Posts Tagged: integrerade redaktioner


28
Jan 10

Sju goda skäl att låta webbmedier vara självständiga

En sak har jag lärt mig efter snart tio år på webbmedier – när det gäller webbstrategier finns inga enkla svar och inga absoluta sanningar. Förutsättningarna förändras över tid, ofta snabbt, och det som var rätt i går behöver inte vara det i dag.

Om och i vilken grad webb- och papperstidningsredaktioner ska vara integrerade eller självständiga (hur mycket webbredaktionen ska arbetsledas från pappret och hur mycket ur pappret som ska publiceras på nätet) är eviga debattämnen i Sverige och internationellt, och debatten böljar fram och tillbaka från år till år, allt beroende på det senaste goda exemplet.

För ordningens skull ska vi börja med att konstatera att få webb- och pappersredaktioner är helt integrerade eller självständiga, det är en glidande skala. Frågan inte svartvit – båda varianterna har sina fördelar och nackdelar, och självklart spelar det roll vilken tidning det handlar om. Med detta sagt så tycker jag att fördelarna med en självständig dagstidningswebb, med dagens förutsättningar, klart överväger nackdelarna – åtminstone om man har en resursstark webbredaktion. Under mina år som verksam på webbmedier har jag jobbat på redaktioner längs i stort sett hela skalan integrerad-självständig. Baserat på mina erfarenheter: Här listar jag några av uppsidorna med en självständig webb, jämfört med den integrerade varianten.

1. Webben mår bra av att arbetsledas från webben. I en integrerad redaktion blir det i praktiken så att webben med jämna mellanrum, direkt eller indirekt, styrs av papperstidningschefer som fattar papperstidningsbeslut. Detta alldeles oavsett hur organisationsskisserna och avsikterna sett ut på förhand. Resultatet blir ofta en sämre nyhetswebb, som inte till fullo utnyttjar mediets unika möjligheter (interaktivitet, databasjournalistik, multimedia och annan webbfördjupning, med mera).

2. Organisationen mår bra av tydliga beslutsstrukturer. På integrerade redaktioner blir arbetssituationen för webbmedarbetare lätt besvärlig, eftersom de i praktiken lyder under dubbelt eller mångdubbelt chefsskap (webbchef plus överordnad chef för pappret plus avdelningschefer på pappret). På en självständig webbredaktion slipper man man mängder med intressekonflikter och maktstrider som är vardag på en integrerad redaktion.

3. En självständig webb slipper bli en ”papperstidning på nätet”. Är intimt sammanlänkad med punkt ett ovan, och dessutom nära kopplad till frågan om distribution av innehållet i papperstidningen. En webbredaktion med uppdrag att publicera allt eller det mesta ur papperstidningen på nätet kommer att göra en statisk webbtidning som grafiskt och innehållsmässigt är väldigt präglad av papperstidningen.

4. En självständig webbredaktion är öppnare mot omvärlden. Om man slipper uppdraget att väldigt nära spegla “modertidningen” får man frihet att göra något mycket bättre – nämligen den bästa tänkbara sajten för läsarna.

5. En självständig webb kan lägga kraften på det webbunika. I mina ögon är det bättre att sätta redaktörsmuskler på exempelvis en snygg webbgrafik än att pliktmässigt puffa upp en papperstext som man erfarenhetsmässigt (nätet är som bekant mycket mätbart) vet gör sig dåligt på nätet.

6. En självständig webbredaktion har bättre självförtroende än en integrerad. Insikten att webbmedier klarar att stå på egna ben och att redaktionell webbkompetens är något speciellt höjer statusen i egna och andras ögon.

7. Resultaten talar för de självständiga webbmedierna.
Två svenska webbmedier utmärker sig skyhögt över alla andra när det gäller två viktiga mått: Lönsamhet och räckvidd (antal läsare) jämfört med den egna papperstidningen. Dessa två är Aftonbladet.se och Di.se – och båda har byggt sin framgång under perioder av stor självständighet för både redaktion och sälj.

DN.se, där jag är chef sedan några månader, är vi nu i färd att göra resan mot större självständighet. Men självklart ska vi inte sluta att publicera innehåll ur Dagens Nyheter. Agendasättande nyheter, recensioner och kritik, utrikesmaterial och många andra typer av artiklar – inte minst de som är särskilt relevanta för en webbpublik – ska publiceras på DN.se även fortsättningsvis. Vi ska också fortsatt lyfta DN:s profiler på nätet och göra en webbsatsning på bildjournalistik, opinion och debatt, för att nämna något.

Riktmärket är att publicera ungefär 30 procent av papprets innehåll på nätet, ett mål vi nästan nått redan nu (detta, ska tilläggas, helt utan negativa reaktioner från läsarna och med en färsk rekordnotering vad gäller trafiken). Jag gissar att det också är mycket nära den nivå som flera andra dagstidningar ligger på, exempelvis Expressen och Aftonbladet (återstår att se om någon orkar inleda korståg mot deras webbstrategi). Ingen dramatik alltså – DN.se ska fortsätta att vara en kvalitetssajt med bredd och djup.

De senaste månaderna har jag haft förmånen att jobba med mycket professionella webbjournalister och utvecklare, och jag kan försäkra att vi inte kommer att vara ett dugg defensiva i vårt arbete med DN.se – nu ska en bra sajt bli ännu bättre (se punkt 1-7 ovan). Håll utkik.


14
Oct 09

Integrerade redaktioner gör sämre nätjournalistik

De flesta svenska dagstidningar har på olika sätt försökt integrera eller öka samarbetet mellan nätredaktionen och tidningsredaktionen. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Att slå ihop redaktionerna utvecklar inte nätjournalistiken. Man producerar visserligen fler och bättre uppdaterade artiklar till webben, men det är tidningsartiklar. Och att producera fler tidningsartiklar är inte att göra bättre nätjournalistik.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det snarare är precis tvärtom. Integrerade redaktioner hämmar innovationsförmågan och nytänkandet på nätredaktionerna.

I teorin är en gemensam redaktion vettigt och effektivt. Alla kan skriva för webben och man kan utnyttja sina resurser i alla kanaler och slippa dubbelarbete. Men när man integrerar en relativt liten, ny och innovativ nätverksamhet som fortfarande inte hittat sina former i en stor och gammal tidningsorganisation som har väldigt starka traditioner och regler så övertar den lilla gruppen den stora gruppens normer. Det är helt naturligt, men ur ett nätperspektiv är det inte alls lyckat.

För på en tidning är normen att man skriver artiklar. Artiklarna börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och när sista punkten är satt är man klar med sin artikel och kan börja skriva en ny. Den förra artikeln är redan historia. Artiklar är den minsta beståndsdelen i det vi kallar tidningsjournalistik. Och skriver man många eller bra artiklar är man en duktig journalist och får beröm av sina kollegor och chefer.

Så har tidningsjournalistiken fungerat i över hundra år och tittar man på tidningarnas webbsidor så ser man att det fungerar så på nätredaktionerna också numera. Det är försvinnande lite som bryter mönstret av artiklar som man lika gärna kunde läst i en tidning.

Samtidigt utvecklar bloggare och nya aktörer som Huffington Post nätmediet och skapar nya berättarformer som tar det traditionella tidningsberättandet vidare. Och den skrivna artikeln är bara en beståndsdel i nätberättandet. Lika viktiga, eller till och med viktigare, beståndsdelar är till exempel öppenhet, att delta i diskussioner både före och efter man skriver, öppna databaser och API:er och att vara generös med cred, källor och länkar för att leda läsaren vidare. Den utvecklingen måste nyhetswebbarna vara en aktiv del av och helst leda. Det gör man inte i dag.

Men det saknas inte bra idéer på hur man kan utveckla nyhetsjournalistiken på redaktionerna. Pelle Sten skrev nyligen här på SSBD om att wikifiera nyhetsartiklar och låta dem bli levande dokument som byggs på efterhand. Det är ett många bra förslag och jag ser gärna att hans idéer tas upp på SvD och genomförs som något mer än ett kul sidoprojekt. Den här typen av idéer ska vara själva grundbulten på en nyhetswebb. Inte de uppfriskande undantagen.

Själv hoppas jag att Ola Eriksson på Dagens Media får rätt och att Gunilla Herlitz bolagiserar DN.se. Det finns så mycket bra tankar och idéer där som aldrig kommer att få fart om inte man inte kan ta sig utanför de osynliga gränserna som papperstidningsredaktionen sätter. De är värda ett bättre öde än så.

Jag väljer att avsluta utan punkt. Fyll på med dina tankar