Posts Tagged: Jaiku


15
Feb 10

Veckan som gick – Vecka 6

Oj, det är faktiskt måndag redan när jag börjar med det här veckobrevet. Jag fick hoppa in som gäst på Sweet Sunday Web Crunch (ett sorts garage-tv för geeks), så det räknar jag som giltig frånvaro. Well, here goes:

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?


19
Jan 09

Veckan som gick – vecka 3

Internet sover aldrig. Också denna vecka har varit rafflande både i bloggvärlden och i den traditionella nyhetsrapporteringen.

I början av veckan gick Liza Marklund ut och bemötte kritiken kring Gömda. Något som fick Newsmills sajt att lägga av under ett par timmar. Och i slutet av den intervjuades hon av TV4.
Däremellan har drevet debatterats flitigt både i gammelmedia och bland bloggarna.
Fredrik Wass Johanna Ögren har sammanfattat debatten som hölls av Magasinet Neo i onsdags. Den kan också ses via Bambuser här.
Anna Serner som deltog i debatten har bloggat om det här.

Vi lägger oss inte i sakfrågan, däremot är fenomenet intressant och det talas om en Lizamarklundbloggbävning. Sofia har uttalat sig lite kort i den här artikeln i SvD där också Veckans Affärers Pontus Schultz (som här har skrivit en mycket bra text om det hela) har en del att säga:

–Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.
Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:
–Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

DN tar upp saken på ledarplats idag:

Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.

Ty yrkesmännen har samma journalistiska instinkter och professionella värderingar på olika redaktioner. Det ska därför mycket till för att avstå från en uppseendeväckande historia, typ Knutby, eller för att väcka liv i en redan berättad historia, typ Liza Marklunds “Gömda”.
Eftersom det här är fråga om yrkesgrepp som är rätt självklara på en redaktion motiverar eller resonerar man inte särskilt kring besluten – “man bara gör så”.
Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.
En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.

I morgon måndag håller Publicistklubben debatt om Gömdaskandalen och bland andra författaren Monica Antonsson medverkar.

Det ska bli spännande att se vad resultatet blir av den totala omorganisation som pågår bland mediearbetsgivarna. Att enas kan vara ett sätt att med gemensamma krafter ta tag i framtidsfrågorna och samtidigt fortsätta jobba för de käpphästar som alltid varit och också i fortsättningen bör vara tryck och yttrandefrihet, meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Tidningsdöden fortsätter att skörda offer på andra sidan Atlanten. Den här gången är det Seattle Post-Intelligencers som kommer att lägga ner åtminstone papperstidningen om två månader ifall man inte hittar en ny ägare som vill ta sig an det sjunkande skeppet.
I Sverige ser vi inte döden på samma sätt, däremot kommer rapporter om nedskärningar i de allt hårdare tiderna.
Jeff Jarvis har skrivit en lång analys om vad som händer med alla arbetstillfällen som går förlorade när tidningarna blöder. I korthet handlar det om att tidningsdöden inte behöver drabba journalistiken eller de enskilda journalisterna:

But I am confident that journalism as an activity will not disappear, that there will be a market demand for it, that there are many new ways to fulfill the task (and debate about how it is done). But – bottom line – journalism and journalists will not disappear unless they insist on defining themselves as an industry that operates in just one way, still making things (no longer bigger than beer). The key to survival is reinventing what we do.

Samme Jarvis har skrivit om LA Times som idag kan betala alla anställdas löner med intäkterna från nätet. Hallelujahmoment:

Note well this moment in the history – and I do mean history – of newspapers: the editor of the Los Angeles Times, Russ Stanton, said the paper’s online advertising revenue is now sufficient to cover the Times’s entire editorial payroll, print and online. “Given where we were five years ago, I don’t think anyone thought that would ever happen,” he said in email. “But that day is here.” The same day has arrived for at least one more major US newspaper. What this tells me is that we are on the cusp of the moment when online revenue could sustain a substantial digital journalistic enterprise without the onerous cost of printing and distribution. Hallelujah.

Det finns de som satsar, som Leif Pagrotsky som går in som delägare i nya sajten nyhetsverket.se.
Det är en nyhetssajt helt baserad på medborgarjournalistik. Ett bra initiativ men ändå tveksamt. Det nätverk och de kopplingar som idag görs naturligt i bloggvärlden och gammelmedia med newsmill som något mellanting fungerar och jag tror det är svårt att få publiken att samlas kring en sajt med ett trots allt mindre urval av de nyheter som medborgarna väljer att publicera. Det lär väl visa sig. Fria tidningar har redan en nättidning tidning (tydligen är det så att materialet först går till papperet och sen till webben, om jag inte helt missförstått) enligt samma koncept, Läsarnas Fria, och sajten är bedrövligt uppdaterad, knappast något man väljer att återvända till för att få de bästa eller senaste nyheterna.

I förra veckan nämnde vi Aftonbladets nya tjänst Bums, som hade vansinniga användarvillkor. Något som nu är ändrat.

Fredrik Wackå har snappat upp och sammanfattat Steve Rubels argument för varför text kommer att vara störst på webben också framöver, trots hajpen kring rörlig bild:

* Text går att scanna
* Text är lättare att sökoptimera
* Text går snabbare att läsa på jobbet
* Text är lättare att anpassa till allt fler mobila enheter
* Text är överhuvudtaget lättare att distribuera — “Nothing flies lies text”

Vi brukar ju dissa e-papperet, men nu gör USA Today sin tidning tillgänglig via e-papper för 12 dollar i månaden. Allt ska testas, och alla sätt är bra utom de dåliga. Även om inte e-papperet kommer att slå igenom stort så finns det säkert ett gäng användare som uppskattar det och kan man göra tidningen tillgänglig och behålla prenumeranter genom att erbjuda dem e-papper – varför inte? Sofia nämnde ett annat användningsområde för e-papper i en post tidigare i veckan.
En text som i övrigt handlade om att göra i första hand nättidning i andra hand papper. Ett tänk som Internetworld tänker jobba enligt från och med nu. Bisonblog har kommenterat här.
Fredrik Wass har också skrivit en läsvärd artikel i Internetworld om länkekonomi. Den beskriver bland annat hur bloggar rankas utifrån antalet andra bloggar som länkar, och hur länkkulturerna ser ut i olika delar av bloggvärlden.

Mindpark berättar om sajten Familjenytt, en sajt med syfte att samla alla famljenyheter och annonser på ett och samma ställe. Ett projekt som nu tas över av dn.se. Allt för att hitta nya sätt att locka och behålla läsarna, och vad gäller Familjenytt – dra in annonspengar. Ett annat nyingånget äktenskap är det mellan hittarecept.se och hd.se.

Twitterfebern fortsätter, även om det inte varit riktigt lika diskuterat under den gångna veckan som den förra.
Däremot har svenska Bloggy hajpats en del, och vi önskar Jonas lycka till med ambitionen att göra Bloggy till den självklara mikrobloggtjänsten för svenskarna.
Ola på hd.se har skrivit en fin liten skildring av den funktion som mikrobloggen fyller rent socialt.
Ola beskriver utifrån Jaiku, som i veckan chockades av beskedet att ägaren Google tar sin hand ifrån tjänsten och lägger ut den som Open Source. Något som diskuteratsflera håll i sfären.

Apropå Open Source har Andy Dickinson skrivit om att prinföretag måste gå över till open source-lösningar. Spännande läsning som inleds som följer:

The second of my new year convictions is Print organisations will need to open source some or all of their content management system if they want to stick with corporate templates.
Why? Because it hampers attempts to upskill journalists and softens the brands that are supposed to be so valuable.

Framtidsbloggen har skrivit en liten betraktelse om framtidens tevetittande utifrån The Long Tail-principen:

Denna trend som innebär att en ökad mängd nischat material får en allt större del av konsumenternas uppmärksamhet är naturligtvis besvärlig för massmedier. Om man exempelvis tittar på de fem största tv-kanalerna (SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal5) så kan man se att deras dominans snart är ett minne blott. Dessa “Big 5? svarade för så lite som tio år sedan för över 90 procent av tittartiden. Siffran är nu nere på 66,6 procent, dvs en tredjedel av all tv-tid läggs på någon av alla de otala andra tv-kanaler vi numera har.

Alltid briljante Anders Mildner har funderat över det här med heminredning i tider när all kultur som än så länge tar plats i hemmen i form av böcker, skivor och filmbibliotek kommer att rymmas på en liten hårddisk eller finnas på en server någon helt annanstans. Vågar man nämna att vi snart också kommer att slippa kassarna i hallen som ska till pappersinsamlingen…?

Bättre sent än aldrig, nu finns Medievärldens årssammanfattning som fanns med i sista printutgåvan före jul också att läsa på nätet. Sofia är en av de nio medieprofiler som fått svara på frågan om vad som var viktigast under fjolåret.

En intressant och välkommen diskussion om intäkter på nätet har i veckan seglat upp i två chefredaktörsbloggar.
Det är dels Thomas Mattsson på Expressen som bland annat skriver:

Och den som tror att lösningen är att undanhålla sajterna material från papperseditionerna slåss nog också mot sin egen okunskap, snarare än värnar om intäkterna. Den som besöker en tidningssajt anser sig rimligen vara lika viktig som läsare och tittare, som den som köper en tidning eller besöker den mobila portalen. Det är ju en ganska naturlig reaktion, eftersom det är samma varumärke och avsändare som står bakom innehållet. Att då medvetet avstå från att på nätet publicera innehåll som konsumenten till ta del av, och som man kanske vet finns i andra distributionsformer, är ju att peka ett ganska långt finger rätt upp i ansiktet på den publiken.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Sören Karlsson, chefredaktör för hd.se skriver som kommentar till Mattsson:

Men journalistik är inte gratis och här ligger mediabranschens största utmaning just nu: att orka och våga affärsutveckla digitalt så att bra journalistik kan finansieras även i framtiden.
Och lösningen är inte heller att göra sajterna sämre än nödvändigt genom att vägra lägga ut material på nätet. För det första finns det ingen korrelation mellan höga upplagesiffror och dåliga webbsajter, för det andra gör man nätanvändarna – framtidens kunder – förbannade.

Därmed kan vi kanske en gång för alla enas om att “läs mer i papperstidningen” är en text vi ska slippa se på svenska mediesajter från och med nu?

Joakim Jardenberg har kommenterat herrarna Karlsson och Mattsson som följer:

Men alltså. Jag tycker det är otroligt bra att chefredaktörerna resonerar och reflekterar. De här två smartskallarna har dessutom kommit längre än någon annan när det gäller att konstatera vi inte kommer kunna ta betalt av nätläsaren. Men ändå. Det är ju gräsligt vad man lutar sig mot att journalistiken kostar.
Tror ni att Googles serverfarmar är gratis? Tror ni att deras programmerare jobbar utan lön (förutom de fria målterna;)? Tror ni att deras affärsutvecklare innoverar bara för att de tycker det är kul. Självklart inte.

Självklart kostar journalistik. Precis som att papper och tryckpressar och tekniska lösningar kostar. Självklart måste vi hitta affärsmodeller som fungerar på nätet. Att de modellerna inte är sådana som ger säkra intäkter motsvarande abonnemangsdito har väl alla förstått vid det här laget?

Under veckan har också alla nominerade till Aftonbladets Stora Bloggpris presenterats.
En av de nominerade i kategorin vardag är SSBD:s Sofia, med privata bloggen The Real Mymlan. Riktigt kul!
Olle Lidbom aka Vassa Eggen är nominerad i kategorin Kultur och Nöje.
I kategorin Sport och Fritid är hela fyra mediehusbloggar nominerade.
I kategorin Prylar & Teknik finner vi både Beta Alfa och Lilla Gumman, två bloggar vi gillar.
Omröstningen inleds i morgon och prisutdelning blir det på Nalen den 2 februari.

Igår beskrev SSBD hur rapporteringen fungerade vid branden i Parken i Malmö.
En betydligt större händelse som fick en omfattande bevakning genom de sociala medierna var flygkraschen i Hudson River. Hans Kullin har skrivit en bra sammanfattning.
Mashable skriver.

Veckan som kommer ska vi försöka hålla ögonen på 24hourbusinesscamp, där Sveriges ledande webbentreprenörer ska slå världen med häpnad. Vi håller tummarna och önskar alla deltagare lycka till!


4
Jan 09

Året som gick – 2008

Det är hög tid att sammanfatta året som gått. Många årskrönikor har skrivits, med listor och sammanfattningar av allt viktigt som hänt, så vi försöker oss inte på en helhetsbild av 2008, däremot vill vi lyfta fram de saker som känts viktiga, inspirerande och engagerande för SSBD, helt enkelt sådant vi själva skrivit om och fördjupat oss i under året som gått.

Same Same But Different

Den här bloggen föddes sent i februari. Det var några engagerande diskussioner på Jaiku som födde idén om en nischad blogg utifrån hur de traditionella medierna hanterar internet och sociala medier.
Vi tänkte inte särskilt länge, hade vare sig strategi eller några uttalade ambitioner, det handlade mer om en känsla att vi utifrån våra olika bakgrunder inom reklamvärlden (Niclas) och media (Sofia) skulle kunna ha något att tillföra det nya medielandskapet.

Responsen lät inte vänta på sig. Det har varit ett framgångsrikt år. Bloggen fick snabbt en ganska stor skara trogna läsare och har kommit att bli en viktig röst i mediediskussionen i Sverige.

I höstas blev vi nominerade till priset för Årets Nättidskrift. Det kändes som ett stort erkännande.
Vi har klättrat på listor som Twinglys top100 och Knuff.
Som en fin avslutning på året blev Same Same But Different utnämnd till bästa medieblogg av Martin Jönsson i hans eminenta årslista.

Våra veckosammanfattningar – vars tillkomst var lika opretentiös som resten av bloggen – Sofia fick en idé och genomförde den – har många läsare och har blivit viktig läsning för många. Vi har helt enkelt samlat ihop intressanta saker vi läst på nätet under veckan, och försöker sammanfatta det viktigaste som hänt i medievärlden under veckan. Med tiden har vi lagt allt mer möda på att faktiskt hålla koll och inte bara rekommendera sådant som vi själva gillar. Dessa veckosammanfattningar finns numera som nyhetsutskick via mail, för den som inte vill missa.

2008 – Bloggens år

Många har sagt det före oss. Och vi instämmer i kören. 2008 blev bloggarnas år. Det har bokstavligen bara rasslat till, och bloggen som för ett år sedan av de flesta ansågs vara “en dagbok på nätet” har plötsligt blivit något att räkna med, för privatpersoner, för företag, för politiker men inte minst för gammelmedia.

Några viktiga saker vi vill peka ut när det gäller gammelmedias relation till bloggosfären i Sverige:

Inlänkande av bloggar är något ingen tidning längre kan låta bli att visa. Twinglys tjänst gör det enkelt och de som inte använder Twingly använder andra format men alla större tidningar ser nu till att visa vilka bloggar som länkar till artikeln. De tidningar som ännu inte förstått vikten av detta för det finns ett gäng – halkar tveklöst efter. Detta för att bloggosfären i allt högre grad styr vad som blir “snackisar”, allt fler väljer att låta bloggare rekommendera vilka nyhetssajter man ska läsa och bloggarnas benägenhet att länka till dem som inte bjuder på en länk tillbaks är låg. Väldigt låg.

Vi tror och hoppas att nästa steg är att se till att också länka till andra nyhetsmedier för att ge läsaren bredast möjliga bild av en händelse.

Tidningar har på riktigt startat egna bloggar. Det började redan förra året men 2008 har blivit ett genomslag för att “gammalmedia” börjat att använda bloggen som ett professionellt verktyg. Mängden bloggar på tidningarna ökar och det handlar både om att låta personer som tidigare fått nöja sig med veckovisa krönikor få mer utrymme och om att skapa bloggar som följer tidningens olika avdelningar.

Vi skrev tidigt om Sydsvenskans Redesign, där tidningen låtit läsarna delta i omgörningen av sajten, och under året har flera andra tidningar hakat på och låtit sina läsare vara med och tycka till.

Inte minst har Medievärlden använt sig av utvecklingsblogg och total genomskinlighet när det gäller sin redesign – mycket bra, då det är en tidning som läses av alla i branschen och därför kanske kan inspirera flera.

Bloggar har blivit en viktig del av nyhetsflödet vilket innebär att kopplingarna mellan traditionella medier och bloggarna har blivit starkare. Sedan bloggbävningen har det blivit allt vanligare att de större tidningarna i samband med större nyhetshändelser skriver uppföljande artiklar där de refererar till det som skrivits i bloggar och även intervjuar de bloggare som har specialkunskaper i sina ämnen. Bloggares åsikter efterfrågas och fler och fler blir delar av medieetablissemanget och får sitta i TV-sofforna tillsammans med andra tyckare.

Det kommer bara att fortsätta. Bloggare är idag en del av mediesfären, en självklar del som de traditionella medierna helt enkelt måste förhålla sig till och konkurrera med om nyhetssförmedling och kanske också reklamintäkter?
Och det faktum att ordet Bloggbävning som myntades i somras av en av Sveriges kanske mest kontroversielle bloggare också finns med på språkrådets lista över nya ord säger en hel del om genomslaget.

Vad gäller bloggbävningen i övrigt finns det så många andra som bevakat och skrivit om just den på ett bra sätt, så vi känner inget behov att att beskriva den i detalj.
Däremot kan det kanske vara relaterat och intressant att läsa den här texten som vi skrev i rabaldret som uppstod kring SVT-programmet om FRA och visade hur en blogg kan användas i kommunikationen med gammelmedia, men också hur den kan spela en granskande roll.

Newsmill

Ett av årens mest spännande projekt inom gammelmediasfären är Newsmill.
Vi har följt Newsmill från projektering till entré och är övertygade om att Newsmill bara är ett i raden av liknande projekt och nya former av nyhetsförmedling på nätet som de traditionella medierna måste våga prova för att fortsätta vara relevanta i framtiden.
Vad Newsmill tagit fasta på är själva essensen i Webb 2.0, nämligen konversation. Diskussion, debatt och människors aldrig sinande vilja att dela med sig av sina åsikter och kunskaper till andra.

Något som Newsmill också lagt väldigt stor vikt är kommenterandet. Det som vi ofta lyfter fram som en viktig del av nyhetssajterna. Kommentarer som mervärde, kommentarer för att kommunicera med läsarna, liksom de svårigheter som uppstår med troll och spam och rättshaverister som tar över kommentarfälten på visa sajter. Newsmills grundare PM Nilsson har vid flera tillfällen berömt de egna kommentarerna och den höga nivån, och en sak som vi tror är starkt bidragande till Newsmills framgångrika start är just det direkta tilltalet, närvaron och känslan av att man får en relation till sajten och dess redaktörer. Genom att de bloggar, själva kommenterar diskussionerna som pågår och tack vare att de frågar och tar till sig av råd och tips från läsare.

Vi har också skrivit en hel del om artikelkommentarer och kommunikation med läsare, för den som vill ha en repetition. En mycket intressant diskussion uppstod i anslutning till det här inlägget – i vårt kommentarfält, men också i andra bloggar.

Mikrobloggens år?

Många har talat om 2008 som året då mikrobloggen fick sitt genombrott. Vi lyfter ofta fram mikrobloggen och är själva flitiga användare av dem både privat och professionellt, men att säga att de fått ett genombrott är ändå en sanning med modifikation. Antalet användare av mikrobloggar i Sverige är fortfarande försvinnande få. Möjligen kommer ett större genomslag 2009.
Men. Mycket har ändå hänt och i mediasammanhang har ändå mikrobloggarna och kanske framförallt Twitter utmärkt sig, främst under årets slut.

Terrorattacken i Mumbai blev för svenska medier ett uppvaknande när det gäller mikrobloggande. För det var första gången som man såg mikrobloggandets styrka som nyhetsförmedlare. Men många har redan tidigare insett värdet av att ha en kanal direkt ut till sina läsare och en kanal från sina läsare direkt in. Genom att lyssna och delta inser man mer och mer att det finns stora möjligheter att använda kanalen för både egna nyheter och för att hitta “andras” nyheter.
Här finns många möjligheter, inte minst om gammelmedia lär sig att köra ut sina flöden i mikrobloggar och också se till att scanna kanske framförallt tendenserna på Twitter, för att snabbare hitta nyheter och kanske också andra nya vinklingar av de traditionella nyhetsbyråernas material.

Kanske ännu påtagligare för de svenska medierna blev mikrobloggsdiskussionen efter jordskalvet i Skåne. Men åter igen – mikrobloggens genomslag ska kanske inte överdrivas. Däremot kan man genom både exemplen Bombay och Skåne se att de många källor till information och nyheter som finns på internet blivit en faktor som inte kan ignoreras, och som gammelmedia helt enkelt måste förhålla sig till och försöka att dra nytta av för att överleva.


Bambuser

Bambuser har under året blivit ett begrepp i svenska medier. Tjänsten som tillåter att man streamar video direkt från sin mobiltelefon ut på nätet, med möjlighet för tittarna att chatta under tiden har fått ett ordentligt genomslag framförallt under hösten.
Vi hörde båda till pionjärerna, som testade Bambuser privat, sände från mobil och webbcam, och kom med input till skaparna av tjänsten. Man kan väl säga att vi var en slags ambassadörer som blev förtjusta och genast insåg potentialen.

Så vad är det så som skiljer Bambuser från vanlig webbteve?
Kvaliteten är ofta rätt kass. Ljudet är inte sällan i osynk. Ibland hackar det så att man inte alls vare sig ser eller hör.
Bambuser handlar inte om kvalitet. Inte om inramning.
Bambuser handlar om närvaro. Om möjligheten att sända här och nu och ge tittaren den riktiga känslan av att faktiskt vara på plats, där det händer, när det händer.
Många är de tidningar som börjat använda sig av tjänsten, för att rapportera från evenemang, presskonferenser men också för att på försök sända redaktionsmöten och vanliga intervjuer för att ge tittaren möjlighet att delta med egna frågor och kommentarer.

En annan viktig roll som Bambuser spelat under året är möjligheten att följa evenemang, föreläsningar och konferenser utan att vara på plats, då de allra flesta dylika som handlat om internet, nya medier och framtid faktiskt direktsänts så att man kunnat följa hemifrån eller titta i efterhand.
Publicistklubben började under hösten att sända sina debatter – mycket uppskattat och något som ger oanade möjligheter för diskussionen att flytta ut från storstadskoncentrationen i Stockholm.
Strax innan nyåret premiärsände What’s Next, vår favoritpodcast, sitt program genom Bambuser, där de bland annat talade med grundaren av just Bambuser, Måns Adler. Tittning vi rekommenderar!


Lågkonjunkturen

Året avslutades i svart. Världsekonomin skakade och mediehusen med den.
Något som inte alls behöver vara endast av ondo. Nöden är uppfinningarnas moder, och mycket pekar mot att de sociala medierna har många fördelar i en lågkonjunktur. Här finns utmaningar och möjligheter, för dem som vågar.
Vi tror att många tidningar kommer att få ekonomiska problem. Papper och distribution är bara ett par av de saker som kommer att bli väsentligt dyrare under året som kommer. Samtidigt som den nya generationen i allt lägre grad väljer att läsa tidningen på papper, och de äldre trogna prenumeranterna försvinner.
Samtidigt som en mängd rapporter under året pekade mot att en allt större del av reklam och annonskakan kommer att satsas på nätet i en lågkonjunktur. Nu är den här. Låt oss utnyttja det! Sluta fokusera på papper. Tänk tidning. Tänk tidning som i nyhet, som i information, som i kommunikation och som i mötesplats. Utnyttja det maximala av varje kanal och inse att en nyhet är en lika viktig och framförallt färskare nyhet när den publiceras på nätet.

Några få har redan börjat testa alternativa utgivningsformer, så som möjlighet att ha papperstidningen enbart på helgerna. Frågan är vilken tidning som ska bli först med att lägga ner den dagliga utgivningen och istället sammanfatta det viktigaste i ett veckomagasin? Lite som Fokus, men med ett annat utgångsläge och kanske andra målgrupper.

Tre snabba från 2008

Gästbloggare på SSBD. Vi började lite blygsamt men hoppas att antalet gästbloggare och texter med andra infallsvinklar än våra egna ska öka under 2009. Hittills har Mikael Pettersson, Camilla Lindberg, Andreas Ekström och Anna Serner skrivit för oss.

Podcastmedverkan. Både Sofia och Niclas har medverkat i podcasten What’s Next. Sofia har två gånger deltagit i panelen och Niclas var med i en special om terrorattackerna i Bombay.

Debattartikel i Medievärlden. En sådan skrev vi, som mynnade ut i en intressant diskussion, som vi hoppas fortsätter också i år.


…och så vill vi passa på att tacka.

Under året är det många personer som kommit att betyda mycket för oss och för SSBD, när det gäller inspiration, bollande av idéer och glada tillrop i största allmänhet.
Några har varit särskilt viktiga;

Joakim Jardenberg och hans Mindpark.
Jockes aldrig sinande engagemang, hans enorma kunnande, hans rakhet och generositet är en viktig källa för oss. Dessutom är han ett föredöme för hela mediesverige när det gäller transparens.
Vi använder oss ofta av Mindparks delande av siffror och statistik, och genom Jockes ifrågasättanden väcks nya funderingar som alltid tar saker ett steg längre. Han är inte rädd för att ge vare sig kritik eller beröm, vilket ger honom hög trovärdighet.

Martin Jönsson.
Precis som alla andra har också vi lusläst Martins blogg om Reklam och Medier. Precis som många andra håller vi honom och hans kunnande om branschen högt. Vi kommer – som så många andra – att sakna hans blogg och analyser, och det är inte utan en viss press vi läser att han och andra lägger stort ansvar på oss att förvalta diskussionen om medier i Sverige. Vi lovar att göra vårt bästa!
Och vi gratulerar Svenskan till en ny redaktionschef, som förhoppningsvis blir den som tar tag i vad vi tror kan bli 2009 års viktiga diskussion; hur fördelar vi mediehusens resurser på ett bra sätt så att vi tillfredsställer både de trogna pappersläsarna men också hittar nya vägar, läsare och inkomster på nätet? Hur köra parallella race med både print och nät utan att någon av dem förlorar?

Axel Andén på Medievärlden.
Vi har Axel att tacka för mycket, både personligen för SSBD och för det han gjort och gör för tidningen Medievärlden och därmed för hela branschen. Vi tillägnade Axel en egen postning här.

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen.
Emanuel nämns ofta på SSBD. Också han fick en egen postning i somras.
Vi kan väl erkänna att vi båda är lite hemligt förälskade i Emanuel. Han gör det han gör på ett så självklart sätt, driven av passion, lust och genom att hela tiden vara sig själv har han lyckats vända en gammal frireligiös skuta som tidningen Dagen till att bli en av de kvickaste vad gäller att ta till sig nyheter och anpassa sig efter den nya verkligheten. Vi vet att Emanuel inte alltid har det lätt, men vi vet att han lyckas göra rätt! Och det är knappast en slump att han också blev utnämnd till årets medarbetare på Dagen. Att han dessutom skriver en av Sveriges bästa bloggar alla kategorier gör honom inte på något vis mindre värd vår respekt och beundran.

Elisabeth Bäck på VLT.
Helt enkelt för att hon skriver Sverige bästa chefredaktörsblogg. Som inte sällan får statuera exempel när vi försöker förklara vad som är så bra och viktigt med redaktionellt bloggande och läsarkommunikation.

Lisa Bjurwald, Siewert Öholm, Bo Rothstein och Mats Bergstrand ska dessutom alla ha en eloge för att de så duktigt hjälper oss och andra att hitta bra argument för varför man ska blogga. För att ni gett oss en del goda skratt. För att ni så öppet outat er rädsla och okunskap vilket ger oss anledning att förklara och förklara igen och igen.

Därmed vill vi tacka alla våra läsare, våra inspiratörer, alla som gett oss feedback, vi vill tacka alla mediehusen, nyhetssajter och bloggare, ja kort sagt – ni som gör SSBD till vad den är – för året 2008.
Inför 2009 ser vi fram emot nya utmaningar, nya innovationer och nya spännande diskussioner om medielandskapet, journalistiken och framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]

16
Dec 08

Skalvet som skakade Skåne

Tidigt i morse skakades Skåne av ett jordskalv.
Men det var inte tidningarna som var först med nyheten. Inte heller radio eller teve eller ens nyhetssajterna på webben.

Det var Jaiku. Och något senare Twitter.

Tomas på What’s Next har skrivit en mycket bra sammanfattning över rapporteringen om skalvet i morse. Vi känner igen det hela från händelserna i Bombay.

Naturligtvis var tidningarnas nätupplagor inte sena att haka på, och det har skrivits en massa om jordskalvet, om jordskalv i allmänhet och historiskt.
Men något har hänt. I anslutning till artiklarna finns länkar. Som här, länkar till Google apps, till Edinburgh earth observatory och till European-Mediterranean Seismological Centres sajt.
Utomordentliga kartor och information till läsarna som vill veta mer om skalvets utbredning. Helsingborgs Dagblad länkar direkt i texten till Svenska nationella seismiska nätet och bjuder dessutom på pdf:er från tidigare skalv.

För att inte tala om alla blogglänkar man kunnat följa från både skånetidningarna och drakarna i Stockholm. Länkar till bloggar som skrivits av skåningar som vaknat av skalvet, som berättar och ger ögonvittnesskildringar.

bild-21

bild-4

Sydsvenskan.se slogs rekord idag i antalet kommentarer.

bild-3

Så vad kan vi lära oss av detta?
Det råder ingen tvekan om att traditionell redaktion aldrig kommer att kunna slå mikrobloggarna när det gäller att vara först ute med en nyhet. Men det betyder inte att redaktionerna, mediehusen och journalisterna är överflödiga. Däremot kanske vi direkt kan knyta an till det som Joakim Jardenberg har skrivit om nya tjänster på redaktionerna.

För i sanningens namn ska det sägas att för att följa med i rapporteringen i alla olika kanaler som finns på nätet, från Twitter till bloggar och Wikipedia så måste man vara tokuppkopplad och ha tid som de flesta inte har. En effektiv redaktion som vet var den ska leta kan däremot snabbt samla länkar och skapa en hub för länkar som sammantaget ger all tänkbar information man kan vilja ha, och såklart också under en dag som denna sammanfatta och paketera den på ett sätt som är lätt att ta till sig.

Det är inte farligt att länka ut. Det är inte farligt att länka till andra tidningar eller medier. Det är inte farligt att skicka iväg läsarna. Tvärtom. De som länkar mest är de som kommer att klara sig längst.

Tänk efter. Om du vill ha den bästa informationen på enklast möjliga sätt, var vänder du dig då? Till tidningen som dagen efter sammanfattar och skriver ihop en summering som du redan sett på tevenyheterna, eller kanske en sajt som hjälper dig att hitta relevant information för just dig? En sajt som ger dig tillgång till både ögonvittnen genom bloggar, fakta genom länkar till kartor och organisationer och myndigheter, bilder och filmer genom Flickr och Youtube så att du slipper söka efter dem själv?

Jag kan säga att jag knappast skulle kasta mig över en sajt som skriver att jag ska få läsa mer i papperstidningen dagen efter. Det finns information att få på andra ställen.

Uppdatering: Morris Packer, Bonniers, har skrivit om detta på Newsmill. Mycket intressant om bland annat publiceringstider på nyhetsajterna.

Uppdatering: Kolla kommentarerna här också. Från Skånskan hävdas att de var först. Deras jordbävningartikel är daterad klockan 6.22.

Uppdatering: Som saom mycket riktigt påpekar i kommentarerna var Svt Play faktiskt först av alla, genom att sända skalvet i direktsändning. Här är klippet:

Reblog this post [with Zemanta]

17
Nov 08

Kommentera kommentarerna!

Idag har det pågått en liten diskussion på Jaiku om hur pass vanligt det är att reportrar går in och kommenterar kommentarerna till sina artiklar. En diskussion som initierades av ett mejl jag fick från en student som ville veta i hur hög grad journalister får “lägga sig i”.

Det verkar inte vara särskilt vanligt. Av flera skäl. Dels att många tidningar fortfarande har en policy, uttalad eller outtalad, som säger att dylikt ska endast chefredaktören ägna sig åt. En reporter ska i princip inte uttala sig för eller om tidningen offentligt annat än genom sina journalistiska alster.
Sedan verkar det finnas en ovilja hos journalisterna själva att kommunicera med sina läsare offentligt, som i bloggar eller i kommentarsfält till artiklar.

Traditionellt har det ju varit så att man sedan man lämnat ifrån sig sin text redan är på väg mot nästa; gårdagens nyheter är just gårdagens nyheter. Naturligtvis har man tagit telefonsamtal och vidare tips via post, men om det rört sig om någon kritik eller liknande har frågan ofta vidarebefordrats till en arbetsledare – nyhetschef eller chefredaktör.

På de tidningar där journalister uppmanas att ha koll på artikelkommentarer och lägga sig i är det som jag uppfattat det endast några få som faktiskt gör det. Argumentet emot är ofta tidsbrist, man är som sagt redan engagerad i nästa reportage och har inte tid eller ork att engagera sig i det man gjorde igår eller förra veckan.

Inte sällan gör man likadant i de fall det finns en blogg. Man tillåter kommentarer men bemödar sig inte att besvara dem.

Här måste hela journalistkåren tänka om!

Som PM Nilsson skriver på Newsmill:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Igen: Nätet är inte papperstidning. Beteendemönstret hos läsarna ser annorlunda ut. Och journalistiken måste anpassas efter den för att vara relevant även på nätet. Det handlar om att överleva i en ny verklighet.

Våra mediehus måste räkna med det som PM beskriver här ovan. Att en artikel inte hamnar i pappersinsamlingen efter några dagar, utan kan poppa upp var som helst och få nytt liv.

I min blogg the real mymlan har jag varit med om att det uppstått rejäla diskussioner kring inlägg som varit flera veckor, ibland månader gamla. Nya diskussioner, nya inlänkar, nya infallsvinklar. Självklart krokar jag i dem, och vidareutvecklar.

Det måste mediehusen också lära sig att göra. Men om man tiger still inför sina läsares reaktioner och kommentarer så händer inget. Det är i samtalet, i diskussionen, som nya idéer föds.

Som jag skrev tidigt i våras om det digitala fikabordet – att vi på nätet har möjlighet att återfå mycket av den förlorade kontakten med våra läsare. Den kontakt vi förlorat i rationaliseringstider när man tillbringar allt mer tid inne på redaktionen framför en skärm och allt mindre tid ute i den verklighet vi rapporterar om.

Journalistiken kommer att förändras. I allt högre grad blir det läsarna och användarna som styr vilka frågor som ska vara uppe på tapeten, vad som intresserar. Om vi ignorerar dem och deras önskemål, deras tips och deras vilja att dela med sig kommer vi att vara illa ute om några år.

Som Niclas uttryckte det i diskussionen på Jaiku:

Tror det helt enkelt är nödvändigt att journalisterna börjar att ta diskussionen. Om man fortsättningsvis vill behålla något förtroende från läsarkretsen går det inte bara att lämna det hela. Det är respektlöst att strunta i att människor, som valt att lägga en del av sin tid på att läsa en artikel som man skrivit och kommentera den. Det borde fasen tillhöra sunt förnuft och vanlig hyfs. Jag menar: är det s att man ger fan i att svara på läsarbrev, på telefonsamtal etc av samma anledning? Och om man inte är intresserad av att svara på det som kommer – varför bryr man sig då om att ens bli läst?

Så är det. De läsare som tycker sig kommentera eller engagera sig för döva och blinda kommer att tröttna. Om de däremot får känna sig sedda och lyssnade på kommer de att återvända.

Så min uppmaning till alla mediehus: Se till att alla reportrar går in på nätet åtminstone en gång om dagen och kollar sina egna artiklar, och eventuella kommentarer, och tar sig tid att bemöta dem. Det behöver inte alltid handla om att kasta sig in i diskussioner eller bemöta seriös kritik. Det kan vara så enkelt som att skriva “Tack för din kommentar”.

(En fördel här är ju om man bygger upp sajten så att det är möjligt för reportarna själva att enkelt hitta just sina egna artiklar samlade på ett och samma ställe. En bra service åt läsarna också som ofta har favoritskribenter. Varje journalist borde få sitt eget RSS-flöde.)

Och att det är reportern och inte en arbetsledare som ska göra detta säger sig självt. Det var inte chefen som satt ute i stugorna och drack kaffe förr. Det är inte chefens namn som står i byline. Läsaren vill ha kontakt med avsändaren = journalisten, den som författat texten/gjort inslaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,