Posts Tagged: läsare


19
Sep 09

Andreas Ekström om framtidens journalistik

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan med egen blogg på andreasekstrom.se.

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström


20
Nov 08

Höga tankar om upphovsrätten

I den pågående debatten om IPRED diskuteras väldigt mycket upphovsrätt.

Det här inlägget handlar inte om IPRED. Den handlar om upphovsrätten. För det är två olika saker. IPRED-lagen handlar inte om upphovsrättens vara eller inte. Den handlar möjligen om hur upphovsrätten ska efterlevas.
Och eftersom den här bloggen handlar om massmedia och journalistik kommer det inte att handla så mycket om fildelning, musik eller film. Det kommer att handla om Upphovsrätten för journalister, inspirerat av allt som skrivits om IPRED, Upphovsrätt och fildelning den senaste tiden.

Niclas brukar tjata om att ingen äger sitt varumärke.
Jag har börjat fundera på om det är så att ingen i framtiden kommer att kunna äga någon upphovsrätt heller.

Missförstå mig inte. Jag är en upphovsrättskramare, i de fall vi talar om den ideella upphovsrätten till det man skapat. Jag har suttit med i SJF:s förhandlingsdelegation om kollektivavtal som i mångt och mycket handlade om upphovsrätten och jag har turnerat på tidningsredaktioner och förklarat upphovsrätten och varför den är viktig.

Men mycket i diskussionerna kring upphovsrätt i tidningsbranschen handlar om pengar. TU vill ha mer kontroll över de anställdas material för att kunna tjäna pengar, och journalisterna säger att då vill de också ha del av pengarna. Fair enough.

Det är bara det att det är väldigt svårt att bedöma värdet av materialet när det mesta är gratis.

Den ideella upphovsrätten handlar om att en journalist ska kunna kontrollera sitt material, veta var det hamnar och hur det bearbetas och kunna lägga in veto. En journalist vill kunna säga till sitt intervjuobjekt vad som är syftet med intervjun och var den kan komma att publiceras. Om artikeln sedan sprids fritt till vem som helt blir det svårt att ha den kontrollen.

Det är bara det att TU har lika lite kontroll över internet som journalisterna.

Vi lever i en informationsrevolution. En internetrevolution. Smaka på ordet. Revolution. Som varande mitt i den är det svårt att spå framtiden. Det är svårt att veta varthän det leder, det är svårt att idag säga hur det kommer se ut om fem år, eller tio. Men det går att ha ögon och öron öppna och se hur det faktiskt ser ut idag. Vi är försökskaniner. Vi är dom som ska hitta sätt att anpassa oss i en ny verklighet. Vi är dom som ska göra misstagen som nästa generation förhoppningsvis kan dra nytta av. Vi är också dom som ska få de där aha-upplevelserna och ropa eureka och faktiskt känna den där wow-känslan när vi upptäcker nya sätt att hålla maskinerna igång.

För att återgå till Niclas som säger att man inte längre äger sitt varumärke kan jag ibland tvivla på att vi journalister äger vår journalistik. Det är ibland skillnad på teori och praktik.

Jag är journalist för att jag vill berätta. Jag vill upplysa, informera, och faktiskt också ha en möjlighet att påverka. Jag vill bli läst. I samma ögonblick som den information jag grävt fram publiceras förlorar jag de fakto kontrollen över den. En läsare kan berätta vidare min historia, korrekt eller förvanskad. En läsare kan länka till min historia och lägga till egen information. En läsare kan ta en liten del av min historia och väva in i ett helt annat sammanhang. Vad kan jag rimligen göra åt det? Vill jag verkligen göra något åt det?

Vill jag kanske att mitt arbete ska börja leva sitt eget liv? Att min journalistik ska föda nya idéer och användas av andra och därmed också vara mer långlivad än den är idag när den oftast hamnar i papperskorgen efter några dagar?

Upphovsrätten är från början till för att skydda konstnärligt skapande. Frågan är hur konstnärlig journalistiken egentligen är? Visst, jag kan lägga ner min själ i en artikel, i ord och formuleringar och ingen annan skulle antagligen formulera sig exakt som jag. Men vilket formspråk jag än har så är ändå innehållet, det jag faktiskt vill säga, det viktigaste. Och jag vill bli läst.

Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och sätta sitt eget namn under den.
Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och kasta om några ord så att betydelsen blir en helt annan.

Men det är inte det som upphovsrättskonflikten mellan TU och SJF handlar om.

Den handlar om att främst TU har förstått att utvecklingen går i en rasande takt och de vill ha alla möjligheter som finns att vara med på tåget för att inte bli frånåkta. Men eftersom utvecklingen går snabbt och i många stycken är oförutsägbar kan TU i förhandlingar inte vara så tydliga som SJF vill. Framförallt kan inte TU lova en massa pengar för rätten att använda material i många olika kanaler och kanske till och med dela ut det gratis till publicering för vem som helst, som exempelvis göra alla teveinslag embedbara på Youtube.

Samtidigt som journalisterna är rädda för att deras ideella upphovsrätt ska tas ifrån dem. De är rädda för att förlora kontrollen helt.

Men det kan inte TU göra så mycket åt.

I samma ögonblick som material publiceras på nätet kommer vem som helst att snabbt och enkelt kunna använda det lite hur som helst.

Det TU och SJF gemensamt måste sätta sig ner och diskutera är: Hur får vi våra läsare/användare att använda just oss som sin främsta nyhetskälla? Hur bevarar vi den journalistiska trovärdigheten? Hur ser vi till att få behålla offentlighetsprincipen och meddelarfriheten i orört skick så att vi fortsättningsvis kan bedriva journalistik på demokratiska villkor? Hur ska vi hantera Youtube, bloggosfären och resten av nätet? Ska vi låsa in oss och tjura när någon stjäl en av våra bilder och lägger upp i sin blogg eller ska vi kanske vara generösa och bjuda på våra bilder och be snällt om credd och en länk till vår sajt?
Hur ser vi till att också i framtiden ha ett innehåll som lockar läsare till just oss och hur stärker vi våra varumärken? Hur återtar vi pressens förlorade trovärdighet i ett nytt medielandskap? Och – hur ska vi ta betalt för våra produkter? (vilket kanske inte är journalisternas främsta uppgift att hitta lösningarna på, men som faktiskt ändå angår oss om vi vill ha jobb i framtiden)

Det har skrivits mycket bra om Upphovsrätt de senaste dagarna, och jag ger er några lästips:

Ledarbloggen på UNT frågade sina läsare om Upphovsrätt och IPRED.

Jag är imponerad. Jag är nästan lite lyrisk över en tidning som så tydligt och självklart använder sig av sina läsare och lever enligt devisen som Newsmill brukar använda, “Våra läsare vet mer än vi.” Jag är imponerad över tonen, över ödmjukheten i frågeställningen:

Vad är rätt, vad är fel? I debatten om IPRED-lagen, som ska göra det möjligt för upphovsrättsinnehavare att vända sig till domstol för att få ut fildelares IP-nummer är tonläget högt. Där debatten förs vill säga. För samma ledarredaktioner som med liv och lust protesterade mot FRA-lagen är det nu tyst. Knäpptyst. Jag och mina kolleger på UNT utgör inget undantag.
Jag antar att det är av rädsla att hamna fel och en känsla av okunskap, som håller debatten borta från papperstidningarna, och hur upphovsrätten ska vägas mot enskilda personers integritet på en arena med nya förutsättningar och spelregler.
Vi kommer inte att passa på frågan men erkänner att den är svår. Därför vänder vi oss till er som anser er sitta inne med information, från bägge lägren. Det är uppenbart att dagens upphovsrätt befinner sig i otakt med tekniken, men är det synen på upphovsrätt eller på fildelning som måste förändras? Går det att bedöma framtidens tekniska möjligheter med gårdagens verklighetsbild?

Efter att ha lyssnat på sina läsare och samlat in material skrevs idag denna ledare på UNT:

Invändingarna måste tas på allvar. Integritet, myndighetsutövning och bevisbörda är frågor som inte bara kan sopas åt sidan. För regeringen gäller det att verkligen lyssna, och inse att det här inte är en fråga man kan lösa med några enkla formuleringar. För faktum är att IPRED vilar på i grunden felaktiga föreställningar.
Liksom den tidigare Renforsutredningen, utgår IPRED från två saker. Först och främst att upphovsrätten ska förbli exakt som den är i dag, skriven för en värld som utvecklingen lämnade bakom sig för tio år sedan. I stället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.

Och där har vi det. “Istället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.”

Läs meningen igen. Världen förändras. Mänskliga beteenden förändras. Och det UNT visar är exempel på en utökad demokrati, människors utökade möjligheter att få information och tycka till om den. Och människors möjligheter att genom tillgänglig teknik ta saker i egna händer. Något vi faktiskt måste anpassa oss efter. Det gäller inte bara artister, eller programvaruföretag. Det gäller också oss journalister och medieföretag.

För övrigt ser jag fram emot Sydsvenskans upphovsrättssatsning.

Och så måste ni läsa Mildner. Som vanligt briljant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]

17
Nov 08

Kommentera kommentarerna!

Idag har det pågått en liten diskussion på Jaiku om hur pass vanligt det är att reportrar går in och kommenterar kommentarerna till sina artiklar. En diskussion som initierades av ett mejl jag fick från en student som ville veta i hur hög grad journalister får “lägga sig i”.

Det verkar inte vara särskilt vanligt. Av flera skäl. Dels att många tidningar fortfarande har en policy, uttalad eller outtalad, som säger att dylikt ska endast chefredaktören ägna sig åt. En reporter ska i princip inte uttala sig för eller om tidningen offentligt annat än genom sina journalistiska alster.
Sedan verkar det finnas en ovilja hos journalisterna själva att kommunicera med sina läsare offentligt, som i bloggar eller i kommentarsfält till artiklar.

Traditionellt har det ju varit så att man sedan man lämnat ifrån sig sin text redan är på väg mot nästa; gårdagens nyheter är just gårdagens nyheter. Naturligtvis har man tagit telefonsamtal och vidare tips via post, men om det rört sig om någon kritik eller liknande har frågan ofta vidarebefordrats till en arbetsledare – nyhetschef eller chefredaktör.

På de tidningar där journalister uppmanas att ha koll på artikelkommentarer och lägga sig i är det som jag uppfattat det endast några få som faktiskt gör det. Argumentet emot är ofta tidsbrist, man är som sagt redan engagerad i nästa reportage och har inte tid eller ork att engagera sig i det man gjorde igår eller förra veckan.

Inte sällan gör man likadant i de fall det finns en blogg. Man tillåter kommentarer men bemödar sig inte att besvara dem.

Här måste hela journalistkåren tänka om!

Som PM Nilsson skriver på Newsmill:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Igen: Nätet är inte papperstidning. Beteendemönstret hos läsarna ser annorlunda ut. Och journalistiken måste anpassas efter den för att vara relevant även på nätet. Det handlar om att överleva i en ny verklighet.

Våra mediehus måste räkna med det som PM beskriver här ovan. Att en artikel inte hamnar i pappersinsamlingen efter några dagar, utan kan poppa upp var som helst och få nytt liv.

I min blogg the real mymlan har jag varit med om att det uppstått rejäla diskussioner kring inlägg som varit flera veckor, ibland månader gamla. Nya diskussioner, nya inlänkar, nya infallsvinklar. Självklart krokar jag i dem, och vidareutvecklar.

Det måste mediehusen också lära sig att göra. Men om man tiger still inför sina läsares reaktioner och kommentarer så händer inget. Det är i samtalet, i diskussionen, som nya idéer föds.

Som jag skrev tidigt i våras om det digitala fikabordet – att vi på nätet har möjlighet att återfå mycket av den förlorade kontakten med våra läsare. Den kontakt vi förlorat i rationaliseringstider när man tillbringar allt mer tid inne på redaktionen framför en skärm och allt mindre tid ute i den verklighet vi rapporterar om.

Journalistiken kommer att förändras. I allt högre grad blir det läsarna och användarna som styr vilka frågor som ska vara uppe på tapeten, vad som intresserar. Om vi ignorerar dem och deras önskemål, deras tips och deras vilja att dela med sig kommer vi att vara illa ute om några år.

Som Niclas uttryckte det i diskussionen på Jaiku:

Tror det helt enkelt är nödvändigt att journalisterna börjar att ta diskussionen. Om man fortsättningsvis vill behålla något förtroende från läsarkretsen går det inte bara att lämna det hela. Det är respektlöst att strunta i att människor, som valt att lägga en del av sin tid på att läsa en artikel som man skrivit och kommentera den. Det borde fasen tillhöra sunt förnuft och vanlig hyfs. Jag menar: är det s att man ger fan i att svara på läsarbrev, på telefonsamtal etc av samma anledning? Och om man inte är intresserad av att svara på det som kommer – varför bryr man sig då om att ens bli läst?

Så är det. De läsare som tycker sig kommentera eller engagera sig för döva och blinda kommer att tröttna. Om de däremot får känna sig sedda och lyssnade på kommer de att återvända.

Så min uppmaning till alla mediehus: Se till att alla reportrar går in på nätet åtminstone en gång om dagen och kollar sina egna artiklar, och eventuella kommentarer, och tar sig tid att bemöta dem. Det behöver inte alltid handla om att kasta sig in i diskussioner eller bemöta seriös kritik. Det kan vara så enkelt som att skriva “Tack för din kommentar”.

(En fördel här är ju om man bygger upp sajten så att det är möjligt för reportarna själva att enkelt hitta just sina egna artiklar samlade på ett och samma ställe. En bra service åt läsarna också som ofta har favoritskribenter. Varje journalist borde få sitt eget RSS-flöde.)

Och att det är reportern och inte en arbetsledare som ska göra detta säger sig självt. Det var inte chefen som satt ute i stugorna och drack kaffe förr. Det är inte chefens namn som står i byline. Läsaren vill ha kontakt med avsändaren = journalisten, den som författat texten/gjort inslaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,