Posts Tagged: kommentarer


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


27
Sep 09

Veckan som gick – vecka 39

Ännu en vecka i skarven mellan de gamla medierna och de nya.

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.


15
Sep 09

Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik

I våras brann ett hus i Norduppland. De boende var upprörda och tyckte att brandförsvaret inte gjort sitt jobb – rökdykarna var för få i tid och fick inte gå in, och huset totalförstördes. En TV4-reporter intervjuade dem.

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.


6
Dec 08

Det brinner i knutarna

När vi startade den här bloggen för dryga nio månader sedan liknade vi det som händer i medielandskapet vid ett jordskred.

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

2
Dec 08

En standardiserad kommentarsgranskning

Nyheten att flera av svenska medier valt att outsourca kommentarsgranskningen på företaget Interaktiv Säkerhet förvånar lite. De av redaktörerna som valt att berätta om det gör inte problematiseringen fullt ut, även om Martin Jönsson delger statistik för moderering och förklarar hur han ämnar att hantera det:

Vi kommer att ha en regelbunden dialog med dem om var gränserna går för vad som kan publiceras. Vår generella linje är att vi vill ha en livaktig, men vårdad diskussion, med så många röster som möjligt. Det vi rensar bort är bland annat sådant som kan vara kränkande för berörda personer, obsceniteter, nonsensinlägg och spam.

Självklart. Det är knappast något problem egentligen. Men någonstans ligger det ändå en principiell fråga i detta som Olle Fors på Expressen uttrycker:

Publikmedverkan ska prioriteras säger ledningen, vilken trovärdighet återstår när vi överlåter en mycket stor del av läsarkontakt och viktiga publicistiska beslut på firman utanför huset?

Det menas vara en enkel manöver som inte tappar värdet hos artikelkommentarer, det handlar om besparing och att insändarsidan fortsätter att redigeras av tidningens journalister. Det som är problemet här är att insändarsidor ofta används av personer som redan idag har en klar idé om hur man skaffar sig plats för sina åsikter, medan artikelkommentarer kan bli en möjlighet för nya röster att höras om de lyssnas och uppmärksammas.

En farhåga med att låta ett konsultföretag göra moderering av kommentarer är att det som konsult är lättare att fälla än att fria – kritik mot tidningen kommer att bli en svår nöt många gånger. Det kan finnas faror att vi är på väg mot en alltför hög grad av automatiserad filtrering, dels på grund av att spamgeneratorer blir smartare och smartare och därmed hamnar reella kommentarer lätt i ett automatiserat spamfilter. Men den största långsiktiga faran är att detta kan innebära att journalisterna inte känner att kommentarerna egentligen har med deras arbete att göra - de har ändå ingen kontroll över dem.

Vore intressant att höra vad ni andra tycker. Diskutera gärna frågan i vårt kommentarsfält som fortfarande modereras av Sofia och Niclas :)