Posts Tagged: kommentarer

Veckan som gick — Jerry Silfwer — No Comments
27
Sep 09

Veckan som gick – vecka 39

Ännu en vecka i skarven mellan de gamla medierna och de nya.

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.

I praktiken / journalistik — Julia Skott — 10 Comments
15
Sep 09

Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik

I våras brann ett hus i Norduppland. De boende var upprörda och tyckte att brandförsvaret inte gjort sitt jobb – rökdykarna var för få i tid och fick inte gå in, och huset totalförstördes. En TV4-reporter intervjuade dem.

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.

Analyserande / I praktiken / I teorin — Sofia Mirjamsdotter — 8 Comments
6
Dec 08

Det brinner i knutarna

När vi startade den här bloggen för dryga nio månader sedan liknade vi det som händer i medielandskapet vid ett jordskred.

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]
Analyserande / I praktiken — Samesamebutdifferent — 27 Comments
2
Dec 08

En standardiserad kommentarsgranskning

Nyheten att flera av svenska medier valt att outsourca kommentarsgranskningen på företaget Interaktiv Säkerhet förvånar lite. De av redaktörerna som valt att berätta om det gör inte problematiseringen fullt ut, även om Martin Jönsson delger statistik för moderering och förklarar hur han ämnar att hantera det:

Vi kommer att ha en regelbunden dialog med dem om var gränserna går för vad som kan publiceras. Vår generella linje är att vi vill ha en livaktig, men vårdad diskussion, med så många röster som möjligt. Det vi rensar bort är bland annat sådant som kan vara kränkande för berörda personer, obsceniteter, nonsensinlägg och spam.

Självklart. Det är knappast något problem egentligen. Men någonstans ligger det ändå en principiell fråga i detta som Olle Fors på Expressen uttrycker:

Publikmedverkan ska prioriteras säger ledningen, vilken trovärdighet återstår när vi överlåter en mycket stor del av läsarkontakt och viktiga publicistiska beslut på firman utanför huset?

Det menas vara en enkel manöver som inte tappar värdet hos artikelkommentarer, det handlar om besparing och att insändarsidan fortsätter att redigeras av tidningens journalister. Det som är problemet här är att insändarsidor ofta används av personer som redan idag har en klar idé om hur man skaffar sig plats för sina åsikter, medan artikelkommentarer kan bli en möjlighet för nya röster att höras om de lyssnas och uppmärksammas.

En farhåga med att låta ett konsultföretag göra moderering av kommentarer är att det som konsult är lättare att fälla än att fria – kritik mot tidningen kommer att bli en svår nöt många gånger. Det kan finnas faror att vi är på väg mot en alltför hög grad av automatiserad filtrering, dels på grund av att spamgeneratorer blir smartare och smartare och därmed hamnar reella kommentarer lätt i ett automatiserat spamfilter. Men den största långsiktiga faran är att detta kan innebära att journalisterna inte känner att kommentarerna egentligen har med deras arbete att göra - de har ändå ingen kontroll över dem.

Vore intressant att höra vad ni andra tycker. Diskutera gärna frågan i vårt kommentarsfält som fortfarande modereras av Sofia och Niclas :)

I praktiken / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — 3 Comments
26
Nov 08

BLT kommenterar kritiken

Förra veckan skrev vi om censureringen av kommentarer på blt.se.
Det anmärkningsvärda var att kommentarerna handlade om att sajten valt att inte publicera hela artiklarna på nätet, utan istället hänvisar till papperstidningen. Alltså: kritik mot tidningen.

När detta hände var BLT:s chefredaktör Kerstin Johansson på resa i USA för att lära sig mer om sociala medier och nätet. Vi antog att hon skulle ta tag i problemet när hon kom tillbaks.

Idag uppmärksammar hon vår kritik i sin blogg. Kanske inte riktigt som vi förväntat oss dock:

Och i bloggosfären tycker Nicklas & Sofia i bloggen Same same but different att jag är en dålig människa som borde kräla i stoftet och be om ursäkt. Nä, det gör jag inte. Men det är ju kul med debatt och framför allt om den kunde hållas på någorlunda rimliga nivåer.

Vi upprepar, som i avslutningen av den förra postningen: Welcome the noice! Ta diskussionen! Låt oss får veta hur ni tänker. På vilka grunder ni fattar besluten på BLT. Det är det som är transparens, och genom transparens bygger man trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

← Older Entries