Posts Tagged: Guillou


15
Mar 09

Veckan som gick – vecka 11

Det är mycket nu.
Förra veckan blev det ingen veckosammanfattning, så denna vecka väljer jag att skriva kort hellre än inte alls.
Det kanske till och med är bättre, lättare att läsa och få överblick?

I måndags var tanken att Medievärlden skulle släppa sin nya sajt. De stötte dock på en del bekymmer och istället skrevs nyheterna i bloggen. En alldeles utmärkt lösning som fungerar så bra just på grund av transparensen. När man som läsare blir ständigt uppdaterad om hur och varför står man ut med ganska lång nertid.
Hur som helst – på tisdagen var det äntligen dags, och Medievärldens nya sajt talar bäst för sig själv, även om de har haft fortsatt strul med servrar och legat nere under längre stunder.
Jag älskar gränslösheten, lekfullheten och viljan att verkligen testa allt som testas kan. Det är nu det börjar!

I veckan har också DN På stan bytt utseende. Spana in här.

I dessa redesigntider är det också läge att ta en titt på de mobila sajterna och tjänsterna. Aftonbladets mobilsajt har tredubblat trafiken det senaste året.

Bloggar kan användas till mycket. Svenskan använder Ledarbloggen till att söka efter sommarvikarier till ledarredaktionen. Ett bra grepp gissar jag, då de flesta intressanta kandidaterna till jobbet antagligen läser den bloggen.

När vissa utvecklas och provar nya idéer tar andra jättekliv tillbaks. Helsingborgs Dagblads webbredaktör Sandra Jacob kommenterar här. Det verkar som om Paul Ronge gillar Dagens Medias nya grepp, enligt den här i övrigt mycket intressanta bloggposten om de numera ganska tråkiga motsättningarna mellan bloggvärlden och de etablerade medierna.

Så veckans snackisar, jag börjar med bomben som släpptes i torsdags, den att ägarna drar sig ur Mindpark.

Det känns tråkigt, mycket tråkigt. Jag tvivlar inte ett dugg på att Jocke med medarbetare kommer att hitta andra vägar att jobba med det de är bäst på – utveckling, idékläckande och genomförande av spännande idéer. Men det är tråkigt att inte mediehusen verkar se sitt eget bästa, att de inte tar vara på en sådan tillgång som de har i Mindpark.
Mindpark som är en porsche där Stampens motsvarighet MktMedia är en långtradare.
Tydligt inte minst efter Bosse Svenssons senaste artikel i Medievärlden. Som utlöst diskussioner både på Bloggy och Jaiku.

Andra som kommenterar nyheten om Mindpark är tdh.se, Jonas Lejon, Svenåke Boström och Rolf van der Brink. Dagens Media, Medievärlden och Medievärlden igen.
Här ett kort klipp där Jardenberg berättar vad som händer härnäst.
Och kanske lite ironiskt – här är bloggposten på Mindpark, lägesrapport från 2008, som publicerades strax innan beskedet att Mindpark kanske kommer att läggas ner.

Helins twittrande har jag redan skrivit om, och han har fått lovord från många andra.
Så i fredags kom det plötsligt kritik från ett märkligt och oväntat håll.
Jag skulle inte varit förvånad om den kommit från Jan Guillou eller Siewert Öholm, men nu kommer den från PR-konsulten Brit Stakston på JMW kommunikation som är känd för att ligga i framkant när det gäller transparens och sociala medier.

Jag förstår ärligt talat inte kritiken.
Om det är som Stakston skriver, att hon möter människor som fullt allvar tror att Helin plötsligt inte kan göra publicistiska beslut utan att tala med läsarna på Twitter, så är det inte Helins tvittrande det är fel på, utan kunskapen hos de personer Stakston möter.
Den kunskapsluckan avhjälper man inte genom att kritisera Helin i en branschtidning på ett sätt som ger nya argument åt dem som redan är rädda så det räcker för “allt det nya”.

Jag tycker att man bör uppmuntra initiativ och uppmuntra dem som vågar testa, precis så som Helin nu gjort, och fortsätta förklara, utbilda och leva sociala medier så att andra kan förstå, istället för att öka på den skeptiscism som är utbredd så det räcker.
SJälvklart bör man kunna diskutera och inte odelat hylla all transparens, som JMW:s Björn Mellstrand skriver ikväll. Men jag står fast vid att just Helins twittrande inte hör till den sortens transparens som är skadlig för någon.

På Twitter var det många som inte alls förstod Stakstons kritik och hennes försök till förklaring gör i varje fall inte mig klokare.

Själv tycker jag mig ha sett något som jag kallar “Helineffekten” på Twitter under veckan, många äro de mediamänniskor och andra som plötsligt skaffat Twitter-konto sedan de blivit nyfikna på just Helins “Etik i natten”. Bland dem som börjat twittra på allvar finns hela Newsmillredaktionen, PM, Leo och Karin.

En annan frukt, och en betydligt viktigare sådan, av Helins twittrande är det samarbete i kampen för Dawit Isaaks frigivande som nu inleds mellan de stora tidningarna i Sverige. Det började med att han gratulerade Thomas Mattsson till cehfredaktörsskapet på Expressen och samtidigt ställde frågan om de skulle jobba ihop om Dawit Isaak, och bjuda in Svenskan och DN. Fler har hakat på. Om detta har jag skrivit mer här, och det kommer att följas upp till veckan. I morgon är också tanken att nya sajten dawit.se ska se dagens ljus, och samla alla flöden från alla tänkbara källor som skriver om Dawit Isaak. Vill du och din sajt vara med på något sätt? Läs mer här.

Ett annat spännande samarbete som snart ser dagens ljus är det mellan Fokus makthavare.se och Almedalsbloggen. Här hittar du hela pressmeddelandet om samarbetet:

Nyhetsmagasinet Fokus och gänget bakom Almedalsbloggen relanserar i början av maj webbsidan makthavare.se, som blir en modern webbaserad plats för politisk realtidsbevakning, analys och granskning.
Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken.

En del undrar om mikrobloggandet ska slå ut det traditionella bloggandet. Det tror jag inte en sekund, jag tror att de kan komplettera varandra alldeles utmärkt. Och ses som två helt olika saker. Det tror Thord Daniel Hedengren också:

Most tweets are short, uninteresting and unpolished nuggets. Sometimes they are brilliant, but most often they are not. Every little thought that ends up on Twitter is a blog post not written, and since most of the tweets are unpolished nonsense, it really isn’t a loss for traditional blogging.

Diskussionen om kommentarer pågår ständigt och rädslan för att släppa läsarna fria är utbredd. Här en notis om hur JK ställer sig till ett fall där en kvinna känt sig kränkt av vad som stått i kommentarsfältet på Sydsvenskan.se.

Sören skriver om ett forskningsprojekt om läsarmedverkan.

Daniel på Mindpark har skrivit om vikten av utbildning i sociala medier.

Veckans internationella utblickar:

Journalism students “don’t read papers”:

The journalists of the future are rapidly moving away from traditional news services, saying they are impractical compared to new media.
A survey of Australian journalism students found 90 per cent of students do not like reading the newspaper, preferring to source news from commercial television or online media.

Kul är det att följa NRKbeta, här bara ett av deras innovativa projekt, som har att göra med opensource och video på nätet.

Hos What’s Next kan man höra James Cridland från BBC tala om att alla medieföretag måste förstå de sociala medierna.

Time försöker sig på att spå vilka tio tidningar i USA som står näst på tur att lägga ner:

1. The Philadelphia Daily News. The smaller of the two papers owned by Philadelphia Newspapers LLC, which recently filed for bankruptcy. The company says it will make money this year, but with newspaper advertising still falling sharply, the city cannot support two papers, and the Daily News has a daily circulation of only about 100,000. The tabloid has a small staff, most of whom could probably stay on at Philly.com, the Web operation for both of the city dailies.

Hela listan med motiveringar finns här.

Via Vassa Eggen hittar jag den här listan på åtta anledningar att inte försöka ta betalt för innehåll på webben. Läs och begrunda.
(en bättre idé är kanske att göra som google, kartlägga besökare för att skräddarsy annonseringen…)

Chris Andersson, Open source is a company; social media is a country.

Veckans nedskärningar:

Norra Skåne minskar från fem till en (!) fotograf.

Svegfors omorgansierar för att spara pengarSveriges Radio. Som det verkar är det i direktionen/administrationen de största besparingarna ska göra.

Östersundstidningar skär ner tre journalisttjänster.

Veckan som kommer:

SvD.se släpper sin nya sajt.
Rättelse: Nu var jag lite för snabb, sajten ska skjutas ut den 26 mars, alltså nästa vecka, inte innevarande.

Publicistklubben har ikväll debatt om upphovsrätten och vad en urholkad sådan kan få för konsekvenser för journalistiken. Sänds live för den som kan inte vara på plats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


4
Mar 09

Opinionsbildning anno 2009

Vem står för opinionsbildningen i Sverige idag?
Är det massmedia, bloggarna, eller lobbyister och PR-konsulter?

Svaret på den frågan måste nu som förr vara ingen av ovan nämnda, eller kanske snarare alla tillsammans.

Opinionsbildning bygger nämligen på engagemang, och intresse.

Det spelar ingen roll vad en tidning vill skapa opinion om, ifall det skrivs metervis av artiklar i ett ämne, om ämnet och innehållet inte intresserar, engagerar och upprör tillräckligt många läsare.

Det spelar ingen roll hur enträget en klick bloggare driver en fråga om de inte lyckas nå utanför den egna sfären.

Opinionen styrs inte via lobbyister i vems ärende de än må gå, om inte mottagarna av lobbyingen tilltalas av det framlagda budskapet.

Alla som jobbar inom massmedia vet att det finns ämnen som enkelt väcker människors intresse och vilja att engagera sig, skänka pengar och protestera på olika sätt. Det är så pass enkelt att inga PR-konsulter behövs. Barn och djur. Framförallt sjuka barn och misshandlade djur.
Sedan går det alltid att spela på den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Att skandalisera makthavare utifrån ekonomiska argument är mycket tacksamt om man vill att de stora massorna ska reagera.

Och så finns det de där svårare frågorna. De som kräver mer än en bild på ett barn med stora blå ögon för att den enskilde ska lyfta på rumpan och gå ut och vifta med plakat eller skriva under en namninsamling. De som kräver mer information, fakta och bearbetning för att det ska bli tydligt hur det kan drabba enskilda.

Dit hör signalspaningslagen, i folkmun kallad “FRA-lagen”.

En fråga som det skrevs om i ett tidigt skede, mer rapporterande än granskande, det handlade ju om teknik, datorer och elektroniska signaler gudbevars, sådant som är komplicerat att förklara och som skulle krävt många timmars arbete för att till fullo sätta sig in i. Sådant säljer inte lösnummer.

Och här kommer bloggarna in i bilden. Jag säger bloggarna, eftersom det står ganska klart att de PR-konsulter DN skriver om kom in i bilden i ett ganska sent skede av det som kom att bli ett gigantiskt uppror mot riksdag och regering.

Bloggarna som inte släppte ämnet. Sådana som exempelvis Oscar Swartz med gedigen kunskap om ämnet, som rotade och grävde och plockade fram relevant information och hjälpte till att tolka den så att andra förstod. Med god hjälp av andra bloggare som gav sin syn på saken vaknade allt fler ur den Törnrosasömn många svenskar lever i eftersom vi fått lära oss att vi lever i det bästa landet i världen inte minst vad gäller demokratiska värderingar och sådant som har med personlig integritet att göra.

Att försöka bestämma att det var bloggarna, gammelmedia eller PR-konsulter som spelade den viktigaste rollen i FRA-upproret är knappast möjligt. Framförallt är det inte särskilt intressant, för precis som så många bloggare skrivit de senaste dagarna – PR-konsulter eller ej – de skulle aldrig engagerat sig om de inte ansåg att det var en viktig fråga att engagera sig i.

Vad DN gör är att kasta åtminstone en liten sten i ett glashus när de beskriver PR-konsulterna och deras påverkan på bloggarna så att det tolkas som något fult och som om bloggarna vore lättköpta och lättmanipulerade, när faktiskt en väldigt stor mängd av det material som publiceras i svenska tidningar har en PR-byrå som första och ofta enda källa.

Kvällstidningarna kan smälla upp bilder på nyfödda noshörningar men om bilderna inte berör eller känns viktiga för mottagaren kommer heller ingen att engagera sig för den lille noshörningen.

Makten över opinionen ligger inte hos någon enskild person, PR-byrå eller medieföretag, det är det som är det fina i en demokrati med yttrandefrihet. Däremot kan ovan nämnda i samspel skapa opinion i viktiga frågor som är engagerande. Något som både PR-byråer och etablerade medier kan och bör dra nytta av, och lära sig hur man skapar opinion i ett nytt landskap.

Det finns inga garantier för att lyckas, även om man lyfter upp behjärtansvärda frågor på agendan. Ett färskt exempel är Expressens försök att skapa en opinion för Dawit Isaak. De har tagit hjälp av både bloggar och mikrobloggar, de har de fakto gjort allt rätt utifrån det vi idag kan om hur man får med sig bloggvärlden. Men frågan är av någon anledning inte tillräckligt het, kanske fel i tiden, eller helt enkelt inte engagerande. Visst – några bloggare har hakat på och skriver om Dawit, och många skriver på namninsamlingen, men någon bloggbävning blir det inte.

Det kan också ha att göra med konkurrensen från andra frågor som upptagit folk de senaste veckorna, så som rättegången mot TPB och Kronprinsessans förlovning. För att en fråga ska segla upp och få genomslag i folkopinionen krävs inte bara att ämnet är intressant. Det krävs tajming också. FRA-debatten hamnade inte på var mans läppar förrän riksdagsvoteringen närmade sig och det hela kändes verkligt, och folk insåg att den galna lagen faktiskt på allvar skulle röstas igenom.

Men varför allt detta snack om bloggmakt och att pressen inte längre är den tredje statsmakten, om det är som det alltid har varit?

Allt är inte som det alltid har varit. Det beror inte enkom på bloggarna. Det beror på att vi lever i en kommunikationsrevolution, som kommer att ge idag oanade konsekvenser för oss alla. Det som syns idag är det faktum att det finns ny teknik som tillåter människor att publicera vad som helst hur snabbt som helst och göra det tillgängligt för resten av världen med eventuell språkförbistring som enda hinder.
Tidigare krävdes betydligt större ansträngningar för att engagera sig i opinionsbildning. Det kunde vara att skriva ett brev och posta till en tidning och hoppas på publicering på en insändarsida. Det kunde också vara att skriva plakat och ge sig ut och demonstrera. Framförallt var det för bara några år sedan betydligt krångligare att skaffa information och kunskap tillräcklig för att kunna ta ställning i olika frågor.

Man kan säga att allmänheten för några år sedan i mycket högre grad var beroende av mediernas rapportering för att kunna bilda sig en uppfattning. Möjligheterna att kontrollera riktigheten eller att hitta en annan infallsvinkel på det som medierna gjorde gällande var små. Däri ligger den stora skillnaden i dagens medielandskap, och det är det vi menar när vi säger att massmedia inte längre är den tredje statsmakten.

Idag är den kunskap som tidigare krävde ett par besök på biblioteket och hos något myndighetsarkiv, flera telefonsamtal och kanske en resa ofta bara ett knapptryck bort. Och det påverkar självklart opinionsklimatet och sättet vi kommunicerar med varandra.

Bloggarna är en del av det, och bloggarna är – förlåt om jag upprepar mig – inte en homogen rörelse.
Bloggen har helt enkelt blivit det naturliga verktyget för den lilla människan som vill berätta en historia eller uppmärksamma omgivningen på en orättvisa, eller för den delen – visa upp dagens outfit för omvärlden.

Om en bloggare skriver om en fråga som är tillräckligt intressant och engagerande kommer den att få uppmärksamhet och genomslag i olika grad naturligtvis beroende på digniteten.
Precis som att den tidning som skriver om en fråga som inte är tillräckligt intressant och engagerande inte kommer att kunna uppbåda någon opinionsbildning.

Därför är det näst intill skrattretande att se när vissa representanter för den tidigare tredje statsmakten fäktar vilt och med sarkastisk ton nedvärderar den opinionsbildning som kommer från gräsrötterna, från folket.

Den som ljuger kommer att avslöjas, förr eller senare, vare sig lögnaren är en författare, en vanlig simpel bloggare eller en stor dagstidning.

Spännande, eller hur?

Och så en påminnelse om att Babel i SVT2 ikväll handlar om just opinionsbildning i det nya medielandskapet, medverkar gör jag själv, PM Nilsson och Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


14
Oct 08

Skvallervarning!

Innan ni läser det här vill jag bara varna för att det inte är något annat än skvaller, som inte bör tas på allvar.

Det är nämligen skrivet i en blogg, på Internet. Därmed är det inget annat än skvaller, och skall icke tas på allvar. Att jag som skriver är journalist som är medlem i både SJF och PK, att den här bloggen är generös med källhänvisningar och noga med att uppge skillnaderna mellan spekulation och fakta, det spelar ingen roll.

Om jag skrivit exakt samma text i den papperstidning där jag jobbar till vardags, då skulle den däremot inte ha varit skvaller.

Detta enligt den självutnämnde experten på skillnader mellan nya och gamla medier, Jan Guillou.
Under gårdagens debatt i Publicistklubben (om kriminaljournalistik) upprepade han att det som skrivs på nätet är skvaller medan det som skrivs i tidningen inte är det.

Det är vansinnigt synd att Jan Guillou har den inställningen till nätet, då han faktiskt åtnjuter en hel del respekt från inte minst sina yngre kollegor. Kan ingen vänlig själ förbarma sig över honom och ge honom lite undervisning?

Inte för att jag tror att Janne läser den här bloggen, han är knappast intresserad av skvaller, men jag vet att många tycker ett visst mått av skvaller är ganska kul och här är en liten kurs:

Skvaller enligt wiktionary:

idelt prat och spridning av rykten om andras privata och personliga affärer.

Skvaller enligt Svenska Akademiens ordbok:

1) motsv. SKVALLRA, v. 1, om (vid samtal med ngn l. ngra förekommande) prat om varjehanda (mer l. mindre oväsentliga l. ovidkommande) ting (särsk. sådant som gäller andra personers förhållanden) l. om prat som återger rykten l. förtal o. d. (äv. övergående i bet.: rykte, förtal); ofta nedsättande, betecknande pratet ss. minder­värdigt l. onyttigt: tomt prat, pladder ; äv. om skriftlig framställning återgivande sådant prat; förr äv.: ovederhäftigt l. grundlöst tal, nonsens o. d.; i sht förr äv. i mer l. mindre klart indivi­duell anv., om skvallrande (förr äv. prat l. ut­saga utan grund) vid ett visst tillfälle l. med ett visst innehåll (äv. närmande sig bet.: rykte), förr äv. i pl.; äv. i mer l. mindre klart personifieran­de anv.; i vissa fall utan klar avgränsning från

Skvaller kan alltså i korthet sägas vara grundlöst tal och nonsens, gärna av privat karaktär och ofta nedsättande.

Alltså tycker jag ni ska passa er för dessa kolumner, då de endast innehåller skvaller och spridning av rykten. Om ni däremot skulle råka hitta ett gammalt exemplar av den tryckta tidningen blir det något helt annat, riktigt vad vet jag dock inte.

Jag utgår ifrån att Jan Guillou tycker att skrifter så som Vakttornet och Lektyr är kvalitetsläsning, då de är tryckta på papper, medan det som publiceras på dn.se helst ska avfärdas som skvaller.

Jan verkar lite rädd för något, fast jag inte riktigt vet vad. Möjligen när han en rädsla att förlora sin ställning som Mediegury i Sverige. Risken finns att Guillou gör det och snarare blir utskrattad om han fortsätter uppvisa sådana bristande kunskaper om webben och dess innehåll. I annat fall tror jag att han faktiskt har en väldigt stor respekt med sig från väldigt många, och jag läser gärna hans kolumner, både på papper och webb.

Det är absolut så att gammelmedia har en trovärdighet som inte den “samlade webben” kan ha då den är spretig och innehåller lika mycket skit som kvalitet, medan gammelmedierna inte skulle överleva om de inte höll sig till vissa grundläggande krav på faktakoll och liknande.
Men den trovärdigheten blir inte mindre av att tidningarna publicerar sig på internet.

Tvärtom.

Det ger däremot läsare en möjlighet att kommentera, korrigera och ge sin syn på saker, om man är modig nog att släppa in dem. Detta är något som på sikt kommer att höja kvaliteten på journalistiken efter det inte längre går att hårdvinkla utan att någon protesterar och ger en mer nyanserad bild.

Allt som skrivs på nätet är inte sant.
Inte allt som skrivs på papper heller.
Tiden när man kunde hävda att “Det står i tidningen och därför måste det vara sant” är för länge sedan förbi och dagens konsumenter är väl medvetna om det.
Precis som de inte tror allt de läser på webben.

Kunskapen om källkritik är inte ny.
Den fungerar likadant på webben som i verkligheten, med den enda skillnaden att det är lite enklare att forska efter källor på nätet, och därmed är också internetgenerationen betydligt bättre och mer van att faktiskt ta reda på mer än vad som står i tidningen.

Här kan ni se debatten från publicistklubben. Det talas om kriminalitet och skvallerjournalistik, på papper och webb:

Uppdatering: Jan Helin har bloggat om debatten.