Posts Tagged: Johan Grafström


28
Jun 10

Debatten om ett bröllop och två ekosystem

Johan Grafström är redaktionschef på UR. Han har skrivit ett inlägg i diskussionen om Public Service i allmänhet, SVT i synnerhet och om att släppa materialet fritt. Inlägget är ursprungligen publicerat i Grafströms egen blogg, men vi återpublicerar det här på SSBD med hopp om fler läsare och en vidgad debatt om Public Service-uppdraget in i framtiden;

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

/Johan Grafström


14
Sep 09

Varför läsplattor inte är tidningarnas framtid

Mattias Fyrenius från TV4 nya medier påminde via Twitter i söndags om att läsplattor är det senaste hoppet bland amerikanska mediehuschefer. Hos cheferna finns en önskedröm om att mikrobetalningar i kombination med låsta plattformar ska vara lösningen för blödande nyhetsföretag.

Problemet är bara att läsplattor är ett farligt stickspår, även för mediehusen. Läsplattan är fel svar på en strukturell kris.

Johan Grafström på SVTi kommenterade Fyrenius inlägg så här: ”Är inte e-readers som tv-teatern på sin tid? En övergångsgrej till något som bättre utnyttjar mediet, men som kanske behövs.”

Själv tror jag inte att det behövs. Nyhetsredaktionerna kan göra tidning. De har gjort det sedan 1800-talet. I mitten av 1990-talet startades de första svenska dagstidningarna hemsidor. För Aftonbladet innebar det ett viktigt steg på vägen mot att bli Skandinaviens största dagstidning. Men i mångt och mycket var, och är, det fortfarande bara papper på nätet. Det nya mediet utnyttjades inte. Därför blev de också omsprungna av digitala natives, som levde mediet och använde dess fördelar maximalt.

Om mediehusen verkligen utnyttjar mediet kommer de hitta många nya uttrycksformer för journalistiken. Se den datadrivna journalistiken på Everyblock. Se Fredrik Strages Youtubiana. Se Las Vegas Suns bevakning av vattenbristen som hotar staden.

Tanken bakom läsplattorna är att den ska efterlikna tidningen och boken. Fördelen är att du kan köpa böcker och tidningar ur en i praktiken oändlig butik var du än är och bära med dig dem oavsett hur många de är. Men det är en ofullständig plattform. Den konkurrerar med pappersprodukter, en kategori den aldrig kan bli bättre än vad det gäller känslan av att hålla och bläddra i en fysisk produkt. På andra sidan skalan konkurrerar den med Iphone, Androidtelefoner, netbooks och andra mobila plattformar, en kategori den aldrig kan besegra vad det gäller funktionalitet och bekvämlighet.

Onekligen finns det intressant teknik i läsplattor. Inte minst e-inkskärmar. Men det är något som vi redan har sett byggas in i enkla bärbara datorer som One Laptop Per Child-projektet och som det finns långt gångna planer att använda i mobiltelefoner.

Återigen; tidningsmakare kan göra tidning. Åratal av experimenterande har utvecklat produkten. Läsplattorna riskerar att konservera den utvecklingen, att fixera ett beteende som måste få fortsätta att förändras. Framtidens läsande är inte nödvändigtvis samma som dagens.

Iphone, Android och andra lknande plattformar är ett rätt svar på frågan om framtidens läsande. E-pappersläsarna är fel.

En inte alltför vild gissning är att de mediehus som investerar i distribution av nyheter, vare sig det i form av data eller känslor, via olika former av programbutiker kommer på lång sikt kunna räkna hem större vinster än de som fokuserar på läsplattor. Läsplattorna är en nischprodukt, en historisk parantes. Möjligheterna att bredda affärsmodellerna är större i andra plattformar.

/Pelle Sten
Blogg
Twitter