Med det kastar vi oss över den ständigt pågående diskussionen om journalistrollen, som varit intensiv under våren.
Vi kan varmt rekommendera läsning i gruppen Journalistbubblan på Facebook, där journalister och journalistikintresserade diskuterar. Det är en blandning av frilansar och fast anställda, unga och äldre, internetfrälsta och skeptiker, som pratar journalistik och även om ingen egentligen kommer fram till något så tror vi att gruppen har betydelse för utvecklingen då konsensus kanske inte ens är eftersträvansvärt, däremot kan konflikt och diskussioner som slutar i oenighet så frön och insikter som landar först i efterhand.

Den här tråden är särskilt intressant, missa inte kommentaren från Paul Frigyes om hans förre arbetsgivare – tidningen Journalisten.

Emanuel Karlsten skrev i veckan en post här på SSBD, utifrån den braskande nyheten att Facebook tappar miljontals användare på andra sidan Atlanten. Måsteläsning för alla som har minsta fundering eller intresse för journalistikens framtid.

Frågan om vem som betalar är naturligtvis relevant i sammanhanget och här kan ni läsa Axel Andéns kommentarer till seminariet “Vem betalar journalistiken” och även följa seminariet i efterhand.
Jag (Sofia) tycker också att Jan Gradvall har en intressant poäng när han läser boken “Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” och jämför prisutvecklingen på teveapparater vs tidningsabonnemang:

“Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?
Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.”

Jag (Jerry) tycker snarast att detta säger något väsentligt om utbud och efterfrågan. I dagens diskussioner missas ofta det faktum att ren journalistik sällan varit en bra affär. Redan “från början” behövde den stöttas av lokal annonsering och senare i vissa fall av statligt stöd. Och vem bryr sig om mediekonsumentens ROI?

Samtidigt kan diskussionen om framtiden te sig rätt så banal när vi har betydligt mer akuta frågor att engagera oss i. Jag menar inte att journalistikens framtid inte är aktuell eller viktig, men utan meddelarskydd, yttrandefrihet, offentlighetsprincip osv kommer journalistik att bli mycket svårt att bedriva oavsett vem som betalar eller om ingen gör det. Jag är djupt oroad över flera liknande dystra nyheter under våren, där även frågan om fotoförbud kvalar in. Här har kåren något väldigt viktigt att ta tag i, särskilt om man ser journalistik som en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle.

Hur använder journalister sociala medier? Det har några studenter på JMG tagit reda på. Här finns deras kandidatuppsats som webbtidning.
Med tanke på att internet är framtiden, och att fler svenskar använder sociala medier än traditionella medier på nätet är det en intressant undersökning. Och för att slå in en öppen dörr – det behöver inte finnas en motsättning mellan bra journalistik/traditionella medier och sociala medier. Här ett fint exempel på hur sociala medier kan användas för att få igång en traditionell pappersprodukt.
Relaterat: Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Nyheten att City lägger ner slog ner som en bomb i början av veckan. Då jag (Sofia) inte bor i Stockholm och inte har någon egen relation till tidningen hänvisar jag till Jan Gradvall och Josefine Granding Larsson.
Reaktionerna på Twitter var också många och åtminstone i mitt flöde mestadels besvikna och ledsna över nedläggningen.

Frågan är om nu tidningen var den enda riktiga Stockholmstidningen om DN Stockholm kan ta över och kanske också ha en bättre lokalbevakning?

En annan stor nyhet om än föga överraskande vad såklart årets avslöjande av sommarpratarna i radio som till min stora lycka fick Freddie Wadling att trenda på Twitter.
När Journalisten uppmärksammade de journalister som finns på listan valde Emanuel Karlsten att jubla över Underbara Claras inträde på den finkulturella arenan.

Kritik riktades också mot Sveriges Radio för den bristande representationen av Sveriges faktiska befolkning. Kritik som först möttes av tystnad men som efter en del protester bemöttes.
(Kritiken föll samman med en undersökning om mångfald på DN – som enligt Björn Hedensjö är ett absolut misslyckande.)

Vilka som får uppdraget att sommarprata i radio brukar vara en väl bevarad hemlighet som inte ens radiohusets egna medarbetare känner till, men det blir svårare och svårare att hålla dem hemliga in i det sista.

Viktigare än vilka som blir årets sommarpratare än frågan om Public Service framtid och den stora Public Serviceutredningen som nu drar igång. Mats Svegfors och Cilla Benkö kommenterar på Medieormen.
Här är regeringens egen kommentar. Och regeringens hemsida.
Parallellt med den officiella utredningen drar Allmänhetens Public Service-utredning igång. Lasse Edfast skrev mer om den här på SSBD i torsdags.

Veckans gå-mot-strömmen i tider av diskussioner kring öppna arkiv och sökbarhet får nog Steve Rubel stå för som raderar sitt innehåll istället.

Några fler branschnyheter:
Medievärlden har rekryterat Lisa Bjurwald. Grattis, både till Bjurwald och Medievärlden!
Fler journalister får jobb.
Bloggare i Almedalen har i år chans att få utmärkelsen “Årets Bloggare”.
Här skriver Anton Johansson om Twinglys närvaro under veckan.
Det blir inget OS i SVT 2014 och 2016. Väldigt sorgligt tycker jag (Sofia), som är en stor vän av Public Service. Men försöker se det ljusa och som någon twittrade – nu kanske de får pengar över till andra spännande satsningar.
Bonnier säljer Sydsvenskans systertidningar till Gota Media.
Jennifer Bark och Mats Lindborg har startat Bloggbyrån.
Expressen har äntligen släppt sin iPhoneapp och slagit mobilrekord. Och bytt bloggverktyg, inte en dag för tidigt.
NRK Beta sänder direkt från Hurtigrutten i vad de själva säger är en av världens längsta tevesändningar.
Linkedin satsar hårt på den nordiska marknaden.
“Flipperföräldrar” – kan det vara något?

Intresserad av HR-frågor? Här är en lista över HR-twittrare.

Biljetterna till Sweden Social Web Camp försvann snabbt i vanlig ordning. Per Axbom skickar dit Barack Obama:

Så här beskriver han campet:

För sociala medier-entusiaster i alla åldrar som behöver släppa loss och surra med andra som förstår vad RT och #FF betyder, så är Sweden Social Web Camp en unconference i det fria som ger en intensiv kick av konversation och rådslag för internetberoende. Till skillnad från Internetdagarna är det här på en avlägsen ö, det finns en bastuflotte och bräkande får som väcker dig natt och dag (skulle du ha tid att sova).

Eftersom detta är sista veckobrevet före sommaren är det läge att tipsa om lite långläsning att spana in vid tillfälle, sådan som inte blir inaktuell för att du väntar på en regnig dag.
Om du inte läst Jack Werners fantastiska bloggserie om internets största mysterier tycker vi att du ska göra det.
Missa till exempel inte den här texten om Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar, eller denna om Internets mest hatade svensk som du aldrig har hört talas om. Fantastiskt välskrivna och gedigna artiklar som förtjänar betydligt större spridning.
Gissningsvis läser våra läsare också Joakim Jardenberg, men vill ändå puffa för den här texten, Filterbubblan som sprack.

Slutligen vill vi, Sofia, Jerry och övriga medarbetare på SSBD, önska er alla en riktigt fin sommar. Om ni får abstinens rekommenderar vi er att läsa någon av alla fina kuraterare som vi inte skulle klara oss utan, nämligen Jardenberg, Karlsten, Strömberg, och inte minst Jerry själv. Och så en ny stjärna på kuraterahimlen: Annika Lidne.

/Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer

Same!? Same?? But?? Different?!?

Efter häcklandet uppdaterades den på nätet, men i tidningen såg det ut så här.

På Twitter såg jag länken till krönikan, klickade och blev alldeles ställd. Jag läste igenom texten både en och två gånger i förhoppningen att finna poängen, det ironiska, skämtet. Men det var inget skämt.

Malin Lernfelt har alltså skrivit en krönika om att SJ borde börja twittra, eftersom det ändå är 2010.
Inget företag i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet för sitt twittrande som SJ. SJ har twittrat sedan hösten 2009, de har en hel stab som twittrar på heltid. Ingen svensk som twittrar kan ha undgått deras twittrande, kritiken mot det, och hyllningarna.

En snabb googling på SJ och Twitter ger svar direkt.

Idag diskuteras häcklandet i sig, ord som häxjakt och twittermobb förekommer, och jag funderar på vad vi kan lära oss av detta. Är det så att Twitter består av ett gäng självgoda elitistiska människor som står redo att krossa den som misslyckas? Det vore inte så förvånande om Malin Lernfelt fått den uppfattningen.

Men jag är inte helt säker på det. Visst häcklas det. Men gårdagens fadäs uppfattades mest som väldigt rolig. Vi skrattade. Vi gjorde det på Lernfelts bekostnad – ja. Men när så en twittrare vid namn @MalinLernfelt dök upp och skrev följande tweet blev hon snabbt förlåten:

Det var bara det att ungefär samtidigt uppdaterades krönikan på nätet, och helt plötsligt handlade det om att Lernfelt tyckte att SJ borde ha bättre service dygnet runt. Vilket är oerhört märkligt med tanke på att hon till Dagens Media säger att hon inte hade någon aning om att SJ twittrade. Hur man kan uttala sig om hur någon sköter en service som man inte ens är medveten om att den existerar är för mig en gåta.

Hennes försvarsattityd gick inte ihop med twitterprofilen. Snart dök även en @mlernfelt upp, som genast började attackera SJ på Twitter. Det spekulerades i vilken av dem som var den rätta Malin Lernfelt och enligt Jack som faktiskt ringde upp henne för att fråga visade det sig till slut att @MalinLernfelt var den rätta och @MLernfelt försvann senare. Jag har bett Malin själv förklara denna förvirring men inte fått något svar, än.

Hur som helst – Malin Lernfelt har alltså börjat twittra. Hon häcklar tillbaka. Och fortsätter kritiseras.

Är det så att man är rökt på Twitter om man gör fel från början? Är man förlorad om man gör ett misstag? Nej. Så är det inte. Däremot spelar det roll hur man hanterar sitt misstag. Hade Malin Lernfelt nöjt sig med den första ironiska tweeten, skrattat åt det hela och därefter försökt lära sig Twitter är jag helt säker på att hon skulle ha omfamnats av “mobben”, förlåtits och fått hjälp.
Felet hon gjorde var att börja skapa efterkonstruktioner för att försvara sig mot sitt misstag, och att hon började hacka på inte bara SJ utan även Twitter i sitt raljerande över tjänsten som ett ställe där man beskriver vad man äter till frukost.

Till Jack säger hon dessutom att hon inte tar åt sig eftersom hon är van vid att få hatmejl. Jag vågar ändå påstå att det är stor skillnad på hatmejl och kritik mot faktafel, hur den än uttrycks. Att inte ta åt sig av kritik som är relevant är nonchalant och opassande. Att hatas för sina åsikter, vilket jag tror hör till det vanliga för en ledarskribent, är något annat.

Dessutom skiljer många på folk och folk. Med all rätt. Som ledarskribent på en av Sveriges större tidningar förväntar sig de flesta twittrare att hon ska ha koll på fakta. Det ställs alltså högre krav på personer i det offentliga än på andra. Det ställs höga krav på journalister. Krav som faktiskt är helt relevanta att ställa. Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar. Att då göra det med så dåligt underbyggda fakta som Lernfelt gjorde i sin krönika väcker misstankar. Har hon koll på fakta när hon skriver om andra saker? Slarvar alla journalister på liknande sätt?

Som jag ser det handlar inte den här händelsen om någon twittermobb. Den handlar om mediekritik. Den handlar om krav på medierna, delvis nya. För femton år sedan skulle ett dylikt fel ha passerat obemärkt, någon kanske skulle ha hört av sig till redaktionen som eventuellt skulle ha gjort en liten rättelse. Idag fungerar det inte så. Idag tvingas massmedia att stå till svars för sina publiceringar, och erkänna sina fel och brister. Jag tror att detta enbart är till gagn för journalistiken, under förutsättning att kritik och ifrågasättanden tas på allvar.

Den kommer trots allt från dem som mediehusen förväntar sig ska betala för fortsatt utgivning.
Människor som vill kunna lita på dom “riktiga journalisterna”.
Lite ödmjukhet sitter aldrig fel. Det är ju ändå 2010.

Tove Hansson skriver bra om korrekturläsare på Twitter.
The Girls of Florida har också skrivit om Lernfelts fadäs.
Läs också gärna vad Emanuel Karlsten skev här på SSBD redan 2009, om högfärdiga journalister.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Bevakningen inför valet ger många tydliga exempel. Händelser förpassades snabbt till att bli bakgrundsmaterial till bevakningen av hur händelserna bevakades: det mest uppmärksammade var förstås Aftonbladets Littorin-artiklar, men gång efter gång hamnade mediernas hantering av uttalanden och händelser i fokus, medan själva händelsen sattes i periferin.

Detta är en del i samma trend som är uppenbar i min egen morgontidning, Svenska Dagbladet, som numera allt oftare inleder ett uppslag med analysen eller kommentaren. Det material som förr bifogades som en kommenterande eller förklarande del, blir idag huvudnyheten. Fullständigt idiotiskt i mina ögon, men det finns säkert någon läsarundersökning som visar att jo, läsarna vet redan allt som händer och behöver dessutom hjälp att dekonstruera och tolka skeendena i samhället.

(Att det de facto är billigare att låta en någorlunda erfaren reporter fylla i ett halvlagt pussel med egna erfarenheter och slutsatser än att faktiskt ta reda på maximalt antal fakta i det aktuella fallet och sedan lämna luckorna öppna, det lämnar vi därhän för denna gång.)

Utvecklingen grundar sig i konkurrensen från nätet och den utveckling som nu pågått i 15 år. De snabba kanalerna stressar medierna till att tro att en händelse eller nyhet är daterade bara timmar efter att den faktiskt hänt. Tidsrummet mellan tryckskick och läsning, i tidningarnas fall, innebär också stora risker för att det som skrivs de facto är daterat när det väl når läsekretsen – saker händer under natten, bloggare och andra gräver vidare och blottlägger kanske fakta som inte varit kände vid pressläggning, et cetera.

I hasten och röran glömmer redaktionerna bort att de allra flesta mottagare är långt mycket mindre uppdaterade än redaktionerna. Det är få människor som konsumerar medier i olika format lika intensivt som journalister. Så den nyhet som inte längre är nyhet för redaktionen, kan mycket väl vara det för läsarna.

Analysen eller kommentaren blir här en gardering för att uppmuntra de insatta fås fortsatta intresse. Tyvärr tar den plats från själva verkligheten, som ofta rumphuggs eller behandlas översiktligt, till förmån för reporterns guidande analyser.

Samtidigt finns det också goda grunder för sammanfattande och förklarande analyser och kommentarer. En komplex och tillgänglig verklighet kan behöva en lots för att bli begriplig. Så de interna argumenten för denna typ av ”journalistik” är säkert hjärtevärmande. Men de skymmer verkligheten.

Veckan som gått har hur som helst varit något av en navelskåderiets triumf när det gäller journalistiken idag.

Störst och tyngst väger naturligtvis Wikileaks uppmärksammade dokument-släpp, som blottlagt skvaller och interna bedömningar från den amerikanska diplomatin. De uppgifter som har publicerats har i mångt och mycket varit förbannat ointressant – skvaller om statschefer och interna smeknamn, liksom – men delvis graverande och uppseendeväckande. Att Mona Sahlin och Urban Ahlin sitter och smickrar USA:s utsända för att få hjälp och att dessa utsända avfärdar neutraliteten som död är intressanta, om än på olika sätt. Det mest givande är nog den försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som svagt börjat flämta i spåren på neutralitets-avfärdandet.

Men Wikileaks handlingar tas emot med blandade känslor. Att många i USA vill sätta stopp för det hela förvånar väl ingen, men även här i Sverige diskuteras det i medierna hur avslöjandena påverkar världen. Wikileaks står ju egentligen för det som all journalistik borde stå för – fri och obunden publiceringsplikt – och borde stämma till eftertanke kring hur medierna arbetar normalt. Vilka hänsyn tas egentligen, av medierna som helhet och av enskilda journalister? Är det möjligt att gräva fram mer och bättre material än vad som görs idag?
Jag tror det, något bland andra SvD bevisar med sina sköna grävjobb som tyvärr är undantagen snarare än regeln, men är inte säker på att medierna klarar av en sådan omställning.

Och Wikileaks informationsspridning är inte oproblematisk. Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).

Hur som helst behöver Wikileaks diskuteras vidare. Det är bra att det finns en organisation som fritt och obundet samlar och förmedlar information som annars förblivit dold för allmänheten, men det kräver nog sina former.

En enskild artikel som rört upp känslor är Resumés superduperdunderviktiga avslöjande om att DN:s kritiker Johan Croneman missat att betala tv-licens så länge att kronofogden fått ärendet på sitt bord. Hade inte Croneman själv lyft upp artikeln i en krönika i DN, hade den kanske snabbt dött sotdöden: nu blev den istället gnistan för en diskussion om allmänintresse, relevans och privalivets helgd. Viggo Cavling försöker i ett blogginlägg rättfärdiga publiceringen, men det blir ganska tunt: att motivera en publicering med att ”sprickorna Cronemans professionella fasad” ska ”exponeras” och att ”En av anledningarna till att Croneman inte är en bättre skribent kan vara att han inte sköter sin ekonomi” är taget ur luften. Med en brasklapp om att Croneman eventuellt har jagat licenssmitare i sina krönikor, något jag i så fall missat, så har hans licens-betalande inte mycket att göra med hans gärning som kritiker. Att Resumé vill hjälpa Croneman att bli ännu bättre är visserligen behjärtansvärt, men … äh, vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här meningen, det är lite för uppenbart.

Och läsarna har sprungit till Cronemans försvar. Har nog aldrig sett så många kommentarer på ett inlägg i Viggos blogg, till exempel. Och även om det är få i antal, kan det enligt medielogiken ”ett telefonsamtal är inget, tre är en läsarstorm” duga som bevis på att det rört upp känslor. Cavling själv har dock inte bemödat sig att svara på kritiken i kommentarsfältet.

Gränsen mellan privat och offentligt har blivit allt bredare och allt gråare med åren, och den utvecklingen lär fortsätta. Frågan är om vi egentligen vill ha mer privatliv eller mer privat i medierna.

Slutligen: Isabella Löwengrip ”sågar” svensk journalistutbildning i ett inlägg på Blondinbella.se. Utbildningen är ”ett skämt”, skriver hon, och inget som är meriterande för dem som söker jobb på hennes nya tidning.

Upprörande för mängder med journalister, tydligen, vilket är lätt att se både hos Blondinbella själv och i kommentarerna på Resumés artikel om det hela. Löwengrip själv tar stormen med ro och har inte förmått sig att en enda gång svara på kritiken hon fått i det egna kommentarsfältet. Uppenbarligen delar hon Cavlings intresse för interaktion.

Flera har också bloggat om uttalandet, mer eller mindre kritiskt, men det har också skapat diskussion i andra sociala medier.

Två som tar henne i försvar är Hanna Fridén och Jerry Silfwer. Fridén utifrån perspektivet att hon som journalist utan utbildning med bakgrund som bloggare ofta får beska kommentarer angående sin avsaknad av utbildning, Silfwer utifrån perspektivet att Löwengrip skapar en konflikt för att få PR, vilket är smart.

Det som intresserar mig i Silfwers kommentar är dock att han försöker ge uttalandet någon slags legitimitet utifrån att Löwengrip haft många journalist-kontakter genom åren. Exakt hur dessa kontakter ger Löwengrip fog för att bedöma utbildningens kvalitet, framgår inte: här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande från Silfwer.

Men, att trampa på journalisters tår är uppenbarligen effektivt om du vill ha uppmärksamhet. Därmed bevisar Löwengrip snabbt att förmågan att skapa PR för sig själv verkligen inte kräver någon utbildning. En lite lustig parantes i sammanhanget ;)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt? Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?

–
Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Den enorma boom i läsande - och skrivande – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Fotnot: Några fler röster i debatten om Publicistklubbens årsbok.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är svårt att skriva något utan att nämna Haiti. Jordbävningskatastrofen som fått ofattbara konsekvenser för miljontals människor. Kvällstidningarna har drivit på insamlingar för offren, Aftonbladet drog igång kampanjen “Jobba en timme för Haiti“, Expressen tog en krona extra för tidningen på torsdagen, och skänkte också en krona per sålt ex till Röda Korset. Båda kampanjer ska ha varit lyckade och Helin tackar i sin blogg där han också poängterar vilket effektivt verktyg journalistik kan vara för att faktiskt göra skillnad.
På Helsingborgs Dagblad ställer journalistklubben in sin fest och skänker istället pengarna till Haiti. De uppmanar andra klubbar att göra likadant. Rättelse: På Helsingborgs Dagblad skänker man pengarna till en planerad personalfest till Haiti och uppmanar andra tidningar att göra detsamma.
Annars har diskussionen kring de starka bilder som kablas ut från katastrofen varit stundvis hetsig.
En annan debatt har varit den om det är för många journalister på Haiti. MarieLouise Samuelsson skrev en häpnadsväckande artikel i Expressen, Martin Jönsson kommenterar den här. Han har också skrivit denna utmärkta text om journalisternas roll. Clas Svahn skriver på DN:s redaktionsblogg.

Apropå Haiti och diverse insamlingar har frågan om falska Facebookgrupper aktualiserats, i och med den grupp som lovade två kronor per medlem till offren i Haiti, men som senare bytte namn och propagerade för nekrofili.
200 000 svenskar hann bli medlemmar i gruppen innan bluffen var ett faktum, och detta trots att många flaggat för att gruppen inte var trovärdig.
Jag har uttalat mig i Sydsvenskan om välgörenhet på nätet och bluffgruppen, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Artikeln publicerades i söndagens papperstidning.

Facebook diskuteras på bred front, inte bara i samband med Haitiinsamlingar. Ett uppmärksammat fall i veckan är Mats som inte fick fortsätta jobba på en förskola sedan några föräldrar kollat upp honom på Facebook och reagerat på mössan han bar. Min personliga uppfattning om fallet har jag skrivit om i min andra blogg, och den andra aspekten – om det är farligt att finnas att finnas på Facebook och vad som egentligen är lämpligt att dela med sig av har jag uttalat mig om i Sydsvenskan.
Carl Johan Engvall på Ystads Allenhanda skriver mer om Facebook och hur man kan skydda de uppgifter man publicerar där.
Lisa Bjerre skriver i Journalisten om vikten av att vara närvarande på Facebook.
Markus Welin skriver om vikten av att ägna sig åt källkritik i sociala medier.

Den stora branschsnackisen har annars utan tvekan varit New York Times officiella beslut att ta betalt för innehåll på nätet. Här en del samlade twitterreaktioner som kom direkt efter att New York Times gått ut med nyheten.
Mikael Zackrisson ifrågasätter modellen att ta betalt endast av de trogna besökarna, och Joakim Jardenberg är inne på samma linje, medan Olle Lidbom verkar försiktigt optimistisk, eller i varje fall inte någon motståndare till betalmodellen. Stora Ord ifrågasätter kritikerna och undrar varför det är så fult att ta betalt. Jag är mer inne på Martin Jönssons linje. Det man betalar för om man idag prenumererar på en morgontidning är framförallt tryck och distribution. Paketeringen. Journalistiken är främst annonsfinansierad. Läser man nyheter på nätet har man redan betalat för det en gång, genom inköp av dator och räkningarna för bredbandet. Att många betalar en hel del för den utrustning som krävs för att komma ut på internet tror jag är en ganska viktig förklaring att de sedan förväntar sig att innehållet ska vara gratis.

Det pratas en hel del om Dagens Nyheter. En som pratar lite mer än andra, eller i varje fall har dedikerat en hel blogg åt Älskade DN är Paula Hammerskog.
Läs också det här viktiga inlägget på Mindpark:

“Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.”

Axel Andén på Medievärlden har gjort en sammanställning av utvecklingen på tidningen sedan Herlitz tog över chefsskapet. Senaste nytt är att DN kommer att begränsa antalet artiklar från papperstidningen till webben till ungefär 15 i veckan. Här kan du se och höra Gunilla Herlitz själv berätta om tidningen utveckling, och här kan du läsa en intervju med henne.
Dagens Nyheter har också beslutat att dra ner på utrikesbevakningen genom att säga upp avtalen med sina stringers. Henrik Alexandersson kommenterar.
Johan Lundberg på Axess skriver några rader om DN och Linda Leopoldhistorien.

Medievärlden ska bygga ny sajt – igen. Förra året lanserade de ny sajt, som måste berömmas för att vara mycket innovativ och en kavalkad i widgets, realtid och sociala funktioner, men i ärlighetens namn kanske inte den tydligaste och mest användarvänliga.

Gävle får en ny gratistidning.
Och i Journalisten finns intressant läsning om gratistidningar och fördomar mot dem.

Och så lite svarta siffror – dagspressens marknadsandelar har sjunkit från 60 till 20 procent på 20 år. Det är siffror som är väldigt svåra att blunda för, även för den mest inbitne papperskramaren.
Läs mer hos Medievärlden.
Sydsvenskan går med brakförlust igen, men tror på 2010.
Tidigare populära communityn Playahead läggs ner. Jonas Leijonhufvud ger Facebook skulden.

Niklas Svensson återvänder till brottsplatsen och lämnar TV4 för Expressen. Thomas Mattson bloggar såklart.
Niklas har förutom att vara reporter också drivit Politikerbloggen, vars nye chefredaktör blir Anders Pihlblad.

På Feber hittade jag några intressanta siffror om svenskarnas webbtevetittande. Vi tittar tydligen mer än både amerikaner och britter. Och webbteve ser ut att vara en vinnare också om man jämför med övriga sajter.
Och apropå webb och teve – svenska Bambuser har tecknat avtal med finska YLE. Precis som Emanuel undrar jag vad det är YLE betalar för, vad får de som inte en vanlig gratisanvändare har tillgång till?
Bambuser har också tilldelats popkulturbloggen Weird Sciences tevepris Raketen 2009. Grattis!
Läs också det här om livesänd webbteve.

Carl Bildt skrev i veckan på Brännpunkt i SvD om friheten på nätet som måste försvaras. Oscar Swartz dissekerar texten fullständigt. Piratpartiets ledare Rick Falkvinge är föga förvånande mycket kritisk, och Henrik Alexandersson fattar sig kort och koncist.

När vi ändå är inne på politik – Expressen anlitar politiska bloggare inför valrörelsen, och vi lär få se mer av den varan.
Kent Persson är en av de mer etablerade moderatbloggarna, och han har skrivit bra om gränsen mellan det personliga och det privata.

Peter Rosdahl har skrivit läsvärt – Hur skulle tidningarnas webbplatser se ut om de var anpassade efter bara mig? Jardenberg kommenterar.
Mikael Zackrisson trendspanar och ger oss 17 trender 2010. Några smakprov:

“1. Geotaggning
När vi nu kommit på att det kan vara roligt att checka in på olika ställen, samla poäng och berätta om det för världen så kommer det bara bli mer och mer. Gowalla är på väg att bli internetvinterns motsvarighet till sommarens schlagerplågor, Foursquare är ännu lite nördigare, och inom kort kommer fler utmanare. Visst vill vi leka med våra mobiler, tävla med kollegor och kompisar.

2. Etikdiskussioner.
Larm om bloggbluffar. Köpta blogginlägg och tweets. Resumes artiklar om betalda tweets och kändisbloggarna som fått gratis barnsjukvård är bara början. Etikdiskussionerna oberoende, annonser och dold sponsring kommer eskalera under 2010. Många fler kändisar än Pernilla Wahlgren och systrarna Graaf åker dit på detta. Men samtidigt vill vi fortfarande läsa om kändisarnas privatliv på bloggarna. Och vi värderar fortfarande de beroende experternas blogginlägg högre än oinsatta allmänreportrars traditionella nyhetsartiklar.

3. Apples läsplatta skakar om
Apple läsplatta slår världen med häpnad, men säljframgångarna uteblir. Brist på riktigt attraktivt innehåll är det största skälet, framför allt har Apple svårt att attrahera den klassiska underhållningsindustrin. Läsplattan blir ändock ett avstamp för en ny typ av enkla, snabbstartade datorer, oftast tangentbordslösa, där programmen har ersatt av applikationer, “appar”, och där data ligger lagrade i det berömda molnet ute på webben.
Det mest kända är Google Chrome som kommer i slutet av 2010 och ger Windows och MacOS rejäl konkurrens, men även uppstickare som Jolicloud och Hyperspace kan mycket väl ge sig in i matchen.”

Fredrik Wass har i samband med nyåret gjort en rad intervjuer med personer han tycker är bra. De har handlat om mediebranschen, internet och framtiden. Här har han sammanfattat med de bästa citaten.

Upphovsrätt i sociala medier är en annan fråga som säkert kommer att diskuteras också i år.
Först tipsar Per Åström om Creative Commons – och jag har förstått att väldigt många fortfarande inte känner till hur enkelt det är, så läs hans text.
Det har i veckan också pratats en hel del om huruvida en bild från Flickr är att räkna som en länk eller publicering.
Och apropå publicering i sociala medier och ansvarsfrågan – Daniel Sandström är numera också ansvarig utgivare för Twitterkanalerna @Sydsvenskan, @SydsvenskanRSS och @Sydsvenskankult. Något som dock inte har någon juridisk betydelse.
Oavsett juridiken – Sydsvenskan är en dagstidning som är föredömliga när det gäller just användandet av Twitter, jag rekommenderar er att följa dem alla.
Det sägs att Twitter tappar mark, och tidigare i veckan skrevs braskande rubriker om hur få svenskar som använder Twitter.
Själv är jag övertygad om att Twitter kommer att överleva ett tag till, och jag har inte märkt av något nedåtgående i mitt eget flöde. Däremot är jag liksom Anders Lundin förvånad över påståendet att de flesta svenska twittrarna skulle vara melan 15 och 25 år.
Kullin har också skrivit, och ger oss mer statistik.
Veckans mest omtalade twittrare måste ha varit Bill Gates, som redan efter några timmar på Twitter hade över 100.000 followers.

Västerbottens Folkblad vänder på steken. I julas lät de sin bloggare Underbara Clara ge ut en jultidning på papper, och nu ska hon göra till att börja med tre nummer till av papperstidningen.

Svenskan delar ut iPhones till sina anställda, och tipsar här om bra appar för journalister.

Det händer grejer på Aftonbladet också.
Förra veckans slogs besöksrekord med makalösa över fem miljoner besökare. Också SvD.se slog besöksrekord. De nya siffrorna säger inte bara något om de specifika sajterna som det går bra för trafikmässigt, det säger en hel del om att allt fler konsumerar sina nyheter på internet, och vi kommer att få ser besöksrekord den närmaste tiden, det är jag alldeles säker på.
Förutom fantastiska besökssiffror ska åtta nyheter presenteras i Aftonbladet de kommande veckorna. Först ut var iPhoneappen “Aftonbladet Supernytt” som släpptes i veckan. Jardenberg recenserar.
Mindre kul för Aftonbladet är att vd:n Pontus Gustavsson tillbringat en natt i fyllecell efter att först ha bråkat och varit våldsam mot en dörrvakt. Lars Johansson på HD ifrågasätter om Gustavsson kan vara kvar som vd. Jan Helin förklarar varför inte Aftonbladet skrivit något på nyhetsplats.

Språk är kul, Per Torberger skriver om karaktärsord. Vilka är mina, vad stör ni er på?
Det här är också intressant, lite crowdsourcing om huruvida ordet svenskalärare är okej eller inte att använda.
Och när vi ändå är inne på avdelningen lite mer lättsamt – Björn Wiman har i veckan undersökt tesen att svenska journalister är födda av lärare. Han ställde frågan på Twitter och fick en enorm respons.

Sist ett bloggtips för alla som vill ha något nytt i sin RSS:
Läs Gert Frost. För nej. Bloggen kommer inte att dö i år heller.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Steve Crane porträtterar ungdomar som messar.

Härom dagen träffade jag tillsammans med vd:n för ett av Sveriges största och mest välkända varumärken en grupp ungdomar i 17-18 års åldern i syfte att förstå hur deras vardag ser ut. Hur konsumerar de information, vad styr deras val av varumärken, produkter och tjänster? Hur umgås de med sina vänner och familj?

Det blev snabbt tydligt att många av våra fördomar och kunskaper stämmer och en hel del andra stämmer inte. Gruppen betonade särskilt att man inte alls spenderade speciellt mycket tid framför datorn – bara 3-4 timmar per dag. Det säger en hel del om vad de tycker är mycket tid framför datorn.

Vidare så framhöll man till skillnad mot vad många påstår att Facebook var absolut ett av de viktigaste mötesplatserna på nätet. Det var bara det att man inte ville umgås med vuxna där, eller som en av tjejerna i gruppen sa: “Mamma har försökt adda mig typ 20 gånger men jag skulle aldrig tacka ja”.

När vi talade om vikten av digitalt umgänge sade en av killarna som snart skulle fylla 18. “Det som inte finns på Facebook, typ bilder och sånt asså, det har liksom inte hänt”.

Jag tänker tillbaka till min barndom. Hur vi i skolan hade avsatt tid för allmänkunskap. Vi förväntades läsa tidningen på morgonen och på dagens första lektionstimmar genomförde läraren ett kort förhör för att se om vi hade tagit till oss vad som stod där i vad som var ett av våra få sätt att titta ut i världen.

Idag konsumerar ungdomarna videos på YouTube, de umgås på Facebook, Skype ersätter telefonen, webbkameran utgör en viktig del i deras liv och MSN och SMS tjänar som evigt uppkopplade kommunikationsapparater.

I det här gyttret av information slår det mig – De tittar inte speciellt mycket på nyheter i teve och de läser inte tidningar. De har ett ett helt nytt informationskonsumtionsmönster och inget av de traditionella medierna finns med där. Visst, SVT Play, TV4 Play och Kanal 5 Play närmar sig. Men vi pratar fortfarande primärt underhållning. Ungdomarna väljer bort eller åtminstone väljer inte in allmänbildande information. För att det ska ske måste vi flytta inte bara ut på internet utan hela vägen dit där de befinner sig – var det nu är. Och om de flyttar då får vi flytta efter.

Så till min fråga.

Är det dags för samhället att träda in?

Visst. Ungdomarna kanske inte addar mamma och pappa. Men om vårt samhälle tog initiativ för att skapa en mediaapplikation i Facebook som var helt och hållet fokuserad på att få ungdomar att konsumera allmänbildande information, skulle de då inte lägga till den? Jag tror det. I varje fall om det gjordes på ungdomars sätt, på ungdomars villkor, i ungdomars kanaler. Borde inte ungdomarna kunna konsumera nyheter i MSN? Borde man inte kunna läsa artiklar via SMS – gratis? Kanske borde nyheterna finnas i Xbox 360 eller till och med på stortavlor i Battlefield.

Public service i form av SVT och Sveriges Radio tar ett stort ansvar för att sprida sig på nätet även om mer kan göras för att närma sig ungdomarnas digitala vardag. Är det då kanske dags för en nyhetsbyrå som gör samma sak? Kanske bara under en övergångsperiod tills att de andra nyhetskanalerna gjort sitt.
Vad jag tänker mig är en oberoende, välfinaniserad medieaktör som inte drivs av kortsiktiga vinster utan faktiskt har som ansvarsområde att bredda allmänbildningen hos våra ungdomar.

Ska samhället ta ansvar för ungdomars framtida allmänbildande mediekonsumtion?

Vad tycker du?

Johan Ronnestam driver till vardags det egna bolaget Ronnestam Innovativ Kommunikation. Johan är Creative Director, expert i digital kommunikation, innovatör och entreprenör från Stockholm. Johans blogg är framröstad som Sveriges främsta blogg om digital kommunikation, trender och teknologi.

Same!? Same?? But?? Different?!?