Posts Tagged: Kommunchef


21
Feb 11

Veckan som gick, vecka 7, 2011

Det är svårt att sammanfatta en vecka utan att börja med de stora händelserna i arabvärlden. Protesterna sprider sig nu till Libyen, Bahrein och Marocko. Jag har inte följt utvecklingen i detalj, men uppenbart är att precis som i Egypten försöker ledarna i Libyen stänga ned internet för att försvåra för demonstranterna. I Marocko sprider regeringen desinformation om planerade demonstrationer, men dementeras sedan på Facebook.

Exakt vilken roll nätet, Facebook och andra sociala sajter i spelar i revolterna är ett ämne som debatterats. Jag tycker Sam Sundberg sammanfattade det bra i Svd:

“En Facebook-grupp allena störtar ingen diktator. Men internet öppnar svindlande möjligheter för såväl demokratiska som antidemokratiska krafter som förstår att utnyttja det.”

Martin Gelin är inne på samma spår i DN några dagar senare.

“Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.”

Nu är jag själv en obotlig optimist i när det gäller webben, men personligen tycker jag ändå att både Sundberg och Gelin lite grand missar den inneboende transparens som finns i webben i sig. Och den transparensen är per definition positiv, när det gäller att motarbeta totalitära regimer.
Nu på natten till måndag ser jag rapporter på Twitter om att protesterna i Libyen sprider sig och att regimen tycks vara på väg att falla.

Här hemma har det framför allt handlat om #kkgate, bråket mellan den bloggande kommunchefen och Katrineholmskuriren som granskar honom. Bråket har nu nått allmänmedia, som DN. Sveriges Radios Medierna sammanfattade i lördags:

Varför bråkade alla om Katrineholmskuriren? by Medierna

Och tidigare i veckan debatterade kommunchefen Mattias Jansson och Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka i Studio Ett.

Fajten nådde väl någon slags bottennivå när Wistbacka på ledarplats slog fast att Jansson blivit känd tack vare Kurirens granskning av honom och sedan kallade sina kritiker för bloggvalpar. Detta föranledde före detta TV4- och Expressenchefen Morris Packer att publicera ett öppet brev till Wistbacka här på SSBD, där han menar att Wistbacka är en skam för journalistiken.

Efter det blev tonen något mer försonlig. Malin Lernfeldt, ledarskribenten på GP som blev så kritiserad för sitt uttalande om att SJ borde twittra i höstas, svarade här på SSBD, “Sluta kriga, det är 2011 nu”.
Frilansjournalisten Tomas Carlsson körde det juridiska spåret och gick igenom kommunens rättigheter och skyldigheter i en post som även Katrineholmskurirens publicerade. Personligen anser jag att Carlsson är lite fel ute, min erfarenhet är att domstolarna mer intresserade av att lagens mening efterföljs – det vill säga att myndigheterna är öppna – än vem som äger servrar och domännamn.
Jag låter Thord Daniel Hedengren få sista ordet.

Nästan lika stor uppmärksamhet fick Dagens Nyheters granskning av bostadspolitiken och en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt där han enligt DN “sågar” hyresrätten. Detta var en helt felaktig tolkning, menade Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, och valde att publicera en egen bandinspelning av intervjun på regeringens pressajt för att motbevisa tidningen. DN publicerade då också intervjun, och chefredaktör Gunilla Herlitz menade att Alenius hade ringt och nästan hotat henne innan publiceringen, ett uttalande hon dock senare tog tillbaka.
Regeringens agerande visar dock att man inte tänker låta medierna sätta agendan, och pressmeddelandet fick också de stora kvällstidningarna att fokusera stort på bråket mellan tidningen och Reinfeldt. Att Reinfeldt faktiskt inte själv ville svara på frågan kom i skymundan.

Paul Ronge drog i en bloggpost slutsatsen av både DN-bråket och KKgate att politikerna nu utmanar medias makt. Själv skrev jag något liknande, men med tillägget att det nu kommer en helt ny typ av aktörer som gör anspråk på att göra det journalister alltid gjort.

En av de som gör det tydligast är Apple, som i veckan lanserade prenumerationer i sin nätbutik App Store. I korthet skärper Apple kraven på de som säljer prenumerationstjänster via appar. En prenumeration som säljs via till exempel leverantörens/mediebolagets egen sajt måste alltid finnas tillgänglig inuti App Store också, och då till samma (eller lägre) pris. Men i App Store tar Apple 20 procent av intäkterna, utanför 0 procent. Dessutom får leverantören inte automatiskt tillgång till kunddata om prenumeranten, som den sålts inuti App Store, om inte kunden frivilligt gått med på att dela med sig av exempelvis mejladressen. Man får inte heller bygga apparna så att de länkar till en extern säljsajt.
Det här har fått igång debatten om huruvida Apple utnyttjar sin ställning i app-världen. Jason Kincaid förstår inte varför alla försvarar Apple, när bolaget utnyttjar sin monopolställning. MS Siegler går i svaromål och menar att över tid kommer marknadssituationen förändras, så Apples villkor spelar ingen roll. Siegler erkänner dock att det är högt spel från Apples sida. Men villkoren kan slå tillbaka mot Apple när de blir en ursäkt för att bygga appar för Android, Googles kommande surfplatte-os Honeycomb och andra plattformar. Min förra arbetsgivare Bonnier har i alla fall valt att hoppa på Apples erbjudande. Sydsvenskan lanserades direkt som ipad-prenumeration, dock inte i App Store, vilket bryter mot Apples regler. Men tidningarna har å andra sidan till 30 juni på sig att anpassa sig till reglerna.
Nieman Journalism Labs gräver djupare i vad villkoren innebär för tidningshusen. Men den här artikeln ger lite perspektiv: Amazon tar också 30 procent av intäkterna, men först efter att kostnaderna dragits av.
Men att Ipads är populära på företagen, det råder det ingen tvekan om. Visst finns googlebaserades surfplattor, men priserna och kvaliteten lämnar fortfarande mycket att önska.

Samtidigt slutar Bonnier ge bort Dagens Industri i ipad-version, numera kostar den 28 kronor om dagen. Expressen går motsatt väg och ger bort sin tidigare betalda ipadutgåva, något som Joakim Jardenberg menar beror på att betalstrategin inte funkat. Jag är böjd att hålla med.

För den ipadintresserade har Roman Pixell gått igenom de svenska dagstidningarnas ipadsatsningar i en ambitiös artkelserie i Medievärlden:
Vägval för tidingsappar
Svenska pressens Ipad-missar
Svenska dagstidningar i Ipad – långt från fulländning
Det är lätt att vara kritisk när man läser om bristerna i de produkter som faktiskt säljs för tusentals kronor om året. Men man ska också förstå att ipad ändå är en plattform funnit i mindre än ett år, det handlar mer om att mediebolagen rusar fram lite för fort.
Det som oroar mig, personligen, är att tidningsföretagen så uppenbart prioriterar papperstidningslikheterna och möjligheterna att sälja tidningen som produkt, framför de sociala och personaliseringsmöjligheterna som ipaden ger.

Rasmus Fleischer varnar för att Apples regler för vad som får finnas i apparna bäddar för censur. Jag håller nog med om att det är en större fara för journalistiken än pengafördelningen.

Veckan inleddes annars med att moderatpolitikern Anton Abele beklagade sig över näthatet i Expressen och efterlyste hårdare tag från leverantörer av bloggplattformar och it-bolag mot “twittermaffian”. Signerat Kjellberg debatterade emot.

Lite mer internationellt: Banken JP Morgan ska sätta upp en stor fond för investeringar i sociala medier-bolag. Fonden ska dra in mellan en halv och trekvarts miljarder dollar och kan ses som ett svar på Goldman Sachs investering i Facebook nyligen.
Att det finns en hajp kring sociala nätbolag visades också när Zynga, som utvecklar Facebookspel som Farmville, tar in en halv miljard dollar i riskkapital och värderas till hela 10 miljarder dollar. Om någon undrat hur de där fåniga spelen på Facebook lyckas attrahera mångmiljonpublik, som dessutom betalar för sig, så har Business Insider en underhållande förklaring.
Hajpen togs också upp av branschorganet Computer Sweden som varnar för en bubbla inte olika den som drabbade internetbranschen för tio år sedan.

Kritiken mot Nokias allians med Microsoft konkretiserades när en anonym grupp “unga arga investerare” lanserade en Plan B för att utmana styrelsen på den kommande bolagsstämman. Det hela ledde till en hel serie roliga förslag på Plan C, D, E och så vidare. Men till slut visade det sig att det hela bara var en bluff. Helt klart verkar ändå att vi får vänta ett bra tag på den första Windowstelefonen från Esboo.

Utrikesdepartementet släpper en serie tidigare hemligstämplade dokument med ambassadrapporter från tiden från Sovjetunionens frigörelse. Dokumenten går att läsa i sin helthet på Issuu.com

Efter att både Elin Kling och Isabella “Blondinbella” Lösengrip tagit steget från blogg till tidning gör nu även sajten Daisy Beauty det. En tidning om skönhet kommer det att bli, och det verkar också vara en trend.
Svenska Kyrkan planerar att börja videofilma och sända gudstjänster på internet.
Charlotta Friborg tar över Östgötacorren och blir publisher eller tidningschef där. Friborg kommer närmast från ett jobb som pr-konsult, men har tidigare varit både ledarskribent och chef för DN.se.
Metro Teknik läggs ned.

Google gör ännu ett försök på det sociala området, nu är det Googles sökfunktion som vässas med sociala inslag. I korthet går det ut på att länkar som folk i ditt sociala nätverk tipsat om får högre rank i sökresultaten. Tyvärr indexerar Google inte Facebookgillningar, utan det görs enbart av Microsoftsökotorns Bing. Sökfajten fortsätter.
Hur förhåller du dig till det som händer på nätet kontra det som händer i den fysiska verkligheten, frågar Fredrik Wass och refererar till en ny bok om sociala medier.

Aftonbladet gör rekordvinst och numera tjänar webben mer annonspengar än pappret, i alla fall vissa månader på året.
TV4 satsar på Twitterkonton för olika redaktioner och program, men har lite problem med konton som “fallit mellan stolarna” bland medarbetarna.
Klout är ett nytt verktyg för att mäta inflytande på Twitter.
Mode- och spelsajten för unga tjejer Stardoll lanserar ett eget klädmärke i den fysiska världen.
Planerna på en gemensam etisk granskningsorganisation för medier går vidare, även om Sveriges Radio motsätter sig förslaget.

I lördags arrangerades Vinterminglet, en ny internetkonferens mitt i Stockholm inspirerad av sommarlägret Swedish Social Web Camp. Jag var själv inte där, men bland andra föreläste Sveriges Radios vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkö om sitt bokliknande bloggprojekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.
Reklammannen och nybliven ipadföretagaren Johan Ronnestam pratade trender på webben, och Malin Stroman berättade om gamification, hur man kan utnyttja speltänkande i nya produkter för att öka lojalitet och underhållningsvärdet. Som hemlig gäst dök den gamla internetikonen Johan Staël von Holstein upp och talade om sitt hjärtprojekt Mycube, att man ska kunna äga sin data om sig själv på nätet. Erik Lindahl sammanfattar.
Mer om Vinterminglet:
Hallvarsson & Halvarsson: Vinterminglet I – digitala trender, gamification & Telias sociala kundtjänst
Dinwebb.nu: Spelifiering och ledarskap – nästa grej?

Mats Svegfors och Cilla Benkö debatterade för övrigt om public service roll och relation till kommersiella medier på DN Debatt i lördags.

Slutligen måste tipsa om ytterligare två bra inlägg om hur det är som journalist att gå från det gamla till det nya, publicerade i vårt serie om journalistrollen här på SSBD:
Sofia Mirjamsdotter om journalistrollen
Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

Till sist: Det är alldeles för lätt att klicka på gilla på något på Facebook, menar Maria Hillerström.
Då kanske en rejäl stämpel med knappen kan vara något? Dislike-stämpeln får du på köpet.
Foto: Roligaprylar.se

/Mikael Zackrisson


19
Feb 11

Makten har redan lämnat redaktionerna

Makten har redan lämnat redaktionerna

Det är en intressant maktkamp vi bevittnar just nu när de traditionella mediestrukturerna krackelerar och nya så sakteliga växer fram. Vi är mitt uppe i denna process, och ingen tror jag vet riktigt var det kommer att sluta. Men tecknen på att det håller på att hända blir allt fler.

Visst, traditionella medier har utmanats länge, kanske man kan hävda. Men nu börjar frågorna nå längre ut, till en bredare publik. Konflikterna blir tydligare.

Fallet med den bloggande kommunchefen i Katrineholm är kanske det mest uppenbara. Chefredaktören för lokaltidningen Katrineholmskuriren Krister Wistbacka beklagar sig öppet att kommunchefen “förstör” deras granskning, “folket förmår inte att sålla bland allt han lägger ut på sin blogg”, resonerar tidningsmannen. Men folket är bara glada och ser tidningen som bakåtsträvare. Nu är det inte bara tidningen som kan ha en publicistisk linje och nå ut till läsarna. Kommunchefen Mattias Jansson kan sätta sin egen agenda, eller i alla fall försöka göra det.

När Fredrik Reinfeldts stab revolterar mot det statsministern menar är en förvrängning av hans ord i DN är det samma sak. Regeringen publicerar sin egen version av historien, med ett “bevis” i form av en bandinspelning. Att jag personligen tycker statsministern är helt fel ute hör inte dit, av de hundratals läsarkommentarerna att döma är det många som håller med Reinfeldt om att han blivit feltolkad. Sveriges mäktigaste man låter sig inte nöja sig med den vinkling traditionella media gör, han publicerar själv sin vinkel, och vinner delvis gehör för den. Han flyttar utan tvivel i alla fall fokus från sakfrågan till bråket mellan honom och tidningen.

Världens högst värderade it-företag har samtidigt gått och blivit publicist för hundratusentals journalistiska alster värden över, genom att bolaget kontrollerar butiken där tidningarna säljs. Visst, Apples App Store är EN av flera digitala butiker för journalistik, men det intressanta här är att den kontrolleras av företagsledare på ett it-bolag, inte av publicister eller mediadirektörer. Journalistiken har reducerats till en produkt som ska sälja i en butik som inte bara är världsomspännande och världsledande, den leds också att personer med sin egen syn på vad som är moraliskt okej och inte. Visst, Coop bestämde sig för att plocka bort porren ur hyllorna för några år sedan, men Coops marknadsandel på tidningsförsäljning i Sverige går inte att jämföra med Apples på digital medieförsäljning. Större delen av den svenska tidningsförsäljningen kontrolleras dessutom av Tidsam, som ägs av de stora förlagen. Inte av ett it-företag som säljer datorer och bärbar hemelektronik. Och även om Google eller Microsoft skulle nå framgångar med sina digitala butiker är inte heller de publicister utan it-bolag med en helt annan agenda.

Tydligare kan det inte säga: Journalisterna är inte längre agendasetters.
När det gäller distributionen som en gång i tiden var mediehusens paradgren nummer ett har vi helt blivit omsprungna.

Så är då journalistiken död? Behövs inte journalister längre?
Jo, naturligtvis. Men det kommer ställas än större krav på oss för att folk ska lyssna till oss eller köpa våra produkter.
När det gäller agendafrågan är det bara att inse att vi måste bli ännu bättre på att förstå vilka frågor som engagerar, vilka frågor som är viktiga för demokratin. Och det kan vi bara göra i samarbete med våra läsare/tittare/besökare/lyssnare. Många journalister som är urduktiga på att känna av vad som är på agendan, men ibland är andra bättre än oss. Då ska vi lyssna, lära och ta till oss kritiken, inte sitta på egna stolar och tjurigt käbbla emot. Vi ska göra bra journalistik för våra läsare, tittare, lyssnare, besökare – inte primärt marknadsföra våra egna egon.

Distributionsfrågan är knepigare, men kan, något hårddraget, på sitt sätt sammanfattas i samma tes.  Gör vi bara våra papperstidningar och webbupplagor tillräckligt bra så kan vi klara oss utan Apple. Visst, Apple sitter på infrastrukturen till det som många ser som framtidens stora betalningslösning för medierna. Det gör det bara ännu viktigare att vi som erfarna publicister argumenterar för att få in yttrandefrihets- och demokratiaspekter i it-bolagens digitalbutiker. Vill Apple, Google och Microsoft bli våra nya distributörer kan vi också ställa mycket tyngre publicistiska krav på bolagen.

Tyvärr handlar diskussionen idag mest om Apples villkor och avgifter, vilket skymmer de mer centrala publicistiska frågorna.

Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.


12
Feb 11

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.