Posts Tagged: journalister


11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.


2
Dec 08

En standardiserad kommentarsgranskning

Nyheten att flera av svenska medier valt att outsourca kommentarsgranskningen på företaget Interaktiv Säkerhet förvånar lite. De av redaktörerna som valt att berätta om det gör inte problematiseringen fullt ut, även om Martin Jönsson delger statistik för moderering och förklarar hur han ämnar att hantera det:

Vi kommer att ha en regelbunden dialog med dem om var gränserna går för vad som kan publiceras. Vår generella linje är att vi vill ha en livaktig, men vårdad diskussion, med så många röster som möjligt. Det vi rensar bort är bland annat sådant som kan vara kränkande för berörda personer, obsceniteter, nonsensinlägg och spam.

Självklart. Det är knappast något problem egentligen. Men någonstans ligger det ändå en principiell fråga i detta som Olle Fors på Expressen uttrycker:

Publikmedverkan ska prioriteras säger ledningen, vilken trovärdighet återstår när vi överlåter en mycket stor del av läsarkontakt och viktiga publicistiska beslut på firman utanför huset?

Det menas vara en enkel manöver som inte tappar värdet hos artikelkommentarer, det handlar om besparing och att insändarsidan fortsätter att redigeras av tidningens journalister. Det som är problemet här är att insändarsidor ofta används av personer som redan idag har en klar idé om hur man skaffar sig plats för sina åsikter, medan artikelkommentarer kan bli en möjlighet för nya röster att höras om de lyssnas och uppmärksammas.

En farhåga med att låta ett konsultföretag göra moderering av kommentarer är att det som konsult är lättare att fälla än att fria – kritik mot tidningen kommer att bli en svår nöt många gånger. Det kan finnas faror att vi är på väg mot en alltför hög grad av automatiserad filtrering, dels på grund av att spamgeneratorer blir smartare och smartare och därmed hamnar reella kommentarer lätt i ett automatiserat spamfilter. Men den största långsiktiga faran är att detta kan innebära att journalisterna inte känner att kommentarerna egentligen har med deras arbete att göra – de har ändå ingen kontroll över dem.

Vore intressant att höra vad ni andra tycker. Diskutera gärna frågan i vårt kommentarsfält som fortfarande modereras av Sofia och Niclas :)


25
Nov 08

Myten om kontroll över sitt medievarumärke

En av mina käpphästar när jag pratar sociala medier med företag är att ingen någonsin haft kontroll över sitt varumärke; och i sociala mediernas tid har man det ännu mindre. Det viktiga blir att förändra sin inställning och inse att man är delägare till sitt eget varumärke – och därmed också bara delvis den som fyller det med värde. Positivt är att det är ens konsumenter som kan vara medskapare av värden för detta – om man som företag eller organisation väljer att göra rätt.

Det är inga nya farhågor. I maj skrev vi om det i och problematiserade det utifrån interlänkning och target marketing utifrån den som länkar till artikeln.

Tyvärr har ett antal medieföretag det gamla sättet att se på kontroll – och nu senast är det branschorganisationen för danska tidningar som försöker att förbjuda “djuplänkning” av artiklar. Framförallt är det mot Google News och liknande mer automatiserade nyhetshubbar som danska publicister vänder sig mot men principfrågan innebär att det kommer att drabba alla de som väljer att använda länkar till en tidnings artiklar. Via Peter Sverre kan man läsa att:

Hvis de vil benytte danske avisers stof, så er der tale om en forretningsmæssig handling, og så er der et økonomisk mellemværende mellem Google og aviserne

. Ska man dra detta till sin spets så handlar det alltså om att den som tjänar pengar på sin sajt ska inte ha rätt att djuplänka till danska tidningars enskilda artiklar. Det innebär helt enkelt att om jag vill länka till artikeln i SvD där Nils-Petter Sundgren vill införa ungdomsfria biovisningar så skulle jag bara få länka till Svd.se. Så skulle det också vara på Google News: gissningsvis skulle rubriken kanske få vara med men länken skulle gå till förstasidan. Man kan undra hur det hela skulle ställa sig när det gäller Knuff.se, Bloggportalen och andra hubbar som djuplänkar till artiklar på grund av att bloggare djuplänkat i sin tur.

Självklart har det mött motstånd även från journalister trots att även journalistförbundet går på samma linje vilket Mediebloggers återpublicering av ett svar från förbundets jurist visar, där hon försöker att blanda in aspekten om “lojala” länkningar:

Der kan linkes frit til hovedside, hvis det er konkret begrundet. Opbygges der en samling, som mere eller mindre bliver formålet med din hjemmeside, er det noget andet. Så er det udenfor citatreglen og kan også være i strid med markedsføringsloven. Der kan dyblinkes, når linket er loyalt. Loyaliteten vurderes efter de samme kriterier som det lovlige citat.

Onekligen kan man fundera som Medieblogger ovan: en länk är väl en länk? Det finns ett antal historiska exempel på liknande försök att förhindra att användare, konsumenter och framförallt bloggare kan använda djuplänkning. Senast var då SF Bio valde att förhindra sajter att plocka ner deras tider och på så sätt ge människor möjligheter att se mer bio – något Vassa Eggen påpekade var galet och som jag också ansåg vara dålig varumärkes- och kundvård. 2006 hade Coop en märklig länkpolicy som jag uppmärksammade här. 2004, då Sverige knappt visste vad bloggar var hade man i USA samma problematik – bland annat valde Fast Mag att hålla en hård länkpolicy tillsammans med ett antal andra. (Fyll gärna på med exempel i kommentarerna).

Problemet är helt enkelt att en sån oerhört hårdför länkpolicy, som är i fullständig otakt med teknisk utveckling och användarens respektive läsarens beteenden skyndar på traditionella mediers svanesång. Vassa Eggen beskriver det med att tidningarna

fortsätter den obönhörliga lämmelmarschen mot stupet.
Tramp, tramp, tramp, tramp.

Den skapar ett nytt gap mellan å ena sidan hårt kämpande traditionella media och å andra sidan snabbfotade nya mediekanaler. Det som främst traditionella medier inte förstår (men ibland även glöms bort av bloggare och andra) är att de två är beroende av varandra mer och mer. Det sker ständigt en ökad synkronicitet mellan å ena sidan mediernas nyhetsrapportering och bloggares postningar, vilket båda har nytta av; tekniskt via Twingly och liknande funktionalitet men också via noder som Knuff med flera. RSS-tekniken innebär möjligheten att plocka ner alla publicisters enskilda postningar och artiklar och skapa ett eget nyhetsflöde på sin egen sajt – dock är det sällan som någon väljer att stoppa in hela artikeln i sin blogg.

Svenska tidningar har förstått det – och använder det. Aftonbladet väljer att lyfta upp ett antal bloggar, direktlänkat med bild, till relevanta postningar. Fler och fler väljer att använda sig av Twingly eller liknande pingback-tjänster. SvD och kvällstidningarna skriver ofta en uppföljande artikel om vad bloggare skrivit (exempel dock utan länkar vilket är förhoppningsvis förbättras) om huvudartikeln: en uppföljningsartikel som är mycket läst och uppskattad, inte bara av de bloggare som är med i den. Svenska tidningar valde också rätt tidigt att använda sig av bloggformatet även hos sina krönikörer. Och Newsmills grundläggande tanke bygger mycket på länkar både till och från bloggosfären.

Det handlar helt enkelt om en ytterligare marknadsföringskanal – där både den som marknadsför och den som marknadsförs vinner: den första genom att det skapar mervärde för hans eller hennes besökare, den senare för att den får besökare från den förstas sajt. Att då förbjuda djuplänkningen innebär snabbt att få kommer att klicka på någon länk som hänvisar till en artikel – då man vet att man måste leta efter artikeln på tidningens sajt.

Ett sånt här förslag, liksom de tidigare diskussioner som förts runt en del tidningars val att rumphugga sina artiklar på nätet och hänvisa till papperstidningen, är möjligen kortsiktigt fruktbart (även om ingen kan bevisa att det senare faktiskt ökar papperstidningens upplaga) men långsiktigt att döda sitt varumärke. För det problem som danska tidningar eller vilka tidningar som helst kommer att stöta på är att när de väljer att förhindra djuplänkning så kommer någon annan att starta en tjänst där det går att länka direkt till artikeln; det kan vara en rewrite, det kan vara en egen nyhetsredaktion – men någon kommer att göra det. Och skratta hela vägen till banken. Det är samma problematik som skivbranschen missade och som gjorde att ett datorföretag, Apple, tog kakan vad gäller digital musikförsäljning via sitt iTunes. Och det har klara kopplingar till de heta diskussioner som pågår i alla medier, både de traditionella och de nya medierna, om upphovsrätt och IPred.

Vinna-eller-försvinna-frågan blir: ska man låta en princip döda eller hitta nya vägar för att än en gång gå i takt med utveckling och konsumenternas/läsarnas beteenden? Vill man fortsätta att försöka kontrollera sitt varumärke på bekostnad av sina läsares vilja att interagera med varumärkets produkt: i det här fallet artiklar och innehåll?

Eller vågar man att förändra sin syn på sig själv, sitt medievarumärke och sina läsare och därmed bli en del av den nya medievärlden?

Uppdaterat: Sofia har skrivit en mer personlig postning om länkkärlek. Som ändå har väldigt mycket att göra med ovanstående.
Jeff Jarvis uppmärksammar det hela precis som Twingly. Jason Fry skriver redan 2007 om det belgiska exemplet. Journalisten tar upp frågan precis som Medievärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,