Posts Tagged: internetdagarna


8
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 45

I veckan var det 20 år sedan Berlinmuren föll och min kollega Cecilia Stegö Chilò som då befann sig i händelsernas centrum återberättade historien under ett internt möte här i veckan. Men på den sociala webben har det varit rätt tyst, finns det verkligen inte mer att diskutera kring detta? Eller har jag bara missat länkarna? Se gärna dokumentären på Babel.

Apropå historia – eller ska jag säga icke-historia? – så har vi ju förstås Sanningsrörelsen som fått mycket medial uppmärksamhet.

På grund av jobbet hann jag inte gå på fler än än två seminarier under Internetdagarna, vilket var synd eftersom jag inte kan rapportera mina förstahandsintryck här. Och också för att jag sett fram emot konferensen länge, men i dessa dagar går det ju att ta del av kunskaperna i efterhand:

  1. Användarnas integritet (på http://bambuser.com/v/314981)
  2. Distribution – Från tryckeri till API (på http://bambuser.com/v/315081)
  3. Hot Spot: Nät & samtal (på http://bambuser.com/v/315178)
  4. Skolan på 2000-talet (på http://www.youtube.com/watch?v=dfMprrBHkp8)
  5. Keynote-session (eftersändning kommer inom kort)
  6. Mobilen och Internets gratismodell (på http://bambuser.com/v/315691)
  7. Balansen mellan öppenhet och integritet (eftersändning kommer inom kort)
  8. An Internet Health Check (på http://bambuser.com/v/315938)

Flera av presentationerna finns i programmet för Internetdagarna.

Jag slår gärna ett slag för seminariet Från tryckpress till API där The Guardian berättade om hur de på ett modigt sätt öppnat upp. Och så ett varnande exempel om att inte kränga allt för hårt när du är inhyrd för att dela kunskap.

Sedan har ju vår SSBD-kollega Björn Hedensjö fått ta över som ny chef för DN.se, vilket vi förstås tycker är superroligt. Det är klart att någon undrat om det påverkar hur vi skriver om DN.se framöver, men vi är rätt trygga i att vi vågar ha konstruktiva synpunkter också i framtiden.

Apropå det förbättrar DN.se sin förstasida genom att visa antalet kommentarer, så i nästa vecka får vi väl påpeka något mer uppenbart negativt för att balansera upp oss, inte sant?

Joakim Jardenberg upptäcker att han lagt sig till med en överanvändning utav smileys och inför därför en smiley-fri vecka för att hjälpa sig själv med avvänjningen – och förstås för att lyfta frågan. Sofia Mirjamsdotter slår förresten ett slag för att minska på användningen av asterisker också… *nickar instämmande*

Mittuniversitet satsar på en webbredaktörsutbildning. Jag kommenterar det själv här.

Clipsource har en tjänst för video som ska göra det enklare för företag att distribuera film, men jag ställde en öppen fråga om varför inte företag och organisationer kan använda en gratistjänst som Youtube istället? Det finns ju en hel del program som gör det möjligt att ladda ned Youtube-klipp till den egna datorn. Clipsource svarade bland annat:

“Journalister på tidningar som exempelvis Aftonbladet och Expressen har inte möjlighet att leta innehåll på Youtube. Dels blir det allt svårare att hitta rätt eftersom mängden innehåll är i det närmaste oändligt, dels så är inte klippen nedladdningsbara på ett enkelt eller lagligt sätt, eller i tillräckligt bra kvalitet för att man ska kunna klippa i innehållet.”

Det vore en intressant diskussion: Hur stora bekymmer vållar upphovsrättsfrågan när journalister vill sprida material de finner på webben?

Annars när det gäller nyheter via webben tänker i alla fall jag hålla ett extra öga på Newsy. Någon som har koll på dem – kommentera gärna!

Jag håller alltid ett särskilt öga på vad SSBD-skribenterna gör: Sofia Mirjamsdotter ser till att vi med hjälp av många fler får tips om nya bloggar att  läsa och besöka!

Många som arbetar i mediebranschen börjar bli farligt trött på begreppet sociala medier, men jag tror att det är säkrast att vi väntar tills alla är med på båten innan vi börjar fundera på att helt överge ett fungerande och etablerat begrepp.

Emanuel Karlsten skriver bra om transparens. Själv jobbar ju jag i PR-branschen som av tradition är rätt hemlig av sig, men jag tror det är klokt att vi alla ifrågasätter om alla affärshemligheter verkligen behöver vara just – hemligheter? Om journalistiken kan släppa in läsarna redan vid idéstadiet och därmed bryta med tanken om exklusivitet – ja, då kan alla vi andra branscher också bli mera transparenta.

Johan Ronnestam kommenterar klokt på Chef.se om att det sällan är särskilt klokt att stänga av tillgången till digitala sociala nätverk på arbetsplatsen, vilket ju låter ganska logiskt, men det budskapet behöver verkligen hamras in.

Blondinbella har fått sin blogg hackad och Metro slutar betala “sina” bloggare.

Den här artikeln i Medievärlden är ett exempel som skulle kunna tyda på att affären på webben inte är någon bra affär, liksom den här statistiken från Kristofer Björkman, men Joakim Jardenberg påminner oss om att sätta den här typen av siffror i sin rätta kontext. I Storbritannien laborerar man enligt Resumé med finansiering av grävjournalistik via stiftelser.

För alla oss som intresserar oss särskilt för medielogik, detta är tydligen de största pressetiska övertrampen:

1. Expressens Estoniarapportering.
2. Tidningen Arbetets namn- och bildpublicering av misstänkt Palmemördare.
3. Aftonbladets egenfabricerade nazisthot.
4. Expressens löpsedel om att Harry Schein inte är pedofil.
5. Aftonbladets löpsedel ”Greve sköt neger med jaktgevär”.

När jag ber om tips på länkar till det här veckobrevet får jag ett klockrent tips från min flickvän Lisah Pettersson som är programledare och reporter på TV4. TV4 har nämligen fått Per Hermanrud nominerad till Stora journalistpriset för avslöjandet om den fasansfulla dunplockningen från levande fjäderfän. Extremt välförtjänt nominering och visst måste han väl vinna i sin kategori?

I kategorin Årets förnyare är Kinga SandénSydsvenskan nominerad för sitt twittrande, i konkurrens med Newsmill och Språktidningen. Roligt att se att twittrandet tagit sig in i de fina salongerna och att det inte längre anses vara en sanning att Twitter bara består av meddelanden om vad folk äter till frukost.

På Mindpark plockar Daniel Nüüd upp ett mycket relevant spår genom att förklara varför det är skillnad på att frivilligt lämna ifrån sig uppgifter på sociala nätverk och att bli avlyssnad i privat korrespondens av FRA. Vad gäller det sistnämnda, så vill jag gärna addera det resonemang som Isobel Hadley-Kampz på Internetdagarna så elegant sammanfattade med orden “det värsta är om vi skapar poliser i huvudet på människor”.

Är twittrarna “supercoola”? Nja.

Cool däremot är Fredrik Stenbeck. Den här veckan skriver han klokt om hur webben kan vara snabb och långsam på samma gång och om hur det hänger ihop:

“Precis som allt annat på internet måste det vävas in i våra vanor och vi måste acceptera att förändringsbenägenheten hos oss människor är långsammare än vi vill att den skall vara. Vi måste i vår informationsspridning ta hänsyn till alla för att nå genomslag. Vi bör använda de kanaler som vår målgrupp finns i. Idag har vi en stor övertro på att allt händer på Twitter och Facebook etc där hastigheten på information är brutalt snabb.”

Inte helt oväntat är webb-tv-tittare också de mesta tv-tittarna. Törs vi gissa att webbtidningsälskare också läser tryckta tidningar i mycket större utsträckning än vad många tror?

På det ämnet är postningen från 49things… intressant, eftersom den betonar vikten av att skapa vanor hos besökarna för att skapa framgångsrika koncept på den sociala webben. Jag tjatar om det, men den sociala webben handlar om relationer och relationer handlar om långsiktighet. Den sociala webben kan alltså vara snabb och långsam på samma gång utan att vara ett motsatsförhållande. Innehåll är viktigt, men bara sett över tid:

Jag skulle kunna hänvisa till husguden Marshall McLuhan och den klassiska konstaterandet att the medium is the message, men jag nöjer mig med att konstatera att 52 stycken Veckan som gick under 12 månader är oerhört mycket kraftfullare än en enstaka länkdump – hur fantastiskt viral den än lyckas bli.

Apropå medium: Jan Helin flaggar för att det nu händer i mobilen.

Hanna Lundqvist på Journalisten skriver om att en brittisk kolumnist som fått 21 000 anmälningar för en text. Det får mig att fundera över hur många anmälningar det hade blivit om vår värld inte vore digital?

Till sist: Orolig för Svininfluensan, förresten? Trösta dig med den betydligt sötare Pokémonfebern istället.


5
Nov 09

Transparens ett självklart val

För mig är det här med transparens inte några stora konstigheter. I min bok borde vi alla sträva efter att vara så transparenta som möjligt.

Det är så självklart att ju öppnare, mer inbjudande, vi är, desto mer förtroende kommer vi att få. När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”

I bloggosfären ser vi kanske tydligast de goda effekterna av detta. De bloggare som är personliga är de som får störst genomslag. Eller om vi tittar på bloggposter: De bloggposter som blottar något personligt hos dig – inte nödvändigtvis något privat – är det som ger mest respons, klick, kommentarer, stöd, mejl, hjälp.

För journalistiken finns det massor med fördelar att utvinna här. Och massor av läxor att lära. Särskilt om hur vi behöver släppa vår högfärdighet kring att saker blir bättre om vi journalister stänger in oss med våra texter och artiklar.

Tänk bara vilken effekt det kan få om journalister redan vid idéstadiet visar insyn för sina läsare. Om artiklar kan börja byggas redan då. Hur vi där kan berätta om våra artikeluppslag, vår artikelidé. Kasta ut det halvfärdiga på våra redaktionsbloggar och be läsarna om hjälp att skapa något färdigt. För varje steg vi tar rapporterar vi, ”tack vare er hittade jag det caset, fick tanken, såg den här tingsrättsdomen”.

Varje delgivande av ”nästa steg” blir en belöning för kollektivet. Och blir det inget – då är vi lika öppna och berättar om det.

Jag har flera exempel på när det har fungerat för den tidning jag arbetar på. Som när en samfundsordförande vägrade berätta vilken kyrka han skulle bli pastor i. En bloggpost med frågan ”Vet du var samfundsordförande Swärd ska bli pastor någonstans” och två timmar senare hade vi fått både tips och hunnit skriva en artikel om saken.

Eller de gånger när vi kört helt fast kring en story, berättat om situationen på bloggen, och tillsammans med läsarna (lösarna?) löst det.

Men givetvis finns det också nya utmaningar för journalistiken i det här. Om transparensen och de sociala medierna skapar bilden av att vi blir vänner med alla – hur upprätthåller vi bilden av oss som omutbara? Oberoende?

Eller har det blivit svårare att vara omutbar?

Jag vägrar tro det. Att journalister skulle vara så lättköpta att det räcker med några retweets, trackbacklänkar och hyllningar på Facebook för att vi skulle sluta granska de som blir våra twittervänner.

Men jag får ibland mejl från människor som oroar sig för detta. Som följer min och andra av våra reportrars sociala nätverkande på nätet och oroar sig för att våra ”followers” blir mer vänner än källor.

Hur motverkar vi den oron? För mig är svaret att gå tillbaka till ruta ett: Vi motverkar det genom transparens. Genom att förklara att det nätverkandet som händer på nätet alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Att vi alltid har stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.

Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats.  Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.

(texten kommer från det anförande jag höll som inledning av seminariet “Balans mellan öppenhet och integritet” under Internetdagarna i veckan)

/Emanuel Karlsten
redaktör Dagen.se