Posts Tagged: granskning


18
Apr 11

Veckan som gick – vecka 15

Skolan är en av de heta debattfrågorna i medierna denna vinter och vår. Både DN och Aftonbladet har kört stora granskningar om problemen i skolan.  Aftonbladet drog förra veckan igång Skolraset, en granskning som skulle ske öppet och online, med läsarna som medproducenter och med SSBD-skribenten Emanuel Karlsten som en av de pådrivande. Några andra namnkunniga bloggare reagerade dock mot kvällstidningens metod, bland annat påpekade Brit Stakston att man sade sig vara öppen men ändå verkade ha en färdig tes. Hon menade även att den nya metoden, “realtidsgräv” som tidningen kallade det, verkade vara viktigare än målet, att skapa en bättre skola. Jocke Jardenberg påpekade andra brister i tidningens dialog med läsarna.
Inte blev det bättre när Aftonbladetreporten Natalia Kazmierska skriver ett rätt syrligt inlägg om en Skollyftet, en motreaktion mot mot Skolraset som några engagerade lärare dragit igång.
Efter det följde en rätt intensiv debatt som kanske bäst sammanfattades av Erik Starck:

“Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.”

Och, blott dagen efter Stakstons och Jardenbergs blogginlägg backar Aftonbladet och byter namn på hela granskningen till “Skolgranskning”. Och sedan tystnar det helt bland bloggarna.

Personligen tycker jag ändå det är remarkabelt att ett par tre bloggare kan få Sveriges största kvällstidning att byta namn på ett prestigeprojekt. Historien visar också hur svårt det faktiskt är att förstå och leva efter det här med delaktighet och öppenhet som sociala medier-förespråkare talar om. Jag betvivlar inte att Aftonbladet menade väl med sitt ursprungliga projekt. Men de gamla murvelfasonerna från kvällstidningen går inte ur så enkelt. Är man van vid att sätta agendan, ställa makthavarna mot väggen och driva kampanjer så är man.
Det som kanske intresserade mig mest var att lärarna inte ville vara en del av granskningen utan startade sin egen, för man misstänkte att man ändå inte skulle bli rättvist skildrade av tidningen. De litade helt enkelt inte på tidningen. Tänkvärt.

Även DN:s artikelserie har fått kritik från lärare och bloggare.

Public service har också debatterats i veckan. Kulturministern har frågats ut i konstitutionsutskottet om förhandsgranskningen av public servicebolagens programtjänster. Hon var tydlig med att SR, SVT och UR själva får avgöra vad som ska lämnas in för granskning, förutom helt nya permanenta markburna kanaler. Och bolagen ska fortsätta satsa på nya kanaler, som webb och mobilen. Ingen större förändring, med andra ord. Jag tror dock det handlar om att markera gentemot ps-bolagen, som jag skriver här.

Public service konkurrerande med lokala tidningar har debatterats i Medievärlden. Först ut var  de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Carl-Oskar Bohlin. Ruben Jacobsson och Mats Åmvall, vd respektive chefredaktör på Hälsingetidningar, anser public service snedvrider den lokala konkurrensen. Fler inlägg här och Sveriges Radio svarar här.

Även SVT:s vd Eva Hamilton har debatterat framtidens public service.

Samtidigt faller radiolyssnandet, mycket beroende på Spotify. Som dock försämrar villkoren för gratislyssnarna. Bra tycker många, dåligt anser piratpartiet. Vad jag anser skriver jag här. Doktor Spinn och Jardenberg kommenterar också. Fredrik Strömberg har en lite annorlunda tes.

Facebook hotas av ännu en hittills okänd grundare. Twitter visar sig också ha lite okänt folk som var med och grundade bolaget men som försvann tidigt, men som dock inte kommer kunna kräva några pengar. Facebook är för övrigt på väg in i Kina, enligt källor.

Twitter i riksdagen har blivit ett problem, anser vissa politiker. Jag skulle nog snarare säga att det är den öppenhet som så många vill ha som blir ett problem för de politiker som tror att allt kommer förbli som det varit. Något twitterstopp blir det dock inte, meddelar talmannen.

Twitter har fått lokala trender. Nu kan man se heta ämnen och ord i Sverige, skriver Hans Kullin.

DN släpper två nya nischade appar, den ena för 15 kronor, den andra gratis. Wired släpper sin app gratis nästa månad, försäljningen har gått för dåligt, antyder man själva, men betonar det är ett experiment. Business Week lanserar sin app med en prenumeration på 2,99 dollar i månaden, bra mycket billigare än den tryckta versionen, men inte gratis i alla fall.

Expressen frias för namnpubliceringen av 35-åringen som misstänktes för mordet på Anna Lindh. Samtidigt namnpublicerar man en svensk programledare enbart på grund av han tvingats lämna ett blodprov för narkotikatest, han är inte ens misstänkt. Medierna diskuterade. Expressens chefredaktör skriver inte om detta i sin blogg, däremot om att anmälningar till PO borde få publiceras och diskuteras öppet.

Traditionella tidningar länkar inte så ofta, konstateras i amerikanska Fishbowl NY. Mer hos Reuters.

Greenpeace sätter rekord i antalet kommentarer på Facebook, över 80 000.

Tom Rosenstiel skriver i Washington Post om myterna kring framtidens journalistik, att papperstidningar visst kommer fortsätta vara relevanta. Jag håller inte med om allt han säger, men länkar ändå. Strömberg sätter fingret på ett problem med hans analys.

Amerikanska New Yorker använder sin Facebookssida på ett rätt kreativt sätt: Endast om man går med på att gilla en viss artikel så får man läsa den. Bakvänt, om ni frågar mig.

Nya mediebarometern visar att nätet växer, men även TV och sponsring.

WordPress.com har blivit hackat, vilket dock inte har något att göra med säkerheten i vanliga wordpress-installationer.

Flipboard som låter användar skapa sina egna magasin på Ipad utifrån sina sociala nätverk har tagit in riskkapital och värderas skyhögt.

TV4:s Nyhetsmorgon har diskuterat humor och allvar på Twitter och på Twitter blev folk uppröra över att experterna ville ge olika “krav” på hur Twitter borde användas. Som motreaktion startades hashtaggen #mintwitter som just ska ge alla möjlighet att berätta om sina egna personliga nyttor och erfarenheter med Twitter. Twitter i sitt esse, skulle jag säga.

Lite på samma sätt har Sofia Mirjamsdotter här på SSBD och Annika Beijbom dragit igång #twitterakuten som hjälper nykomlingar på Twitter. Samma kollektiva sätt att jobba, lika decentraliserat, lika ostyrt.

Fler nya projekt:  Micke Kazarnowicz tröttnade på på att TV3 och Rädda Barnen utnyttjade den amerikanska kampanjen It Gets Better (som stödjer HBT-ungdomar) för sin svenska kampanj Det blir bättre. Nu drar han igång en egen variant av Det blir bättre.

Jan Viderén, en av Sveriges flitigaste på att checka in på Gowalla och Foursquare, och Maria Hägglöf startar en blogg om just detta, kort och koncist döpt till Checkain.

Emanuel Karlsten fick avslag på sin motion till Journalistförbundets kongress att som frilansare inte kräva tidbegränsad publicering av artikeln på nätet, när man som frilans säljer jobb till tidningar.

En ny upphovsrättslag har presenterats. Bland annat får arbetsgivarna mer makt på anställda journalister bekostnad. Piratpartiet kritiserar att lagen inte innehåller något nytt.
Jag förstår inte riktigt skillnaden mot den gamla, men Copyriot har läst och förklarar. Farmor Gun kommenterar också.

EU-minister Cecilia Malmström ska “städa upp” datalagringsdirektivet, men exakt vad det innebär vill hon inte säga.

Internetfonden har delat ut pengar till 14 nya projekt.

Den simpla videokameran Flip, ett verktyg som många reportrar borde ha gillat, läggs ned.

SSBD:s egen Jerry Silwer skriver lättsamt om hur man kan bättre på att marknadsföra sig själv, på ett “sexigt självsäkert sätt.”

Lite mer ego: Min kollega på radion, Tove Svenonius, skriver om hur hon som reporter fått ovärderliga tips i sin skolbevakning via Twitter. Läs och inspireras!

Business Insiders redovisning av ungas medieanvändning är också väldigt intressant. Visserligen amerikanska förhållanden, men i alla fall. Fascinerande att ser hur unga multitaskar mycket, vilket Johan Croneman också noterat.

Missa inte heller Fredrik Wass början på berättelsen om hur det var i Afganistan.

Som avslutning: Googles första kortfilm. En hyllning till Charlie Chaplin som skulle fyllt 122 nu i helgen som gick. Kanske är det sånt här som alla nya pengar går till. Bolaget fick hård kritik från investerare för att ha ökat sina utgifter kraftigt under det senaste kvartalet, samtidigt som sökjätten ser ut att gå mot ännu ett misslyckande inom området sociala medier.

/Mikael Zackrisson


18
Apr 10

Veckan som gick – vecka 15

Ännu en vecka till ända, som präglats en hel del av vulkanutbrottet på Island.
Johan Ronnestam har redan bloggat om nyhetsrapporteringen utifrån tanken att traditionella medier är oslagbara vid riktigt stora nyhetshändelser. Men alla håller inte med honom. Personligen så tror jag att vi måste sluta tala i termer av vi och dom, det nya och det gamla. Jag föredrar en mix och tror på samarbete och korsbefruktning.
Kullin tipsar om hur du kan hålla koll på flyget med hjälp av Twitter, och Lars Johansson på HD resonerar kring naturkatastrofer och hur skonade vi ändå är. Med en del historiska tillbakablickar.
Här ett annat tips om koll på flygtrafiken.

Hemma i Sverige har det varit Guldäggsgala, här är hela listan. För mer kuriosa kring utdelningen, spana in Guldäggsbloggen.

I måndags var det debatt på Publicistklubben under rubriken Press under Press. Vågorna har gått höga i debatten kring debatten, om Årsboken och om Pressombudsmannen. Jag följde debatten via Bambuser men fick faktiskt ut mer av Twitterkommentarerna till densamma.
Mikael Zackrisson har skrivit den i mitt tycke bästa texten kring stormen, en verklig aha-upplevelse. Han länkar också till andra bra texter i ämnet.
Relaterat är Martin Ahlquists text i Fokus, Vilken tidningskris? Också Karin Olsson på Expressen har skrivit mycket bra om eländiga medier. Thomas Mattsson kommenterar.
Mattsson som verkar vara helt Bambuserfrälst, och under veckan bland annat intervjuat sin konkurrent Jan Helin.
(Här måste jag få ställa en fråga helt off topic; varför är det så många som säger att de bambusrar, och säger bambusning eller bambusring? Vad är det för fel på bambusar och bambusing?)

Apropå PO så har Staffan Dopping skrivit en debattartikel där han läxar upp de svenska medierna för att de inte lever upp till de etiska regler de själva formulerat.
PO själv, Yrsa Stenius, har också skrivit om kritiken mot sig.
Samtidigt inleds en utredning om framtiden och införandet av en Medieombudsman. Jag var på TU i veckan och deltog i ett seminarie kring de pressetiska konstellationerna i Sverige, som ett avstamp för utredningen.
Samtidigt slås Biografbyrån och Medierådet ihop till en myndighet, och Granskningsnämnden avskaffas till förmån för Myndigheten för radio och tv, så man kan lugnt säga att medielandskapet är i omvandling på fler än ett sätt.

Lars Johansson på HD har skrivit om papperstidningens styrka. Han menar att papperstidningen överraskar på ett sätt som inte nätet gör, eftersom på nätet vet han oftast vad han söker. Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.
(I Norge är internet på väldigt god väg att ta ledningen över papperet)

När vi ändå är inne på Twitter vill jag tipsa om Jan Gradvalls eminenta text där han som nybliven twittrare beskriver vad man ska med Twitter till.
Mattias Boström har genomfört ett näst intill överambitiöst projekt för att försöka räkna ut hur många aktiva svenska twittrare det finns.
Twitter har för övrigt lanserat ett nytt annonsformat, med sponsrade statusuppdateringar. Precis som Wille har jag inte sett några sponsrade tweets, men jag har inte heller haft tid att twittra så mycket under veckan som gått.
Emanuel Karlsten tipsar om roliga karaktärstwittrare att följa. Själv har jag skrivit kort om replies, en funktion som många inte har riktigt koll på hur den fungerar.
Och så har jag samlat ett gäng svar på frågan om vad som är det bästa med Twitter. Läs, och registrera ett konto om du inte redan gjort det!

Det har också blivit enklare att hitta i Twitterarkivet med den nya tjänsten som Google lanserat. En mindre användbar men kanske lite rolig funktion är followfinder, som ska tipsa om bra tweeps att följa. Jag blev föreslagen att följa Alex Schulman som blockat mig, och Jocke som nog var en av de första jag började följa. Som sagt, inte så användbart…

Veckans nylansering står Sydsvenskan.se för. Jag har inte hunnit fördjupa mig men efter en första anblick tycker jag dels att det är modigt, och kul att de vågar. Men. Utveckling och förnyelse syftar väl till att förenkla, åtminstone i min värld, och sajten kändes inte alls användarvänlig. Vid en första anblick alltså. Det är fler som tycker till, och Sydsvenskan lyssnar på kritiken.
Trelleborgs allehanda har också fått nytt utseende och snart följer Kristianstadsbladet efter.

Det fortsätter att storma kring DN, och nu sägs flera medarbetare upp. Facket är föga förvånande mycket kritiska till det hela, och det sägs vara dålig stämning på redaktionen.
Samtidigt visar kvartalsrapporten att besparingarna lönat sig.

En positiv nyhet från DN är Riksdagskollen.se, en bra tjänst där man kan hitta politiker och få reda på var de står i olika frågor som intresserar. Men den är inte helt klar, utveckling pågår. Björn Hedensjö berättar mer.

Att jag älskar internet och sociala medier är knappast någon hemlighet för er som läser här. Inte heller att jag tror att det som händer på nätet är utomordentligt bra för demokratins och journalistikens utveckling. Inte minst för att traditionella medier för första gången i historien genomlyses, granskas och kritiseras som aldrig tidigare skådat, av läsare, tittare, medborgare, nyhetskonsumenter. Och av villebråden. ett av dem är Magnus Betnér, som jag tipsat om att följa på Twitter.
Jag gillar hans blogg också, som till stora delar handlar om just medier och då framförallt pressen. Denna vecka har han skrivit om Trelleborgs allehanda.

Det har stormat i helgen kring en debattartikel som Aftonbladet först publicerade och sedan drog tillbaks, jag har inte satt mig ordentligt in i det, men artikelförfattaren Rick Falkvinge gör en bra folkbildande insats när han förklarar skillnaden mellan censur och publiceringsbeslut. För vem som jobbar med media på ett eller annat sätt är inte trött på de skallande ropen om censur så fort man väljer att inte publicera en kommentar, ett debattinlägg eller för den delen väljer att inte gå vidare med vissa nyhetstips?
Mer folkbildning i frågan står Thomas Mattsson för, som börjat chatta med läsarna. Också Björn Hedensjö förklarar för läsarna på DN.se hur kommentarshanteringen fungerar, och tar upp problemet med rasistiska kommentarer.
För er som inte hängt med i turerna kring Sverigedemokraterna.de rekommenderar jag Nikkes rekapitulering av vad som hänt.

Det är ju inte heller nödvändigt för de traditionella medierna att publicera precis allt, för den som vill finns alltid information och skvaller att ta del av.

Upphovsrätt är ett alltid lika spännande ämne att diskutera. Särskilt intressant är det när traditionella medier struntar i avtal och regler kring publicering av andras material, som Kyrkans tidning. Eller Journalisten. Mer komiskt blir det när en Piratpartist kräver Piratpartiet på ersättning för olovlig användning av bilder. Å andra sidan är det så att även pirater är väldigt noga med att credda varandra och andra, faktiskt ofta betydligt duktigare än traditionella medier. En tankeställare för någon kanske?

Apropå lagstiftning ska nu Datainspektionen utreda vad som egentligen gäller i sociala medier, där det tydligen är osäkert hur exempelvis PUL ska eller om den kan tillämpas. Och vad gäller pirater så är det intressant att forskare visar att piratkopiering inte alls är ett stort problem för dem som vill tjäna pengar på diverse immateriella rättigheter. Snarare tvärtom.

Jag tror (eller snarare vet) att det finns en ganska utbredd uppfattning i journalistkåren att nätet svämmar över av skit, dålig moral och oetiska publiceringar åt alla håll. Det är förvisso sant, men ingenting som de traditionella medierna kan svära sig fria ifrån. Thomas Hartman skrev en debattartikel i Aftonbladet om just pöbelmentalitet hos journalistkåren, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggarna fick dessutom vatten på sina kvarnar då Littorins skilsmässa och tvister i samband med den hamnat i nyhetsrapporteringen.
Många har skrivit om det, men jag väljer att länka till Erik Laakso, en av dem som upprörs över snaskandet i Aftonbladet. Sedan har begreppet “Ren Blogg” spridits i bloggvärlden, ett sätt för bloggare att markera att de skiljer på sak och person. Opassande skriver som vanligt väldigt bra.

I veckan kom nya uppgifter om att Dawit Isaak ska ges en rättegång, uppgifter som det dock råder delade meningar om. Thomas Mattsson är som vanligt engagerad och ställer en spännande fråga.

Besöksstatistik är en ständigt aktuell fråga för nyhetssajterna, men Jardenberg pekar på det faktum att allt fler surfar från sina mobiler och att den trafiken oftast går förlorad i statistiken.

Slutligen tipsar jag om några spridda skurar, men väldigt läsvärda sådana:
Jerry Silfwer har skrivit om tio egenskaper för en bra företagsblogg.
Alltid läsvärde Micco Grönholm – Du har ingen aning om varför dina kunder köper.
Kristin Heinonen om vikten av att ha ett bra innehåll.
Gert Frost om hur sociala medier kan och bör användas i föreningslivet.
Mashable med en lysande postning om sociala medier i journalistiken, med konkreta exempel.
Allra sist tipsar jag om att köpa en timme med Anton Johansson. Och undrar hur det går, är det någon rusning?


22
Feb 10

Rättshaveristiska konspirationsteorier eller konstruktiv kritik värd att ta på allvar?

En bloggare som kallar sig Thomas Tvivlaren har den senaste veckan ägnat sig åt att kritiskt granska delar ur gammelmedia, och ifrågasätter enskilda journalisters oberoende och objektivitet.

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.


21
Jan 09

Osamlade tankar i spåren efter Gömda-debatten

Diskussionen kring Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, verkar aldrig riktigt ta slut.
I måndags höll Publicistklubben debatt med bland andra Monica själv, Leo Lagercrantz från Newsmill, Björn Wiman från Expressen och Jan Helin från Aftonbladet.

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

– Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
– Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

– Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
– Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


2
Dec 08

En standardiserad kommentarsgranskning

Nyheten att flera av svenska medier valt att outsourca kommentarsgranskningen på företaget Interaktiv Säkerhet förvånar lite. De av redaktörerna som valt att berätta om det gör inte problematiseringen fullt ut, även om Martin Jönsson delger statistik för moderering och förklarar hur han ämnar att hantera det:

Vi kommer att ha en regelbunden dialog med dem om var gränserna går för vad som kan publiceras. Vår generella linje är att vi vill ha en livaktig, men vårdad diskussion, med så många röster som möjligt. Det vi rensar bort är bland annat sådant som kan vara kränkande för berörda personer, obsceniteter, nonsensinlägg och spam.

Självklart. Det är knappast något problem egentligen. Men någonstans ligger det ändå en principiell fråga i detta som Olle Fors på Expressen uttrycker:

Publikmedverkan ska prioriteras säger ledningen, vilken trovärdighet återstår när vi överlåter en mycket stor del av läsarkontakt och viktiga publicistiska beslut på firman utanför huset?

Det menas vara en enkel manöver som inte tappar värdet hos artikelkommentarer, det handlar om besparing och att insändarsidan fortsätter att redigeras av tidningens journalister. Det som är problemet här är att insändarsidor ofta används av personer som redan idag har en klar idé om hur man skaffar sig plats för sina åsikter, medan artikelkommentarer kan bli en möjlighet för nya röster att höras om de lyssnas och uppmärksammas.

En farhåga med att låta ett konsultföretag göra moderering av kommentarer är att det som konsult är lättare att fälla än att fria – kritik mot tidningen kommer att bli en svår nöt många gånger. Det kan finnas faror att vi är på väg mot en alltför hög grad av automatiserad filtrering, dels på grund av att spamgeneratorer blir smartare och smartare och därmed hamnar reella kommentarer lätt i ett automatiserat spamfilter. Men den största långsiktiga faran är att detta kan innebära att journalisterna inte känner att kommentarerna egentligen har med deras arbete att göra – de har ändå ingen kontroll över dem.

Vore intressant att höra vad ni andra tycker. Diskutera gärna frågan i vårt kommentarsfält som fortfarande modereras av Sofia och Niclas :)