Den här veckan har jag haft fullt upp och inte hunnit med att ha den dagliga koll jag vill ha på händelser i branschen, men somligt har jag snappat upp och här kommer en sammanfattning som börjar redan i förra veckan, då Joakim Jardenberg tog upp ämnet om anonyma kommentarer, i bloggar och på nyhetssajter. Jag rekommenderar alla som har en sajt med kommentarsfunktion att läsa hans postning, och framförallt diskussionen i kommentarsfältet. Jag har gett min syn på saken i Bloggvärldsbloggen. Jag är alltså för att tillåta anonyma kommentarer men i princip emot att kommentera anonymt.
Jag är helt övertygad om att sista ordet inte är sagt i denna diskussion, men som jag skrivit – jag vill ha hållbara argument för att inte tillåta anonyma kommentarer. De jag sett hittills räcker inte.
Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.
En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…
För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.
The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.
Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.
Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller… Men detgår bra för Google.
Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.
Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.
Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.
Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.
Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.
Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.
I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.
Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.
Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.
Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?
Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll. Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.
Idag gästbloggar Rolf van den Brink på SSBD. Det råkar sammanfalla med hans födelsedag – grattis! – och med den här postningen på Mindpark där han tas upp som en av de chefredaktörer som bloggat. Nu är han inte chefredaktör längre, istället har han skaffat en källarlokal med orange gummimatta. Men bloggar gör han.
Så – ordet över till Rolf van den Brink:
Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.
Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.
Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.
Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.
Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?
Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.
Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.
Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?
Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.
Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.
Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.
Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.
Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.
Sluta Sörja – Börja om Digitalt.
Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.
Det är mycket nu.
Förra veckan blev det ingen veckosammanfattning, så denna vecka väljer jag att skriva kort hellre än inte alls.
Det kanske till och med är bättre, lättare att läsa och få överblick?
I måndags var tanken att Medievärlden skulle släppa sin nya sajt. De stötte dock på en del bekymmer och istället skrevs nyheterna i bloggen. En alldeles utmärkt lösning som fungerar så bra just på grund av transparensen. När man som läsare blir ständigt uppdaterad om hur och varför står man ut med ganska lång nertid.
Hur som helst – på tisdagen var det äntligen dags, och Medievärldens nya sajt talar bäst för sig själv, även om de har haft fortsatt strul med servrar och legat nere under längre stunder.
Jag älskar gränslösheten, lekfullheten och viljan att verkligen testa allt som testas kan. Det är nu det börjar!
I dessa redesigntider är det också läge att ta en titt på de mobila sajterna och tjänsterna. Aftonbladets mobilsajt har tredubblat trafiken det senaste året.
Bloggar kan användas till mycket. Svenskan använder Ledarbloggen till att söka efter sommarvikarier till ledarredaktionen. Ett bra grepp gissar jag, då de flesta intressanta kandidaterna till jobbet antagligen läser den bloggen.
Det känns tråkigt, mycket tråkigt. Jag tvivlar inte ett dugg på att Jocke med medarbetare kommer att hitta andra vägar att jobba med det de är bäst på – utveckling, idékläckande och genomförande av spännande idéer. Men det är tråkigt att inte mediehusen verkar se sitt eget bästa, att de inte tar vara på en sådan tillgång som de har i Mindpark. Mindpark som är en porsche där Stampens motsvarighet MktMedia är en långtradare.
Tydligt inte minst efter Bosse Svenssons senaste artikel i Medievärlden. Som utlöst diskussioner både på Bloggy och Jaiku.
Helins twittrandehar jag redan skrivit om, och han har fått lovordfrån mångaandra.
Så i fredags kom det plötsligt kritik från ett märkligt och oväntat håll.
Jag skulle inte varit förvånad om den kommit från Jan Guillou eller Siewert Öholm, men nu kommer den från PR-konsulten Brit Stakston på JMW kommunikation som är känd för att ligga i framkant när det gäller transparens och sociala medier.
Jag förstår ärligt talat inte kritiken.
Om det är som Stakston skriver, att hon möter människor som fullt allvar tror att Helin plötsligt inte kan göra publicistiska beslut utan att tala med läsarna på Twitter, så är det inte Helins tvittrande det är fel på, utan kunskapen hos de personer Stakston möter.
Den kunskapsluckan avhjälper man inte genom att kritisera Helin i en branschtidning på ett sätt som ger nya argument åt dem som redan är rädda så det räcker för “allt det nya”.
Jag tycker att man bör uppmuntra initiativ och uppmuntra dem som vågar testa, precis så som Helin nu gjort, och fortsätta förklara, utbilda och leva sociala medier så att andra kan förstå, istället för att öka på den skeptiscism som är utbredd så det räcker.
SJälvklart bör man kunna diskutera och inte odelat hylla all transparens, som JMW:s Björn Mellstrand skriver ikväll. Men jag står fast vid att just Helins twittrande inte hör till den sortens transparens som är skadlig för någon.
Själv tycker jag mig ha sett något som jag kallar “Helineffekten” på Twitter under veckan, många äro de mediamänniskor och andra som plötsligt skaffat Twitter-konto sedan de blivit nyfikna på just Helins “Etik i natten”. Bland dem som börjat twittra på allvar finns hela Newsmillredaktionen, PM, Leo och Karin.
En annan frukt, och en betydligt viktigare sådan, av Helins twittrande är det samarbete i kampen för Dawit Isaaks frigivande som nu inleds mellan de stora tidningarna i Sverige. Det började med att han gratulerade Thomas Mattsson till cehfredaktörsskapet på Expressen och samtidigt ställde frågan om de skulle jobba ihop om Dawit Isaak, och bjuda in Svenskan och DN. Fler har hakat på. Om detta har jag skrivit mer här, och det kommer att följas upp till veckan. I morgon är också tanken att nya sajten dawit.se ska se dagens ljus, och samla alla flöden från alla tänkbara källor som skriver om Dawit Isaak. Vill du och din sajt vara med på något sätt? Läs mer här.
Nyhetsmagasinet Fokus och gänget bakom Almedalsbloggen relanserar i början av maj webbsidan makthavare.se, som blir en modern webbaserad plats för politisk realtidsbevakning, analys och granskning.
Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken.
Most tweets are short, uninteresting and unpolished nuggets. Sometimes they are brilliant, but most often they are not. Every little thought that ends up on Twitter is a blog post not written, and since most of the tweets are unpolished nonsense, it really isn’t a loss for traditional blogging.
Diskussionen om kommentarer pågår ständigt och rädslan för att släppa läsarna fria är utbredd. Här en notis om hur JK ställer sig till ett fall där en kvinna känt sig kränkt av vad som stått i kommentarsfältet på Sydsvenskan.se.
The journalists of the future are rapidly moving away from traditional news services, saying they are impractical compared to new media.
A survey of Australian journalism students found 90 per cent of students do not like reading the newspaper, preferring to source news from commercial television or online media.
1. The Philadelphia Daily News. The smaller of the two papers owned by Philadelphia Newspapers LLC, which recently filed for bankruptcy. The company says it will make money this year, but with newspaper advertising still falling sharply, the city cannot support two papers, and the Daily News has a daily circulation of only about 100,000. The tabloid has a small staff, most of whom could probably stay on at Philly.com, the Web operation for both of the city dailies.
Ännu en vecka till ända, en vecka präglad av rättegången mot The Pirate Bay och i tidningsbranschen är det kanske TS-statistiken som intresserat mest. Här följer ett försök att sammanfatta och länka till läsvärda saker som skrivits under den gångna veckan, och vi börjar med att tipsa om den här artikeln i Medievärlden som besökt Interaktiv säkerhet, företaget som moderera kommentarer åt bland andra Expressen och Svenska Dagbladet. Något som SSBD tagit upptidigare.
Och apropå kommentarer – Aftonbladets Anna Hjalmarsson skriver om vilka problem som kan uppstå inte minst när invandringsfrågor diskuteras, både i en artikel och i sin blogg. Enda sättet att komma ifrån konspirationsteorier är ju att öppet kommunicera de dilemman och beslut man fattar och Anna gör helt rätt.
Vi har precis levt i ett decennium av oöverträffad frihet. Den digitala revolution som pågått och pågår får 1968 att framstå som ett bridgeparty.
Kanske är det just därför som någon som Jan Guillou viftar undan nätet och påstår att den enda sanningen är möjlig i det han kallar riktiga medier. Nu är han del i den makt som hotas och därför försöker han låtsas som om ingenting förändras.
Men nätet är en enda ständigt pågående konversation där hierarkierna i sanning brutits ned.
Det handlar om en teknisk och mänsklig utveckling där det ena sporrar det andra i oändliga feedback-loopar.
Det som gör detta möjligt är dels internets själva struktur, dels den anda av frihet och nyfikenhet som präglar nätet.
Båda dessa grundförutsättningar hotas nu.
Det TPB-rättegången egentligen handlar om är om det i sig är olagligt att länka till saker som eventuellt är olagligt.
Skall man som länkande part ha ansvar för det material som finns på andra sidan länken, och i så fall i hur många led?
Om TPB är olagligt så är själva Internet olagligt. Internet bygger på länkandet, på sammankopplandet.
Man länkar sitt arbete och sin kreativitet till andras och summan blir större än delarna.
Det är inte en miljö där tanken att varje idé bör hållas åtskild från andra, skyddad i en liten guldbur låst med upphovsrätt och patent, är särskilt stark.
I sammanhanget är det dock fullt logiskt att franska underhållningsgiganten Vivendi kräver stopp för utbyggnaden av bandbredd.
Nu får det vara nog.
Alltihop används ändå bara av pirater.
Den som inte alls har förstått vad det är The Pirate Bay är åtalade för och känner sig osäkra på fildelningsteknik bör läsa det här. En förklarande text med en grundlig genomgång av torrenttekniken.
I måndags hade P1:s Vetenskapsradion premiär för sin nya programserie “På nätet”. Medverkade gjorde bland andra Jocke Jardenberg och Cissi Wallin. En av programledarna är Karin Adelsköld som också skriver bloggen Lilla Gumman. Rubriken på programmet var “Naken på nätet”. Det Bambusades också så att den som ville kunde titta och inte bara lyssna, bra grepp av Sveriges Radio. Imorgon är det dags för andra delen som är rubricerad som “Bloggbävningen på nätet”, där medverkar Sofia och grundaren av Bloggy, Jonas Leijon. Pelle Sten på svd.se har gjort en intervju med Jonas Leijon som del två i serien “vi bygger internet”.
Kjellberg bloggar om Twingly, och sin korrespondens med Borås tidning om varför de inte längre använder sig av Twinglylänkar på sajten. Svaret är i mina öron ganska häpnadsväckande, det finns bra sätt att komma undan utgivaransvaret för externa länkar:
Sedan jag senast bloggade om detta i januari har jag kunnat konstatera att flera av Borås Tidnings kompisar inom Gota Media (Smålandsposten och Barometern) har Twingly och att ännu en är på gång under våren (Blekinge Läns Tidning). Just detta gör svaret från Niclas Sennerteg, tidningens webbredaktör, en smula märkligt.
>>Twingly har diskuterats av tidningsledningen här BT och ansvarig utgivare vill ha betänketid när det gäller vilka följder denna funktion kan medföra för utgivarskapet. Det beror på att den ansvarige utgivaren är den som svarar för att allt material som publiceras på bt.se (även länkar till externa sidor) följer etiska regler osv.<<
Att påstå att ansvarig utgivare skulle bära ansvaret, även för vad som publiceras på externa sidor, är ett ganska teoretiskt resonemang.
Jag har konsulterat Martin Källström, CEO på Twingly, i frågan och utifrån hans svar till mig på Twitter ligger det till ungefär på följande vis:
Tidningarna anser sig ha ett utgivaransvar, även för externa länkar, och om de inte tar bort illegala sådana inom 24 timmar efter det att dessa har uppmärksammat. Det här sättet att se på frågan är egentligen bara juridiskt förankrat när det gäller kommentarer men de flesta applicerar det på Twinglylänkar för säkerhets skull och för att undvika att tvingas kontrollera varje enskild länk så låter man helt sonika bli att förmoderera Twinglylänkar och kan på så vis agera först när något uppmärksammas som en tvivelaktig länkning.
Second Opinion närmar sig skarpt läge, redan nu kan man få bli betatestare om man mailar och ber snällt. I sin blogg publicerar de precis som Newsmill gjorde innan lanseringen en del spännande material, som detta:
Spekulationer, felaktiga uppgifter och journalister som inte är pålästa. Omdömet om medierna är lågt när Riksgäldens informationschef Marja Lång tar ett samlat grepp på bevakningen av Riksgäldens övertagande av den skandalomsusade finansbanken Carnegie. Men i stort har Riksgälden kommit ut väl i affären.
Rapporteringen beskriver hon som spekulativ och i vissa fall felaktig – men generellt relativt bra. Det skiljer sig mycket mellan olika medier och olika journalister, och hon förvånades över hur okritiskt många journalister accepterade uppgifter från olika källor, i jakten på att vara först.
”Det är anmärkningsvärt att journalisterna är så aningslösa att de inte inser att de är redskap för olika parter. Det finns väldigt många intressenter i den här affären, och de läcker som såll. Man måste vara medveten om att källorna har sina anledningar att läcka. Det kan vara för att de vill påverka utvecklingen, eller vill hålla sig väl med en särskild journalist. Medierna måste vara mer kritiska mot sina källor, och inse att de är parter i ett spel.”
Dagens redesign försenades på grund av annonsformaten, men nu är det färdigutrett och Emanuel visar hur det kommer att se ut.
Medieföretagen får allt hårdare konkurrens, det vet vi. Men vad beror det på? Aurora Larissa Felderman skriver på Newsmill, med avstamp i Peter Wolodarskis ledare i DN i måndags:
Jag förstår resonemanget men känner inte helt igen mig. Kanske är Sveriges medier olika dem Shorestein lever med i USA. Enligt mig står sedan en tid radioprogrammet Kaliber för de mest intressanta, djupgående journalistiska granskningarna i Sverige. Jag är besviken på att papperstidningarna ligger efter andra medier när det gäller wallraffande arbeten.
Är det internetläsandet som hotar papperstidningarnas överlevnad? Eller är det i själva verket så att läsarna vänder sig till andra medier för att tidningarna blir alltmer likriktade och ointressanta i sin strävan efter objektivitet och därmed alltför sällan producerar djärva, debattskapande granskningar? För att de mest ger oss slätstrukna, ytliga reportage och nyhetsnotiser? Objektivitet hyllas ofta inom media men är för mig ett märkligt och motsägelsefullt begrepp i sammanhanget. Ja, rentav utopiskt. Redan i urvalsprocessen av vad som ska publiceras alternativt ratas går objektiviteten förlorad. Därtill kan vi lägga ägarnas vinstintressen.
Personligen så tror jag på journalistik. Jag tror på grävande journalistik av den sort som kostar pengar, men jag tror inte att den på något sätt är knuten till papper. Jag har tidigare uttryckt oro för att tidningsägare i jakten på kronor att spara väljer bort djuplodande journalistik till förmån för snabba nyheter på nätet. Det behöver inte finnas en motsättning dem emellan, men det krävs en helt ny organisation, nya arbetsmetoder på redaktionerna och det krävs mod att våga satsa på den sortens journalistik som håller i längden.
Så var det TS-statistiken då. Medievärlden har redovisat och kommenterat siffrorna som knappast var särskilt överraskande. Resumé sammanfattar det hela med att upplagorna för dagspressen i genomsnitt minskat med 2.8 procent. Men det finns undantag, som Sydsvenskan som trots stora ekonomiska svårigheter ökat upplagan. Chefredaktör Sandström bloggar om siffrorna.
Journalisten konstaterar att de fortfarande är störst av branschtidningarna, trots en minskning med 600 exemplar.
Den största överraskningen är kanske den att tidningen Dagen är den som ökar mest. Emanuel Karlsten bloggar såklart om det.
Elisabeth Bäck bloggar också om siffrorna och väljer att se det positiva i att 107.000 personer läser VLT varje dag. I grannlandet Norge är tidningsläsandet näst högst i världen.
Andra siffror är de som Thomas Mattsson redovisar, om att Expressens YouTubeklipp nu kommit upp i en miljon tittningar:
I veckan passerade Expressens partnerkanal på YouTube.com en miljon visade klipp. Vi startade samarbetet med Google, som ju äger sajten, i oktober och det mest sedda klippet är “Blondinbella firade sin 18-årsdag med humor”. Det mest omtalade är sannolikt “Anna Lisa fick träffa sin stora Idol Johan”.
Intressant i övrigt om YouTube.com/Expressen är;
# 51 procent av tittarna är män.
# 40 procent av tittarna är mellan 13-17 år.
# Mest tittade spelningen i XL Live-studion är “Idol”-Lars framträdande.
Varför finns då Expressen på YouTube? Jo, därför.
Det är roligt att kunna berätta om tittandet på YouTube samma dagarna efter att vi presenterat rekordsiffror på Expressen.tv, som ju är vår egen webb-tv spelare.
Förra veckan hade jag ett intressant möte med TU:s nya avdelning för Innovation och Utveckling, det vill säga med Jon Goland och Lena Victorin. Vi talade bland annat om hur de ska kommunicera vad de jobbar med och jag förespråkade självklart bloggen som en av flera kanaler.
Denna vecka har de börjat blogga i TU:s framtidsblogg, som du hittar här.
Det här är från i höstas men har fått spridning under veckan, en lista på förslag till nya etiska regler för bloggare och journalister:
1. Thou shalt recognise one’s own subjectivity
“… ensure that the audience is made aware of the partiality of the journalist or publication.” 2. Thou shalt strive to be fair
“… in the rough and tumble of a news story subjective judgements come to be made about ‘good guys’ and bad guys’. Being aware of such judgements is the key to transcending them.” 3. Thou shalt strive to be accurate
“… when reporting matters of fact, journalists should take every reasonable care to ensure the accuracy of the information they are reporting – and if in doubt the source of the information should be identified.” 4. Thou shalt strive to be thorough
“In a journalistic context absolute thoroughness can never be achieved – time and space limitations are always an issue. But a proximity to absolute thoroughness is necessary /…/” 5. Thou shalt seek verification
”Verification is partly a matter of thoroughness but it is also an injunction to journalists to only use material from sources they regard as ‘reliable’ /…/” 6. Thou shalt strive to be transparent
“Would I be comfortable if these working methods were made public, could I justify them in terms of the ‘public interest’?” 7. Thou shalt be accountable
”… most journalists – on or offline – would probably see their accountability in terms simply of maintaining their audience, both in terms of numbers and of trust.”
Emanuel Karlsten bloggar om att Dagen.se behöver en ny underrubrik istället för den omöjliga “viktigaste virtuella kristna samlingsplats”. Han går igenom flera andra tidningar och kommenterar med humor.
Axel Andén på Medievärlden ger ett exempel på hur Twitter inte ska användas av journalister.
Efter förra veckans meltdown är det nu dags att sammanfatta två veckor i ett svep. Ska försöka begränsa det hela för att det inte ska bli för mycket, utan att missa det bästa och viktigaste som skrivits;
En liten notis om att granskningsnämnden för radio och teve ifjol fick ta emot rekordmånga anmälningar leder till frågan om vad det beror på. Är det så att medierna blivit mer oförsiktiga och slarviga, eller är det så att folk är mer kritiska och benägna att faktiskt anmäla, att respekten för den tredje statsmakten inte är lika stor som tidigare? Jag tror på det senare…
Något relaterat kan vara det här inlägget av Waldemar Ingdahl, som ställer frågan om Idédebatten flyttat ut i bloggsofären.
Att de traditionella medierna ständigt utsätts för ökad konkurrens från medborgarna är i varje fall klart. Det är spännande och utmanande, och här berättar Johan Thörnqvist om sitt 24hbc-projekt, möjligheten för vem som helst att starta en egen tevekanal. Jag kan inte låta bli att tänka på något som Chris Anderson sa när han var i Malmö i onsdags. Han berättade att hans barn får två timmars “skärmtid” om dagen. När valet står mellan att sitta bekvämt med popcorn och titta på George Lucas Star Wars eller att sitta vid datorn och titta på YouTube-klipp av nioåringars egenproducerade Legofilmer på Star Wars-tema så väljer barnen datorn.
TU börjar vakna och inse att de ungas medievanor kanske inte kommer att förändras i takt med att de växer upp och börjar jobba, och förra veckan annonserades en rekrytering inom området som ska ha koll på de ungas vanor, på den nya avdelningen Innovation och Utveckling. Vi önskar Lena Victorin lycka till och hoppas att hennes jobb inte enbart ska handla om att få de unga att läsa på papper, utan att i högre omfattning få de gamla tidningshusen att förstå och använda sig av de andra kanalerna.
I Frankrike försöker man få de unga att läsa tidningen genom att dela ut den gratis till alla artonåringar. Frågan är om det är artonåringarna eller deras föräldrar som kommer att läsa?
Sökmotoroptimering är en fråga som lätt blir kontroversiell i journalistkretsar. Tanken på att medvetet använda sökvänliga ord och fraser är ofta främmande för journalister som värnar sin integritet och sitt oberoende. Men det behöver inte vara så, det finns egentligen ingen motsättning mellan journalistisk integritet och SEO, tvärtom går de ofta hand i hand, enligt Rachelle Money;
The truth is that there are many parallels between SEO and journalistic writing and that SEO really can be a journalist’s best friend.
So what are the parallels between SEO and journalism?
From the conversation with my colleague you can see that it’s the vocabulary used that makes SEO seem a world away. The SEO mantra: ‘content is king’ is one shared by journalists. We’ve always believed writing to be incredibly important. The SEO wants to create great content and the journalist wants to write a good news story.
Both SEO and journalist want their articles to be read by as wide a readership as possible. It’s important that they appeal to readers and generate some debate. Maybe it’s the journalist’s ego but we want our stories to cause a stir, we want people to respond to them through comment sites, forums and blogs. That means our stories need to be found on the internet in the first place, and that’s why SEO has to become our new best friend. Put simply, we can use SEO to make sure that many more people read our stories.
Journalists have to write their top line of a story which acts as an abstract for the whole story and pulls the reader in, making them want to read the full article. That’s exactly what an SEO will do; they will place keywords into the introduction and headline to make it attractive to the search engines. We both do the same thing, but SEOs use keywords geared to search engines, and journalists use words which are key to the story. All the meaning is packed into the top third of the article – just like SEO’s – we both write in the inverted pyramid style, where you write from the general to the specific.
Nyhetsbrev är så ute. Sägs det. Thomas Mattsson ställde frågan i sin blogg, om Expressen ska börja med nyhetsbrev igen. I en tid när alla talar om mikrobloggar, om bloggar, om närvaro i sociala medier och e-postens död är det en relevant fråga att ställa, och givetvis tog han upp den också i de mikrobloggar där han närvarar. Det var intressant att läsa svaren och diskussionen kring det hela, och slutsatsen måste ändå vara att det ena inte utesluter det andra, det nya slår inte omedelbart ut det gamla, och många får mycket hellre ett mail med nyhetsrubriker en gång om dagen än de använder RSS eller mikrobloggar för att få ett flöde. Och det är viktigt för mediehusen att så långt det är möjligt finnas i de kanaler där läsarna vill ha dem. SSBD fick stort gensvar på vårt erbjudande om att få Veckan som gick som e-post. Det viktiga är att folk läser det vi skriver, inte nödvändigtvis var eller hur de får veta att något nytt publicerats. Så länge de faktiskt läser.
En annan aspekt på ovanstående är också att nyhetsbrev kan innehålla unikt innehåll – något som Vassa Eggen tagit fasta på och startade ett nyhetsbrev som kostar pengar men där analysen är det centrala.
The Suns Rebekah Wade har gjort ett sällsynt framträdande och föreläst om framtiden, journalistiken och lågkonjunkturen. Hennes budskap kan sammanfattas med att det inte går att tumma på kvalitetsjournalistiken om det ska finnas ett existensberättigande i framtiden:
I think it’s important that we start by dealing with the doom-mongering.
Firstly – newspaper pessimism is age-old. Nearly as old as some of our media commentators I can see in the audience.
In ancient Rome, Julius Caesar produced the Acta Diurna.
A daily gazette described by historians as: ‘Hand written journals posted in Rome and the provinces with the intention of feeding the populace information.’
The first modern newspaper was published to general scepticism in 1609.
But four hundred years later we are still here.
I believe for one reason only: Journalism.
We shouldn’t fool ourselves. I am not alone in thinking 2009 will see a seismic change to our national newspapers.
And to understand some of the issues, it’s worth a quick analysis of our industry in 2008.
The ABCs of our national daily newspapers show that last year 382,000 people stopped buying a daily paper.
And if you look at this chart – is it a coincidence that the biggest losses are where we’ve seen the biggest cuts in journalism?
Of course, the answers to our industry problems are more complex than that.
Of course like any business in a recession, we have to cut costs and drive revenue to survive.
But cost-cutting in this business only works if the savings are reinvested in journalism.
The death knell is already ringing for publishers who have forgotten our reason for being.
Nyheter24, den hittills största satsningen i Sverige på nyheter på nätet utan stöd av papperstidning, tar in nytt riskkapital. De säger att de ska gå runt av sig själva innan året är slut. Om de lyckas med det vore det märkligt om ingen annan ska lyckas med liknande om de dessutom ser till att satsa på riktigt god journalistik och bra nyheter.
Martin Lindvall på Slumpnavigator har skrivit ner sina intryck från ett seminarium kring rapporten om “The first tech president”. Han summerar paneldebatten så här:
Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.
Förra veckan medverkade Sofia tillsammans med Emanuel Karlsten och Thomas Mattsson i Medierna i P1, om kommentarer till artiklar och bloggar. En diskussion som antagligen kommer att pågå ett tag till, om hur vi höjer nivån på diskussionen och hanterar troll och rasister som ofta har en tendens att spamma sajterna med oönskade inlägg.
Göran Swahn har skrivit en intressant krönika på Indikat Internet om att våga öppna upp och släppa in kritik, fast från Företagsperspektivet. Som ju till viss del också gäller Medieföretagen. Förutom att det för Mediehusen borde vara en självklarhet på annat sätt för att bevara trovärdighet. Så här skriver Swahn:
Jag tror först och främst att det är en liten sak att oroa sig för. Varumärkens göranden och låtanden kommer långt ner på folks intresselista. Det ska till något särskilt för att skriva något kritiskt om ett märke på en blogg eller i en kommentarruta. Intresset är klart större för att skriva elakt om personer.
Min erfarenhet säger att de flesta människor vill hjälpa till. Företag som bjuder in sina kunder på internet att berätta och kommentera har på det sättet mer att vinna än de har att förlora. De som hittills har gjort har också redovisat goda resultat eftersom det kundgenererade materialet är mycket läsvärt, och som Indikat tidigare har skrivit så litar vi svenskar i stor utsträckning på okända när det gäller omdömen på internet.
Vad gäller bloggandet råder samma ”maktlag” där. Matthew Hindman har begränsat sig till de politiska bloggarna och kommit till den cyniska slutsatsen att den övervägande trafiken går till bloggar som drivs av högutbildade akademiker med inte sällan solid journalistik bakgrund. De är dessutom yngre män med vit hudfärg – svarta och kvinnor är sällsynta i toppskiktet. Toppbloggarna har rentav en högre utbildningsnivå än majoriteten av amerikanska tidningars ledarskribenter. Så var är det demokratiska alternativet?
Det är utan tvekan så att det förutom toppskiktet finns en förfärlig massa webbplatser och bloggare, en imponerande mångfald som traditionella medier ingalunda kan åstadkomma. Men vad hjälper det? De lever i skuggan. I inget medium är gapet mellan den som talar och den som blir hörd större.
Medelsurfaren hittar inte dessa anonyma bloggare, möjligen kan de med specialintressen hitta sina gelikar inom till exempel golfsport eller älgjakt genom en okomplicerad sökning, eller så kan politiskt engagerade förena sig med sina meningsfränder.
Till varje bild anges förstås fotografens namn, det finns också en rubrik och en länk tillbaka till Expressen.se för den som vill se och läsa mer. Alla bilder kommer att ges det starkaste upphovrättsskydd som Flickr erbjuder mot piratkopiering.
Publiceringen sker under Expressens varumärke, men den är självklart inte oproblematisk. Allt tillgängligörande av material i digital form ökar risken för olovligt utnyttjande. Fast den risken löper vi naturligtvis redan med en egen mediesajt – det kopieras ju, i ärlighetens namn, ganska friskt från oss. På olika bloggar kan man ofta se Expressens bilder och annat material hämtat från sajten, publiceringar som inte skulle accepteras om det var konkurrerande nyhetssajter som använde vårt innehåll så.
Men: vi måste våga testa. För mig är Flickr bara en sorts distributionskanal, jämställd med exempelvis kabel-tv operatörer som ComHem eller mobiltelefonbolag som Telia.
Förhoppningsvis banar detta väg för fler, att våga, och kanske också att våga använda andra CC-licenser med mer generösa regler för användning av bilderna. Emanuel Karlsten skriver och kallar Expressens tilltag för genialiskt. SSBD är benägna att hålla med.
Joakim Jardenberg hade en del synpunkter och kommenterade Mattssons inlägg, något som gav upphov till en ganska kul och rätt så intressant diskussion om extern moderering av kommentarer. Och som igen visar på de fördelar transparens och öppenhet har. Att kommentera, diskutera, blogga och öppet redovisa hur saker och ting gått till skapar på sikt både högre trovärdighet och bättre metoder hos företagen.
Obligatorisk läsning denna vecka är Axel Andéns Framtidsspaning, som fanns med i januarinumret av Medievärlden men nu också är tillgänglig på nätet.
Bland annat skriver han om mikrobloggarna, och hajpen kring dessa som vi skrev om i förra veckobrevet fortsätter. Nu har personerna bakom Almedalsbloggen, startat sajten Twixdagen, en sida som samlar flödena från alla riksdagsmän och partier som finns på Twitter. Bra för den som vill ha koll men inte orkar finnas på Twitter, eller för den som snabbt vill få en översikt av vad som hänt i den politiska världen. Och inte minst ett bra verktyg för journalister som bevakar den politiska sfären. Niclas har skrivit mer om Twixdagen på deepedition.Paul Ronge tänker lite annorlunda.
För er som missat – här är Medievärldens lista över tio personer som alla journalister bör följa på mikrobloggarna. Ryktet säger att det kommer fler listor, med lite olika teman. Emanuel Karlsten som är med på listan har bloggat rätt kul om vad som mötte de första följeslagarna han fick på Bloggy.
Vad gäller Twitter som journalistiskt verktyg har Josh på Newsphobia skrivit en läsvärd postning bland annat om hur tillgången till privatpersoners tweets kan missbrukas av journalister;
And then there’s the privacy issue. While Twitter users would be aware that their tweets are out in the open for all to see and hear unless they are limited only to those with whom they are friends, they might find their tweets being taken out of context and spread to an audience far beyond that which the original user intended. Users should not have to protect their own tweets from snooping layabout journalists because it cuts them off from an amazing social network that is growing every single day. So please, think before you steal that tweet journalists.
Men ett journalistiskt mognare Twitter är redan på gång, och det är bloggsfären som styr den utvecklingen: medan etablerade medier mest använder Twitter för enradiga puffar adderar journalistiska bloggar Twitter som ett nytt publicistiskt temperament, vilket höjer tempot, ger mer av en “redaktionell mix” och utmanar på “gammelmediernas” egen hemmaplan: via Twitter bjuds läsarna in för evenemangsknutna chattar, för att skicka in frågor under intervjuer i realtid och för att själva bidra till unika liverapporter.
Och via Twitter kan en Journalisten-kolumnist komma till avslut. “Segt kvällspass, men nu är jag färdig med en krönika om er alla! Natti.”
Journalism.co.uk bjuder på en lista med tio saker som varje journalist bör veta 2009. En mycket bra sådan, som jag (Sofia) kommer att ta med mig till de workshops jag ska hålla på Gräv-09 om sociala medier som journalistiskt verktyg. Jag ska förutom att hålla två workshops också sitta med i paneldebatten om bloggarna som hålls på lördag morgon.
* På sikt måste vi sluta prata om det som webb-tv. Det ger fel associationer, det handlar inte om tung, dyr, långsam produktion som leder till passiv, bakåtlutad konsumtion.
* Det handlar inte om broadcast. Det handlar om att hitta rätt i den långa svansen, åtminstone i nio fall av tio…
* Kvalitet är ingen konstant, som är likadan i alla kanaler. Ibland gör vi strålande ”snygg” video på våra lokaltidningar, men ibland är det skakigt, suddigt, plågsamt att lyssna på – men ändå enormt värdefullt.
* Bort med den samlade ”tv-spelaren”, eller ta i alla fall bort den som det givna navet för att visa video. In med klippen i artikeln. Vi berättar en story med text, rubriksättning, bildsättning, faktarutor och grafik. Och allt oftare har video en given plats att fylla i vårt berättande. Precis så enkelt.
* Se till att det kan kommenteras, diskuteras och få spridning. Dubbelpublicera så att du hittar en större publik. Youtube ÄR en bra sak.
* Långa program funkar inte bra. Bättre med korta klipp, som vart och ett kan delas, kommenteras och utgöra sin lilla del av berättandet. Undantag finns möjligtvis för tunga, traditionella program – men det är en annan sak.
* Det finns tusen andra saker att säga om innehållet. Tex vikten av att fånga upp snackisarna och låta vanligt folk synas. Och det behöver inte vara minutaktuellt för att få genomslag när det är video.
* Ta det inte på så stort allvar. Have fun.
* Pengarna då? Smarta annonslösningar såklart. Precis som med allt annat på nätet. Och en vanlig pre-roll är inte smart…
DN har länge setts som bakåtsträvande när det gäller nätet. Men på senare tid har de visat prov på utveckling och tendenser att faktiskt hänga med. Som i den här texten där det länkas friskt till externa sajter som exempelvis Wikipedia. Dessutom ser deras Redesign mycket lovande ut.
I veckan har de dessutom lanserat en ny medieblogg. Det är Jonas Leijonhufvud som ska bevaka vad som händer i Medievärlden och blogga om det. Ett försök att ta över stafettpinnen efter Martin Jönsson kanske? Kritiska röster har redan höjts, med all rätt kanske… Svenskan svarar med att lansera egna kandidaten Hanna Dunér.
Och apropå bloggar så var det ju i måndag utdelning av Aftonbladets Stora Bloggpris. Sofia var nominerad med bloggen the real mymlan men nådde inte ända fram. Alla vinnarna finns här. Fem av sju var kvinnor, något som flera har uppmärksammat. Mest intressant var kanske ändå utdelningen av Aftonbladets hederspris. Det var fantastiskt att höra Kalle Jungkvist och Jan Helin stå på scenen och konstatera att det finns saker som bloggarna uppenbarligen är bättre på än mediehusen och journalisterna. Att vinnaren blev stoppaFRAlagen.nu känns helt rätt och hela galan var på riktigt en manifestation för bloggen och bloggarna. Det var fantastiskt att få vara där och inse att bloggarna är en kraft att räkna med, på riktigt.
En parentes men klantigt av Aftonbladet är detta som hans Kullin snappat upp, att vinnaren i kategorin sport och fritid (Marcus Birro) avslöjades redan vid lunchtid.
Vad gäller bloggare och gammelmedia, så har Thord Daniel Hedengren skrivit om lokala bloggnätverk, en post som sätter fingret på flera viktiga saker, som exempelvis behovet både hos annonsörer och läsare av lokalt annonsmaterial.
I onsdags var det så dags för veckans, månadens och för en del kanske årets stora Mediaevent i Sverige, i och med Chris Andersons besök i Malmö och Media Evolution. Det kunde naturligtvis följas via Bambuser och även ses i efterhand på sajten. Mingelbilder här.
Chris talade om sin kommande bok Free och det faktum att digitalt innehåll är och bör vara gratis, och att intäkter måste tas in på annat håll. Har man följt Chris Anderson var det inget särskilt nytt eller revolutionerande som kom fram, mer spännande var då panelen, där tretton personer med olika infallsvinklar fick ställa frågor till Anderson. Det var ett par saker han hade svårt att förstå och svara på, nämligen frågan om vad som är kvalitetsjournalistik, och så frågan om upphovsrätt och copyright för det innehåll som sänds i Public Service. marknadsliberal ut i fingerspetsarna är han, och det är knappast något som svenska journalister är benägna att ta till sig.
En av deltagarna i panelen som lagt ut texten lite mer är Rasmus på Copyriot. Han lyckades också kläcka en metafor som imponerade på Anderson och som tydligt beskriver skillnaden mellan hur de unga ser på fildelning och nätinnehåll jämfört med sina föräldrar. Han menar att vi vuxna tycker att exempelvis musik på nätet är gratis eftersom vi hela tiden ser en fiktiv prislapp på musiken som gör att det känns gratis när vi laddar hem eller lyssnar på en gratisstream, medan de unga som alltid haft tillgång till nätet inte ser någon prislapp och varför begreppet “gratis” blir väldigt abstrakt eller direkt självklart för dem.
Anton Johansson har bloggat på Twinglybloggen.
Daniel på Mindpark skriver med fråeställningen om Vogue är framtiden för papperstidningen, utifrån Chris Andersons exempel på Vogue som en tidning som tilhandahåller en attraktiv miljö för annonsörerna.
Och slutligen: Oscar Swartz skriver om hur Pirate Bay möter Chris Anderson.
För å tredje sidan har vi
Sydsvenskan som har publicerat material på TPB. Material som är skyddat enligt TF/YGL och som det rimligtvis borde vara grundlagsvidrigt att hindra Sydsvenskan från att sprida. Sydsvenskans ansvarige utgivare, Daniel Sandström, borde ha ett och annat att säga om alla försök att stänga ner hans distributionskanal.
Om inte Daniel är beredd att driva frågan så är jag ganska säker på att det finns andra där ute, med utgivningsbevis och grundlagsskydd, som är sugna på att ta fajten för det fria ordets rätt till distribution.
Det ska bli spännande att följa upp reaktionerna på det. Och diskussionen i sin helhet kring rättegången, kring fildelning och upphovsrätt och annat, som Fredrik Wass så vist påpekar är flera olika diskussioner. Å ena sidan den om fildelningens tekniska grunder, å andra sidan den om kommersiell upphovsrätt och å tredje sidan den ideella upphovsrätten. Begreppen blandas lätt ihop. Relaterat är denna notis om att HD nu ska pröva upphovsrätten för en skärmdump.
SVT har valt att lägga ut brevväxlingen mellan Janne Josefsson och Åsa Linderborg angående den senares vägran att vara med i Josefssons Debatt och rejäla sågning av programmet.
Samtidigt i Danmark. Danskarna som överlag setts som mer liberala än svenskarna har tidigare överraskat genom att inte tillåta länkar till nyhetssajter, väljer verkligen fel väg när de nu spärrar åtkomsten till The Pirate Bay. En utveckling vi hoppas slippa i Sverige.
På torsdag hålls Daytona Sessions, och då ska också utmärkelsen Årets Medieblogg delas ut. SSBD är nominerade, och har du inte röstat än så gå in här och gör det.
Avslutningsvis, en underbar video från 1981 om möjligheten att läsa tidningen på datorn:
Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
