Posts Tagged: Journalistförbundet


18
Apr 11

Veckan som gick – vecka 15

Skolan är en av de heta debattfrågorna i medierna denna vinter och vår. Både DN och Aftonbladet har kört stora granskningar om problemen i skolan.  Aftonbladet drog förra veckan igång Skolraset, en granskning som skulle ske öppet och online, med läsarna som medproducenter och med SSBD-skribenten Emanuel Karlsten som en av de pådrivande. Några andra namnkunniga bloggare reagerade dock mot kvällstidningens metod, bland annat påpekade Brit Stakston att man sade sig vara öppen men ändå verkade ha en färdig tes. Hon menade även att den nya metoden, “realtidsgräv” som tidningen kallade det, verkade vara viktigare än målet, att skapa en bättre skola. Jocke Jardenberg påpekade andra brister i tidningens dialog med läsarna.
Inte blev det bättre när Aftonbladetreporten Natalia Kazmierska skriver ett rätt syrligt inlägg om en Skollyftet, en motreaktion mot mot Skolraset som några engagerade lärare dragit igång.
Efter det följde en rätt intensiv debatt som kanske bäst sammanfattades av Erik Starck:

“Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.”

Och, blott dagen efter Stakstons och Jardenbergs blogginlägg backar Aftonbladet och byter namn på hela granskningen till “Skolgranskning”. Och sedan tystnar det helt bland bloggarna.

Personligen tycker jag ändå det är remarkabelt att ett par tre bloggare kan få Sveriges största kvällstidning att byta namn på ett prestigeprojekt. Historien visar också hur svårt det faktiskt är att förstå och leva efter det här med delaktighet och öppenhet som sociala medier-förespråkare talar om. Jag betvivlar inte att Aftonbladet menade väl med sitt ursprungliga projekt. Men de gamla murvelfasonerna från kvällstidningen går inte ur så enkelt. Är man van vid att sätta agendan, ställa makthavarna mot väggen och driva kampanjer så är man.
Det som kanske intresserade mig mest var att lärarna inte ville vara en del av granskningen utan startade sin egen, för man misstänkte att man ändå inte skulle bli rättvist skildrade av tidningen. De litade helt enkelt inte på tidningen. Tänkvärt.

Även DN:s artikelserie har fått kritik från lärare och bloggare.

Public service har också debatterats i veckan. Kulturministern har frågats ut i konstitutionsutskottet om förhandsgranskningen av public servicebolagens programtjänster. Hon var tydlig med att SR, SVT och UR själva får avgöra vad som ska lämnas in för granskning, förutom helt nya permanenta markburna kanaler. Och bolagen ska fortsätta satsa på nya kanaler, som webb och mobilen. Ingen större förändring, med andra ord. Jag tror dock det handlar om att markera gentemot ps-bolagen, som jag skriver här.

Public service konkurrerande med lokala tidningar har debatterats i Medievärlden. Först ut var  de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Carl-Oskar Bohlin. Ruben Jacobsson och Mats Åmvall, vd respektive chefredaktör på Hälsingetidningar, anser public service snedvrider den lokala konkurrensen. Fler inlägg här och Sveriges Radio svarar här.

Även SVT:s vd Eva Hamilton har debatterat framtidens public service.

Samtidigt faller radiolyssnandet, mycket beroende på Spotify. Som dock försämrar villkoren för gratislyssnarna. Bra tycker många, dåligt anser piratpartiet. Vad jag anser skriver jag här. Doktor Spinn och Jardenberg kommenterar också. Fredrik Strömberg har en lite annorlunda tes.

Facebook hotas av ännu en hittills okänd grundare. Twitter visar sig också ha lite okänt folk som var med och grundade bolaget men som försvann tidigt, men som dock inte kommer kunna kräva några pengar. Facebook är för övrigt på väg in i Kina, enligt källor.

Twitter i riksdagen har blivit ett problem, anser vissa politiker. Jag skulle nog snarare säga att det är den öppenhet som så många vill ha som blir ett problem för de politiker som tror att allt kommer förbli som det varit. Något twitterstopp blir det dock inte, meddelar talmannen.

Twitter har fått lokala trender. Nu kan man se heta ämnen och ord i Sverige, skriver Hans Kullin.

DN släpper två nya nischade appar, den ena för 15 kronor, den andra gratis. Wired släpper sin app gratis nästa månad, försäljningen har gått för dåligt, antyder man själva, men betonar det är ett experiment. Business Week lanserar sin app med en prenumeration på 2,99 dollar i månaden, bra mycket billigare än den tryckta versionen, men inte gratis i alla fall.

Expressen frias för namnpubliceringen av 35-åringen som misstänktes för mordet på Anna Lindh. Samtidigt namnpublicerar man en svensk programledare enbart på grund av han tvingats lämna ett blodprov för narkotikatest, han är inte ens misstänkt. Medierna diskuterade. Expressens chefredaktör skriver inte om detta i sin blogg, däremot om att anmälningar till PO borde få publiceras och diskuteras öppet.

Traditionella tidningar länkar inte så ofta, konstateras i amerikanska Fishbowl NY. Mer hos Reuters.

Greenpeace sätter rekord i antalet kommentarer på Facebook, över 80 000.

Tom Rosenstiel skriver i Washington Post om myterna kring framtidens journalistik, att papperstidningar visst kommer fortsätta vara relevanta. Jag håller inte med om allt han säger, men länkar ändå. Strömberg sätter fingret på ett problem med hans analys.

Amerikanska New Yorker använder sin Facebookssida på ett rätt kreativt sätt: Endast om man går med på att gilla en viss artikel så får man läsa den. Bakvänt, om ni frågar mig.

Nya mediebarometern visar att nätet växer, men även TV och sponsring.

WordPress.com har blivit hackat, vilket dock inte har något att göra med säkerheten i vanliga wordpress-installationer.

Flipboard som låter användar skapa sina egna magasin på Ipad utifrån sina sociala nätverk har tagit in riskkapital och värderas skyhögt.

TV4:s Nyhetsmorgon har diskuterat humor och allvar på Twitter och på Twitter blev folk uppröra över att experterna ville ge olika “krav” på hur Twitter borde användas. Som motreaktion startades hashtaggen #mintwitter som just ska ge alla möjlighet att berätta om sina egna personliga nyttor och erfarenheter med Twitter. Twitter i sitt esse, skulle jag säga.

Lite på samma sätt har Sofia Mirjamsdotter här på SSBD och Annika Beijbom dragit igång #twitterakuten som hjälper nykomlingar på Twitter. Samma kollektiva sätt att jobba, lika decentraliserat, lika ostyrt.

Fler nya projekt:  Micke Kazarnowicz tröttnade på på att TV3 och Rädda Barnen utnyttjade den amerikanska kampanjen It Gets Better (som stödjer HBT-ungdomar) för sin svenska kampanj Det blir bättre. Nu drar han igång en egen variant av Det blir bättre.

Jan Viderén, en av Sveriges flitigaste på att checka in på Gowalla och Foursquare, och Maria Hägglöf startar en blogg om just detta, kort och koncist döpt till Checkain.

Emanuel Karlsten fick avslag på sin motion till Journalistförbundets kongress att som frilansare inte kräva tidbegränsad publicering av artikeln på nätet, när man som frilans säljer jobb till tidningar.

En ny upphovsrättslag har presenterats. Bland annat får arbetsgivarna mer makt på anställda journalister bekostnad. Piratpartiet kritiserar att lagen inte innehåller något nytt.
Jag förstår inte riktigt skillnaden mot den gamla, men Copyriot har läst och förklarar. Farmor Gun kommenterar också.

EU-minister Cecilia Malmström ska “städa upp” datalagringsdirektivet, men exakt vad det innebär vill hon inte säga.

Internetfonden har delat ut pengar till 14 nya projekt.

Den simpla videokameran Flip, ett verktyg som många reportrar borde ha gillat, läggs ned.

SSBD:s egen Jerry Silwer skriver lättsamt om hur man kan bättre på att marknadsföra sig själv, på ett “sexigt självsäkert sätt.”

Lite mer ego: Min kollega på radion, Tove Svenonius, skriver om hur hon som reporter fått ovärderliga tips i sin skolbevakning via Twitter. Läs och inspireras!

Business Insiders redovisning av ungas medieanvändning är också väldigt intressant. Visserligen amerikanska förhållanden, men i alla fall. Fascinerande att ser hur unga multitaskar mycket, vilket Johan Croneman också noterat.

Missa inte heller Fredrik Wass början på berättelsen om hur det var i Afganistan.

Som avslutning: Googles första kortfilm. En hyllning till Charlie Chaplin som skulle fyllt 122 nu i helgen som gick. Kanske är det sånt här som alla nya pengar går till. Bolaget fick hård kritik från investerare för att ha ökat sina utgifter kraftigt under det senaste kvartalet, samtidigt som sökjätten ser ut att gå mot ännu ett misslyckande inom området sociala medier.

/Mikael Zackrisson


20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.