Posts Tagged: hd.se


2
Mar 09

Veckan som gick – vecka 9

Tiden rusar iväg, denna vecka har varit fullbokad och jag har varit på resande fot. Det har i vanlig ordning varit en mycket händelserik vecka, och många är ämnena jag gärna skulle haft tid att utveckla i egna bloggposter, men det har inte hunnits med. Bättring utlovas.

I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.

Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:

DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.

En granskning som upprört och vållat stora proteststormar i bloggvärlden. Och någonstans bevisar det att inte ens en stor tidning som DN kan skriva något som verkar som ett stort avslöjande utan att bli tillträttavisade, ifrågasatta och granskade in i minsta detalj. Henrik Alexandersson skriver:

Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.

En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.

När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.

Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.

Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)

Second Opinion skriver Piratpartiets ledare Rick Falkvinge:

Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.

Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.

Niclas sammanfattar det hela här, och debatten lär pågå ett tag till.

Min gissning är att detta kommer att orsaka nästa stora skalv i bloggvärlden. Det har redan börjat, men erfarenheten säger att det blir intensivare under slutspurten.

Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.

Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:

San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.

Det händer i USA, men innan året är slut lär vi ha fått se flera liknande scenarior i Sverige. Det har redan börjat. Från Norge får vi veta att Aftenposten Aften blir tredagarstidning, och det vore märkligt om inte någon svensk tidning också går den vägen snart.

Papperstidningens död behöver ingalunda betyda att branschen går under, eller journalistiken. Däremot krävs offensiva satsningar på nya affärsmodeller och sätt att nå nyhetskonsumenterna, något som bland andra Marc Andreessen pratar om i filmen som Mindpark visar och även sammanfattar för lata som inte orkar titta. Jemima Kiss på Guardian har skrivit om att ta betalt för innehåll online:

The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”

Jeff Jarvis tycker fortfarande att det är en dålig idé att ta betalt för nyheter, och han har goda argument:

But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.

More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).

But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.

Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattat hur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.

GP gör helt rätt som väljer att inte snåla på sina webb och mobilsatsningar när det ska sparas. Däremot minskar de på omvärldsbevakningen. Också DN ser över sin utlandsbevakning, något som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Marcus Bohlin kommenterar med ogillande:

Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).

Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.

Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad.
Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.

Knappast någon har missat att Schibsted slår ihop Aftonbladet och Svenska Dagbladet till ett bolag – Schibsted Sverige. Mediebloggen på DN kommenterar och applåderar. I samma veva kommer de båda tidningarna att gå igenom vad som verkar bli ett stålbad. Det drabbar båda även om det är Svenskan som förlorar medan det går fortsatt bra för Aftonbladet. Svenskans vd Raoul Grünthal är dock positiv. Och från redaktionens håll talas om förnyelse, bland annat i Bo Hedins nya blogg som heter just “Bo Hedin om att förnya SvD“. Den ska bli spännande att följa.

Under veckan har rättegången mot The Pirate Bay fortsatt (här en summering från första rättegångsveckan) och jag rekommenderar den intresserade att läsa Sam Sundbergs blogg på svd.se. Under veckan har han bland annat publicerat resultat från olika undersökningar som drar olika slutsatser om fildelningens effekter. Onekligen intressant, och definitivt objektiv rapportering.
The Guardian hade också en intressant sammanfattning i början av veckan.
Det har varit mycket skriverier om vittnet Roger Wallis, och han blev snabbt en hjälte hos TPB-vännerna. Oscar Swartz skriver om Wallis.

Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:

För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.

Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.

Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.

Vi noterar också att The Pirate Bay-rättegången inneburit ett rejält lyft för Newsmill.

Och så över till veckans, ja kanske årets hittills största mediehändelse – den kungliga förlovningen.
Först ett stort grattis till Expressen som lyckades vara först med scoopet, och också lurade Aftonbladet lite extra med en fejkupplaga för att få vara ensamma om nyheten några timmar extra. Detta visade också att även om nätet ger möjlighet att publicera allt så fort man vet, och även om “att vara först” blivit något mindre viktigt då det ofta bara är minuter som skiljer, så är ett riktigt scoop fortfarande ett scoop och värt att hålla på.
Expressen fick också credd från alla andra medier under hela morgonen och förmiddagen innan uppgiften bekräftades av hovet, som gjorde det fantastiska draget att lägga ut en film på Youtube innan de mötte pressen och svarade på frågor. Det om något säger en del om de sociala mediernas storhet.

What’s Next har skrivit om förlovningen som stilstudie i den sociala medierevolutionen, Ronnestam kommenterar Youtubefilmen, liksom Kullin på Media Culpa och Emanuel Karlsten. Elias Betinakis konstaterar att vägen från hovets hemsida till Youtubefilmen var alldeles för lång. Hovets hemsida kraschade dock av trycket liksom Expressens.

Naturligtvis var nyheten om förlovningen också den som kommenterades mest i bloggosfären under dagen.

Att förlovningen och det stundande bröllopet betyder en hel del för branschen råder inget tvivel om, nu rotas det i arkiven, bilagorna är redan tryckta och lösnummerförsäljningen skjuter i höjden av den glada nyheten om prinsessbröllop. Samtidigt slår nättidningarna besöksrekord. (och Expressens sajt höll inte riktigt hela vägen) Ett bra tillskott alltså, även om det knappast räddar den som står på ruinens brant. Men att händelsen tas på stort allvar tyder inte minst detta på – Jan Helin avbröt sin semester för att komma ikapp förseningen gentemot Expressen. Kan också ha att göra med att trycket inte riktigt hann med.

Så några kortisar;
Gömdadebatten fortsätter. Andreas Ekström hoppas att Monica Antonsson får en Guldspade för sin bok och sin kamp för sanningen.

Det uppfinns ständigt nya affärsmodeller för att anpassa sig efter den nya verkligheten. Nu senast är det Presidents of The United States of America som säljer sin produktion via App Store – direkt till din iPhone.

Är kanske detta det nya sättet att publicera nyheter för att utmärka sig i mediebruset? Marc Strömberg publicerar ett helt nummer av sin tidskrift genom att tatuera in den på sitt lår.

Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:

Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.

Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?

Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.

Dennis Rydgren bemöter henne på Newsmill:

Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.

Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.

Jerry Silfwer har gjort en spaning gällande de människor som rör sig i gräddan av de sociala medierna i Sverige:

Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.

Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.

I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.

Med en uppföljning här, (där han ger SSBD väldigt fin credd).

Dagen.se visade verkligen prov på hur det kan löna sig att använda sig av sina läsare i jakten på en nyhet, då de fick ett tips om att 22 missionärer skulle avrättas i Afghanistan.
Emanuel beskriver händelseförloppet:

Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.

En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.

Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.

Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.

Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.

Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.

Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.

Freja Salö har skrivit på Second Opinion om namnpublicering och tendensen att det blir allt vanligare att namn publiceras på personer som endast är misstänkta för brott men inte dömda.

Ipred har klubbats. Anders Mildner får stå för begravningstalet.

Också denna vecka har ett par nyhetssajter visat sig i nya kläder. Det är unt.se och st.nu. Vassa Eggen kommenterar UNTs omgörning. Medievärlden skriver om UNT:s satsning på det hyperlokala med nya stadsdelssajter.

Hd.se har bytt webbplattform, Sören Karlsson skriver att det gick bra.

Snart är det dags för Medievärlden också. Så här kommer det inte att se ut.

Också Dagen.se står på startlinjen.
Dagen ger också sina läsare möjlighet att bläddra i tidningen också på nätet istället för att ladda ner den som knölig PDF.

SvD.se tjuvsläppte sin nya sajt (av misstag?) men det verkar som om ingen annan än Olle Lidbom hann lägga märke till det.
Lidbom som också sammanställt veckans “Så ska vi rädda dagstidningen-artiklar”.

Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.

SvD.se slår rekord på webben.

Jeff Jarvis ger sin Kindle en andra chans…
Tech Crunch har en rolig lista på tio skäl att skaffa en och tio att inte göra det:

1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.

Tack och hej, Mats Bergstrand. Han byts ut mot en alldeles ny avdelning på DN.se, nämligen Livsstil.

Sist en liten film byggd på statistik:

Läs även andra bloggares åsikter om ,


8
Feb 09

Veckan som gick gånger två – 5 och 6

Efter förra veckans meltdown är det nu dags att sammanfatta två veckor i ett svep. Ska försöka begränsa det hela för att det inte ska bli för mycket, utan att missa det bästa och viktigaste som skrivits;

Det är nu klart att Expressens förre chefredaktör Otto Sjöberg blir chef över ett nytt bolag för mobila tjänster. Bolaget ägs gemensamt av Expressen och TV4.
Samtidigt spekuleras det vilt om vem som ska ta över chefredaktörsskapet efter Sjöberg. Enligt Resumé blir det Per-Anders Broberg, tillförordnad chefredaktör sedan Sjöberg avgick. Kommande vecka håller Expressen styrelsemöte och sedan lär vi få klarhet i detta.

En liten notis om att granskningsnämnden för radio och teve ifjol fick ta emot rekordmånga anmälningar leder till frågan om vad det beror på. Är det så att medierna blivit mer oförsiktiga och slarviga, eller är det så att folk är mer kritiska och benägna att faktiskt anmäla, att respekten för den tredje statsmakten inte är lika stor som tidigare? Jag tror på det senare…
Något relaterat kan vara det här inlägget av Waldemar Ingdahl, som ställer frågan om Idédebatten flyttat ut i bloggsofären.

Att de traditionella medierna ständigt utsätts för ökad konkurrens från medborgarna är i varje fall klart. Det är spännande och utmanande, och här berättar Johan Thörnqvist om sitt 24hbc-projekt, möjligheten för vem som helst att starta en egen tevekanal. Jag kan inte låta bli att tänka på något som Chris Anderson sa när han var i Malmö i onsdags. Han berättade att hans barn får två timmars “skärmtid” om dagen. När valet står mellan att sitta bekvämt med popcorn och titta på George Lucas Star Wars eller att sitta vid datorn och titta på YouTube-klipp av nioåringars egenproducerade Legofilmer på Star Wars-tema så väljer barnen datorn.

TU börjar vakna och inse att de ungas medievanor kanske inte kommer att förändras i takt med att de växer upp och börjar jobba, och förra veckan annonserades en rekrytering inom området som ska ha koll på de ungas vanor, på den nya avdelningen Innovation och Utveckling. Vi önskar Lena Victorin lycka till och hoppas att hennes jobb inte enbart ska handla om att få de unga att läsa på papper, utan att i högre omfattning få de gamla tidningshusen att förstå och använda sig av de andra kanalerna.
I Frankrike försöker man få de unga att läsa tidningen genom att dela ut den gratis till alla artonåringar. Frågan är om det är artonåringarna eller deras föräldrar som kommer att läsa?

Jeff Jarvis bok “What Would Google Do” finns nu till försäljning, och han marknadsför den genom att bjuda på en del av innehållet på nätet. Här finns mer att läsa, och titta på.
I en lång intervju för Newsweek lägger Jarvis ut texten.
Johan Kellman Larsson har kommenterat här. Svenskans Pelle Sten bloggar också.

Det här är kul, Svenska Dagbladets Ola Henriksson intervjuar Aftonbladets Linda Constenius om deras redesign, och lägger upp i Utvecklingsbloggen. Han länkar också till Aftonbladets redesignblogg.
Mer Redesign pågår hos Dagen.se som också arbetar öppet och frågar sina läsare. Här finns en skiss över hur sajten kommer att se ut. Om det blir som tänkt, problem har nämligen uppkommit som har att göra med annonsformaten, något som kommer att försena lanseringen av den nya sajten.

Sökmotoroptimering är en fråga som lätt blir kontroversiell i journalistkretsar. Tanken på att medvetet använda sökvänliga ord och fraser är ofta främmande för journalister som värnar sin integritet och sitt oberoende. Men det behöver inte vara så, det finns egentligen ingen motsättning mellan journalistisk integritet och SEO, tvärtom går de ofta hand i hand, enligt Rachelle Money;

The truth is that there are many parallels between SEO and journalistic writing and that SEO really can be a journalist’s best friend.

So what are the parallels between SEO and journalism?
From the conversation with my colleague you can see that it’s the vocabulary used that makes SEO seem a world away. The SEO mantra: ‘content is king’ is one shared by journalists. We’ve always believed writing to be incredibly important. The SEO wants to create great content and the journalist wants to write a good news story.

Both SEO and journalist want their articles to be read by as wide a readership as possible. It’s important that they appeal to readers and generate some debate. Maybe it’s the journalist’s ego but we want our stories to cause a stir, we want people to respond to them through comment sites, forums and blogs. That means our stories need to be found on the internet in the first place, and that’s why SEO has to become our new best friend. Put simply, we can use SEO to make sure that many more people read our stories.

Journalists have to write their top line of a story which acts as an abstract for the whole story and pulls the reader in, making them want to read the full article. That’s exactly what an SEO will do; they will place keywords into the introduction and headline to make it attractive to the search engines. We both do the same thing, but SEOs use keywords geared to search engines, and journalists use words which are key to the story. All the meaning is packed into the top third of the article – just like SEO’s – we both write in the inverted pyramid style, where you write from the general to the specific.

Den årliga konferensen DagsVara gick av stapeln förra veckan. Anna Serner har bloggat lite här. Svenåke Boström har bloggat lite mer heltäckande om hela eventet i bloggen Tidningsliv. Medievärlden har gjort Bambuserintervjuer med några deltagare. Och skrivit här om vad som sades om de unga och deras mobiler. Mindpark har också skrivit om ökningen av mobilasurfning här. Om Aftonbladets mobiltaggar, och Bambuserintervju med Theo Blanco om hur nya format kan öka intäkterna.

Nyhetsbrev är så ute. Sägs det. Thomas Mattsson ställde frågan i sin blogg, om Expressen ska börja med nyhetsbrev igen. I en tid när alla talar om mikrobloggar, om bloggar, om närvaro i sociala medier och e-postens död är det en relevant fråga att ställa, och givetvis tog han upp den också i de mikrobloggar där han närvarar. Det var intressant att läsa svaren och diskussionen kring det hela, och slutsatsen måste ändå vara att det ena inte utesluter det andra, det nya slår inte omedelbart ut det gamla, och många får mycket hellre ett mail med nyhetsrubriker en gång om dagen än de använder RSS eller mikrobloggar för att få ett flöde. Och det är viktigt för mediehusen att så långt det är möjligt finnas i de kanaler där läsarna vill ha dem. SSBD fick stort gensvar på vårt erbjudande om att få Veckan som gick som e-post. Det viktiga är att folk läser det vi skriver, inte nödvändigtvis var eller hur de får veta att något nytt publicerats. Så länge de faktiskt läser.

En annan aspekt på ovanstående är också att nyhetsbrev kan innehålla unikt innehåll – något som Vassa Eggen tagit fasta på och startade ett nyhetsbrev som kostar pengar men där analysen är det centrala.

Norska bloggen Undercurrent tipsar om mördade ryska journalisten Anastasia Baburovas blogg, som delvis översatts här.

The Suns Rebekah Wade har gjort ett sällsynt framträdande och föreläst om framtiden, journalistiken och lågkonjunkturen. Hennes budskap kan sammanfattas med att det inte går att tumma på kvalitetsjournalistiken om det ska finnas ett existensberättigande i framtiden:

I think it’s important that we start by dealing with the doom-mongering.
Firstly – newspaper pessimism is age-old. Nearly as old as some of our media commentators I can see in the audience.
In ancient Rome, Julius Caesar produced the Acta Diurna.

A daily gazette described by historians as: ‘Hand written journals posted in Rome and the provinces with the intention of feeding the populace information.’
The first modern newspaper was published to general scepticism in 1609.
But four hundred years later we are still here.
I believe for one reason only: Journalism.

We shouldn’t fool ourselves. I am not alone in thinking 2009 will see a seismic change to our national newspapers.
And to understand some of the issues, it’s worth a quick analysis of our industry in 2008.
The ABCs of our national daily newspapers show that last year 382,000 people stopped buying a daily paper.
And if you look at this chart – is it a coincidence that the biggest losses are where we’ve seen the biggest cuts in journalism?
Of course, the answers to our industry problems are more complex than that.

Of course like any business in a recession, we have to cut costs and drive revenue to survive.
But cost-cutting in this business only works if the savings are reinvested in journalism.
The death knell is already ringing for publishers who have forgotten our reason for being.

Resumé har sammanfattat hennes föreläsning här.
Journalistiken är viktig. Utan den inga mediehus. Utan journalister inga tidningar, vare sig på papper eller på nätet. Ändå är det ofta redaktionerna som blöder, det är på redaktionerna de stora nedskärningarna görs, kanske för att journalisternas insatser är svåra att mäta i pengar.
Det ska bli intressant att se hur Schibsteds sparpaket slår. Inte minst mot bakgrund av dessa siffror om Svenskans upplagetapp.

Nyheter24, den hittills största satsningen i Sverige på nyheter på nätet utan stöd av papperstidning, tar in nytt riskkapital. De säger att de ska gå runt av sig själva innan året är slut. Om de lyckas med det vore det märkligt om ingen annan ska lyckas med liknande om de dessutom ser till att satsa på riktigt god journalistik och bra nyheter.

Sören Karlsson på hd.se fortsätter publicera besöksstatistik och klicktoppar. Det här visar att medborgarmedverkan kan löna sig, i topp ligger den meteorfilm som en läsare bidragit med.

ST.nu har precis passerat en magisk gräns. Lika många läsare på nätet som av papperstidningen.

Martin Lindvall på Slumpnavigator har skrivit ner sina intryck från ett seminarium kring rapporten om “The first tech president”. Han summerar paneldebatten så här:

Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.

Förra veckan medverkade Sofia tillsammans med Emanuel Karlsten och Thomas Mattsson i Medierna i P1, om kommentarer till artiklar och bloggar. En diskussion som antagligen kommer att pågå ett tag till, om hur vi höjer nivån på diskussionen och hanterar troll och rasister som ofta har en tendens att spamma sajterna med oönskade inlägg.
Göran Swahn har skrivit en intressant krönika på Indikat Internet om att våga öppna upp och släppa in kritik, fast från Företagsperspektivet. Som ju till viss del också gäller Medieföretagen. Förutom att det för Mediehusen borde vara en självklarhet på annat sätt för att bevara trovärdighet. Så här skriver Swahn:

Jag tror först och främst att det är en liten sak att oroa sig för. Varumärkens göranden och låtanden kommer långt ner på folks intresselista. Det ska till något särskilt för att skriva något kritiskt om ett märke på en blogg eller i en kommentarruta. Intresset är klart större för att skriva elakt om personer.
Min erfarenhet säger att de flesta människor vill hjälpa till. Företag som bjuder in sina kunder på internet att berätta och kommentera har på det sättet mer att vinna än de har att förlora. De som hittills har gjort har också redovisat goda resultat eftersom det kundgenererade materialet är mycket läsvärt, och som Indikat tidigare har skrivit så litar vi svenskar i stor utsträckning på okända när det gäller omdömen på internet.

Henrik Alexandersson, vinnare av utmärkelsen Årets politiska blogg och nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin Politik och Samhälle, har lanserat sajten medieskugga.se. Ännu en misstroendeförklaring mot de etablerade medierna, ännu en väckarklocka för oss som arbetar med journalistik och nyheter.
(här finns förresten en kul bild från Bloggalan, Henrik Alexandersson och Sofia ler mot fotografen)

Men att bloggen skulle vara främjande för demokratin på det sätt som ofta hävdas är det inte alla som håller med om. Matthew Hindman menar att det är en myt:

Vad gäller bloggandet råder samma ”maktlag” där. Matthew Hindman har begränsat sig till de politiska bloggarna och kommit till den cyniska slutsatsen att den övervägande trafiken går till bloggar som drivs av högutbildade akademiker med inte sällan solid journalistik bakgrund. De är dessutom yngre män med vit hudfärg – svarta och kvinnor är sällsynta i toppskiktet. Toppbloggarna har rentav en högre utbildningsnivå än majoriteten av amerikanska tidningars ledarskribenter. Så var är det demokratiska alternativet?

Det är utan tvekan så att det förutom toppskiktet finns en förfärlig massa webbplatser och bloggare, en imponerande mångfald som traditionella medier ingalunda kan åstadkomma. Men vad hjälper det? De lever i skuggan. I inget medium är gapet mellan den som talar och den som blir hörd större.

Medelsurfaren hittar inte dessa anonyma bloggare, möjligen kan de med specialintressen hitta sina gelikar inom till exempel golfsport eller älgjakt genom en okomplicerad sökning, eller så kan politiskt engagerade förena sig med sina meningsfränder.

Från USA rapporteras att de största nyhetssajterna ökat sin trafik med sexton procent. Samtidigt som reklaminvesteringarna på nätet i Sverige ökade i en period när det mesta gick utför. Den stora frågan är fortfarande hur nyhetssajterna ska lyckas sno åt sig sin del av kakan. Sluta trycka tidningen kanske?
Eller börja producera papperstidningar av bloggar? Intervju här med Joshua Karp som ger ut The Printed Blog.
Och mitt i allt finns fortfarande de som tror stenhårt på papperstidningen.

Expressen går från klarhet till klarhet. Nu publicerar de dagligen ett urval bilder på Flickr. Thomas Mattsson skriver:

Till varje bild anges förstås fotografens namn, det finns också en rubrik och en länk tillbaka till Expressen.se för den som vill se och läsa mer. Alla bilder kommer att ges det starkaste upphovrättsskydd som Flickr erbjuder mot piratkopiering.
Publiceringen sker under Expressens varumärke, men den är självklart inte oproblematisk. Allt tillgängligörande av material i digital form ökar risken för olovligt utnyttjande. Fast den risken löper vi naturligtvis redan med en egen mediesajt – det kopieras ju, i ärlighetens namn, ganska friskt från oss. På olika bloggar kan man ofta se Expressens bilder och annat material hämtat från sajten, publiceringar som inte skulle accepteras om det var konkurrerande nyhetssajter som använde vårt innehåll så.
Men: vi måste våga testa. För mig är Flickr bara en sorts distributionskanal, jämställd med exempelvis kabel-tv operatörer som ComHem eller mobiltelefonbolag som Telia.

Förhoppningsvis banar detta väg för fler, att våga, och kanske också att våga använda andra CC-licenser med mer generösa regler för användning av bilderna. Emanuel Karlsten skriver och kallar Expressens tilltag för genialiskt. SSBD är benägna att hålla med.
Joakim Jardenberg hade en del synpunkter och kommenterade Mattssons inlägg, något som gav upphov till en ganska kul och rätt så intressant diskussion om extern moderering av kommentarer. Och som igen visar på de fördelar transparens och öppenhet har. Att kommentera, diskutera, blogga och öppet redovisa hur saker och ting gått till skapar på sikt både högre trovärdighet och bättre metoder hos företagen.

Obligatorisk läsning denna vecka är Axel Andéns Framtidsspaning, som fanns med i januarinumret av Medievärlden men nu också är tillgänglig på nätet.
Bland annat skriver han om mikrobloggarna, och hajpen kring dessa som vi skrev om i förra veckobrevet fortsätter. Nu har personerna bakom Almedalsbloggen, startat sajten Twixdagen, en sida som samlar flödena från alla riksdagsmän och partier som finns på Twitter. Bra för den som vill ha koll men inte orkar finnas på Twitter, eller för den som snabbt vill få en översikt av vad som hänt i den politiska världen. Och inte minst ett bra verktyg för journalister som bevakar den politiska sfären. Niclas har skrivit mer om Twixdagen på deepedition. Paul Ronge tänker lite annorlunda.

För er som missathär är Medievärldens lista över tio personer som alla journalister bör följa på mikrobloggarna. Ryktet säger att det kommer fler listor, med lite olika teman. Emanuel Karlsten som är med på listan har bloggat rätt kul om vad som mötte de första följeslagarna han fick på Bloggy.

Vad gäller Twitter som journalistiskt verktyg har Josh på Newsphobia skrivit en läsvärd postning bland annat om hur tillgången till privatpersoners tweets kan missbrukas av journalister;

And then there’s the privacy issue. While Twitter users would be aware that their tweets are out in the open for all to see and hear unless they are limited only to those with whom they are friends, they might find their tweets being taken out of context and spread to an audience far beyond that which the original user intended. Users should not have to protect their own tweets from snooping layabout journalists because it cuts them off from an amazing social network that is growing every single day. So please, think before you steal that tweet journalists.

Beatblogging har gått ut med ett upprop till alla journalister på Twitter för att skapa ett nätverk där man kan ta hjälp av varandra och få ut mesta möjliga av mikrobloggandet i yrket.
Och här finns thealltweetjournal, som tänkt samla de hetaste nyheterna från Twitter på ett och samma ställe, och trycka dem på papper till att börja med en gång i veckan.

Olle Lidbom har skrivit om Twitter som redskap för mediernas varumärken på Vassa Eggen.
Kjell Häglund, nygammal twittrare, har skrivit om Twitter i Journalisten;

Men ett journalistiskt mognare Twitter är redan på gång, och det är bloggsfären som styr den utvecklingen: medan etablerade medier mest använder Twitter för enradiga puffar adderar journalistiska bloggar Twitter som ett nytt publicistiskt temperament, vilket höjer tempot, ger mer av en “redaktionell mix” och utmanar på “gammelmediernas” egen hemmaplan: via Twitter bjuds läsarna in för evenemangsknutna chattar, för att skicka in frågor under intervjuer i realtid och för att själva bidra till unika liverapporter.

Och via Twitter kan en Journalisten-kolumnist komma till avslut. “Segt kvällspass, men nu är jag färdig med en krönika om er alla! Natti.”

Journalism.co.uk bjuder på en lista med tio saker som varje journalist bör veta 2009. En mycket bra sådan, som jag (Sofia) kommer att ta med mig till de workshops jag ska hålla på Gräv-09 om sociala medier som journalistiskt verktyg. Jag ska förutom att hålla två workshops också sitta med i paneldebatten om bloggarna som hålls på lördag morgon.

WebbTV är ute, onlinevideo är framtiden. Läs Jardenbergs postning på Mindpark:

* På sikt måste vi sluta prata om det som webb-tv. Det ger fel associationer, det handlar inte om tung, dyr, långsam produktion som leder till passiv, bakåtlutad konsumtion.
* Det handlar inte om broadcast. Det handlar om att hitta rätt i den långa svansen, åtminstone i nio fall av tio…
* Kvalitet är ingen konstant, som är likadan i alla kanaler. Ibland gör vi strålande ”snygg” video på våra lokaltidningar, men ibland är det skakigt, suddigt, plågsamt att lyssna på – men ändå enormt värdefullt.
* Bort med den samlade ”tv-spelaren”, eller ta i alla fall bort den som det givna navet för att visa video. In med klippen i artikeln. Vi berättar en story med text, rubriksättning, bildsättning, faktarutor och grafik. Och allt oftare har video en given plats att fylla i vårt berättande. Precis så enkelt.
* Se till att det kan kommenteras, diskuteras och få spridning. Dubbelpublicera så att du hittar en större publik. Youtube ÄR en bra sak.
* Långa program funkar inte bra. Bättre med korta klipp, som vart och ett kan delas, kommenteras och utgöra sin lilla del av berättandet. Undantag finns möjligtvis för tunga, traditionella program – men det är en annan sak.
* Det finns tusen andra saker att säga om innehållet. Tex vikten av att fånga upp snackisarna och låta vanligt folk synas. Och det behöver inte vara minutaktuellt för att få genomslag när det är video.
* Ta det inte på så stort allvar. Have fun.
* Pengarna då? Smarta annonslösningar såklart. Precis som med allt annat på nätet. Och en vanlig pre-roll är inte smart…

Björn Wiman på Expressen jobbar på att skapa en bloggbävning för Dawit Isaak. Till sin hjälp tar han Twitter och Bloggy. Bara ett par dagar senare nås vi av nyheten att Dawit förts till sjukhus. Något som kanske hjälpt till att uppbåda nytt engagemang kring hans situation.

DN har länge setts som bakåtsträvande när det gäller nätet. Men på senare tid har de visat prov på utveckling och tendenser att faktiskt hänga med. Som i den här texten där det länkas friskt till externa sajter som exempelvis Wikipedia. Dessutom ser deras Redesign mycket lovande ut.
I veckan har de dessutom lanserat en ny medieblogg. Det är Jonas Leijonhufvud som ska bevaka vad som händer i Medievärlden och blogga om det. Ett försök att ta över stafettpinnen efter Martin Jönsson kanske? Kritiska röster har redan höjts, med all rätt kanske… Svenskan svarar med att lansera egna kandidaten Hanna Dunér.

Och apropå bloggar så var det ju i måndag utdelning av Aftonbladets Stora Bloggpris. Sofia var nominerad med bloggen the real mymlan men nådde inte ända fram. Alla vinnarna finns här. Fem av sju var kvinnor, något som flera har uppmärksammat. Mest intressant var kanske ändå utdelningen av Aftonbladets hederspris. Det var fantastiskt att höra Kalle Jungkvist och Jan Helin stå på scenen och konstatera att det finns saker som bloggarna uppenbarligen är bättre på än mediehusen och journalisterna. Att vinnaren blev stoppaFRAlagen.nu känns helt rätt och hela galan var på riktigt en manifestation för bloggen och bloggarna. Det var fantastiskt att få vara där och inse att bloggarna är en kraft att räkna med, på riktigt.
En parentes men klantigt av Aftonbladet är detta som hans Kullin snappat upp, att vinnaren i kategorin sport och fritid (Marcus Birro) avslöjades redan vid lunchtid.

Vad gäller bloggare och gammelmedia, så har Thord Daniel Hedengren skrivit om lokala bloggnätverk, en post som sätter fingret på flera viktiga saker, som exempelvis behovet både hos annonsörer och läsare av lokalt annonsmaterial.

Twingly tänker ta Tyskland. I veckan avslöjades att de skrivit avtal med Bild Zeitung, en av Europas största tidningar.

I onsdags var det så dags för veckans, månadens och för en del kanske årets stora Mediaevent i Sverige, i och med Chris Andersons besök i Malmö och Media Evolution. Det kunde naturligtvis följas via Bambuser och även ses i efterhand på sajten. Mingelbilder här.
Chris talade om sin kommande bok Free och det faktum att digitalt innehåll är och bör vara gratis, och att intäkter måste tas in på annat håll. Har man följt Chris Anderson var det inget särskilt nytt eller revolutionerande som kom fram, mer spännande var då panelen, där tretton personer med olika infallsvinklar fick ställa frågor till Anderson. Det var ett par saker han hade svårt att förstå och svara på, nämligen frågan om vad som är kvalitetsjournalistik, och så frågan om upphovsrätt och copyright för det innehåll som sänds i Public Service. marknadsliberal ut i fingerspetsarna är han, och det är knappast något som svenska journalister är benägna att ta till sig.

Läs Andreas Ekströms utmärkta artikel i Sydsvenskan.
Det är självklart också många som bloggat om eventet, bland andra:
Mikael Zackrisson som skrev en förhands och ställde frågan “Tänk om det inte finns några digitala affärsmodeller?”, här är Zackrissons bidrag i bloggstafetten inför Andersons besök.
Whats Next gjorde en intervju med Anderson – spana in den!
Mattias på Sydsvenskan skriver i Redesignbloggen om evangeliet enligt Chris.
Thord Daniel Hedengren tar upp frågan om Public Service och att hitta innehåll på YouTube.
Pelle Sten på SvD skriver en mycket bra sammanfattning med rubriken “Du värderar inte Google mindre för att den är gratis.”
En av deltagarna i panelen, Ted Valentin, skriver kort och lägger ut Bambusersändningen. Liksom paneldeltagaren Måns Adler från Bambuser.

En av deltagarna i panelen som lagt ut texten lite mer är Rasmus på Copyriot. Han lyckades också kläcka en metafor som imponerade på Anderson och som tydligt beskriver skillnaden mellan hur de unga ser på fildelning och nätinnehåll jämfört med sina föräldrar. Han menar att vi vuxna tycker att exempelvis musik på nätet är gratis eftersom vi hela tiden ser en fiktiv prislapp på musiken som gör att det känns gratis när vi laddar hem eller lyssnar på en gratisstream, medan de unga som alltid haft tillgång till nätet inte ser någon prislapp och varför begreppet “gratis” blir väldigt abstrakt eller direkt självklart för dem.
Anton Johansson har bloggat på Twinglybloggen.
Daniel på Mindpark skriver med fråeställningen om
Vogue är framtiden för papperstidningen, utifrån Chris Andersons exempel på Vogue som en tidning som tilhandahåller en attraktiv miljö för annonsörerna.
Och slutligen: Oscar Swartz skriver om hur Pirate Bay möter Chris Anderson.

Och från Chris Anderson och Media Evolution känns steget naturligt att gå in på nästnästa veckas rättegång mot The Pirate Bay. Den som TPB själva vill ska sändas live via Bambuser.
David Hylander har samlat länkar till en del läsvärda texter inför rättegången här.
Och Sydsvenskans innovativa grepp att dela ut sin upphovsrättsspecial på TPB flera dagar innan publiceringen i papperstidningen. Något som rönt en hel del uppmärksamhet.
Anders Mildner är alltid obligatorisk läsning. Här hittar du övriga artiklar i ämnet.

Greppet att dela ut materialet via TPB har fått Jardenberg att fundera över om hela rättegången mot Piraterna är obsolet:

För å tredje sidan har vi
Sydsvenskan som har publicerat material på TPB. Material som är skyddat enligt TF/YGL och som det rimligtvis borde vara grundlagsvidrigt att hindra Sydsvenskan från att sprida. Sydsvenskans ansvarige utgivare, Daniel Sandström, borde ha ett och annat att säga om alla försök att stänga ner hans distributionskanal.

Om inte Daniel är beredd att driva frågan så är jag ganska säker på att det finns andra där ute, med utgivningsbevis och grundlagsskydd, som är sugna på att ta fajten för det fria ordets rätt till distribution.

Det ska bli spännande att följa upp reaktionerna på det. Och diskussionen i sin helhet kring rättegången, kring fildelning och upphovsrätt och annat, som Fredrik Wass så vist påpekar är flera olika diskussioner. Å ena sidan den om fildelningens tekniska grunder, å andra sidan den om kommersiell upphovsrätt och å tredje sidan den ideella upphovsrätten. Begreppen blandas lätt ihop. Relaterat är denna notis om att HD nu ska pröva upphovsrätten för en skärmdump.

Och den tekniska utvecklingen och medieföretagens vilja att använda sig av ny teknik orsakar onekligen nya saker att ta ställning till, som den om tevelicensen.

SVT har valt att lägga ut brevväxlingen mellan Janne Josefsson och Åsa Linderborg angående den senares vägran att vara med i Josefssons Debatt och rejäla sågning av programmet.

Samtidigt i Danmark. Danskarna som överlag setts som mer liberala än svenskarna har tidigare överraskat genom att inte tillåta länkar till nyhetssajter, väljer verkligen fel väg när de nu spärrar åtkomsten till The Pirate Bay. En utveckling vi hoppas slippa i Sverige.

Medievärldens Axel Andén är på besök i de Storbrittannien. En resa man kan följa här. Men naturligtvis också läsa om på Medievärldens egna sajt.

På torsdag hålls Daytona Sessions, och då ska också utmärkelsen Årets Medieblogg delas ut. SSBD är nominerade, och har du inte röstat än så gå in här och gör det.

Avslutningsvis, en underbar video från 1981 om möjligheten att läsa tidningen på datorn:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


19
Jan 09

Veckan som gick – vecka 3

Internet sover aldrig. Också denna vecka har varit rafflande både i bloggvärlden och i den traditionella nyhetsrapporteringen.

I början av veckan gick Liza Marklund ut och bemötte kritiken kring Gömda. Något som fick Newsmills sajt att lägga av under ett par timmar. Och i slutet av den intervjuades hon av TV4.
Däremellan har drevet debatterats flitigt både i gammelmedia och bland bloggarna.
Fredrik Wass Johanna Ögren har sammanfattat debatten som hölls av Magasinet Neo i onsdags. Den kan också ses via Bambuser här.
Anna Serner som deltog i debatten har bloggat om det här.

Vi lägger oss inte i sakfrågan, däremot är fenomenet intressant och det talas om en Lizamarklundbloggbävning. Sofia har uttalat sig lite kort i den här artikeln i SvD där också Veckans Affärers Pontus Schultz (som här har skrivit en mycket bra text om det hela) har en del att säga:

–Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.
Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:
–Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

DN tar upp saken på ledarplats idag:

Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.

Ty yrkesmännen har samma journalistiska instinkter och professionella värderingar på olika redaktioner. Det ska därför mycket till för att avstå från en uppseendeväckande historia, typ Knutby, eller för att väcka liv i en redan berättad historia, typ Liza Marklunds “Gömda”.
Eftersom det här är fråga om yrkesgrepp som är rätt självklara på en redaktion motiverar eller resonerar man inte särskilt kring besluten – “man bara gör så”.
Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.
En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.

I morgon måndag håller Publicistklubben debatt om Gömdaskandalen och bland andra författaren Monica Antonsson medverkar.

Det ska bli spännande att se vad resultatet blir av den totala omorganisation som pågår bland mediearbetsgivarna. Att enas kan vara ett sätt att med gemensamma krafter ta tag i framtidsfrågorna och samtidigt fortsätta jobba för de käpphästar som alltid varit och också i fortsättningen bör vara tryck och yttrandefrihet, meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Tidningsdöden fortsätter att skörda offer på andra sidan Atlanten. Den här gången är det Seattle Post-Intelligencers som kommer att lägga ner åtminstone papperstidningen om två månader ifall man inte hittar en ny ägare som vill ta sig an det sjunkande skeppet.
I Sverige ser vi inte döden på samma sätt, däremot kommer rapporter om nedskärningar i de allt hårdare tiderna.
Jeff Jarvis har skrivit en lång analys om vad som händer med alla arbetstillfällen som går förlorade när tidningarna blöder. I korthet handlar det om att tidningsdöden inte behöver drabba journalistiken eller de enskilda journalisterna:

But I am confident that journalism as an activity will not disappear, that there will be a market demand for it, that there are many new ways to fulfill the task (and debate about how it is done). But – bottom line – journalism and journalists will not disappear unless they insist on defining themselves as an industry that operates in just one way, still making things (no longer bigger than beer). The key to survival is reinventing what we do.

Samme Jarvis har skrivit om LA Times som idag kan betala alla anställdas löner med intäkterna från nätet. Hallelujahmoment:

Note well this moment in the history – and I do mean history – of newspapers: the editor of the Los Angeles Times, Russ Stanton, said the paper’s online advertising revenue is now sufficient to cover the Times’s entire editorial payroll, print and online. “Given where we were five years ago, I don’t think anyone thought that would ever happen,” he said in email. “But that day is here.” The same day has arrived for at least one more major US newspaper. What this tells me is that we are on the cusp of the moment when online revenue could sustain a substantial digital journalistic enterprise without the onerous cost of printing and distribution. Hallelujah.

Det finns de som satsar, som Leif Pagrotsky som går in som delägare i nya sajten nyhetsverket.se.
Det är en nyhetssajt helt baserad på medborgarjournalistik. Ett bra initiativ men ändå tveksamt. Det nätverk och de kopplingar som idag görs naturligt i bloggvärlden och gammelmedia med newsmill som något mellanting fungerar och jag tror det är svårt att få publiken att samlas kring en sajt med ett trots allt mindre urval av de nyheter som medborgarna väljer att publicera. Det lär väl visa sig. Fria tidningar har redan en nättidning tidning (tydligen är det så att materialet först går till papperet och sen till webben, om jag inte helt missförstått) enligt samma koncept, Läsarnas Fria, och sajten är bedrövligt uppdaterad, knappast något man väljer att återvända till för att få de bästa eller senaste nyheterna.

I förra veckan nämnde vi Aftonbladets nya tjänst Bums, som hade vansinniga användarvillkor. Något som nu är ändrat.

Fredrik Wackå har snappat upp och sammanfattat Steve Rubels argument för varför text kommer att vara störst på webben också framöver, trots hajpen kring rörlig bild:

* Text går att scanna
* Text är lättare att sökoptimera
* Text går snabbare att läsa på jobbet
* Text är lättare att anpassa till allt fler mobila enheter
* Text är överhuvudtaget lättare att distribuera — “Nothing flies lies text”

Vi brukar ju dissa e-papperet, men nu gör USA Today sin tidning tillgänglig via e-papper för 12 dollar i månaden. Allt ska testas, och alla sätt är bra utom de dåliga. Även om inte e-papperet kommer att slå igenom stort så finns det säkert ett gäng användare som uppskattar det och kan man göra tidningen tillgänglig och behålla prenumeranter genom att erbjuda dem e-papper – varför inte? Sofia nämnde ett annat användningsområde för e-papper i en post tidigare i veckan.
En text som i övrigt handlade om att göra i första hand nättidning i andra hand papper. Ett tänk som Internetworld tänker jobba enligt från och med nu. Bisonblog har kommenterat här.
Fredrik Wass har också skrivit en läsvärd artikel i Internetworld om länkekonomi. Den beskriver bland annat hur bloggar rankas utifrån antalet andra bloggar som länkar, och hur länkkulturerna ser ut i olika delar av bloggvärlden.

Mindpark berättar om sajten Familjenytt, en sajt med syfte att samla alla famljenyheter och annonser på ett och samma ställe. Ett projekt som nu tas över av dn.se. Allt för att hitta nya sätt att locka och behålla läsarna, och vad gäller Familjenytt – dra in annonspengar. Ett annat nyingånget äktenskap är det mellan hittarecept.se och hd.se.

Twitterfebern fortsätter, även om det inte varit riktigt lika diskuterat under den gångna veckan som den förra.
Däremot har svenska Bloggy hajpats en del, och vi önskar Jonas lycka till med ambitionen att göra Bloggy till den självklara mikrobloggtjänsten för svenskarna.
Ola på hd.se har skrivit en fin liten skildring av den funktion som mikrobloggen fyller rent socialt.
Ola beskriver utifrån Jaiku, som i veckan chockades av beskedet att ägaren Google tar sin hand ifrån tjänsten och lägger ut den som Open Source. Något som diskuteratsflera håll i sfären.

Apropå Open Source har Andy Dickinson skrivit om att prinföretag måste gå över till open source-lösningar. Spännande läsning som inleds som följer:

The second of my new year convictions is Print organisations will need to open source some or all of their content management system if they want to stick with corporate templates.
Why? Because it hampers attempts to upskill journalists and softens the brands that are supposed to be so valuable.

Framtidsbloggen har skrivit en liten betraktelse om framtidens tevetittande utifrån The Long Tail-principen:

Denna trend som innebär att en ökad mängd nischat material får en allt större del av konsumenternas uppmärksamhet är naturligtvis besvärlig för massmedier. Om man exempelvis tittar på de fem största tv-kanalerna (SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal5) så kan man se att deras dominans snart är ett minne blott. Dessa “Big 5? svarade för så lite som tio år sedan för över 90 procent av tittartiden. Siffran är nu nere på 66,6 procent, dvs en tredjedel av all tv-tid läggs på någon av alla de otala andra tv-kanaler vi numera har.

Alltid briljante Anders Mildner har funderat över det här med heminredning i tider när all kultur som än så länge tar plats i hemmen i form av böcker, skivor och filmbibliotek kommer att rymmas på en liten hårddisk eller finnas på en server någon helt annanstans. Vågar man nämna att vi snart också kommer att slippa kassarna i hallen som ska till pappersinsamlingen…?

Bättre sent än aldrig, nu finns Medievärldens årssammanfattning som fanns med i sista printutgåvan före jul också att läsa på nätet. Sofia är en av de nio medieprofiler som fått svara på frågan om vad som var viktigast under fjolåret.

En intressant och välkommen diskussion om intäkter på nätet har i veckan seglat upp i två chefredaktörsbloggar.
Det är dels Thomas Mattsson på Expressen som bland annat skriver:

Och den som tror att lösningen är att undanhålla sajterna material från papperseditionerna slåss nog också mot sin egen okunskap, snarare än värnar om intäkterna. Den som besöker en tidningssajt anser sig rimligen vara lika viktig som läsare och tittare, som den som köper en tidning eller besöker den mobila portalen. Det är ju en ganska naturlig reaktion, eftersom det är samma varumärke och avsändare som står bakom innehållet. Att då medvetet avstå från att på nätet publicera innehåll som konsumenten till ta del av, och som man kanske vet finns i andra distributionsformer, är ju att peka ett ganska långt finger rätt upp i ansiktet på den publiken.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Sören Karlsson, chefredaktör för hd.se skriver som kommentar till Mattsson:

Men journalistik är inte gratis och här ligger mediabranschens största utmaning just nu: att orka och våga affärsutveckla digitalt så att bra journalistik kan finansieras även i framtiden.
Och lösningen är inte heller att göra sajterna sämre än nödvändigt genom att vägra lägga ut material på nätet. För det första finns det ingen korrelation mellan höga upplagesiffror och dåliga webbsajter, för det andra gör man nätanvändarna – framtidens kunder – förbannade.

Därmed kan vi kanske en gång för alla enas om att “läs mer i papperstidningen” är en text vi ska slippa se på svenska mediesajter från och med nu?

Joakim Jardenberg har kommenterat herrarna Karlsson och Mattsson som följer:

Men alltså. Jag tycker det är otroligt bra att chefredaktörerna resonerar och reflekterar. De här två smartskallarna har dessutom kommit längre än någon annan när det gäller att konstatera vi inte kommer kunna ta betalt av nätläsaren. Men ändå. Det är ju gräsligt vad man lutar sig mot att journalistiken kostar.
Tror ni att Googles serverfarmar är gratis? Tror ni att deras programmerare jobbar utan lön (förutom de fria målterna;)? Tror ni att deras affärsutvecklare innoverar bara för att de tycker det är kul. Självklart inte.

Självklart kostar journalistik. Precis som att papper och tryckpressar och tekniska lösningar kostar. Självklart måste vi hitta affärsmodeller som fungerar på nätet. Att de modellerna inte är sådana som ger säkra intäkter motsvarande abonnemangsdito har väl alla förstått vid det här laget?

Under veckan har också alla nominerade till Aftonbladets Stora Bloggpris presenterats.
En av de nominerade i kategorin vardag är SSBD:s Sofia, med privata bloggen The Real Mymlan. Riktigt kul!
Olle Lidbom aka Vassa Eggen är nominerad i kategorin Kultur och Nöje.
I kategorin Sport och Fritid är hela fyra mediehusbloggar nominerade.
I kategorin Prylar & Teknik finner vi både Beta Alfa och Lilla Gumman, två bloggar vi gillar.
Omröstningen inleds i morgon och prisutdelning blir det på Nalen den 2 februari.

Igår beskrev SSBD hur rapporteringen fungerade vid branden i Parken i Malmö.
En betydligt större händelse som fick en omfattande bevakning genom de sociala medierna var flygkraschen i Hudson River. Hans Kullin har skrivit en bra sammanfattning.
Mashable skriver.

Veckan som kommer ska vi försöka hålla ögonen på 24hourbusinesscamp, där Sveriges ledande webbentreprenörer ska slå världen med häpnad. Vi håller tummarna och önskar alla deltagare lycka till!


11
Jan 09

Veckan som gick – vecka 2

Ett av nyckelorden denna vecka är Twitter. Det råder någon form av Twitter-feber i bloggosfären och vi noterar att antalet svenska användare ökar i rasande fart, inte minst genom alla nya followers vi själv fått.
Riktigt hur eller varför denna feber uppstod just nu är svårt att säga, men klart är att Ledarbloggens steg ut i twittersfären fått stort genomslag. Det har skrivits mängder om Twitter på svenska bloggar, rekommenderad läsning är denna Twitterskola för journalister som Mark Comerford satt ihop.

Läsvärd är också den alldeles nya bloggen Twitter på svenska . Allt man behöver veta om Twitter och hur det fungerar. Där skapas bland annat en lista över svenska Twitteranvändare.
Medievärlden har talat med fyra tidningsredaktioner om deras Twitteranvändande.

Ett annat nyckelord denna vecka har varit Gaza. Mashable bjuder på en liten verktygslåda för den som vill följa händelserna via de sociala medierna.
Annars kan konstateras att konflikten engagerar bloggosfären och PM Nilsson på Newsmill tror att den bästa bevakningen finns just på Newsmill:

Under Quick-debatten och bil-krisen var tendensen tydlig, men i publiceringsfloden runt Gaza tycker jag nog att den subjektiva och kunniga utgångspunkten för skribenterna på Newsmill sammantaget skapar en intressantare och mer kvalificerad rapportering än den traditionella journalistiken. Därtill förädlas artiklarna av kommentarer som tillför en mängd fakta och åsikter och som fördjupar debatten ytterligare.

På just Newsmill skriver Ulf Nilsson om hur bloggar aldrig kan ersätta den riktige korrespondenten. Han har sina poänger, som handlar lika mycket om att den duktige reportern med vas penna, hjärta och engagemang som lyckas bygga relationer med både intervjuobjekt och läsare faktiskt kommer att behövas också i framtiden.

Thomas Mattsson på Expressen har bloggat en del om Gaza, och diskussionen om bildvalet från konflikten är intressant att läsa.

Gaza är för övrigt en fråga som givetvis inte diskuteras enbart i Sverige.

Relaterat är detta, Kullin skriver om Lennart Eriksson som fick sparken på grund av sitt bloggande. Också Nikke kommenterar utifrån anonymitetsperspektivet. Också Opassande skriver, och postningen innehåller intressanta länkar också om andra ämnen.
Samtidigt klandras Resumé av PON för artikeln som ledde till att Axel Bringeus fick sparken. Då skrev Niclas att “Det här är bara ett exempel, det kommer att komma fler.” Sofia reflekterade här.

En inte lika het potatis är påståendet att TU:s nya logga är ett plagiat. Vi frågar oss snarare varför LUF överhuvudtaget vill förknippas med den nya TU-loggan som på alla sätt är fantastiskt gräslig.

Som sig bör vid ett årsskifte talas det mycket om året som gått men självklart också om framtiden.
Mikael Zachrisson på Veckans affärer har skrivit en spännande postning om nätet 2009;

# Filtrering blir viktigare än någonsin. När alla pratar med alla online blir det ännu viktigare att det finns verktyg som hjälper oss hitta det som är relevant för just oss. Har jag till exempel kommenterat en artikel på en nyhetssajt vill jag självklart ta del av kommentarerna på mitt inlägg. Under 2009 kommer fler inse att detta är viktigt och vi kommer få se fler tjänster för detta, kanske fristående, kanske som påbyggnad på de befintliga mediesajterna och communitierna.
# Minst en stor svensk tidning lägger ned sin papperupplaga och övergår till att enbart finnas på nätet.
# Internetannonseringen minskar kanske inte 2009, men tillväxten stannar i alla fall upp rejält. Det blir ett jobbigt år för många nätmediehus. Flera tvingas till besparingar och omprioriteringar. Lågkonjunkturen tvingar mediejättar och företag att fokusera sina nätsatsningar, att profilera sig ännu hårdare.

Daniel Sandström på Sydsvenskan bloggar om sina visioner för 2009.
Roy Greenslade spår svåra motgångar i tidningsindustrin. Han tar också upp problemen som många har med att göra rätt på nätet:

Meanwhile, and here is the rub, necessary online innovation is being stifled. There is a lack of genuine inventiveness about how to forge a new form of journalism, because companies are too focused on dealing with commerce. Many regional and local paper websites are so clunky that they cannot hope to gain new audiences, let alone retain the current ones. Staff required to “service” print and web on a 24-hour basis are not given the time and space to experiment and there is precious little encouragement from managers who are interested only in bottom lines.
Similarly, many national paper websites are chasing ratings rather than innovating – in the long term, building trust and credibility is far more important. The importance of online journalism cannot be stressed too often. It is foolish to call it the future because the future is now.

Jason Kintzler har skrivit om fyra ingredienser för tidningarnas överlevnad, utifrån följande tes:

I don’t think newspaper is going to completely “die” anytime soon. However, I think poorly managed newspapers will. Adapting to change is something every industry will encounter at some point. Farmers did it in the 80s. Some adapted to change, others just asked for government handouts. Sound familiar? News is not going away. The “internet” didn’t kill newspapers either. So, what’s hurting them? It’s those news-savvy companies with better business models and insight into the social web that are beating them to the punch.

Joakim Jardenberg har skrivit om ämnet på Mindpark och presenterar en rapport som visar att tidningarnas upplagetapp inleddes redan innan internet slog igenom. Internet är alltså inte boven, däremot kan internet kanske vara lösningen.
Annat intressant från Mindpark är dessa siffror som visar att internet blivit allt viktigare som nyhetskälla i USA.

En person som vi ofta nämner och som är en New Mediagury är Jeff Jarvis. Här en lång men väldigt läsvärd postning som riktar hård kritik mot Jarvis, skriven av Ron Rosenbaum. Tipstack till Andreas Ekström.
En annan läsvärd postning från samma tidskrift, Slate.com, är denna om “How the newspapers tried to invent the web – but failed.”

Nätet är ett sätt. NYT provar ett annat att ta sig ur krisen. Annonser på ettan.

Veckans “mustread” för alla som är intresserade av transparens och utvecklingen i sociala medier är Nikke Lindqvists “Att försvara sina sökresultat i sociala medier.” Det är en fantastisk genomarbetad text om företaget Hewal som nyligen lyckats göra bort sig Big Time och förvärrat skadan genom att inte förstå kraften i den sociala medierna.

Sören Karlsson på hd.se bloggar flitigt, han har skrivit en utmärkt postning om kommentarer och moderering av desamma. Vi rekommenderar inte minst läsningen i kommentarsfältet till postningen.
Vi gratulerar också hd.se till credden de fått av Internetworld.

Det nya året innebär också att en del nya lagar trätt i kraft. Så som FRA-lagen. Piratpartiets Christian Engström har skrivit en utförlig postning om dess konsekvenser för meddelarfriheten.

Den gångna veckan presenterades nya Aftonbladet.se. Sajten känns igen, men har blivit mer centrerad och kräver mindre scrollning. Dessutom finns topplistor, bland annat kan man se vilka artiklar som är mest bloggade. I Redesignbloggen har man tagit emot ris och ros. Plus i kanten för detta inlägg av Kalle Ljungkvist som svarar på frågor och kommentarer om annonserna på sajten. (som blivit väldigt mycket dyrare) Plus också för att det puffades för bloggen i topp på ettan samma dag som sajten släpptes. Däremot känns det som om engagemanget dog dag två…
Här har medievärlden intervjuat Kalle om den nya sajten.
Dagens Media valde att istället intervjua Expressens Thomas Mattsson om Aftonbladets redesign.
Här skriver Martin Edenström en lista på de förändringar som gjorts.

Aftonbladet har inte bara gjort en redesign, de har också lanserat sin nya tjänst Bums. Någon form av Flickr-kopia, som orsakade ett mindre ramaskri när villkoren för tjänsten synades. Villkoren innebar i korthet att bilderna för all framtid uppläts åt Aftonbladet för publicering. Men efter det lilla upproret reviderades villkoren. Joakim Jardenberg har skrivit en utförlig postning.
Här skriver Gustav Holmström om varför tjänsten inte kommer att slå.

Kanske relaterad är denna postning med tips på hur journalister kan använda sig av CC-licenser.

En annan nylansering i veckan är Dagens Medias DIG. Hans Kullin recenserar på Media Culpa.
Samtidigt lanseras förre chefredaktören Rolf van der Brinks blogg som en del av Dagens Media. Hans ambition är tydligen att bli den främsta bloggen i Sverige om medier och marknadsföring. Vi har dock våra tvivel om att han kommer att bli den nye Martin Jönsson.

Daytona har instiftat ett bloggpris, kallat YABA (yet another blog award). SSBD är nominerade och omröstningen inleds måndag den 12 januari.
En annan tävling i antågande är denna om årets redaktör som Journalisten kör. Nomineringstiden går ut den 19 februari.

Så till en annan riktigt het potatis denna vecka, nämligen historien om Mia, boken Gömda och Liza Marklund. Onekligen har Kjellberg rätt i att det är ett utmärkt exempel på när granskarna granskas, och medierna inte lyckas ta makten över ordet då bloggarna bestämmer sig för att ta reda på hur saker ligger till. Annars är Paul Ronges postningar de som fått störst uppmärksamhet.
Vi rekommenderar dem som ännu inte läst att läsa Isobel Hadley-Kamptzs text i Expressen.
Mats Weman har också skrivit bra på temat “Glappet mellan gammelmedia och verkligheten
För själva sakfrågan finns bra läsning hos Newsmill, den färskaste texten är skriven så sent som idag av Ramona Fransson.
Oline Stig har recenserat den omtalade boken här.
Och på onsdag hålls ett lunchseminarium med bland andra författaren själv Monica Antonsson,TU:s Anna Serner och Aftonbladets Lena Mellin.
Den 19/1 håller Publicistklubben debatt där bland andra Jan Helin och Leo Lagercrantz medverkar. Vi hoppas att den Bambusas i samma anda som PK sände sina debatter under hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


6
Dec 08

Det brinner i knutarna

När vi startade den här bloggen för dryga nio månader sedan liknade vi det som händer i medielandskapet vid ett jordskred.

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]