Posts Tagged: jan gradvall


18
Apr 10

Veckan som gick – vecka 15

Ännu en vecka till ända, som präglats en hel del av vulkanutbrottet på Island.
Johan Ronnestam har redan bloggat om nyhetsrapporteringen utifrån tanken att traditionella medier är oslagbara vid riktigt stora nyhetshändelser. Men alla håller inte med honom. Personligen så tror jag att vi måste sluta tala i termer av vi och dom, det nya och det gamla. Jag föredrar en mix och tror på samarbete och korsbefruktning.
Kullin tipsar om hur du kan hålla koll på flyget med hjälp av Twitter, och Lars Johansson på HD resonerar kring naturkatastrofer och hur skonade vi ändå är. Med en del historiska tillbakablickar.
Här ett annat tips om koll på flygtrafiken.

Hemma i Sverige har det varit Guldäggsgala, här är hela listan. För mer kuriosa kring utdelningen, spana in Guldäggsbloggen.

I måndags var det debatt på Publicistklubben under rubriken Press under Press. Vågorna har gått höga i debatten kring debatten, om Årsboken och om Pressombudsmannen. Jag följde debatten via Bambuser men fick faktiskt ut mer av Twitterkommentarerna till densamma.
Mikael Zackrisson har skrivit den i mitt tycke bästa texten kring stormen, en verklig aha-upplevelse. Han länkar också till andra bra texter i ämnet.
Relaterat är Martin Ahlquists text i Fokus, Vilken tidningskris? Också Karin Olsson på Expressen har skrivit mycket bra om eländiga medier. Thomas Mattsson kommenterar.
Mattsson som verkar vara helt Bambuserfrälst, och under veckan bland annat intervjuat sin konkurrent Jan Helin.
(Här måste jag få ställa en fråga helt off topic; varför är det så många som säger att de bambusrar, och säger bambusning eller bambusring? Vad är det för fel på bambusar och bambusing?)

Apropå PO så har Staffan Dopping skrivit en debattartikel där han läxar upp de svenska medierna för att de inte lever upp till de etiska regler de själva formulerat.
PO själv, Yrsa Stenius, har också skrivit om kritiken mot sig.
Samtidigt inleds en utredning om framtiden och införandet av en Medieombudsman. Jag var på TU i veckan och deltog i ett seminarie kring de pressetiska konstellationerna i Sverige, som ett avstamp för utredningen.
Samtidigt slås Biografbyrån och Medierådet ihop till en myndighet, och Granskningsnämnden avskaffas till förmån för Myndigheten för radio och tv, så man kan lugnt säga att medielandskapet är i omvandling på fler än ett sätt.

Lars Johansson på HD har skrivit om papperstidningens styrka. Han menar att papperstidningen överraskar på ett sätt som inte nätet gör, eftersom på nätet vet han oftast vad han söker. Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.
(I Norge är internet på väldigt god väg att ta ledningen över papperet)

När vi ändå är inne på Twitter vill jag tipsa om Jan Gradvalls eminenta text där han som nybliven twittrare beskriver vad man ska med Twitter till.
Mattias Boström har genomfört ett näst intill överambitiöst projekt för att försöka räkna ut hur många aktiva svenska twittrare det finns.
Twitter har för övrigt lanserat ett nytt annonsformat, med sponsrade statusuppdateringar. Precis som Wille har jag inte sett några sponsrade tweets, men jag har inte heller haft tid att twittra så mycket under veckan som gått.
Emanuel Karlsten tipsar om roliga karaktärstwittrare att följa. Själv har jag skrivit kort om replies, en funktion som många inte har riktigt koll på hur den fungerar.
Och så har jag samlat ett gäng svar på frågan om vad som är det bästa med Twitter. Läs, och registrera ett konto om du inte redan gjort det!

Det har också blivit enklare att hitta i Twitterarkivet med den nya tjänsten som Google lanserat. En mindre användbar men kanske lite rolig funktion är followfinder, som ska tipsa om bra tweeps att följa. Jag blev föreslagen att följa Alex Schulman som blockat mig, och Jocke som nog var en av de första jag började följa. Som sagt, inte så användbart…

Veckans nylansering står Sydsvenskan.se för. Jag har inte hunnit fördjupa mig men efter en första anblick tycker jag dels att det är modigt, och kul att de vågar. Men. Utveckling och förnyelse syftar väl till att förenkla, åtminstone i min värld, och sajten kändes inte alls användarvänlig. Vid en första anblick alltså. Det är fler som tycker till, och Sydsvenskan lyssnar på kritiken.
Trelleborgs allehanda har också fått nytt utseende och snart följer Kristianstadsbladet efter.

Det fortsätter att storma kring DN, och nu sägs flera medarbetare upp. Facket är föga förvånande mycket kritiska till det hela, och det sägs vara dålig stämning på redaktionen.
Samtidigt visar kvartalsrapporten att besparingarna lönat sig.

En positiv nyhet från DN är Riksdagskollen.se, en bra tjänst där man kan hitta politiker och få reda på var de står i olika frågor som intresserar. Men den är inte helt klar, utveckling pågår. Björn Hedensjö berättar mer.

Att jag älskar internet och sociala medier är knappast någon hemlighet för er som läser här. Inte heller att jag tror att det som händer på nätet är utomordentligt bra för demokratins och journalistikens utveckling. Inte minst för att traditionella medier för första gången i historien genomlyses, granskas och kritiseras som aldrig tidigare skådat, av läsare, tittare, medborgare, nyhetskonsumenter. Och av villebråden. ett av dem är Magnus Betnér, som jag tipsat om att följa på Twitter.
Jag gillar hans blogg också, som till stora delar handlar om just medier och då framförallt pressen. Denna vecka har han skrivit om Trelleborgs allehanda.

Det har stormat i helgen kring en debattartikel som Aftonbladet först publicerade och sedan drog tillbaks, jag har inte satt mig ordentligt in i det, men artikelförfattaren Rick Falkvinge gör en bra folkbildande insats när han förklarar skillnaden mellan censur och publiceringsbeslut. För vem som jobbar med media på ett eller annat sätt är inte trött på de skallande ropen om censur så fort man väljer att inte publicera en kommentar, ett debattinlägg eller för den delen väljer att inte gå vidare med vissa nyhetstips?
Mer folkbildning i frågan står Thomas Mattsson för, som börjat chatta med läsarna. Också Björn Hedensjö förklarar för läsarna på DN.se hur kommentarshanteringen fungerar, och tar upp problemet med rasistiska kommentarer.
För er som inte hängt med i turerna kring Sverigedemokraterna.de rekommenderar jag Nikkes rekapitulering av vad som hänt.

Det är ju inte heller nödvändigt för de traditionella medierna att publicera precis allt, för den som vill finns alltid information och skvaller att ta del av.

Upphovsrätt är ett alltid lika spännande ämne att diskutera. Särskilt intressant är det när traditionella medier struntar i avtal och regler kring publicering av andras material, som Kyrkans tidning. Eller Journalisten. Mer komiskt blir det när en Piratpartist kräver Piratpartiet på ersättning för olovlig användning av bilder. Å andra sidan är det så att även pirater är väldigt noga med att credda varandra och andra, faktiskt ofta betydligt duktigare än traditionella medier. En tankeställare för någon kanske?

Apropå lagstiftning ska nu Datainspektionen utreda vad som egentligen gäller i sociala medier, där det tydligen är osäkert hur exempelvis PUL ska eller om den kan tillämpas. Och vad gäller pirater så är det intressant att forskare visar att piratkopiering inte alls är ett stort problem för dem som vill tjäna pengar på diverse immateriella rättigheter. Snarare tvärtom.

Jag tror (eller snarare vet) att det finns en ganska utbredd uppfattning i journalistkåren att nätet svämmar över av skit, dålig moral och oetiska publiceringar åt alla håll. Det är förvisso sant, men ingenting som de traditionella medierna kan svära sig fria ifrån. Thomas Hartman skrev en debattartikel i Aftonbladet om just pöbelmentalitet hos journalistkåren, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggarna fick dessutom vatten på sina kvarnar då Littorins skilsmässa och tvister i samband med den hamnat i nyhetsrapporteringen.
Många har skrivit om det, men jag väljer att länka till Erik Laakso, en av dem som upprörs över snaskandet i Aftonbladet. Sedan har begreppet “Ren Blogg” spridits i bloggvärlden, ett sätt för bloggare att markera att de skiljer på sak och person. Opassande skriver som vanligt väldigt bra.

I veckan kom nya uppgifter om att Dawit Isaak ska ges en rättegång, uppgifter som det dock råder delade meningar om. Thomas Mattsson är som vanligt engagerad och ställer en spännande fråga.

Besöksstatistik är en ständigt aktuell fråga för nyhetssajterna, men Jardenberg pekar på det faktum att allt fler surfar från sina mobiler och att den trafiken oftast går förlorad i statistiken.

Slutligen tipsar jag om några spridda skurar, men väldigt läsvärda sådana:
Jerry Silfwer har skrivit om tio egenskaper för en bra företagsblogg.
Alltid läsvärde Micco Grönholm – Du har ingen aning om varför dina kunder köper.
Kristin Heinonen om vikten av att ha ett bra innehåll.
Gert Frost om hur sociala medier kan och bör användas i föreningslivet.
Mashable med en lysande postning om sociala medier i journalistiken, med konkreta exempel.
Allra sist tipsar jag om att köpa en timme med Anton Johansson. Och undrar hur det går, är det någon rusning?


25
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 43

Jan Guillou och KGB – ja, så börjar det här veckobrevet. Thomas Mattsson på Expressen sätter det hela i perspektiv:

“Guillou är ju själv en av Sveriges mest profilerade journalister, tidigare ordförande för Publicistklubben och en IB-avslöjare och tv-programledare som bland annat vunnit ”Stora Journalistpriset”. Han är kontroversiell, men Guillous gärning har otvetydigt spelat en stor roll – han är inte bara vår mest framgångsrika författare, utan också en del av vår nutidshistoria.”

Så visst var det en nyhet “av bästa kvällstidningsmärke“, och framförallt Expressen tände på alla cylindrar. Vad nyhetsmedierna drar på är alldeles uppenbart, men vad tycker och tänker läsarna egentligen? Vi har alla kollektivt lärt känna Guillous offentliga persona och klart är nog att han står sig själv närmare än något lands underrättelsetjänst – må den vara svensk eller rysk.

Som kommunikationsrådgivare lyfter jag då hellre fram Guillous mediehantering som i många stycken är helt rätt – istället för att gömma sig tar han sig an drevet på en gång. Vad hade hänt om han inte adresserat anklagelserna utan istället gömt sig i en vecka? Som kolumnist åt Aftonbladet hade det varit enkelt att enbart tala ut i egen kolumn, men istället gör han klokt i att ge sina pratminus till konkurrenten Expressen som gjorde avslöjandet.

“- Jag var 22 år och trodde att jag skulle avslöja KGB, säger Jan Guillou till Expressen.”

Sympatiskt, ändå. Också Jan Helin hanterar situationen. På sin blogg påpekar han att scoopet kanske ändå inte är så stort som Expressen vill ha det till, men skyndar sig samtidigt att påpeka att Guillou också är “en vän och en medarbetare”. Jan Helin:

“Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Om jag blir anklagad för att vara partisk i denna fråga har jag inga problem med att omedelbart erkänna. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.”

Så, vad vi har bevittnat denna vecka är en formidabel uppvisning i mediehantering från Jan Guillou och våra bägge kvällstidningar. Den frågan som försiktigt hänger kvar är huruvida det hade gått lika väl för en okänd journalist som ertappats med uppdrag åt KGB?

Något som inte fick lika stort genomslag är Simon Sundéns (även om Expressen agerade föredömligt på kritiken) och Nikke Lindqvists senaste avslöjanden om webbtidningarnas länkförsäljningar. Varför? Antagligen är köpta länkar och Google-rankingar fortfarande för komplex materia för många journalister att rapportera vidare om.

Om någon journalist skulle välja att fördjupa sig i SEO-frågor av det här slaget så har jag en känsla av att det i den här gråzonsvärlden finns mängder med scoop att gräva fram.

Generellt kan det vara en stor och viktig demokratisk frågeställning – är journalistkåren kunnig nog för att kunna rapportera om det som sker runt omkring oss? Läs Farmorgun i Norrtälje som problemformulerar.

Är Twitter bara pladder? Kanske är det mer komplext än så, för det som är pladder för den en kan var hårdvaluta för en annan. Exemplet med Computer Sweden-journalisten Marcus Jerräng är obligatorisk läsning. Och om det finns nyheter och business intelligence att inhämta från de sociala arenorna, visst torde detta angå framtidens journalister?

På ämnet skriver min vän och medredaktör Sofia Mirjamsdotter kanske veckans måsteläsning för våra svenska politiker som undrar varför deras kampanjande i de sociala medierna inte tar den fart de önskar:

“I de sociala medierna måste man också lyssna på andra, inte bara tala själv. Den som vill få ut ett budskap på Twitter kan lyckas väldigt väl med det, men inte om personen ignorerar tilltal. Det funkar lika dåligt på nätet som ansikte mot ansikte. Mona Sahlin vill få ut sitt budskap. Utan intresse av att kommunicera, utan intresse av att veta vad andra tycker och tänker, utan att bemöta kritik. Det är inte så internet fungerar. På internet delar vi. Inte bara musikfiler, utan också idéer och kunskap. Ibland delas recept.”

Per Torberger tillägger:

“På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.”

På det temat: Om du undrar över vilka kloka människor som finns att följa på Twitter, håll koll på Micco Grönholms veckorekommendationer.

Ica-Jerry drar fram som en virvelvind i medierna – gamla som nya. Vi gillar reklamen – men gillar vi Ica bättre för det? Eller är det så att vi snarast ser dem som duktiga reklamköpare? Och att vi överhuvudtaget reagerar – pekar inte det på en förhärskande normativitet som inte är så lite skrämmande?

Ett axplock av tyckare: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB.

Gratisjobb, förresten? Nej tack. Själv skriver jag nog vidare här ändå på SSBD ett tag till i alla fall.

En viktig poäng med det faktum att ett nytt medielandskap växt fram är att det “gamla” medielandskapet också förändras. Det är en poäng som ofta missas. Läs därför Jan Gradvalls krönika om hur publiken recenserar (crowdsourcar en upplevelse kollektivt) inte bara av i det här fallet Fleetwood Mac på Globen – utan även recensenterna själva.

Skriver du en uppsats? Varför inte göra arbetsprocessen publik, som Niklas Olsson?

Ska jag skriva något om Sveridemokraterna, kanske? Jag borde väl göra det. Ni vet alla vad som hände: Aftonbladet publicerar en debattartikel av Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare. Mediekarusellen drar i gång; Jan Helin själv kommenterar och Ulf Nilson gör tummen upp, DN går emot och SvD resonerar lite försiktigt. Expressen håller inte alls med. Polisanmälan är gjord. Och Jimmie Åkesson talar ut på Newsmill.

Väldigt mycket metadebatt, kan jag tycka. Missförstå mig inte, utgivarskapet är alltid viktigt att debattera. Men ändå. Det faktum att främlingsfientlighet existerar är väl det egentliga problemet, inte huruvida de stora mediehusen ska ta fram den våta filten eller ej? Sydsvenskans Niklas Orenius twittrade i alla fall från Sverigedemokraternas årliga kongresss.

Vän av ordning undrar även hur valrörelsens “exotiska” mediesekunder kommer att fördelas mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet. I kampen om medieutrymmet står det onekligen 1-0 till Sverigedemokraterna ännu så länge – kommer det att påverka valutgången på sikt?

Filter går bra och vinner priser. Läste mitt första nummer här i veckan, riktigt gedigen journalistik. Vore intressant med en kommentar om hur redaktionsledningen ser på webbens roll.

Och så var det ju den där bröstgrejen. Ibland glider saker och ting igenom redaktörernas finmaskiga fångstnät, men att sudda ut dem? Är inte det lite väl… ängsligt? En kvinna i bikini måste vi väl tåla även om forumet inte var det rätta? Låt oss istället se det som ett kul inslag till tv-kanalens årskrönika.

På temat svåranalyserat så läste jag pappersutgåvan av Journalisten här i veckan. För mig som inte är journalist – oj, vad tydligt klyftan mellan webb och papper framgår! Det är verkligen hela skalan från att riva väggar mellan redaktion och annonsavdelning till att helt ignorera webben.

Phew! Jag kommenterar inte detta vidare, utan överlåter det åt mer insatta skribenter att diskutera här på SSBD och på andra plattformar här framöver.

Mindparks 100-lista rullar vidare och jag rekommenderar Sandra Jakobs postning om GeekGirl Meetup – en spännande koncentration av inflytelserika och handlingskraftiga kvinnor. På temat geek-träffar så har även Annika Lidnes återkommande konferens Disruptive Media skapat stort genomslag på den sociala webben:

Hänger redaktionerna med i frågor om realtidswebben och att vi snart kanske kommer få se att de allra mest inflytelserika användarna flyttar hela sina ackumulerade identiteter på egna kontrollerade servrar? Hightech jag vet, men väl värt för webbredaktioner och utvecklingsavdelningar att hålla ett öga på.

Veckans tips: Lyssna in på WNYC Radiolabs radioshower. Örongodis.


18
Oct 09

Hey, tidningen – här är vi! En idé om morgondagens musikbevakning.

Jan Gradvall har i Expressen skrivit en av de viktigaste texterna om journalistik och publicistisk utveckling som kommer att publiceras i Sverige i år. När Gradvall sätter tänderna i efterspelet till recensionerna av Fleetwood Macs konsert i Globen förra lördagen så passerar han – och drar streck mellan – en rad av de punkter som är oerhört viktiga för oss i de traditionella medierna att förstå. Nämligen att många vet mer än få, att misstag upptäcks som aldrig förr och att framtiden tillhör de som bjuder in – inte de som sitter kvar i elfenbenstornet. (Med nätspråk, i tur och ordning, “crowdsourcing”, “transparens” och “sharing is caring, man!”)

Och det här fick mig att tänka – både på vad som faktiskt felet är med dagens konsertbevakning och vad man kan göra åt det. Så tillåt mig tiden och platsen för att försöka vara först lite kritiskt – sedan lite konstruktiv.

Konsertbevakning av i dag – minaretstyckande, alienation och ömma tår

Låt oss börja i det tråkiga – hur det ser ut i dag. För det är rätt dystert att läsa Gradvalls genomgång och inse att ingen uppföljning har gjorts överhuvudtaget. Ta exemplet med Dan Backmans (Svenska Dagbladet) faktafel som det mest talande – om än bara ett exempel. Så här skriver Gradvall:

“Svenska Dagbladets recensent gjorde sig lustig över att Steve Nicks i sin långa, personliga introduktion till ”Gypsy” – som visade sig handla om hennes första tid med Lindsey Buckingham – blandade ihop olika 60-talsband när hon började tala om Velvet Underground. Men konsertbesökare rättar i en kommentar till konsertrecensionen. Vad Stevie Nicks talade om är det Velvet Underground hon nämner i låttexten: en klädaffär i downtown San Francisco.”

Om man sedan läser vad Dan Backman själv skriver i kontexten kring det här – nu rätt väl dokumenterade felet – så ser man vad snett det kan bli. Så här säger Backman:

“Hon har en dimmig blick och snurrar till det när hon ska berätta om banden i 60-talets San Francisco. När hon antagligen menar Jefferson Airplane säger hon Velvet Underground, vilket är rätt kul då Lou Reed hatade blomsterbarnen i Kalifornien.”

Harmlöst, eller? Inte direkt – för det Backman omger sitt felaktiga konstaterande med är värderingar, en del av recensionen. Uppenbarligen väger Nicks snurrighet in i bedömningen av helheten. Problemet var bara att hon inte hade fel – det hade däremot Backman.

Så, vad händer då när ett sånt här fel uppdagas? Just det, ingenting. Och ingenting kanske ska förväntas hända, för recensentens fysionomi är enkom uppbyggd av ömma tår och varje närmande av konstaterandet att något i bedömningen av helheten skulle ha sprungit ur ett eget tillkortakommande kommer att fnysas bort och påpekas vara oväsentligt.

Sant eller inte är en annan fråga. Men faktum är att felaktigheter i recensioner sällan eller aldrig följs upp – utan det går alltid att påstå att de är irrelevanta i sammanhanget “tyckande”. Så, resultatet blir att läsarna tycker att recensenten och tidningen är idiotisk. Ett mikroskopiskt litet hack i varumärket, kan tyckas, men många bäckar små och hela den biten.

Bevakningen i morgon – konserten som socialt objekt, levande långt före och efter

Så, det finns två huvudsakliga problem med konsertbevakning av i dag – nämligen att man inte i annat än vid rena mastodonttillställningar bryr sig om “uppsnacket” och att man skiter heligt i vad som händer efter recensionen är tryckt. Så, låt oss fundera på hur vi kan förändra det.

Man bör fundera över tidslinjen i konsertbevakningen – finns det på nätet någon anledning att begränsa den till just själva kvällen? Nej, och uppenbarligen har mediehusen nåtts av den här insikten vad gäller de allra största konserterna – där framförallt kvällstidningarna mer än gärna skapar specialbilagor inför spelningen. Men varför inte göra det för alla spelningar? Fast på nätet – och i samarbete med läsarna och fansen. Så, så här skulle jag göra med konsertbevakning och recensioner om jag var nöjeschef på en stor nyhetssajt:

1. Skapa det sociala objektet “Konserten” så snart den hamnar i kalendern
När en konsert hamnar i planeringen börjar det redaktionella arbetet. Varje konsert blir en “landningssida” på sajten. Där samlas allt material som skrivs från tidningen och skapar en ankarpunkt även för annat material. Självklart är det mesta av det jag skriver om helt automatiserat.

2. Skapa förutsättningar för medverkan
Det här sociala objektet kan nu användas som länkankare när fansen bloggar om spelningen, det blir en samlingsplats för alla inlägg som handlar om spelningen. Man sätter upp en hash-tag för Twitter (en etikett som man kan märka alla sina twitter-inlägg med så att de blir sökbara), man använder Facebook Connect per default på alla konsertsidor så att läsarna lätt kan länka ut material och diskutera det där de själva vill.

3. Skapa en enkel inlänkningsstruktur
Gör det både möjligt och oerhört enkelt för läsare att lägga till relevanta länkar – allt från recensioner av andra spelningar på turnén och intervjuer till YouTube-klipp. Självklart länkas alla resultat från interna sökningar i den egna databasen in. Man kan också tänka sig att använda omvärldsbevakningsverktyg som Aitellu eller Saplo för att hitta redan befintligt relevant material från andra mediehus och länka generöst till. Framtiden tillhör länkarna…

4. Värva läsare som recensenter
Tillåt läsarna att också åtnjuta verktyget “recension” inom ramen för mediet. Här kan man tänka sig allt från ett allmänt verktyg till att faktiskt i förväg utse ett antal läsare som ska leverera ett visst material till sajten. Man kanske ska tänka lite mer TripAdvisor än DN Kultur.

5. Recensera inte bara – rapportera också
Man kanske ska tillse att alla konserter innehåller begreppet rapportering – inte bara de allra största mastodontspelningarna. Även här ska man självklart använda sig av fansen. För om man inte vågar tro på att de många vet mer än de få så bör man nog inte syssla med recensionsverksamhet överhuvudtaget.

6. Uppföljning i kontrollerad form
Den diskussion om recensentens idioti eller icke-dito kommer att föras i alla fall. Om inte på den här platsen så i mejlform, i bloggform, ja i vilken form som helst. Det är bara att omfamna det faktum att människor kommer att vilja diskutera det de själva har varit med om. Så, varför inte bjuda på möjligheten att göra det i större omfattning. (Man får ju på många sajter redan i dag ge sina egna betyg på skivor – så, varför inte på konserter). Men man ska inte bara låta läsarna sätta plus eller getingar – utan att faktiskt också få skriva av sig. Blir det mycket fanboy-beteende? Självklart men vilka är det annars som läser?

7. Läsarnas behov uppfyllda
Här kan man förstås skapa allt från enkla tjänster som att göra det lätt för läsarna att efterlysa biljetter till spelningen, stämma träff inför konserten och liknande till att hjälpa läsarna att skapa egna gruppresor. Et cetera, et cetera.

Varför ska man göra så här?

Låt oss titta på varför man överhuvudtaget recenserar konserter. För att sälja tidningar.

Det finns en hyggligt hållbar logik i att de som har varit på konserten vill få någon form av uppföljning av en recension dagen därpå. Och det finns inget att säga om det – det är bara det att om man ska kunna nå samma utväxling av det sociala objektet konsert på nätet måste det finnas ett “före”, ett “under” och ett “efter”. Så, genom att skapa de här konsertsidorna når man självklart trafik – och trafik är den omsättningsbara valutan på nätet. En omsättning i bland annat följande:

Intäkter
Alla som sysslar med det som omger en konsert – biljetter, resande, boende – är förstås givna annonsörer i den här nya, nischade kanalen. Eftersom det mesta kommer att automatgenereras så kan man tänka sig att man till och med går med på rena prestationsaffärer (affiliate- och klickaffärer) där mediet bara får betalt när annonsören har gjort affär. Varför? För att skapa minimala kostnader för försäljningen.
Här ska man förstås också vara lite smart och förlägga vissa saker – som själva konsertrecensionen i tidningen dagen efter konserten för att driva försäljning som man har gjort tidigare. Men med det adderade lagret av läsarnas tyckanden.

Varumärke
Om man blir den som tar fansen på allvar finns förstås chansen att man också klarar av att stärka sitt varumärke i en målgrupp som i många fall kommer att vara yngre än genomsnittsläsaren. Man skapar en mötesplats för de som ska gå på konserten – och låter människor vara med och påverka både innehållet och varandra.

Produktkvalitet
Förutom det rent mekaniska – att man skapar en skrälldus med “nya” medieprodukter – så har man också en vettig plats att följa upp eventuella felaktigheter och bemöta kritiken mot kritiken. Och det måste väl vara av godo.

Konsertbevakning har i alla tider varit dålig konsumentinformation och bra underhållning. Nu finns chansen att göra både och. Kanske dags att tänka lite mer på det.