Posts Tagged: Julia Skott


18
Dec 09

Kvällstidningarna satsar på sociala medier

Det är inte utan stolthet jag berättar att två av skribenterna här på SSBD idag meddelat att de fått nya jobb. Och inte vilka jobb som helst. Det är Expressen och Aftonbladet som det kommande året satsar på sociala medier och anställer varsin sociala medie-redaktör, båda medarbetare här på SSBD.

Det är Julia Skott som ska rumstera om på Aftonbladet, medan Emanuel Karlsten lämnar Dagen för att nästa år börja jobba på Expressen.

Jag säger stort grattis till både Julia och Emanuel, men kanske framförallt till kvällstidningarna som gjort toppenrekryteringar!

Gratulationerna flödar också på Twitter:
Bild 23


8
Oct 09

Att vara unik och egen, precis som alla andra

Jag står uppflugen på en sliten stege, och ber en stilla bön om att jag inte ska välta och ta med mig dussinet andra fotografer och kameror i fallet. Rummet är varmt, kvavt, packat med journalister som alla väntar på att Peter Englund ska komma ut och tillkännage årets litteraturpristagare. Vissa kom redan vid nio för att muta in sin plats.
 
Alla kommer vi att få ungefär samma bilder. Lite olika vinklar, men över lag samma bilder — och med mycket blixtar och andras utrustning som stör. De som har bäst läge står alla precis bredvid varandra, så det lär inte bli någon enorm variation på vare sig stillbilder eller rörligt material.
 
Både framme vid rinkkanten och medan jag väntar på min tur för intervju hör jag i princip samma frågor om och om igen. Och Englund ger samma svar, om än på ett väldigt trevligt sätt. (Jag råkar vara ett av undantagen, eftersom jag gör vinkeln “Uppsalabon Peter Englund gör premiär”. Frågar alltså hur han tog sig hit, hur han firar ikväll, och om han hade en post-it på insidan av dörren så han skulle veta åt vilket håll han skulle vrida handtaget.)
 
Över lag bör de flesta redaktioner ha ungefär samma material att handskas med under eftermiddagen och resten av veckan. Samma innehåll, samma bilder, samma klipp. Ingen exklusivitet för fem öre.
 
Men nästan alla var där. Alla var där för att få “eget” material. De hade kunnat köra en byråtext och byråbilder, och antagligen hade ingen förutom kanske väldigt närsynande kolleger märkt det eller brytt sig. Den eventuella rädslan för att råka köra samma bild som någon annan blir nästan fånig när alla ändå har smärtsamt snarlika bilder. Det skulle lika gärna kunna vara samma två-tre foton som går i alla tidningarna.
 
Men ändå var nästan alla där. I tider då allt ska skäras ner, rationaliseras, köpas in och förenklas, var så många av de stora drakarna där. Skulle absolut satsa reporterkraft.
 
Varför? Vad är det för tänkt Benjaminsk aura vi plötsligt förläner bilder och intervjufrågor, att de ska vara i original och de ska vara illusoriskt egna och exklusiva, när det gäller vissa tilldragelser? Varför skulle en kopia, en av många likadana, då plötsligt inte duga när den så gärna duger annars? Hade man inte kunnat köpa in både text, bild och webb-TV, och kanske använt de reportrarna till något annat istället? Vem skulle märkt skillnaden, vem skulle tänkt på den förutom alla klubbarna för inbördes beundran och bestörtning?
 
Jag säger inte att man borde ha gjort det. Bara att det är intressant att fundera på vad det är som händer när femtio journalister står och brottas och vinglar och svettas, i väntan på ett dörrhandtag som vrids om. 
 
(Förhoppningsvis lyckades någon få bilden jag precis missade medan jag tråcklade mig ner från stegen, på Englund som håller kanslisamordnare Odd Zschiedrich i handen när han leds genom folkmassan till intervjuer. Den var väldigt rar.)

15
Sep 09

Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik

I våras brann ett hus i Norduppland. De boende var upprörda och tyckte att brandförsvaret inte gjort sitt jobb – rökdykarna var för få i tid och fick inte gå in, och huset totalförstördes. En TV4-reporter intervjuade dem.

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.