Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Opinionsbildning, Kommentarer, Bloggosfären, Gammelmedia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi kommer att ha en regelbunden dialog med dem om var gränserna går för vad som kan publiceras. Vår generella linje är att vi vill ha en livaktig, men vårdad diskussion, med så många röster som möjligt. Det vi rensar bort är bland annat sådant som kan vara kränkande för berörda personer, obsceniteter, nonsensinlägg och spam.

Självklart. Det är knappast något problem egentligen. Men någonstans ligger det ändå en principiell fråga i detta som Olle Fors på Expressen uttrycker:

Publikmedverkan ska prioriteras säger ledningen, vilken trovärdighet återstår när vi överlåter en mycket stor del av läsarkontakt och viktiga publicistiska beslut på firman utanför huset?

Det menas vara en enkel manöver som inte tappar värdet hos artikelkommentarer, det handlar om besparing och att insändarsidan fortsätter att redigeras av tidningens journalister. Det som är problemet här är att insändarsidor ofta används av personer som redan idag har en klar idé om hur man skaffar sig plats för sina åsikter, medan artikelkommentarer kan bli en möjlighet för nya röster att höras om de lyssnas och uppmärksammas.

En farhåga med att låta ett konsultföretag göra moderering av kommentarer är att det som konsult är lättare att fälla än att fria – kritik mot tidningen kommer att bli en svår nöt många gånger. Det kan finnas faror att vi är på väg mot en alltför hög grad av automatiserad filtrering, dels på grund av att spamgeneratorer blir smartare och smartare och därmed hamnar reella kommentarer lätt i ett automatiserat spamfilter. Men den största långsiktiga faran är att detta kan innebära att journalisterna inte känner att kommentarerna egentligen har med deras arbete att göra - de har ändå ingen kontroll över dem.

Vore intressant att höra vad ni andra tycker. Diskutera gärna frågan i vårt kommentarsfält som fortfarande modereras av Sofia och Niclas :)

Same!? Same?? But?? Different?!?

När detta hände var BLT:s chefredaktör Kerstin Johansson på resa i USA för att lära sig mer om sociala medier och nätet. Vi antog att hon skulle ta tag i problemet när hon kom tillbaks.

Idag uppmärksammar hon vår kritik i sin blogg. Kanske inte riktigt som vi förväntat oss dock:

Och i bloggosfären tycker Nicklas & Sofia i bloggen Same same but different att jag är en dålig människa som borde kräla i stoftet och be om ursäkt. Nä, det gör jag inte. Men det är ju kul med debatt och framför allt om den kunde hållas på någorlunda rimliga nivåer.

Vi upprepar, som i avslutningen av den förra postningen: Welcome the noice! Ta diskussionen! Låt oss får veta hur ni tänker. På vilka grunder ni fattar besluten på BLT. Det är det som är transparens, och genom transparens bygger man trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om BLT censurerar kommentarer,

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi är ju som ni förstår för fri debatt och diskussion och tror att artikelkommentarer fyller en mycket viktig funktion. Men en fråga att ställa sig är om mediesajterna nödvändigtvis bör ha fria forum för vem som helst att skriva i om vad som helst? Är det kanske idé att istället samla artiklar med mycket kommentarer och utifrån dem skapa ett forum kring det egna materialet? Och då ska tilläggas att det “egna” materialet ju också består av insändare och debattartiklar.

Och apropå vårt tjat om Elisabeth Bäck och hennes blogg – det är inte bara mediechefer som bloggar. Och fler borde göra det, enligt Eva Kumlin, vd för Svensk Form.

Expressen har skrivit om de politiska bloggarna och det är såklart kul när gammelmedia uppmärksammar bloggosfären och då inte endast Blondinbella och Schulman.

Ipreddiskussionen går vidare. Den här artikeln har vi båda skrivit om på våra personliga bloggar.
Aftonbladet har skrivit lite utifrån läsardiskussionen. Nanok Bie menar i Journalisten att IPRED är att göra upphovsrätten en björntjänst. Jan Helin gör en intressant reflektion :

Ipred. Vad i hela världen är det som får så många unga att på riktigt tycka att sådant som film och musik ska vara gratis bara för att det nu finns teknik som gör att det går att komma åt gratis?
De är ju inte dumma i huvudet. De har utan tvekan intellektuell förmåga att ta till sig teorin att gratis inte direkt säkerställer bra innehåll.
Det är något annat som ställer till tankeoredan.
Vad?

Stora journalistpriset har delats ut i veckan. Vi gratulerar såklart Sydsvenskan som plockade hem två av kategorierna! Och i sann Nyamedieanda fick läsarna chatta med pristagarna dagen efter. Men intressantare för den här bloggen är priset till Årets förnyare.
Nominerade var vk.se för sin satsning på hyperokalt med läsarmaterial, Eva Landahl på Aktuellt för satsningen på Öppen Redaktion och så Fredrik Strage för sin Youtubiana på dn.se.

Fredrik Strage tog hem det. Medievärlden gjorde en egen liten Youtubiana dagen efter. Rekommenderas!
Andres Lokko skriver en liten hyllning till Strage här. Priset har också rönt internationell uppmärksamhet.

Och visst. Vi gillar listan. Vi gillar tanken på att gammelmedia använder sig av material från Youtube. Vi gillar Ledarbloggens Youtubiana också. Men årets förnyare? Tveksamt.

Anders Mildner har skrivit att årets viktigaste journalistik inte bedrevs av journalister. Martin Jönsson tycker att det är skandal att inte någon bloggare var nominerad.
Rolf van der Brink skriver en mycket intressant text med sin syn på det hela:

Bonnier, som delar ut det fina priset, lägger sin blöta filt över medielandskapet, numera med kulturministerns goda minne. (Leif Pagrotsky, kulturminister (s) vigde som sig bör Fredrik Strage och han gemål år 2006). Ungefär som staten och storkapitalet i Sverige tillsammans har verkat för att tillsammans hålla ogräset av småföretagare, nytänkare och entreprenörer kort.

Det har i anslutning till detta förts en mycket intressant debatt på Newsmill om journalistikens vara eller inte vara och om journalistens roll i nutid och framtid. Mycket intressant läsning och en viktig diskussion.

Seppi Salmivouri skriver så här:

Den populistiska hållningen, som ju är helt beroende av tekniken, bygger på föreställningen att alla har rätt att säga sitt. Och de eventuella felaktigheter som kan uppstå korrigeras snabbt av andra. Det kan man sympatisera med, men det är något som gnisslar här.
Det de bägge synsätten har gemensamt, den teknikfixerade och den populistiska, är föraktet för innehållet. Enligt den ena kan innehållet kan väljas automatiskt av ett system utan dyrbar mänsklig inblandning. Enligt den andra är allt lika mycket värt.
Men innehåll av god kvalitet betyder något. Det kan avgöra framgång eller fall. Och bra urval kräver erfarna redaktörer, som vet hur man värderar källor, gör jämförande analyser och kan se på materialet med kylig blick.
Svaret på frågan om journalisterna behövs får nog bli ett njae. Kanske inte, men deras kompetens behövs desto mer. Gärna bloggar men först en rejäl redaktör.

Adryan Linden är av en annan uppfattning:

Nej, journalister behövs inte längre, då journalisten sedan länge är död och begraven. Internet och dess enorma informationsflöde har gjort rent hus med journalistkåren. Ett faktum som resulterat i att de journalister vi nu dagligen får se i tv:e, läsa i tidningar eller höra i radion är tomma skal.
Problemet är bara, journalisterna har själva inte förstått det. – Att deras tid är förbi och att de har blivit begravda av sin egen tyngd av prestige och skitsnack.

Här finns en bra text som steg för steg och väldigt pedagogiskt förklarar grunderna i social media och hur de kan användas. Rekommenderas för dig som funderar på att börja blogga eller så. En relaterad postning är denna där Daniel på Mindpark skriver om social multitasking.
Nya bloggar föds för övrigt varje dag. Också på mediesajterna. Den gångna veckan föddes Dagens Ledarblogg. Vi tar för övrigt tacksamt emot tips om nya bloggar på mediesajter.

En artikel som diskuterats mycket i veckan är denna av Rupert Murdoch:

TOO many journalists seem to take a perverse pleasure in ruminating on their pending demise. I know industries that are today facing stiff new competition from the internet: banks, retailers, phone companies and so on. But these sectors also see the internet as an extraordinary opportunity. But among our journalistic friends are some misguided cynics who are too busy writing their own obituary to be excited by the opportunity.
Self-pity is never pretty. And sometimes it even starts in journalism school, some of which are perpetuating the pessimism of their tribal elders. But I have a very different view.

Han fortsätter:

Unlike the doom and gloomers, I believe that newspapers will reach new heights. In the 21st century, people are hungrier for information than ever. And they have more sources of information than ever.
Amid these many diverse and competing voices, readers want what they’ve always wanted: a source they can trust. That has always been the role of great newspapers in the past. And that role will make newspapers great in the future.
If you discuss the future with newspapermen, you will find that too many think that our business is only physical newspapers. I like the look and feel of newsprint as much as anyone. But our real business isn’t printing on dead trees. It’s giving our readers great journalism and great judgment.

Veckans must read. Faktiskt. Medievärlden har skrivit en sammanfattning här. The Guardian kommenterar här. Editor & Publisher skriver också.

Fredrik Wackå har gjort en lista med fem punkter viktiga att tänka på när man bygger en webb. Inget revolutionerande men ändå saker som inte alltid fungerar.

Det är inte bara Peter Sunde som hamnat i konflikt med Janne Josefsson. Nu har också Blondinbella blivit orättvist behandlad i Debatt. Ledarbloggen skriver om det hela här.

Mindpark gör som SSBD – presenterar gästbloggare. Postningen är tidigare publicerad på Citizen Media Watch, där på engelska. Ämnet är frågan om journalstiken går en mörk tid till mötes.

10.000 words.net har skrivit en lista på sex saker som är onödiga för papperstidningar i det nya landskapet:

Front Page/A1
The front page of a daily newspaper is likely to contain news that, unless you don’t read blogs, don’t follow Digg, aren’t on Twitter, don’t read online news sites, and have no computer at all, is old news. Most newspapers now favor thoughtful analysis over breaking news stories, but you can get thoughtful analysis on blogs, Digg, Twitter…

Letters to the Editor
Letters to the editor have been obliterated by online comment sections attached to individual articles. Why read the random musings of a handful of selected readers when you can read hundreds of comments on any one story or issue? Better yet, newspaper readers now have access to millions of blogs dedicated to every topic under the sun.

Vassa Eggen har kommenterat helt kort. Han tror att 10.000 words har fel. Vassa Eggen aka Olle Lidbom som förresten öppnat en ny sajt i veckan, än så länge i Beta. Spana in Medieregistret!

Så en rolig nyhet som vi först hittade hos Gunnar. Och nu snor vi hela Gunnars text:

Life, tidningen med världens bästa bilder, har lagt ut hela sitt bildarkiv, och bilder som de aldrig publicerat, på Google.com.
Varför?
För att tjäna pengar såklart.
Alla bilder går att beställa inramade – för mellan 80 – 110 dollar.
Resultatet är en helt fantastisk tjänst.
Något för Expressen att kopiera?

Eller varför inte Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, och så vidare…

En tråkigare nyhet är denna. Internet är en viktig källa till information för många i dikatorstyrda och demokratibefriade Iran. Alla former av inskränkningar är av ondo och gillas icke. Dagens Ledarblogg skriver om bloggarna och deras betydelse för demokratin i Kina:

Framtiden kommer på att bjuda på en spännande kamp mellan Kinas aktörer på internet och censur- och kontrollpolitikens kommunisttroende överstepräster. Klart är att bloggarna skapar sprickor i den kinesiska tystnadsmur som hindrar yttrandefriheten. Och därmed nervositet i partitoppen.

Aftonbladet chockhöjer priserna på sin nätannonsering. Ska bli intressant att se resultatet, om det blir minskad annonsering eller ökade intäkter – och såklart om andra hakar på.
Annars saknas det inte idéer om hur tidningarna ska kunna tjäna pengar på nätet. Viktigt att fundera över, då fler och rapporter talar för kommande svårigheter för papperstidningen. Anna Serner kommenterar de stigande papperspriserna här. Frågan man ställer sig är varför ständigt ökande internetannonsering inte verkar få något genomslag hos gammelmedierna? Seth Godin har en del tips.

Per Torberger reflekterar över förlorade profiler på reklambyråerna. Visserligen kan man nog fundera om det handlar om att de försvunnit eller att branschmedia helt enkelt är lite väl inskränkta men det är intressant att fundera över och relaterat är Sofias postning på the real mymlan om de excentriska journalisterna. Kan det handla om ett resultat av de nya slimmade arbetsplatserna där social kompetens värderas högt, ibland kanske för högt, liksom en väldigt rigid inställning till utbildning?

I Finland går de stora mediehusen samman för att skapa en nättidning för unga. Låter vågat, och spännande.
Samtidigt backar BBC från en planerad satsning på webb och sociala medier. Argumentet: “it would be better to concentrate on improving the quality of existing services.”

En intressant artikel om hur bloggarna förändrat media är Kingsleys How Many Blogs Does the World Need – och det är onekligen (o)roande när man beskriver en potentiell cirkelgång:

Did you see Romenesko this morning? Yeah, very interesting. He’s got a link to a piece in LA Observed that links to a column on the London Times website where this guy says that a Russian blogger is saying that Obama will make Sarah Palin Secretary of State.”
“Wow. Sounds true. Where did the Russian guy get it?”
“He says it was in Romenesko.”

Han rundar av med att mena att vi står inför en, vad Steve Rubel tidigare varnat för; attention crash:

The great thing about blogs, in my view, is that they share the voice of e-mail. It’s a genuinely new literary form, which, at its best, combines the immediacy of talking with the reflectiveness of writing. But many readers may be reaching the point with blogs and websites that I reached long ago with the Sunday New York Times Magazine–actively hoping there isn’t anything interesting in there because then I’ll have to take the time to read it.

Six Apart, som skapat Typepad-bloggapplikationen, väljer att starta ett Journalist Bailout Program – där journalister och bloggare som fått sparken får tillgång till gratis Typepadbloggar och tillgång till den plattform som de byggt upp. Onekligen ett intressant drag.
Och det känns onekligen som om journalister snart måste se om sitt eget hus. Nedgången i såväl annonsering som möjligheterna att driva en traditionell tidning eller nyhetsmedia blir mindre och mindre och personalminskningarna pågår.

Morgondagens debatt hos Publicisitklubben i Göteborg kan bli intressant. Den handlar om nätet och de etiska gränserna. Vi hoppas på direktsändning.
En annan kommande debatt som kan bli intressant är denna som hålls hos TU om FRA.

Till sist veckans video:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Tidningen BLT (Blekinge Läns Tidning) har börjat att sätta in en “läs mer i papperstidningen” på sina artiklar på webben, artiklar som numera är minst sagt rumphuggna.

Vi vill bara kort säga: Gör om, gör rätt! Att sabba för nätläsarna kommer inte att hjälpa BLT:s överlevnad.
Att ignorera, censurera och inte ta diskussionen med dem kommer att kraftigt förstöra läsarnas förtroende för tidningen, som i detta vansinniga exempel:

Jocke Jardenberg har hittat, och skärmdumpat ett flagrant exempel på censur:

Före:

Efter:

Att en tidning väljer att censurera kommentarer som faktiskt diskuterar och kritiserar tidningens handlande är skrämmande. Man får onekligen något riktigt illasmakande i munnen, en känsla av Pravda och Nordkorea. Det är fegt, det är ovärdigt en tidning i Sverige 2008.

Förhoppningsvis är det ett misstag som BLT inser att de bör be om ursäkt för. Vi ser fram emot att se ansvarige utgivare Kerstin Johansson blogga om tilltaget, inte minst mot bakgrund av detta som hon skrev så sent som i tisdags.

Hon citerar Mackenzie Warren, Director of Digital Content, som under en föreläsning sagt så här:

- Samtalet pågår därute, med eller utan din medverkan. Att ignorera dem utesluter dej bara från att vara delaktig, menade James Lenahan, Strategic Development Manager och avsåg de så kallade sociala medierna: Facebook , Youtube och drösvis med andra där folk umgås, debatterar, kommenterar, lägger upp bilder, delar med sig och är – sociala.
Hans poäng är att tidningarna också måste bli sociala medier där läsarna kan samlas och bli delaktiga.
- Det är läsarna som är experterna. Låt dem debatter och bjud in dem att dela med sig. “Conversation is messy; welcome the noise”. Det är en del av demokratin.

Kerstin avslutar inlägget (som skrevs under en studieresa i USA med syfte att läras sig en del om vad som händer i branschen där borta, inte minst gällande sociala medier) så här: “Här är våra kollegor i full sving som sociala medier: det är bara att lära och ta efter. ”

Ja Kerstin. Nu har du världens chans att visa vad du lärt dig. Welcome the noise! Ta diskussionen!

Uppdatering: Medievärlden har skrivit och talat med Calle Mathisson som fattade beslutet att plocka bort artiklarna. Argumentet: “Man ska hålla sig till ämnet”. Inte helt tillfredsställande…

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det verkar inte vara särskilt vanligt. Av flera skäl. Dels att många tidningar fortfarande har en policy, uttalad eller outtalad, som säger att dylikt ska endast chefredaktören ägna sig åt. En reporter ska i princip inte uttala sig för eller om tidningen offentligt annat än genom sina journalistiska alster.
Sedan verkar det finnas en ovilja hos journalisterna själva att kommunicera med sina läsare offentligt, som i bloggar eller i kommentarsfält till artiklar.

Traditionellt har det ju varit så att man sedan man lämnat ifrån sig sin text redan är på väg mot nästa; gårdagens nyheter är just gårdagens nyheter. Naturligtvis har man tagit telefonsamtal och vidare tips via post, men om det rört sig om någon kritik eller liknande har frågan ofta vidarebefordrats till en arbetsledare – nyhetschef eller chefredaktör.

På de tidningar där journalister uppmanas att ha koll på artikelkommentarer och lägga sig i är det som jag uppfattat det endast några få som faktiskt gör det. Argumentet emot är ofta tidsbrist, man är som sagt redan engagerad i nästa reportage och har inte tid eller ork att engagera sig i det man gjorde igår eller förra veckan.

Inte sällan gör man likadant i de fall det finns en blogg. Man tillåter kommentarer men bemödar sig inte att besvara dem.

Här måste hela journalistkåren tänka om!

Som PM Nilsson skriver på Newsmill:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Igen: Nätet är inte papperstidning. Beteendemönstret hos läsarna ser annorlunda ut. Och journalistiken måste anpassas efter den för att vara relevant även på nätet. Det handlar om att överleva i en ny verklighet.

Våra mediehus måste räkna med det som PM beskriver här ovan. Att en artikel inte hamnar i pappersinsamlingen efter några dagar, utan kan poppa upp var som helst och få nytt liv.

I min blogg the real mymlan har jag varit med om att det uppstått rejäla diskussioner kring inlägg som varit flera veckor, ibland månader gamla. Nya diskussioner, nya inlänkar, nya infallsvinklar. Självklart krokar jag i dem, och vidareutvecklar.

Det måste mediehusen också lära sig att göra. Men om man tiger still inför sina läsares reaktioner och kommentarer så händer inget. Det är i samtalet, i diskussionen, som nya idéer föds.

Som jag skrev tidigt i våras om det digitala fikabordet – att vi på nätet har möjlighet att återfå mycket av den förlorade kontakten med våra läsare. Den kontakt vi förlorat i rationaliseringstider när man tillbringar allt mer tid inne på redaktionen framför en skärm och allt mindre tid ute i den verklighet vi rapporterar om.

Journalistiken kommer att förändras. I allt högre grad blir det läsarna och användarna som styr vilka frågor som ska vara uppe på tapeten, vad som intresserar. Om vi ignorerar dem och deras önskemål, deras tips och deras vilja att dela med sig kommer vi att vara illa ute om några år.

Som Niclas uttryckte det i diskussionen på Jaiku:

Tror det helt enkelt är nödvändigt att journalisterna börjar att ta diskussionen. Om man fortsättningsvis vill behålla något förtroende från läsarkretsen går det inte bara att lämna det hela. Det är respektlöst att strunta i att människor, som valt att lägga en del av sin tid på att läsa en artikel som man skrivit och kommentera den. Det borde fasen tillhöra sunt förnuft och vanlig hyfs. Jag menar: är det s att man ger fan i att svara på läsarbrev, på telefonsamtal etc av samma anledning? Och om man inte är intresserad av att svara på det som kommer – varför bryr man sig då om att ens bli läst?

Så är det. De läsare som tycker sig kommentera eller engagera sig för döva och blinda kommer att tröttna. Om de däremot får känna sig sedda och lyssnade på kommer de att återvända.

Så min uppmaning till alla mediehus: Se till att alla reportrar går in på nätet åtminstone en gång om dagen och kollar sina egna artiklar, och eventuella kommentarer, och tar sig tid att bemöta dem. Det behöver inte alltid handla om att kasta sig in i diskussioner eller bemöta seriös kritik. Det kan vara så enkelt som att skriva “Tack för din kommentar”.

(En fördel här är ju om man bygger upp sajten så att det är möjligt för reportarna själva att enkelt hitta just sina egna artiklar samlade på ett och samma ställe. En bra service åt läsarna också som ofta har favoritskribenter. Varje journalist borde få sitt eget RSS-flöde.)

Och att det är reportern och inte en arbetsledare som ska göra detta säger sig självt. Det var inte chefen som satt ute i stugorna och drack kaffe förr. Det är inte chefens namn som står i byline. Läsaren vill ha kontakt med avsändaren = journalisten, den som författat texten/gjort inslaget.

Läs även andra bloggares åsikter om Kommentera kommentarer, Det digitala fikabordet, gammelmedia,

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vad gäller tidningen så känns den lite bättre, roligare, mer lättläst.
Indelningen i avdelningar som “Fackligt” “På jobbet” “Bild” “Metod och Etik” känns tydligt och vettigt.
Samtidigt känner man igen sig genom Nuffe som fortfarande återfinns på sidan tre och pressgrodorna längst bak.

Senaste numret innehåller bland annat ett rep om journalistutbildningarna och deras anpassning till nya medier. Alltid något, det känns annars som om just de nya medierna behandlats lite styvmoderligt av tidningen, och inte tagits riktigt på allvar annat än som hot mot jobben och journalistiken.
Men här måste jag fråga mig varför Journalisten precis som Medievärlden väljer att inte publicera de bättre reportagen på webben?

Samtidigt minskar utgivningen från varje vecka till var tredje vecka. Allt i den nya tidens anda, och det borde ge utrymme för en mer genomarbetad pappersupplaga samtidigt som vi borde kunna vänta oss flitigare uppdateringar och mer unikt material på webben.

Dessutom måste Helena Giertta få en eloge för att hon i sin ledare fångar upp och kommenterar en fortfarande het och omdiskuterad händelse på nätet, och hon gör det med den äran.

Nätet då?
Ja också där har man genomgått en hel del förändringar. Designen (som går hand i hand med utseendet på printupplagan) kan ju diskuteras, jag får känslan av att det inte är riktigt färdigt, men det är väl en smaksak.

Samtidigt är sidan betydligt mer lättnavigerad än tidigare. Avskalad med tydliga menyer både i topp och i högerspalten.

Avdelningen “Fråga förbundet” finns också i papperstidningen, och här tycker jag att man ska gå ett steg längre, uppdatera oftare på nätet och ge tillfälle att kommentera och diskutera både frågor och svar.
Det är ju en fråga kanske mer för SJF än för tidningen, men jag tror att förbundet (i varje fall på sikt) skulle tjäna på den typen av transparens.

Nytt i högerspalten är länkar till kollegorna i Norge och Danmark. Bra tänkt.
Sen gillar jag att pressgrodorna nu även finns på nätet.

Debatten känns betydligt intressantare på webben, då det självklart är lättare att vara aktuell och diskutera heta ämnen innan de svalnar.
Kommentarsfunktionen är tydlig och lättanvänd, ett plus för det också. Jag hoppas verkligen att läsarna kommer att använda sig av den så att journalisten.se kan bli en naturlig och levande plattform för diskussion kring journalistik i alla former.

Men jag måste få ställa frågan som inte bara vänder sig till Journalisten – varför länkar man inte i artiklar? Eller ens i anslutning till dem?
Att läsa exempel detta utan att kunna klicka på en länk till Newsmill, eller detta utan att kunna titta på Wendela är inget annat än irriterande. Och dumsnålt på ett märkligt vis.

Sedan behöver jag väl knappast nämna att jag tycker att Twingly eller motsvarande borde vara mer regel än undantag, för nyhetssajter i allmänhet men branschtidningar i synnerhet.

Same!? Same?? But?? Different?!?