Posts Tagged: journalistik

Nytt — Samesamebutdifferent — 6 Comments
19
Apr 10

Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt? Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?

–
Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah

Analyserande / journalistik — Mikael Zackrisson — 35 Comments
13
Apr 10

En svindlande tanke

“Jag tror inte han har fattat”, viskar min kollega under lunchen.
Vi pratar om den prominenta kulturjournalisten, en aktiv bloggare, twittrare och nästan en del av vår lilla internetbubbla, men bara nästan.
“Jag tror inte han har fattat…”
Han säger det aldrig rakt ut, men det är tydligt att han menar internet och den revolution som vi båda brottas dagligen med. Dialogen, samtalet, massmediernas död och konversationsmediernas födelse.

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

En kollega mejlar en länk till Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen från i söndags. Weyler tycker vi borde läsa Stig Dagermans “Tysk Höst” och återuppliva det klassiska reportaget. “Se bakåt inte framåt”.
Lösningen är hela tiden densamma: Tillbaka till print. Tillbaka till det klassiska reportaget. Lägg ned gratiswebben. Lägg ned det ytliga snacket, de korta meningslösa nyheterna.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag tänker och tänker och tänker och hur jag än tänker så blir jag inte klok på det.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Men det betyder inte att jag inte läser. Men jag gör ju tvärtom mot Publicistklubbens skribenter: Jag läser på skärm.
Jag börjar när jag vaknar och slutar när jag somnar, i sängen med Iphonen bredvid mig, laddad med inlägg via Twitter, Facebook eller Instapaper.
Jag läser nyheter, korta tweets och facebooksuppdateringar. Sport, kultur, nöje, till och med lite skvaller. Jag läser bloggar, personliga betraktelser och snärtiga sammanfattningar.
Men framför allt läser jag en massa långa, rätt nördiga, komplicerade blogginlägg. Jag läser inläggen, jag läser kommentarerna på inläggen, ibland är de tio, ibland 20, 50 eller över hundra, om det är ett välskrivet och provokativt inlägg. Jag läser bloggare som svarar på inläggen, jag följer debatten vidare.
Hela ämnet lever, rör sig och jag följer med. Kommenterar, diskuterar, ibland på bloggarna, ibland bara med korta tweets. Och jag lär mig enormt mycket.

Den enorma boom i läsande - och skrivande – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

För mig är webben allt annat än ytlig och tramsig. Visst toppar Aftonbladet sajten med kändisar, sex och korta händelsenyheter. Men det är ju bara en liten liten del av webben. Aftonbladet går man ju bara in på när man verkligen inte har något annat för sig, när tråknaden är för stor, tristessen för seg.
Jag tänker på det min vän sade på lunchen: Jag tror inte han har fattat.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Tänk om de aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
Tänk om de aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
Tänk om de bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
Tänk om de aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Vill man inte vara redaktör för det där lite djupare samtalet, den viktiga debatten, då blir man inte det.
———

Fotnot: Några fler röster i debatten om Publicistklubbens årsbok.

Analyserande / journalistik — Sofia Mirjamsdotter — 94 Comments
16
Mar 10

Öppet brev till Journalistförbundets Styrelse

Kära styrelse för SJF.
Agneta, Arne, Håkan, Marie, Petteri, Stephen, Eva, Maria, Rino, Marthina, Ulrica, Pär och Eva.

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Nytt / Veckan som gick — Sofia Mirjamsdotter — 3 Comments
8
Mar 10

Veckan som gick – vecka 9

God måndag!

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

– Jag är en företagsstartartyp, säger han, »a start­up kind of guy«.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Bild 5

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.

Analyserande / journalistik — Sofia Mirjamsdotter — 10 Comments
22
Feb 10

Rättshaveristiska konspirationsteorier eller konstruktiv kritik värd att ta på allvar?

En bloggare som kallar sig Thomas Tvivlaren har den senaste veckan ägnat sig åt att kritiskt granska delar ur gammelmedia, och ifrågasätter enskilda journalisters oberoende och objektivitet.

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.

← Older Entries