Posts Tagged: Journalistutbildning


3
Dec 10

Journalistik om journalistik den nya journalistiken

Det har varit extremt den senaste veckan, men över huvud taget har intresset för att bevaka bavakningen i medierna ökat väldigt snabbt på senare tid. Fram till för bara några år sedan var det specialtidningar som Journalisten och Resumé, Medierna i radio och ett och annat tv-program som stod för granskningen av journalistiken i våra medier: i dag sker den granskningen i snart sagt vartenda medium.

Bevakningen inför valet ger många tydliga exempel. Händelser förpassades snabbt till att bli bakgrundsmaterial till bevakningen av hur händelserna bevakades: det mest uppmärksammade var förstås Aftonbladets Littorin-artiklar, men gång efter gång hamnade mediernas hantering av uttalanden och händelser i fokus, medan själva händelsen sattes i periferin.

Detta är en del i samma trend som är uppenbar i min egen morgontidning, Svenska Dagbladet, som numera allt oftare inleder ett uppslag med analysen eller kommentaren. Det material som förr bifogades som en kommenterande eller förklarande del, blir idag huvudnyheten. Fullständigt idiotiskt i mina ögon, men det finns säkert någon läsarundersökning som visar att jo, läsarna vet redan allt som händer och behöver dessutom hjälp att dekonstruera och tolka skeendena i samhället.

(Att det de facto är billigare att låta en någorlunda erfaren reporter fylla i ett halvlagt pussel med egna erfarenheter och slutsatser än att faktiskt ta reda på maximalt antal fakta i det aktuella fallet och sedan lämna luckorna öppna, det lämnar vi därhän för denna gång.)

Utvecklingen grundar sig i konkurrensen från nätet och den utveckling som nu pågått i 15 år. De snabba kanalerna stressar medierna till att tro att en händelse eller nyhet är daterade bara timmar efter att den faktiskt hänt. Tidsrummet mellan tryckskick och läsning, i tidningarnas fall, innebär också stora risker för att det som skrivs de facto är daterat när det väl når läsekretsen – saker händer under natten, bloggare och andra gräver vidare och blottlägger kanske fakta som inte varit kände vid pressläggning, et cetera.

I hasten och röran glömmer redaktionerna bort att de allra flesta mottagare är långt mycket mindre uppdaterade än redaktionerna. Det är få människor som konsumerar medier i olika format lika intensivt som journalister. Så den nyhet som inte längre är nyhet för redaktionen, kan mycket väl vara det för läsarna.

Analysen eller kommentaren blir här en gardering för att uppmuntra de insatta fås fortsatta intresse. Tyvärr tar den plats från själva verkligheten, som ofta rumphuggs eller behandlas översiktligt, till förmån för reporterns guidande analyser.

Samtidigt finns det också goda grunder för sammanfattande och förklarande analyser och kommentarer. En komplex och tillgänglig verklighet kan behöva en lots för att bli begriplig. Så de interna argumenten för denna typ av ”journalistik” är säkert hjärtevärmande. Men de skymmer verkligheten.

Veckan som gått har hur som helst varit något av en navelskåderiets triumf när det gäller journalistiken idag.

Störst och tyngst väger naturligtvis Wikileaks uppmärksammade dokument-släpp, som blottlagt skvaller och interna bedömningar från den amerikanska diplomatin. De uppgifter som har publicerats har i mångt och mycket varit förbannat ointressant – skvaller om statschefer och interna smeknamn, liksom – men delvis graverande och uppseendeväckande. Att Mona Sahlin och Urban Ahlin sitter och smickrar USA:s utsända för att få hjälp och att dessa utsända avfärdar neutraliteten som död är intressanta, om än på olika sätt. Det mest givande är nog den försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som svagt börjat flämta i spåren på neutralitets-avfärdandet.

Men Wikileaks handlingar tas emot med blandade känslor. Att många i USA vill sätta stopp för det hela förvånar väl ingen, men även här i Sverige diskuteras det i medierna hur avslöjandena påverkar världen. Wikileaks står ju egentligen för det som all journalistik borde stå för – fri och obunden publiceringsplikt – och borde stämma till eftertanke kring hur medierna arbetar normalt. Vilka hänsyn tas egentligen, av medierna som helhet och av enskilda journalister? Är det möjligt att gräva fram mer och bättre material än vad som görs idag?
Jag tror det, något bland andra SvD bevisar med sina sköna grävjobb som tyvärr är undantagen snarare än regeln, men är inte säker på att medierna klarar av en sådan omställning.

Och Wikileaks informationsspridning är inte oproblematisk. Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).

Hur som helst behöver Wikileaks diskuteras vidare. Det är bra att det finns en organisation som fritt och obundet samlar och förmedlar information som annars förblivit dold för allmänheten, men det kräver nog sina former.

En enskild artikel som rört upp känslor är Resumés superduperdunderviktiga avslöjande om att DN:s kritiker Johan Croneman missat att betala tv-licens så länge att kronofogden fått ärendet på sitt bord. Hade inte Croneman själv lyft upp artikeln i en krönika i DN, hade den kanske snabbt dött sotdöden: nu blev den istället gnistan för en diskussion om allmänintresse, relevans och privalivets helgd. Viggo Cavling försöker i ett blogginlägg rättfärdiga publiceringen, men det blir ganska tunt: att motivera en publicering med att ”sprickorna Cronemans professionella fasad” ska ”exponeras” och att ”En av anledningarna till att Croneman inte är en bättre skribent kan vara att han inte sköter sin ekonomi” är taget ur luften. Med en brasklapp om att Croneman eventuellt har jagat licenssmitare i sina krönikor, något jag i så fall missat, så har hans licens-betalande inte mycket att göra med hans gärning som kritiker. Att Resumé vill hjälpa Croneman att bli ännu bättre är visserligen behjärtansvärt, men … äh, vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här meningen, det är lite för uppenbart.

Och läsarna har sprungit till Cronemans försvar. Har nog aldrig sett så många kommentarer på ett inlägg i Viggos blogg, till exempel. Och även om det är få i antal, kan det enligt medielogiken ”ett telefonsamtal är inget, tre är en läsarstorm” duga som bevis på att det rört upp känslor. Cavling själv har dock inte bemödat sig att svara på kritiken i kommentarsfältet.

Gränsen mellan privat och offentligt har blivit allt bredare och allt gråare med åren, och den utvecklingen lär fortsätta. Frågan är om vi egentligen vill ha mer privatliv eller mer privat i medierna.

Slutligen: Isabella Löwengrip ”sågar” svensk journalistutbildning i ett inlägg på Blondinbella.se. Utbildningen är ”ett skämt”, skriver hon, och inget som är meriterande för dem som söker jobb på hennes nya tidning.

Upprörande för mängder med journalister, tydligen, vilket är lätt att se både hos Blondinbella själv och i kommentarerna på Resumés artikel om det hela. Löwengrip själv tar stormen med ro och har inte förmått sig att en enda gång svara på kritiken hon fått i det egna kommentarsfältet. Uppenbarligen delar hon Cavlings intresse för interaktion.

Flera har också bloggat om uttalandet, mer eller mindre kritiskt, men det har också skapat diskussion i andra sociala medier.

Två som tar henne i försvar är Hanna Fridén och Jerry Silfwer. Fridén utifrån perspektivet att hon som journalist utan utbildning med bakgrund som bloggare ofta får beska kommentarer angående sin avsaknad av utbildning, Silfwer utifrån perspektivet att Löwengrip skapar en konflikt för att få PR, vilket är smart.

Det som intresserar mig i Silfwers kommentar är dock att han försöker ge uttalandet någon slags legitimitet utifrån att Löwengrip haft många journalist-kontakter genom åren. Exakt hur dessa kontakter ger Löwengrip fog för att bedöma utbildningens kvalitet, framgår inte: här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande från Silfwer.

Men, att trampa på journalisters tår är uppenbarligen effektivt om du vill ha uppmärksamhet. Därmed bevisar Löwengrip snabbt att förmågan att skapa PR för sig själv verkligen inte kräver någon utbildning. En lite lustig parantes i sammanhanget ;)


10
Oct 10

Veckan som gick – vecka 40

Den här veckan har jag först krånglat med ett ickefungerande bredband och senare varit ovanligt analog, varför jag kan ha missat viktiga händelser på nätet – i så fall – tipsa gärna om mer läsning i kommentarerna!

Jag börjar med att gratulera alla vinnareÅrets Dagstidning som gick av stapeln på Berns i torsdags. Vinnarintervju med Svenska Dagbladet som vann helhetspriset finns här. Fler vinnare intervjuas här och här. Den största skrällen var när jag själv meddelade att Nyheter24 vunnit pris i kategorin digitala medier. Genast började utnämningen kritiseras på Twitter, och Medievärlden tyckte att det var på sin plats att intervjua ett par av jurymedlemmarna om valet. Som medlem i juryn kan jag försvara beslutet vilken dag som helst, och motiveringen vi skrev i nomineringarna räcker:

“En hypermodern nyhetssajt som saknar släktskap med allt som ges ut på papper, förstår vilka röster en ung publik vill höra och lyckas med tvåvägskommunikationen. Nyheter24 vinner inga journalistpriser, men har knäckt koden för hur man gör dagstidning för unga.”

Chefredaktören för Nyheter24, Aaron Israelsson, bloggar om vinsten och kommenterar kritiken. Mattias Pehrsson från favorittippade Sydsvenskan bloggade sin besvikelse.
Läs mer om Årets Dagstidning på Medievärldens temasajt.

Samma kväll delades också Svenska Designpriset ut, och även här lyckades Svenska Dagbladet kamma hem vinsten.

Många priser är det. Om ett par veckor delas Tidskriftspriset ut och där är bland andra Axel Andén nominerad till Årets genombrott. Jag håller tummarna. Själv sitter jag i juryn för Årets digitala tidskrift, där de nominerade är Driva-eget.se, Dagensmedia.se och Makthavare.se.

Förutom alla tidningspriser som delas ut har även nobelpristagaren i litteratur avslöjats.
Då jag befann mig på TU:s branschdagar på väg att gå på scen för att tala om lokaljournlistik och sociala medier hängde jag inte riktigt med i hur bevakningen sköttes i medierna, däremot snappade jag upp att DN.se låg nere. Enligt Björn Hedensjö den värsta kraschen han varit med om. Som jag uppfattade det kom inte sajten upp förrän framåt kvällen, och till en början med gamla nyheter då det inte fungerade att uppdatera. Hedensjö ber läsarna om ursäkt. Att Polopoly låg bakom känns inte som någon större överraskning…
Mario Vargas Llosa klättrade för övrigt snabbt upp i toppen på trending topics på Twitter, något som kanske säger en del om vilka som hänger där. Kanske andra än de som kommenterar på Aftonbladet.se…

Inte bara litteraturpriset har avslöjats i veckan, och Svenska Dagbladet var först med att avslöja pristagaren i medicin. Något som väckt ont blod hos några av läsarna. (läs gärna kommentarerna till det här inlägget av Martin Jönsson) Andreas Ekström har en intressant teori om varför. Läs också gärna Martin Jönsson om att berätta sådant som läsarna inte redan vet.

Fredspriset går till yttrandefrihetskämpen Liu Xiaobo.

En av veckans snackisar på Twitter har varit Karin Hübinette, som fick lämna Agenda och Aktuellt då hennes syster Hillevi Engström blev ny minister i regeringen.
Ett beslut som kritiseras på bred front. Kollegan K-G Bergström kallar det för ett straff, statsvetaren Ulf Bjereld jämför med Thomas Bodströms syster Cecilia Bodström som hade höga positioner inom Sveriges Radio samtidigt som hennes bror var minister. Staffan Dopping skriver bra och tar även upp det obestridliga faktum att ju längre en journalist arbetar och verkar i Sverige desto fler bekanta får den bland personer i maktpositioner.
Karin Hübinette själv säger att hon skulle ha fattat samma beslut om hon varit sin chef. Chefen, Eva Landahl, förklarar att det skulle varit ogörligt att ha en ständig ersättare för Hübinette för de gånger hennes syster skulle tänkas medverka i programmet. Något som enligt Dagens Media kommer att ske redan ikväll.
Hennes efterträdare i Agenda blir Marianne Rundström.

En annan snackis har varit just Thomas Bodström, som PO-anmäler Expressen. Själv håller jag nog faktiskt med Jocke Jardenberg som skriver att Bodström framstår som värsta rättshaveristen. Läs hans blogg och döm själva.
Men fenomenet är intressant. Personer som tidigare varit utlämnade till det tidningarna skriver kan ge sin egen version, på gott och ont. Ett annat exempel, i min mening vitt skilt från Bodströms, är Mårten Schultz som här bloggar om en missförstådd debattartikel och utvecklar sitt resonemang.

Emanuel Karlsten har kritiserats för att twittra med hashtagen #spectrial under rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, här förklarar han varför det är en förutsättning för journalistisk bevakning:

“Under rättegången twittrar också jag och Sunde med varandra. En journalist och en dömd twittrar under pågående hovrättsförhandlingar. Konstigt? Nej, snarare en ny förutsättning för journalistisk bevakning.
Sunde påstår på Twitter under förhandlingar att målsägande Henrik Pontén nickar till. Jag tittar upp, ser Pontén vaken, dementerar på Twitter.
Ett rykte sprids på Twitter att Neij uppgav sin IP-adress när hans adress efterfrågades. Neij dementerar i paus. Jag twittrar dementi.
Sunde twittrar ett “jag ser er, tack”. Twitterfråga senare förklarar han att det handlar om Piratpartiets aktivister i lokalen.
Allt hela tiden med taggen #spectrial, vilket jag kommenterade i fredags:
“Är det partiskt att använda en tagg som på ettsätt målar upp en rättegång som ett spektakel? “#spectrial” För migstår det ganska klart: Medier kan inte styra vad som blir den mestanvända taggen på Twitter. Använder 95 procent “#tontfestival” omMelodifestivalen får vi tagga så för att nå ut och in i det samtaletsom pågår kring programmet.
En ny förutsättning, igen.”

IDG ska ge ut en papperstidning om Facebook. Ska bli väldigt intressant att se hur det går. Med tanke på hur stort Facebook är, och vilka möjligheter som finns där för alla från privatpersoner till företag och organisationer tror jag inte att idén är så dum, faktiskt.
Facebook har för övrigt släppt nya funktioner som blivit rätt omtalade i veckan. Det handlar främst om nya möjligheter för Facebook-grupper, både vad gäller sekretess och användningsområden.
Här finns en bra genomgång av de nya grupperna och hur de kan användas. En text som jag tror skulle rönt stort intresse även i en tryckt tidning. Här finner du en rejäl genomgång på engelska.
Det är inte bara Facebookgrupperna som förnyatss, Fredric Kjellberg beskriver tydligt hur man får bättre koll på om obehöriga försöker ta sig in i ens konto.

Den första gruppen jag blev tillagd i var gruppen Bubblan, som samlar folk som hängde på Jaiku. Bland dem Karin Adelsköld, som här berättar vad Bubblan betyder, vilken funktion den har.

Också Twitter förnyar sig. Igår fick jag äntligen “nya Twitter”. Jag har inga direkta anmärkningar, visst är det på många sätt en förbättring, men jag saknar fortfarande en del elementära funktioner, som att kunna se hela trådade konversationer och kommentera/redigera retweets.
Nanok tipsar i Journalisten om Twitterfall som sökverktyg för journalister. Jag har inte testat själv.

Apropå Twitterdet här tycker jag var riktigt smart av Expressen och Emanuel Karlsten. Han har alltså registrerat Twitter-konton till alla ministrar i nya regeringen och uppmanar dem att höra av sig för att få tillgång till sitt konto, gärna med ett löfte om att börja twittra. Enligt uppgift har hittills en minister hört av sig.
Själv har jag uttalat mig i Aftonbladet och upprepat det som tydligen inte kan upprepas alltför många gånger – publicera ingenting på nätet som du inte kan stå för oavsett vem som råkar läsa/titta/lyssna. Jag tycker det är läge att uppmärksamma en gammal text som är lika aktuell idag, och troligen också om fem år. Tio saker som mormor kan lära dig om sociala medier.

Alldeles nyligen avfärdades sociala medier av väldigt många som pladder och trams. Idag är motståndet inte lika hårt, och alltfler ser möjligheterna med nätet. Det här, om Polisen på Facebook, tycker jag är ett intressant exempel. Att sociala medier är väldigt brett och har oräkneliga användningsområden blir tydligt när vi går från polisen till H&M som använder Foursquare för att locka kunder. (Tipstack @mbjork)
I modeindustrin har bloggarna fått en maktposition att räkna med.
Ibland när jag föreläser får jag kritik för att jag är för positiv. Att jag talar för lite om baksidorna och problemen med sociala medier. Kristina Alexandersson skriver väldigt bra om varför hon ogärna pratar om problem:

“Jag vill inte prata om avigsidor för jag ser utmaningar. Tekniken skapar situationer som vi måste möta och hantera. Det är svårt, det är stort. Jag tror inte på att stänga ute eller förbjuda. Jag tror på att möta, pröva, samtala och försöka. Jag tror på dialog, jag tror på att vi måste försöka möta de utmaningar som kommer med tekniken, genom att använda tekniken.

Jag har under stora delar av min lärarkarriär BARA sett hindren och låtit dem begränsa mig. Låtit det som jag trott varit avigsidorna begränsa mig. Det har gjort det lätt att avfärda, lätt att slå ifrån sig teknik. Att inte möta, inte pröva och inte försöka.

Jag vill få lärare, bibliotekarier de som arbetar i skolan att se möjligheter, att pröva, att våga och jag vill visa på de möjligheter som de digitala verktygen ger, för ingen berättade om dem för mig. Visst finns utmaningar, massor och jag har stött på en hel del, jag har gjort fel, jag har misslyckats, och jag berättar gärna om det, men när jag ges tillfället att få berätta om möjligheter så vill jag göra det, och få andra att se dem, för jag tror inte att Du vågar om jag belyser problemen.”

Hans Kullin har plockat ut viktiga siffror från Internetbarometern 2009 som visar att sociala medier är lika stora som traditionella på nätet.

Det här var något av det dummaste jag sett på länge. Att utlysa en Twitter och Facebookfri dag för att uppmärksamma personer med autism. Dumt utifrån att internet och sociala medier kommit att göra många autister mindre handikappade, nätet är ett utmärkt verktyg för just asociala autistiska personer att faktiskt kunna vara och lära sig att vara sociala. Uppmärksamma gärna autism, men det måste finnas bättre sätt att göra det på.

Fokus och Filter ökar stort. Räckvidden har ökat med över 60 procent för båda tidningar sedan ifjol. Jag tror att det är dylika produkter man kommer att kunna ta betalt för i framtiden. Granskande, grävande, fördjupande journalistik, snyggt paketerad och med nya fräscha vinklar och egna nyheter. (Fokus och Filter är för övrigt de enda papperstidningar jag prenumererar på nu för tiden, även om jag oftast läser Fokus på nätet.)
Sju av tio kan visst tänka sig att betala för innehåll på nätet. Det låter ju bra. Frågan är då varför så få i praktiken betalar? Är innehållet för dåligt? Eller är det så att det finns så stort utbud av gratis att det blir onödigt att läsa just de artiklar man måste betala för? Framförallt måste de som vill ta betalt för innehåll tänka några extra varv kring länkekonomin. Att plötsligt klippa av länkkedjan och möjligheterna att dela tror jag är en dålig affär, i längden. Däremot tror jag att det går att dra in pengar på annonsering på nätet, precis som på papper.
Något relaterat: Reklam i sociala medier ska granskas hårdare.

Så några snabbisar:
Kullin tipsar med anledningen av datumet – 101010.
Gapet mellan DN och SvD minskar.
Liksom det mellan Aftonbladet och Expressen.
Ebba von Sydow ska vara med i årets upplaga av På Spåret.
Samma von Sydow får nytt program i SVT.
DN ska redesigna – papperstidningen.
Anna-Karin Hatt är ny IT-minister.
Lena Adelsohn Liljeroth sitter kvar som kulturminister.
Per Schlingmann får rollen som PR-ansvarig för regeringen.
Sverige är världens femte mest kreativa land.
Spotify gör det möjligt att skriva meddelanden.
Ny favorit i min RSS är UD-bloggen. Här ett utmärkt exempel på varför.
En annan favorit är Anders Gustafssons utrikesblogg på Dagen.se. Här om religion och journalistik.
52 sätt att säga nej. Skrämmande, utmanande, uppvaknande?
Missa inte heller Fredrik Strömbergs länksamlingar.
Uppdragsmedia/TT lanserar Publish, med tidning (där jag medverkar) och ny blogg.
I morgon hålls eftervalsdebatt på PK Stockholm, och alla riksdagspartier kommer att vara representerade.
Stampen jobbar med ny affärsmodell.
Unga föredrar kanal 5.
Är alla medier sociala?
Tryckfrihet ställs mot yttrandefrihet.
Studenterna på journalistutbildningen gör teve av tentaplugget, och får hjälp av tittarna.
Sex relevanta tips för dig som vill marknadsföra dig på Youtube.
Dags att nominera till Stora Kulturbloggpriset.
Det här är en intressant text om akademiskt bloggande.

Vill du sponsra SSBD? Läs mer här.

Sist denna vecka kan jag inte låta bli att ge er denna fantastiska artikel från DN. Fredrik Wass kommenterar här. Och Prankmonkey gör en helt annan sorts analys. Också Svenskbladet skriver. Personligen har jag otroligt svårt att hålla mig för skratt. Bara det.


Flattr this