Posts Tagged: internet


20
Jun 11

Veckan som gick – vecka 24

Nej, vi har inte tagit sommarlov redan. På grund av ett par smärre missförstånd uteblev förra veckans sammanfattning och för det ber vi om ursäkt och hoppas att ni ska uppskatta detta vårens sista veckobrev innan vi tar SSBD-semester!

Med det kastar vi oss över den ständigt pågående diskussionen om journalistrollen, som varit intensiv under våren.
Vi kan varmt rekommendera läsning i gruppen Journalistbubblan på Facebook, där journalister och journalistikintresserade diskuterar. Det är en blandning av frilansar och fast anställda, unga och äldre, internetfrälsta och skeptiker, som pratar journalistik och även om ingen egentligen kommer fram till något så tror vi att gruppen har betydelse för utvecklingen då konsensus kanske inte ens är eftersträvansvärt, däremot kan konflikt och diskussioner som slutar i oenighet så frön och insikter som landar först i efterhand.

Den här tråden är särskilt intressant, missa inte kommentaren från Paul Frigyes om hans förre arbetsgivare – tidningen Journalisten.

Emanuel Karlsten skrev i veckan en post här på SSBD, utifrån den braskande nyheten att Facebook tappar miljontals användare på andra sidan Atlanten. Måsteläsning för alla som har minsta fundering eller intresse för journalistikens framtid.

Frågan om vem som betalar är naturligtvis relevant i sammanhanget och här kan ni läsa Axel Andéns kommentarer till seminariet “Vem betalar journalistiken” och även följa seminariet i efterhand.
Jag (Sofia) tycker också att Jan Gradvall har en intressant poäng när han läser boken “Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” och jämför prisutvecklingen på teveapparater vs tidningsabonnemang:

“Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?
Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.”

Jag (Jerry) tycker snarast att detta säger något väsentligt om utbud och efterfrågan. I dagens diskussioner missas ofta det faktum att ren journalistik sällan varit en bra affär. Redan “från början” behövde den stöttas av lokal annonsering och senare i vissa fall av statligt stöd. Och vem bryr sig om mediekonsumentens ROI?

Samtidigt kan diskussionen om framtiden te sig rätt så banal när vi har betydligt mer akuta frågor att engagera oss i. Jag menar inte att journalistikens framtid inte är aktuell eller viktig, men utan meddelarskydd, yttrandefrihet, offentlighetsprincip osv kommer journalistik att bli mycket svårt att bedriva oavsett vem som betalar eller om ingen gör det. Jag är djupt oroad över flera liknande dystra nyheter under våren, där även frågan om fotoförbud kvalar in. Här har kåren något väldigt viktigt att ta tag i, särskilt om man ser journalistik som en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle.

Hur använder journalister sociala medier? Det har några studenter på JMG tagit reda på. Här finns deras kandidatuppsats som webbtidning.
Med tanke på att internet är framtiden, och att fler svenskar använder sociala medier än traditionella medier på nätet är det en intressant undersökning. Och för att slå in en öppen dörr – det behöver inte finnas en motsättning mellan bra journalistik/traditionella medier och sociala medier. Här ett fint exempel på hur sociala medier kan användas för att få igång en traditionell pappersprodukt.
Relaterat: Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Nyheten att City lägger ner slog ner som en bomb i början av veckan. Då jag (Sofia) inte bor i Stockholm och inte har någon egen relation till tidningen hänvisar jag till Jan Gradvall och Josefine Granding Larsson.
Reaktionerna på Twitter var också många och åtminstone i mitt flöde mestadels besvikna och ledsna över nedläggningen.



Frågan är om nu tidningen var den enda riktiga Stockholmstidningen om DN Stockholm kan ta över och kanske också ha en bättre lokalbevakning?

En annan stor nyhet om än föga överraskande vad såklart årets avslöjande av sommarpratarna i radio som till min stora lycka fick Freddie Wadling att trenda på Twitter.
När Journalisten uppmärksammade de journalister som finns på listan valde Emanuel Karlsten att jubla över Underbara Claras inträde på den finkulturella arenan.

Kritik riktades också mot Sveriges Radio för den bristande representationen av Sveriges faktiska befolkning. Kritik som först möttes av tystnad men som efter en del protester bemöttes.
(Kritiken föll samman med en undersökning om mångfald på DN – som enligt Björn Hedensjö är ett absolut misslyckande.)

Vilka som får uppdraget att sommarprata i radio brukar vara en väl bevarad hemlighet som inte ens radiohusets egna medarbetare känner till, men det blir svårare och svårare att hålla dem hemliga in i det sista.

Viktigare än vilka som blir årets sommarpratare än frågan om Public Service framtid och den stora Public Serviceutredningen som nu drar igång. Mats Svegfors och Cilla Benkö kommenterar på Medieormen.
Här är regeringens egen kommentar. Och regeringens hemsida.
Parallellt med den officiella utredningen drar Allmänhetens Public Service-utredning igång. Lasse Edfast skrev mer om den här på SSBD i torsdags.

Veckans gå-mot-strömmen i tider av diskussioner kring öppna arkiv och sökbarhet får nog Steve Rubel stå för som raderar sitt innehåll istället.

Några fler branschnyheter:
Medievärlden har rekryterat Lisa Bjurwald. Grattis, både till Bjurwald och Medievärlden!
Fler journalister får jobb.
Bloggare i Almedalen har i år chans att få utmärkelsen “Årets Bloggare”.
Här skriver Anton Johansson om Twinglys närvaro under veckan.
Det blir inget OS i SVT 2014 och 2016. Väldigt sorgligt tycker jag (Sofia), som är en stor vän av Public Service. Men försöker se det ljusa och som någon twittrade – nu kanske de får pengar över till andra spännande satsningar.
Bonnier säljer Sydsvenskans systertidningar till Gota Media.
Jennifer Bark och Mats Lindborg har startat Bloggbyrån.
Expressen har äntligen släppt sin iPhoneapp och slagit mobilrekord. Och bytt bloggverktyg, inte en dag för tidigt.
NRK Beta sänder direkt från Hurtigrutten i vad de själva säger är en av världens längsta tevesändningar.
Linkedin satsar hårt på den nordiska marknaden.
“Flipperföräldrar” – kan det vara något?

Intresserad av HR-frågor? Här är en lista över HR-twittrare.

Biljetterna till Sweden Social Web Camp försvann snabbt i vanlig ordning. Per Axbom skickar dit Barack Obama:

Så här beskriver han campet:

För sociala medier-entusiaster i alla åldrar som behöver släppa loss och surra med andra som förstår vad RT och #FF betyder, så är Sweden Social Web Camp en unconference i det fria som ger en intensiv kick av konversation och rådslag för internetberoende. Till skillnad från Internetdagarna är det här på en avlägsen ö, det finns en bastuflotte och bräkande får som väcker dig natt och dag (skulle du ha tid att sova).

Eftersom detta är sista veckobrevet före sommaren är det läge att tipsa om lite långläsning att spana in vid tillfälle, sådan som inte blir inaktuell för att du väntar på en regnig dag.
Om du inte läst Jack Werners fantastiska bloggserie om internets största mysterier tycker vi att du ska göra det.
Missa till exempel inte den här texten om Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar, eller denna om Internets mest hatade svensk som du aldrig har hört talas om. Fantastiskt välskrivna och gedigna artiklar som förtjänar betydligt större spridning.
Gissningsvis läser våra läsare också Joakim Jardenberg, men vill ändå puffa för den här texten, Filterbubblan som sprack.

Slutligen vill vi, Sofia, Jerry och övriga medarbetare på SSBD, önska er alla en riktigt fin sommar. Om ni får abstinens rekommenderar vi er att läsa någon av alla fina kuraterare som vi inte skulle klara oss utan, nämligen Jardenberg, Karlsten, Strömberg, och inte minst Jerry själv. Och så en ny stjärna på kuraterahimlen: Annika Lidne.

/Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer


26
Mar 10

Peter Sunde om Flattr

Idag gästbloggar Peter Sunde Kolmisoppi, grundare av Flattr – den nya tjänsten för mikrobetalningar på nätet. Mer känd är han kanske som en av tre huvudmän för The Pirate Bay;

Nätet ger ett överflöd av information. Att värdera den, ekonomiskt såväl som socialt, personligt och politiskt, har vi mindre tid till. Samtidigt blir det krångligare att göra det.

Under hela nittiotalet så pratades det hela tiden om hur bra mikrobetalningarna skulle bli. Tjänster byggdes som var fantastiska; som bara saknade en enda komponent, själva betalningen.

I takt med att vi byggde bättre sajter, bättre integrationer och lärde oss att dela fantastiska mängder information så vaknade intresset för att kombinera detta med ekonomi.
Bankerna byggde betalningslösningar baserade på hur ekonomi fungerade. Internetspecialiserade företag såsom Paypal byggde system baserade på vad fysiska produkter kostade.

Och med pengar kommer säkerheten. Att göra en betalning på nätet idag är, oavsett summa, cirka sju klick bort. Och det kostar, i runda slängar, från fem kronor och uppåt i avgift, oavsett summa.

Med detta som teknisk/ekonomisk förutsättning diskuterar vi samtidigt hur man ska kunna ge och få betalt för digitala saker. Diskussionen är oftast om hur vi skall subventionera industrierna som är bortrationaliserade genom ny teknik.

Istället för att utveckla en smart ekonomiteknisk tjänst har vi spenderat många år på att försöka debattera “lösningar” för ett problem, som egentligen är en framgångssaga för produkten och skaparen i fråga, med anställda lobbyister som fått betalt för att inte förändra sina åsikter.

En av grundreglerna för hur internet fungerar (bra) är att vi har en fast kostnad för all trafik, oavsett var den kommer ifrån och var den ska. En annan regel är att informationen i sig är gratis, annars blir den inte speciellt populär. Och når man ingen kritisk massa med informationen så spelar inte informationen någon roll längre. Spelar den ingen roll, så vill ingen betala för den!

Hur är då en vettig modell för att dela pengar via internet? Pengar är idag helt vanlig digital information. Därmed bör vi kunna återanvända en del av de idéer som finns vid annan digital informationsdelning.
När jag tänkt på vilka problem som kan lösas så kom jag till slut fram till vad som är på väg att bli Flattr.

Flattr erbjuder sina användare att betala en fast summa varje månad, en summa man själv väljer (minimum 2 EUR).
Saker i systemet har ingen prislapp. Allt är faktiskt gratis, det måste det vara. Däremot kan man som användare välja att dela med sig av sina pengar då man hittat något man gillar.
Alla kan registrera sig. Ingen väljer vilket material som är bra eller dåligt förutom användarna. Alla kan ta emot pengar, alla kan ge pengar.
Om man till exempel läst ett blogginlägg så kan man snabbt klicka på en Flattr-knapp, istället för de sju klick som det i normala fall tar att skicka pengar. Och om du skickar pengar en gång eller tvåtusen gånger, så blir det ingen extra kostnad. Du betalar samma fasta summa varje månad som du själv valt att betala och fördela mellan de inlägg du väljer att flattra.

I slutet av varje månaden så räknar nämligen Flattr på två saker – hur mycket har du valt i månadskostnad och hur många saker har du Flattrat – och räknar genom det ut hur mycket ett knapptryck är värt. Sedan skickas pengarna till varje mottagares Flattr-konto.
Därifrån kan man antingen flattra saker själv, eller ta ut pengarna till sitt vanliga ekonomiska system (bank, paypal etc).

Vad man får i summa från dem som väljer att dela pengar, spelar faktiskt mindre roll. Detta är pengar som inte hade delats annars.
Att sätta en prislapp på något som de facto är utan kostnad är inte så produktivt eller ens lätt. Istället så sker värderingen i Flattr helt i det digitalas essens; det binära i form av 0 eller 1. “Gillade jag detta?” blir frågan, snarare än “Vad är detta värt för mig?”.

Detta hoppas jag förbättrar såväl som förändrar hur information delas. Att flattra en bild på en åkermark ger bildskaparen en inkomst han tidigare inte hade. En inkomst vi tidigare inte räknat på.
Barriären för vad som är en skapare kan brytas ner samtidigt. Det är till exempel fullt rimligt att flattra en insiktsfull kommentar på en blogg även om man inte gillade blogginlägget. Så länge det finns möjlighet att Flattra så spelar inte var man gör det så stor roll.

Flattr är inte heller inlåst till det internetska, det skulle faktiskt lika väl gå att flattra en bit av E20. Eller luften vi andas, om någon kom på en bra koppling till den. Rent tekniskt är det ingen större skillnad för systemet. Tankemässigt är det kanske lite vanskligare.

Kanske misslyckas Flattr fatalt. Det spelar inte heller så stor roll. Däremot spelar det stor roll att försöka gå ifrån situationer där ingen kan vinna, till att skapa en rättvis situation där alla vinner.

/Peter Sunde Kolmisoppi


15
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 46

I onsdags korade Internetworld Sveriges 100 bästa sajter. Det är en märklig lista att ta del av och av någon anledning känns den inte så 2009. Jag förstår inte alls förstaplatsen, omvård.se. Visst, den är enkel, överskådlig och användarvänlig. Ungefär som vilken blogg som helst. Nuff said.

Betydligt mer spännande har varit att under veckan följa SvD:s realtidsgräv. Egentligen är det inget särskilt med det. Jag har tidigare bloggat om det som nätdriven journalistik, där man tar hjälp av läsarna och alla möjligheter internet ger som att kunna länka till källor, fånga upp kommentarer och låta läsarna delta. Hundra hjärnor kan mer än en. Något som också Audi har förstått.
Dessutom slipper man kampen mot deadline, och kravet på att “fylla tidningen”. Ändå är det ytterst få svenska medieföretag som testat sättet att jobba, det enda konkreta jag kommer på är Fattigbloggen. Här berättar Kristian Lindquist mer och här kan du själv följa hela det öppna grävet.

Jag tror att det som nu görs på SvD.se kommer att vara journalisters vardag inom en inte alls avlägsen framtid. Det är om inte annat ett måste för överlevnad.
Ett relaterat och något mer innovativt och vågat förslag kommer från Daniel Kjellsson som vill starta ett bloggkonglomerat, eller en svensk Huffington Post. Han vill också utbilda framtidens journalister, för den verklighet de kommer att möta.
Här en annan talande historia, om framtidens journalistik. Och när jag skriver det bannar jag mig själv för att jag använder ordet framtid om något som i allra högsta grad är en realitet. Ska vi komma överens om att lägga av med att prata om nutiden som om den vore något långt borta?
Här en mycket intressant text om journalistikens utveckling, och ja – den tar upp pengarna också. Och jag tror i dagsläget något mer på crowdfounding än på Murdochs idéer som fortsatt debatteras. Själv undrar jag om det inte är dags för Murdoch att skaffa en gungstol och dra sig tillbaks, inte minst efter hans senaste utspel om att blockera och stämma Google.
Journalist är förresten världens coolaste jobb, ifall nån inte hade det klart för sig.
Det är också intressant att läsa hur de som inte är i branschen, det vill säga mediekonsumenterna, ser på utvecklingen.

Michael Karlsson har kommit fram till det vi redan visste – att läsarmedverkan och kommentarer tvingar journalister att skärpa sig.
Läs också How Social Media is Taking the News Local, och How Twitter is Changing the Face of Media.

Om ett par veckor är det dags att dela ut Stora Journalistpriset och en av de nominerade i kategorin förnyare har varit i blåsväder under veckan. Lisa Bjurwald och Jonathan Leman skriver i en debattartikel att Newsmill inte bör få priset, citat;

“Bör Newsmill belönas med svensk journalistiks tyngsta utmärkelse, efter att ansvarslöst ha släppt in extremister i den offentliga debatten och dessutom vitmålat dem? Vi anser inte det.”

Också Jan Guillou riktar kritik mot Newsmill. PM Nilsson skriver själv och utlovar nya rutiner. Och gläds samtidigt åt ännu en nominering.

Sydsvenskan siktar mot nollresultat nästa år och presenterar ett sparpaket där 90 tjänster försvinner. SJF är oroade.
Turbulensen på DN sedan Gunilla Herlitz tog över chefredaktörsstolen fortsätter. Ytterligare 90 personer måste söka om sina tjänster, och nyhetsredaktionen ska bantas.
Täby Danderyds tidning läggs ner, sju tjänster berörs enligt något motstridiga uppgifter. Brunegård menar att nedläggningen borde genomförts för ett halvår sedan.
Förra veckan kom det allra sista numret av Medievärlden på papper ut, och nu pågår arbetet för fullt med att planera framtiden för medievarlden.se.

Rolf van den Brink har startat bolaget Dagens Opinion, men är väldigt förtegen om detaljerna.

Här en trendspaning från 24 hour businesscamp. Här finns en Twitterlista för den som är nyfiken på Sveriges mest spännande entreprenörer just nu.
Johan Groth har översatt femton förutsägelser om internets framtid på Mindpark, spännande läsning.
Mindpark fortsätter såklart sin listning över de hundra viktigaste mediehändelserna, och med tanke på allt som hänt bara det senaste året är det här fascinerande läsning. Det är alltså bara fem år sedan det bråkades om broadsheet eller tabloid, och det stora formatet av vissa ansågs riktigare och mer seriöst än tabloiden.
Mer läsvärt från Mindpark – När författarna tog makten från förlagen.

TU har som bekant varit i Tokyo och här delar Jon och Lena med sig av sina spaningar.

Minns ni Dagen och Emanuels Facebookdilemma som gällde profil eller fan page? NRKBeta reder ut begreppen.

Sören Karlsson på hd.se konstaterar att Realtidsrapportering drar besökare till sajten.

Att göra papperstidning av bloggar – är det en trend i antågande? Underbara Clara blir i varje fall tidning, jultidning, utan reklam.

Under veckan har Malou von Sivers dag efter dag pratat om bloggar. Jag har sett delar av programmen och tänkt skriva något smart, men det behövs inte eftersom Alex Schulman redan sagt vad som behöver sägas.

Allra sist ett bloggtips. Johanna Karlsson och Jonas Grönlund på Sydsvenskan listar decenniets 25 viktigaste låtar, och skriver matnyttiga motiveringar.


7
Oct 09

Högfärdighet är det största problemet för journalistiken

Det har varit intressant att läsa reaktionerna kring nyheten om att Medievärlden lagt ner sin papperstidning. Hur olika aktörer reagerat säger väldigt mycket om hur vi ser på tidning och framtid.

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter


12
Jan 09

Tänk tvärtom, från webb till papper

Förra veckan intervjuades jag för Medierna i P1. Programmet sänds på lördag, om allt går enligt plan. Ämnet var lågkonjunkturen, och hur den snabbar på mediehusens övergång från papper till nät. Att nätet inte är boven i dramat har Mindpark redan skrivit om, så det tänker jag inte dra här. Däremot tänker jag ventilera några andra funderingar jag har om mediehusens tänk och arbetsmetoder, som jag också nämnde under intervjun.

Jag vet att många ser webben som ett problem. Ett nödvändigt ont. En plats där man måste finnas, som kostar mer än den smakar.
Jag vet hur många reportrar upplever stress när de inte bara ska få ihop slagfärdiga texter till papperstidningen, utan dessutom producera “en kortis” till webben och kanske också banda en radiointervju eller kanske få ihop ett webb-teveinslag.
Jag vet att somliga löser det med att ha webbredaktioner, inte sällan kostsamma, på bekostnad av resurser till papperet.
Jag nämnde det i förbifarten i årskrönikan, att jag tror att en viktig diskussion under året kommer att bli just den – hur utvecklar vi och blir bättre på nätet utan att tappa på papperet? Hur löser vi ekvationen med begränsade resurser när vi samtidigt ska försöka ligga på topp i flera olika kanaler?

Jag påstår inte att jag har lösningen, men jag har en tanke som jag tror måste testas fullt ut, och jag tror att den kan ge resultat.

Jag tror att istället för att tänka papper och skapa en webb med vänsterhanden, så kanske mediehusen måste göra precis tvärtom.
Satsa på nätdriven journalistik. Satsa på nyheter, (i papperstidningen finns numer bara gårdagens nyheter, som vi alla vet), satsa på interaktion, debatt, länksamlingar, kommuniktion och på att bygga relationer till läsarna.
Satsa på att varje dag ha den absoluta bästa nyhetswebben. Ta sedan det bästa från nätet och sätt ihop en papperstidning.

Jag vet att det finns ett stort motstånd mot det här tänket bland journalister, att många fortfarande tycker att det inte är riktigt på riktigt förrän det publicerats på papper.
Anders Mildner skrev för en tid sedan en väldigt bra text, om hur man när man väl vant sig vid nätet så har man svårt att tänka sig att leva utan det. Jag tror att om alla journalister fick lära sig hur man jobbar nätdrivet, genom bloggar, länkar, mikrobloggar, genom att interagera och få direkt respons, kanske genom att bygga reportage i samarbete med läsare, då kommer ingen att vilja gå tillbaks till enbart papper sedan. För att nätet tillför journalistiken så otroligt mycket som envägspubliceringen på papper aldrig kan.

Att sedan utifrån det material man får in den vägen producera en papperstidning tror jag inte är en särskilt svår nöt att knäcka, även om det givetvis krävs vissa omorganiseringar på redaktionerna.

Slutligen slänger jag ur mig några idéer som jag inte riktigt tänkt igenom, de kan vara idiotiska eller klockrena, kom gärna med synpunkter:
Vad gäller papperet; kanske man ska återinföra de riktiga nattredaktionerna. Kanske pressläggningen kan senareläggas och tidningen delas ut lite senare? De flesta som ska iväg till jobbet hinner ändå inte läsa den innan de ger sig iväg.
Helgprenumerationer borde införas överallt där det inte redan finns, och med nätdriven journalistik skulle man kunna satsa på att få ihop hejdundrande tidningar till helgen.
Kanske, kanske någon till och med skulle testa att inte dela ut någon tidning alls på vardagarna, eller kanske inte alla veckans dagar.
Dela ut läsplattor till de äldre läsarna som har tid, de trogna prenumeranterna som inte hänger på nätet. Se till att lära dem hur den fungerar och se till att den inte är för liten.

Till sist: Glöm inte att rösta fram SSBD i Daytonas YABA.

Läs även andra bloggares åsikter om ,