Posts Tagged: isabella löwengrip


3
Dec 10

Journalistik om journalistik den nya journalistiken

Det har varit extremt den senaste veckan, men över huvud taget har intresset för att bevaka bavakningen i medierna ökat väldigt snabbt på senare tid. Fram till för bara några år sedan var det specialtidningar som Journalisten och Resumé, Medierna i radio och ett och annat tv-program som stod för granskningen av journalistiken i våra medier: i dag sker den granskningen i snart sagt vartenda medium.

Bevakningen inför valet ger många tydliga exempel. Händelser förpassades snabbt till att bli bakgrundsmaterial till bevakningen av hur händelserna bevakades: det mest uppmärksammade var förstås Aftonbladets Littorin-artiklar, men gång efter gång hamnade mediernas hantering av uttalanden och händelser i fokus, medan själva händelsen sattes i periferin.

Detta är en del i samma trend som är uppenbar i min egen morgontidning, Svenska Dagbladet, som numera allt oftare inleder ett uppslag med analysen eller kommentaren. Det material som förr bifogades som en kommenterande eller förklarande del, blir idag huvudnyheten. Fullständigt idiotiskt i mina ögon, men det finns säkert någon läsarundersökning som visar att jo, läsarna vet redan allt som händer och behöver dessutom hjälp att dekonstruera och tolka skeendena i samhället.

(Att det de facto är billigare att låta en någorlunda erfaren reporter fylla i ett halvlagt pussel med egna erfarenheter och slutsatser än att faktiskt ta reda på maximalt antal fakta i det aktuella fallet och sedan lämna luckorna öppna, det lämnar vi därhän för denna gång.)

Utvecklingen grundar sig i konkurrensen från nätet och den utveckling som nu pågått i 15 år. De snabba kanalerna stressar medierna till att tro att en händelse eller nyhet är daterade bara timmar efter att den faktiskt hänt. Tidsrummet mellan tryckskick och läsning, i tidningarnas fall, innebär också stora risker för att det som skrivs de facto är daterat när det väl når läsekretsen – saker händer under natten, bloggare och andra gräver vidare och blottlägger kanske fakta som inte varit kände vid pressläggning, et cetera.

I hasten och röran glömmer redaktionerna bort att de allra flesta mottagare är långt mycket mindre uppdaterade än redaktionerna. Det är få människor som konsumerar medier i olika format lika intensivt som journalister. Så den nyhet som inte längre är nyhet för redaktionen, kan mycket väl vara det för läsarna.

Analysen eller kommentaren blir här en gardering för att uppmuntra de insatta fås fortsatta intresse. Tyvärr tar den plats från själva verkligheten, som ofta rumphuggs eller behandlas översiktligt, till förmån för reporterns guidande analyser.

Samtidigt finns det också goda grunder för sammanfattande och förklarande analyser och kommentarer. En komplex och tillgänglig verklighet kan behöva en lots för att bli begriplig. Så de interna argumenten för denna typ av ”journalistik” är säkert hjärtevärmande. Men de skymmer verkligheten.

Veckan som gått har hur som helst varit något av en navelskåderiets triumf när det gäller journalistiken idag.

Störst och tyngst väger naturligtvis Wikileaks uppmärksammade dokument-släpp, som blottlagt skvaller och interna bedömningar från den amerikanska diplomatin. De uppgifter som har publicerats har i mångt och mycket varit förbannat ointressant – skvaller om statschefer och interna smeknamn, liksom – men delvis graverande och uppseendeväckande. Att Mona Sahlin och Urban Ahlin sitter och smickrar USA:s utsända för att få hjälp och att dessa utsända avfärdar neutraliteten som död är intressanta, om än på olika sätt. Det mest givande är nog den försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som svagt börjat flämta i spåren på neutralitets-avfärdandet.

Men Wikileaks handlingar tas emot med blandade känslor. Att många i USA vill sätta stopp för det hela förvånar väl ingen, men även här i Sverige diskuteras det i medierna hur avslöjandena påverkar världen. Wikileaks står ju egentligen för det som all journalistik borde stå för – fri och obunden publiceringsplikt – och borde stämma till eftertanke kring hur medierna arbetar normalt. Vilka hänsyn tas egentligen, av medierna som helhet och av enskilda journalister? Är det möjligt att gräva fram mer och bättre material än vad som görs idag?
Jag tror det, något bland andra SvD bevisar med sina sköna grävjobb som tyvärr är undantagen snarare än regeln, men är inte säker på att medierna klarar av en sådan omställning.

Och Wikileaks informationsspridning är inte oproblematisk. Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).

Hur som helst behöver Wikileaks diskuteras vidare. Det är bra att det finns en organisation som fritt och obundet samlar och förmedlar information som annars förblivit dold för allmänheten, men det kräver nog sina former.

En enskild artikel som rört upp känslor är Resumés superduperdunderviktiga avslöjande om att DN:s kritiker Johan Croneman missat att betala tv-licens så länge att kronofogden fått ärendet på sitt bord. Hade inte Croneman själv lyft upp artikeln i en krönika i DN, hade den kanske snabbt dött sotdöden: nu blev den istället gnistan för en diskussion om allmänintresse, relevans och privalivets helgd. Viggo Cavling försöker i ett blogginlägg rättfärdiga publiceringen, men det blir ganska tunt: att motivera en publicering med att ”sprickorna Cronemans professionella fasad” ska ”exponeras” och att ”En av anledningarna till att Croneman inte är en bättre skribent kan vara att han inte sköter sin ekonomi” är taget ur luften. Med en brasklapp om att Croneman eventuellt har jagat licenssmitare i sina krönikor, något jag i så fall missat, så har hans licens-betalande inte mycket att göra med hans gärning som kritiker. Att Resumé vill hjälpa Croneman att bli ännu bättre är visserligen behjärtansvärt, men … äh, vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här meningen, det är lite för uppenbart.

Och läsarna har sprungit till Cronemans försvar. Har nog aldrig sett så många kommentarer på ett inlägg i Viggos blogg, till exempel. Och även om det är få i antal, kan det enligt medielogiken ”ett telefonsamtal är inget, tre är en läsarstorm” duga som bevis på att det rört upp känslor. Cavling själv har dock inte bemödat sig att svara på kritiken i kommentarsfältet.

Gränsen mellan privat och offentligt har blivit allt bredare och allt gråare med åren, och den utvecklingen lär fortsätta. Frågan är om vi egentligen vill ha mer privatliv eller mer privat i medierna.

Slutligen: Isabella Löwengrip ”sågar” svensk journalistutbildning i ett inlägg på Blondinbella.se. Utbildningen är ”ett skämt”, skriver hon, och inget som är meriterande för dem som söker jobb på hennes nya tidning.

Upprörande för mängder med journalister, tydligen, vilket är lätt att se både hos Blondinbella själv och i kommentarerna på Resumés artikel om det hela. Löwengrip själv tar stormen med ro och har inte förmått sig att en enda gång svara på kritiken hon fått i det egna kommentarsfältet. Uppenbarligen delar hon Cavlings intresse för interaktion.

Flera har också bloggat om uttalandet, mer eller mindre kritiskt, men det har också skapat diskussion i andra sociala medier.

Två som tar henne i försvar är Hanna Fridén och Jerry Silfwer. Fridén utifrån perspektivet att hon som journalist utan utbildning med bakgrund som bloggare ofta får beska kommentarer angående sin avsaknad av utbildning, Silfwer utifrån perspektivet att Löwengrip skapar en konflikt för att få PR, vilket är smart.

Det som intresserar mig i Silfwers kommentar är dock att han försöker ge uttalandet någon slags legitimitet utifrån att Löwengrip haft många journalist-kontakter genom åren. Exakt hur dessa kontakter ger Löwengrip fog för att bedöma utbildningens kvalitet, framgår inte: här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande från Silfwer.

Men, att trampa på journalisters tår är uppenbarligen effektivt om du vill ha uppmärksamhet. Därmed bevisar Löwengrip snabbt att förmågan att skapa PR för sig själv verkligen inte kräver någon utbildning. En lite lustig parantes i sammanhanget ;)


14
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 10

Två veckor går fort! Min tur att skriva veckobrev. Om jag missat viktiga länkar – bidra gärna i kommentarerna!

Fredrik Wass är hemma för en tid från sin tjänstgöring i Afghanistan och talar om de sociala mediernas mognad. Fredrik är en av pionjärerna som kommit att använda bloggen som verktyg för sin egen journalistiska karriär, men också som ett nätverksverktyg och en samtidsskildring av utvecklingen inom sociala medier. Han är även veckans gäst hos Sweet Sunday Web Crunch.

Sweet Sunday Web Crunch, förresten. De fick ett välförtjänt hederspris på Yaba hemma hos Daytona här i veckan. The Jennie sammanfattar Yaba – Yet another blog award – på ett bra sätt, men Per Torberger stal showen i en redan klassisk postningTack till alla som röstat på oss i SSBD-kollektivet! Och oavsett vem som nu var först i Sverige med tablålagd livestreamad webbshow – “Bella & Tyra” var alltså inte först.

Men vad gör väl det? Bra “tittarsiffror” fick de, siffror som dessutom kommer att kompletteras av en hel del longtail-tittande. Genom att gå direkt till produktionsbolagen och sedan sända via webben förvandlas tv-stationerna till mellanhänder samtidigt som en ny marknad för annonsörerna vaknar. Spännande tider – fortfarande, alltså.

Jag tycker i alla fall att Isabella Löwengrip är en äkta social media natural. Och SIS-index tycktes nappa på (hennes?) idé om Twitter-portal, vilket gör det intressant att resonera om vårt förhållande till kändisar.

Mycket spännande har hänt på operatörsfronten på senaste. Med allt fler ip-tjänster funderar förstås operatörerna över hur de undviker att förvandlas till mellanhänder vars samtalsminuter enkelt kan förbigås av innovationer som Skype och Google Talk. Fast å andra sidan fungerar ju operatörerna som ip-leverantörer i dag, vilket innebär att de är ISP:er och följaktligen tjänar pengar på datatrafik. Men så funderar ju Google över ISP-spåret de också…

Från andra hållet kommer antipiratlobbyn som nu har formerat Kulturskaparna (som missade att regga den här adressen). Till sin hjälp har de PR-byrån Westander, som aktivt tar ställning mot piraterna som ju vill reformera upphovsrätten. (Till saken hör att det är extremt ovanligt att en PR-byrå ställer sig sida vid sida i debattklimatet tillsammans med den klient de företräder.) Jag har samlat länkar under veckan här och här – kritiken har varit massiv framför allt mot Kulturskaparnas debattartikel hos SvD.

Kulturskaparna vill att operatörerna ska “ta ansvar” och skapa tjänster i nätet. Emma “opassande” Andersson föreslår snällt att Kulturskaparna borde ta fram dessa tjänster själva, Anders Mildner varnar för självmarginalisering, medan Karin Linder, förbundsordförande på DIK uttrycker sig mer rakt på:

@DoktorSpinn så funkar det i Kina, det är därför censuren funkar så bra. Isp censurerar åt staten annars förlorar de licensen.”

Apropå Kinanästan säkert (eller är det klart?) att Google drar sig ur. Internet kan vara att betrakta som en mänsklig rättighet, men human rights har väl knappast varit en olympisk gren för det stora landet i öster. Frågan är om vi är beredda på att Kina kommer till oss?

Det har ju varit Melodifestival och grejer. Jan Helin är mycket nöjd och tvekar inte att påpeka det, men eftersom jag själv inte hänger med i schlagersvängen så kan jag inte avgöra eller skriva något begåvat om detta. Personligen är jag nyfiken på det ekonomiska, inte det tekniska.

Bonnier startar tidning med Clas Ohlson. Bonnier satsar på kundtidningsbranschen? Kundtidningar och hackardagar, man kan ju inte klaga på mediehusets bredd!

Carl Johan Engvall diskuterar läsarredaktörens roll. Lasse Bernfalk slår ett slag för Internationella kvinnodagen. RvdB dammar till Aftonbladet efter noter.

Reuters släpper en policy för sociala medier och menar att Twitter inte ska användas för att släppa nyheter. Från Mashable:

“The policy as a whole is a fascinating read and exposes that Reuters, as a media organization, is torn between encouraging employees to use social media and the realization that the online behaviors of their staff put them at risk, a sentiment expressed in the comment that these tools, if misused, could ‘threaten our hard-earned reputation for independence and freedom from bias or our brand.'”

Frågan är hur Reuters ska kunna arbeta med “Breaking news” om de blir “slagna på mållinjen” av Twitter varje gång?

Annars efterlyser jag fler resonerande postningar av det här slaget hos TU. Ja, Washingtons Posts kombinerade prenumerationsmodell och mikrobetalningslösning är intressant som motvikt till engångsbetalningslösningarna. Och kolla in Fraxion Payments. Mediehusen har fortfarande ett stålbad framför sig eftersom kostymen är för stor, men det händer saker, både tekniskt och med våra betalningsmönster på webben. Mer om detta på Social Cash, alldeles säkert.

På ämnet rekommenderar jag även läsning hos Brian Solis.

Annars är Erick Schonfeld right on the money:

“The longer media companies wait, the bigger disadvantage they will have when they cross over to the other side and find a whole new host of competitors who never had any print legacy businesses to protect. Those competitors right now are blogs and online news hubs who are still furry little rodents in the underbrush, but who won’t stay little forever. The sooner print media companies cross over, the sooner they can be on pure offense. Their online strategies and business models won’t be crippled by any allegiance, or need to protect, to the old print business. If they wait until their online revenues become 25 or 50 percent before they fully commit, it will be too late.”

Mer Erick Schonfeld här – nyheter har aldrig varit någon superaffär.

Lina Lindahl tipsar om SVT-jobb. Paul Ronge skriver bok om länkkärlek och näthat.

Apropå nya lösningar så kommenterar Joakim Jardenberg läsplattan Letto. Men jag undviker att prata om läsplattor om möjligt, för jag fattar inte vad som är grejen med dem. Något sorts hopp sätts till dessa läsplattor, det har jag förstått, men varför förstår jag inte.

Hans Kullin listar företagen på Twitter med flest följeslagare. Som han påpekar är antalet följeslagare inget kvalitets- eller framgångsmått, men det är ändå intressant att studera den nya tidens engagemang. Jag puffar även gärna för Kullins wiki.

Min kära medredaktör Sofia Mirjamsdotter gästbloggar hos 365saker.se.

Lars Vilks publicerar en teckning och får ett pris på sitt huvud. När terror och tryck- och yttrandefrihet ställs mot varandra så blir det tydligt; vi behöver kämpa för vår frihet att tycka, tänka, skriva och dela vad vi vill, inte begränsa dessa friheter för att vi är rädda. För då vinner terroristerna.

Hellre rädd i frihet än trygg i slaveri, säger jag.

I allvaret; låt oss skicka en tanke åt Stig Hadenius. Hur många har hans och Lennart Weibulls Massmedier hemma i bokhyllan? Hand upp.

Till sist, ett troll. Eller nej, en trol-lo-lo-lo-lo.

Uppdaterat: Den här saken missade jag att lyfta framTransgenusmotorn polisanmäls.