgöring i Afghanistan och talar om de sociala mediernas mognad. Fredrik är en av pionjärerna som kommit att använda bloggen som verktyg för sin egen journalistiska karriär, men också som ett nätverksverktyg och en samtidsskildring av utvecklingen inom sociala medier. Han är även veckans gäst hos Sweet Sunday Web Crunch.

Sweet Sunday Web Crunch, förresten. De fick ett välförtjänt hederspris på Yaba hemma hos Daytona här i veckan. The Jennie sammanfattar Yaba – Yet another blog award – på ett bra sätt, men Per Torberger stal showen i en redan klassisk postning. Tack till alla som röstat på oss i SSBD-kollektivet! Och oavsett vem som nu var först i Sverige med tablålagd livestreamad webbshow – “Bella & Tyra” var alltså inte först.

Men vad gör väl det? Bra “tittarsiffror” fick de, siffror som dessutom kommer att kompletteras av en hel del longtail-tittande. Genom att gå direkt till produktionsbolagen och sedan sända via webben förvandlas tv-stationerna till mellanhänder samtidigt som en ny marknad för annonsörerna vaknar. Spännande tider – fortfarande, alltså.

Jag tycker i alla fall att Isabella Löwengrip är en äkta social media natural. Och SIS-index tycktes nappa på (hennes?) idé om Twitter-portal, vilket gör det intressant att resonera om vårt förhållande till kändisar.

Mycket spännande har hänt på operatörsfronten på senaste. Med allt fler ip-tjänster funderar förstås operatörerna över hur de undviker att förvandlas till mellanhänder vars samtalsminuter enkelt kan förbigås av innovationer som Skype och Google Talk. Fast å andra sidan fungerar ju operatörerna som ip-leverantörer i dag, vilket innebär att de är ISP:er och följaktligen tjänar pengar på datatrafik. Men så funderar ju Google över ISP-spåret de också…

Från andra hållet kommer antipiratlobbyn som nu har formerat Kulturskaparna (som missade att regga den här adressen). Till sin hjälp har de PR-byrån Westander, som aktivt tar ställning mot piraterna som ju vill reformera upphovsrätten. (Till saken hör att det är extremt ovanligt att en PR-byrå ställer sig sida vid sida i debattklimatet tillsammans med den klient de företräder.) Jag har samlat länkar under veckan här och här – kritiken har varit massiv framför allt mot Kulturskaparnas debattartikel hos SvD.

Kulturskaparna vill att operatörerna ska “ta ansvar” och skapa tjänster i nätet. Emma “opassande” Andersson föreslår snällt att Kulturskaparna borde ta fram dessa tjänster själva, Anders Mildner varnar för självmarginalisering, medan Karin Linder, förbundsordförande på DIK uttrycker sig mer rakt på:

“@DoktorSpinn så funkar det i Kina, det är därför censuren funkar så bra. Isp censurerar åt staten annars förlorar de licensen.”

Apropå Kina – nästan säkert (eller är det klart?) att Google drar sig ur. Internet kan vara att betrakta som en mänsklig rättighet, men human rights har väl knappast varit en olympisk gren för det stora landet i öster. Frågan är om vi är beredda på att Kina kommer till oss?

Det har ju varit Melodifestival och grejer. Jan Helin är mycket nöjd och tvekar inte att påpeka det, men eftersom jag själv inte hänger med i schlagersvängen så kan jag inte avgöra eller skriva något begåvat om detta. Personligen är jag nyfiken på det ekonomiska, inte det tekniska.

Bonnier startar tidning med Clas Ohlson. Bonnier satsar på kundtidningsbranschen? Kundtidningar och hackardagar, man kan ju inte klaga på mediehusets bredd!

Carl Johan Engvall diskuterar läsarredaktörens roll. Lasse Bernfalk slår ett slag för Internationella kvinnodagen. RvdB dammar till Aftonbladet efter noter.

Reuters släpper en policy för sociala medier och menar att Twitter inte ska användas för att släppa nyheter. Från Mashable:

“The policy as a whole is a fascinating read and exposes that Reuters, as a media organization, is torn between encouraging employees to use social media and the realization that the online behaviors of their staff put them at risk, a sentiment expressed in the comment that these tools, if misused, could ‘threaten our hard-earned reputation for independence and freedom from bias or our brand.’”

Frågan är hur Reuters ska kunna arbeta med “Breaking news” om de blir “slagna på mållinjen” av Twitter varje gång?

Annars efterlyser jag fler resonerande postningar av det här slaget hos TU. Ja, Washingtons Posts kombinerade prenumerationsmodell och mikrobetalningslösning är intressant som motvikt till engångsbetalningslösningarna. Och kolla in Fraxion Payments. Mediehusen har fortfarande ett stålbad framför sig eftersom kostymen är för stor, men det händer saker, både tekniskt och med våra betalningsmönster på webben. Mer om detta på Social Cash, alldeles säkert.

På ämnet rekommenderar jag även läsning hos Brian Solis.

Annars är Erick Schonfeld right on the money:

“The longer media companies wait, the bigger disadvantage they will have when they cross over to the other side and find a whole new host of competitors who never had any print legacy businesses to protect. Those competitors right now are blogs and online news hubs who are still furry little rodents in the underbrush, but who won’t stay little forever. The sooner print media companies cross over, the sooner they can be on pure offense. Their online strategies and business models won’t be crippled by any allegiance, or need to protect, to the old print business. If they wait until their online revenues become 25 or 50 percent before they fully commit, it will be too late.”

Mer Erick Schonfeld här – nyheter har aldrig varit någon superaffär.

Lina Lindahl tipsar om SVT-jobb. Paul Ronge skriver bok om länkkärlek och näthat.

Apropå nya lösningar så kommenterar Joakim Jardenberg läsplattan Letto. Men jag undviker att prata om läsplattor om möjligt, för jag fattar inte vad som är grejen med dem. Något sorts hopp sätts till dessa läsplattor, det har jag förstått, men varför förstår jag inte.

Hans Kullin listar företagen på Twitter med flest följeslagare. Som han påpekar är antalet följeslagare inget kvalitets- eller framgångsmått, men det är ändå intressant att studera den nya tidens engagemang. Jag puffar även gärna för Kullins wiki.

Min kära medredaktör Sofia Mirjamsdotter gästbloggar hos 365saker.se.

Lars Vilks publicerar en teckning och får ett pris på sitt huvud. När terror och tryck- och yttrandefrihet ställs mot varandra så blir det tydligt; vi behöver kämpa för vår frihet att tycka, tänka, skriva och dela vad vi vill, inte begränsa dessa friheter för att vi är rädda. För då vinner terroristerna.

Hellre rädd i frihet än trygg i slaveri, säger jag.

I allvaret; låt oss skicka en tanke åt Stig Hadenius. Hur många har hans och Lennart Weibulls Massmedier hemma i bokhyllan? Hand upp.

Till sist, ett troll. Eller nej, en trol-lo-lo-lo-lo.

Uppdaterat: Den här saken missade jag att lyfta fram – Transgenusmotorn polisanmäls.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Problemet är bara att läsplattor är ett farligt stickspår, även för mediehusen. Läsplattan är fel svar på en strukturell kris.

Johan Grafström på SVTi kommenterade Fyrenius inlägg så här: ”Är inte e-readers som tv-teatern på sin tid? En övergångsgrej till något som bättre utnyttjar mediet, men som kanske behövs.”

Själv tror jag inte att det behövs. Nyhetsredaktionerna kan göra tidning. De har gjort det sedan 1800-talet. I mitten av 1990-talet startades de första svenska dagstidningarna hemsidor. För Aftonbladet innebar det ett viktigt steg på vägen mot att bli Skandinaviens största dagstidning. Men i mångt och mycket var, och är, det fortfarande bara papper på nätet. Det nya mediet utnyttjades inte. Därför blev de också omsprungna av digitala natives, som levde mediet och använde dess fördelar maximalt.

Om mediehusen verkligen utnyttjar mediet kommer de hitta många nya uttrycksformer för journalistiken. Se den datadrivna journalistiken på Everyblock. Se Fredrik Strages Youtubiana. Se Las Vegas Suns bevakning av vattenbristen som hotar staden.

Tanken bakom läsplattorna är att den ska efterlikna tidningen och boken. Fördelen är att du kan köpa böcker och tidningar ur en i praktiken oändlig butik var du än är och bära med dig dem oavsett hur många de är. Men det är en ofullständig plattform. Den konkurrerar med pappersprodukter, en kategori den aldrig kan bli bättre än vad det gäller känslan av att hålla och bläddra i en fysisk produkt. På andra sidan skalan konkurrerar den med Iphone, Androidtelefoner, netbooks och andra mobila plattformar, en kategori den aldrig kan besegra vad det gäller funktionalitet och bekvämlighet.

Onekligen finns det intressant teknik i läsplattor. Inte minst e-inkskärmar. Men det är något som vi redan har sett byggas in i enkla bärbara datorer som One Laptop Per Child-projektet och som det finns långt gångna planer att använda i mobiltelefoner.

Återigen; tidningsmakare kan göra tidning. Åratal av experimenterande har utvecklat produkten. Läsplattorna riskerar att konservera den utvecklingen, att fixera ett beteende som måste få fortsätta att förändras. Framtidens läsande är inte nödvändigtvis samma som dagens.

Iphone, Android och andra lknande plattformar är ett rätt svar på frågan om framtidens läsande. E-pappersläsarna är fel.

En inte alltför vild gissning är att de mediehus som investerar i distribution av nyheter, vare sig det i form av data eller känslor, via olika former av programbutiker kommer på lång sikt kunna räkna hem större vinster än de som fokuserar på läsplattor. Läsplattorna är en nischprodukt, en historisk parantes. Möjligheterna att bredda affärsmodellerna är större i andra plattformar.

/Pelle Sten
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?