Posts Tagged: gilla


21
Feb 11

Veckan som gick, vecka 7, 2011

Det är svårt att sammanfatta en vecka utan att börja med de stora händelserna i arabvärlden. Protesterna sprider sig nu till Libyen, Bahrein och Marocko. Jag har inte följt utvecklingen i detalj, men uppenbart är att precis som i Egypten försöker ledarna i Libyen stänga ned internet för att försvåra för demonstranterna. I Marocko sprider regeringen desinformation om planerade demonstrationer, men dementeras sedan på Facebook.

Exakt vilken roll nätet, Facebook och andra sociala sajter i spelar i revolterna är ett ämne som debatterats. Jag tycker Sam Sundberg sammanfattade det bra i Svd:

“En Facebook-grupp allena störtar ingen diktator. Men internet öppnar svindlande möjligheter för såväl demokratiska som antidemokratiska krafter som förstår att utnyttja det.”

Martin Gelin är inne på samma spår i DN några dagar senare.

“Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.”

Nu är jag själv en obotlig optimist i när det gäller webben, men personligen tycker jag ändå att både Sundberg och Gelin lite grand missar den inneboende transparens som finns i webben i sig. Och den transparensen är per definition positiv, när det gäller att motarbeta totalitära regimer.
Nu på natten till måndag ser jag rapporter på Twitter om att protesterna i Libyen sprider sig och att regimen tycks vara på väg att falla.

Här hemma har det framför allt handlat om #kkgate, bråket mellan den bloggande kommunchefen och Katrineholmskuriren som granskar honom. Bråket har nu nått allmänmedia, som DN. Sveriges Radios Medierna sammanfattade i lördags:

Varför bråkade alla om Katrineholmskuriren? by Medierna

Och tidigare i veckan debatterade kommunchefen Mattias Jansson och Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka i Studio Ett.

Fajten nådde väl någon slags bottennivå när Wistbacka på ledarplats slog fast att Jansson blivit känd tack vare Kurirens granskning av honom och sedan kallade sina kritiker för bloggvalpar. Detta föranledde före detta TV4- och Expressenchefen Morris Packer att publicera ett öppet brev till Wistbacka här på SSBD, där han menar att Wistbacka är en skam för journalistiken.

Efter det blev tonen något mer försonlig. Malin Lernfeldt, ledarskribenten på GP som blev så kritiserad för sitt uttalande om att SJ borde twittra i höstas, svarade här på SSBD, “Sluta kriga, det är 2011 nu”.
Frilansjournalisten Tomas Carlsson körde det juridiska spåret och gick igenom kommunens rättigheter och skyldigheter i en post som även Katrineholmskurirens publicerade. Personligen anser jag att Carlsson är lite fel ute, min erfarenhet är att domstolarna mer intresserade av att lagens mening efterföljs – det vill säga att myndigheterna är öppna – än vem som äger servrar och domännamn.
Jag låter Thord Daniel Hedengren få sista ordet.

Nästan lika stor uppmärksamhet fick Dagens Nyheters granskning av bostadspolitiken och en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt där han enligt DN “sågar” hyresrätten. Detta var en helt felaktig tolkning, menade Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, och valde att publicera en egen bandinspelning av intervjun på regeringens pressajt för att motbevisa tidningen. DN publicerade då också intervjun, och chefredaktör Gunilla Herlitz menade att Alenius hade ringt och nästan hotat henne innan publiceringen, ett uttalande hon dock senare tog tillbaka.
Regeringens agerande visar dock att man inte tänker låta medierna sätta agendan, och pressmeddelandet fick också de stora kvällstidningarna att fokusera stort på bråket mellan tidningen och Reinfeldt. Att Reinfeldt faktiskt inte själv ville svara på frågan kom i skymundan.

Paul Ronge drog i en bloggpost slutsatsen av både DN-bråket och KKgate att politikerna nu utmanar medias makt. Själv skrev jag något liknande, men med tillägget att det nu kommer en helt ny typ av aktörer som gör anspråk på att göra det journalister alltid gjort.

En av de som gör det tydligast är Apple, som i veckan lanserade prenumerationer i sin nätbutik App Store. I korthet skärper Apple kraven på de som säljer prenumerationstjänster via appar. En prenumeration som säljs via till exempel leverantörens/mediebolagets egen sajt måste alltid finnas tillgänglig inuti App Store också, och då till samma (eller lägre) pris. Men i App Store tar Apple 20 procent av intäkterna, utanför 0 procent. Dessutom får leverantören inte automatiskt tillgång till kunddata om prenumeranten, som den sålts inuti App Store, om inte kunden frivilligt gått med på att dela med sig av exempelvis mejladressen. Man får inte heller bygga apparna så att de länkar till en extern säljsajt.
Det här har fått igång debatten om huruvida Apple utnyttjar sin ställning i app-världen. Jason Kincaid förstår inte varför alla försvarar Apple, när bolaget utnyttjar sin monopolställning. MS Siegler går i svaromål och menar att över tid kommer marknadssituationen förändras, så Apples villkor spelar ingen roll. Siegler erkänner dock att det är högt spel från Apples sida. Men villkoren kan slå tillbaka mot Apple när de blir en ursäkt för att bygga appar för Android, Googles kommande surfplatte-os Honeycomb och andra plattformar. Min förra arbetsgivare Bonnier har i alla fall valt att hoppa på Apples erbjudande. Sydsvenskan lanserades direkt som ipad-prenumeration, dock inte i App Store, vilket bryter mot Apples regler. Men tidningarna har å andra sidan till 30 juni på sig att anpassa sig till reglerna.
Nieman Journalism Labs gräver djupare i vad villkoren innebär för tidningshusen. Men den här artikeln ger lite perspektiv: Amazon tar också 30 procent av intäkterna, men först efter att kostnaderna dragits av.
Men att Ipads är populära på företagen, det råder det ingen tvekan om. Visst finns googlebaserades surfplattor, men priserna och kvaliteten lämnar fortfarande mycket att önska.

Samtidigt slutar Bonnier ge bort Dagens Industri i ipad-version, numera kostar den 28 kronor om dagen. Expressen går motsatt väg och ger bort sin tidigare betalda ipadutgåva, något som Joakim Jardenberg menar beror på att betalstrategin inte funkat. Jag är böjd att hålla med.

För den ipadintresserade har Roman Pixell gått igenom de svenska dagstidningarnas ipadsatsningar i en ambitiös artkelserie i Medievärlden:
Vägval för tidingsappar
Svenska pressens Ipad-missar
Svenska dagstidningar i Ipad – långt från fulländning
Det är lätt att vara kritisk när man läser om bristerna i de produkter som faktiskt säljs för tusentals kronor om året. Men man ska också förstå att ipad ändå är en plattform funnit i mindre än ett år, det handlar mer om att mediebolagen rusar fram lite för fort.
Det som oroar mig, personligen, är att tidningsföretagen så uppenbart prioriterar papperstidningslikheterna och möjligheterna att sälja tidningen som produkt, framför de sociala och personaliseringsmöjligheterna som ipaden ger.

Rasmus Fleischer varnar för att Apples regler för vad som får finnas i apparna bäddar för censur. Jag håller nog med om att det är en större fara för journalistiken än pengafördelningen.

Veckan inleddes annars med att moderatpolitikern Anton Abele beklagade sig över näthatet i Expressen och efterlyste hårdare tag från leverantörer av bloggplattformar och it-bolag mot “twittermaffian”. Signerat Kjellberg debatterade emot.

Lite mer internationellt: Banken JP Morgan ska sätta upp en stor fond för investeringar i sociala medier-bolag. Fonden ska dra in mellan en halv och trekvarts miljarder dollar och kan ses som ett svar på Goldman Sachs investering i Facebook nyligen.
Att det finns en hajp kring sociala nätbolag visades också när Zynga, som utvecklar Facebookspel som Farmville, tar in en halv miljard dollar i riskkapital och värderas till hela 10 miljarder dollar. Om någon undrat hur de där fåniga spelen på Facebook lyckas attrahera mångmiljonpublik, som dessutom betalar för sig, så har Business Insider en underhållande förklaring.
Hajpen togs också upp av branschorganet Computer Sweden som varnar för en bubbla inte olika den som drabbade internetbranschen för tio år sedan.

Kritiken mot Nokias allians med Microsoft konkretiserades när en anonym grupp “unga arga investerare” lanserade en Plan B för att utmana styrelsen på den kommande bolagsstämman. Det hela ledde till en hel serie roliga förslag på Plan C, D, E och så vidare. Men till slut visade det sig att det hela bara var en bluff. Helt klart verkar ändå att vi får vänta ett bra tag på den första Windowstelefonen från Esboo.

Utrikesdepartementet släpper en serie tidigare hemligstämplade dokument med ambassadrapporter från tiden från Sovjetunionens frigörelse. Dokumenten går att läsa i sin helthet på Issuu.com

Efter att både Elin Kling och Isabella “Blondinbella” Lösengrip tagit steget från blogg till tidning gör nu även sajten Daisy Beauty det. En tidning om skönhet kommer det att bli, och det verkar också vara en trend.
Svenska Kyrkan planerar att börja videofilma och sända gudstjänster på internet.
Charlotta Friborg tar över Östgötacorren och blir publisher eller tidningschef där. Friborg kommer närmast från ett jobb som pr-konsult, men har tidigare varit både ledarskribent och chef för DN.se.
Metro Teknik läggs ned.

Google gör ännu ett försök på det sociala området, nu är det Googles sökfunktion som vässas med sociala inslag. I korthet går det ut på att länkar som folk i ditt sociala nätverk tipsat om får högre rank i sökresultaten. Tyvärr indexerar Google inte Facebookgillningar, utan det görs enbart av Microsoftsökotorns Bing. Sökfajten fortsätter.
Hur förhåller du dig till det som händer på nätet kontra det som händer i den fysiska verkligheten, frågar Fredrik Wass och refererar till en ny bok om sociala medier.

Aftonbladet gör rekordvinst och numera tjänar webben mer annonspengar än pappret, i alla fall vissa månader på året.
TV4 satsar på Twitterkonton för olika redaktioner och program, men har lite problem med konton som “fallit mellan stolarna” bland medarbetarna.
Klout är ett nytt verktyg för att mäta inflytande på Twitter.
Mode- och spelsajten för unga tjejer Stardoll lanserar ett eget klädmärke i den fysiska världen.
Planerna på en gemensam etisk granskningsorganisation för medier går vidare, även om Sveriges Radio motsätter sig förslaget.

I lördags arrangerades Vinterminglet, en ny internetkonferens mitt i Stockholm inspirerad av sommarlägret Swedish Social Web Camp. Jag var själv inte där, men bland andra föreläste Sveriges Radios vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkö om sitt bokliknande bloggprojekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.
Reklammannen och nybliven ipadföretagaren Johan Ronnestam pratade trender på webben, och Malin Stroman berättade om gamification, hur man kan utnyttja speltänkande i nya produkter för att öka lojalitet och underhållningsvärdet. Som hemlig gäst dök den gamla internetikonen Johan Staël von Holstein upp och talade om sitt hjärtprojekt Mycube, att man ska kunna äga sin data om sig själv på nätet. Erik Lindahl sammanfattar.
Mer om Vinterminglet:
Hallvarsson & Halvarsson: Vinterminglet I – digitala trender, gamification & Telias sociala kundtjänst
Dinwebb.nu: Spelifiering och ledarskap – nästa grej?

Mats Svegfors och Cilla Benkö debatterade för övrigt om public service roll och relation till kommersiella medier på DN Debatt i lördags.

Slutligen måste tipsa om ytterligare två bra inlägg om hur det är som journalist att gå från det gamla till det nya, publicerade i vårt serie om journalistrollen här på SSBD:
Sofia Mirjamsdotter om journalistrollen
Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

Till sist: Det är alldeles för lätt att klicka på gilla på något på Facebook, menar Maria Hillerström.
Då kanske en rejäl stämpel med knappen kan vara något? Dislike-stämpeln får du på köpet.
Foto: Roligaprylar.se

/Mikael Zackrisson


26
Mar 10

Peter Sunde om Flattr

Idag gästbloggar Peter Sunde Kolmisoppi, grundare av Flattr – den nya tjänsten för mikrobetalningar på nätet. Mer känd är han kanske som en av tre huvudmän för The Pirate Bay;

Nätet ger ett överflöd av information. Att värdera den, ekonomiskt såväl som socialt, personligt och politiskt, har vi mindre tid till. Samtidigt blir det krångligare att göra det.

Under hela nittiotalet så pratades det hela tiden om hur bra mikrobetalningarna skulle bli. Tjänster byggdes som var fantastiska; som bara saknade en enda komponent, själva betalningen.

I takt med att vi byggde bättre sajter, bättre integrationer och lärde oss att dela fantastiska mängder information så vaknade intresset för att kombinera detta med ekonomi.
Bankerna byggde betalningslösningar baserade på hur ekonomi fungerade. Internetspecialiserade företag såsom Paypal byggde system baserade på vad fysiska produkter kostade.

Och med pengar kommer säkerheten. Att göra en betalning på nätet idag är, oavsett summa, cirka sju klick bort. Och det kostar, i runda slängar, från fem kronor och uppåt i avgift, oavsett summa.

Med detta som teknisk/ekonomisk förutsättning diskuterar vi samtidigt hur man ska kunna ge och få betalt för digitala saker. Diskussionen är oftast om hur vi skall subventionera industrierna som är bortrationaliserade genom ny teknik.

Istället för att utveckla en smart ekonomiteknisk tjänst har vi spenderat många år på att försöka debattera “lösningar” för ett problem, som egentligen är en framgångssaga för produkten och skaparen i fråga, med anställda lobbyister som fått betalt för att inte förändra sina åsikter.

En av grundreglerna för hur internet fungerar (bra) är att vi har en fast kostnad för all trafik, oavsett var den kommer ifrån och var den ska. En annan regel är att informationen i sig är gratis, annars blir den inte speciellt populär. Och når man ingen kritisk massa med informationen så spelar inte informationen någon roll längre. Spelar den ingen roll, så vill ingen betala för den!

Hur är då en vettig modell för att dela pengar via internet? Pengar är idag helt vanlig digital information. Därmed bör vi kunna återanvända en del av de idéer som finns vid annan digital informationsdelning.
När jag tänkt på vilka problem som kan lösas så kom jag till slut fram till vad som är på väg att bli Flattr.

Flattr erbjuder sina användare att betala en fast summa varje månad, en summa man själv väljer (minimum 2 EUR).
Saker i systemet har ingen prislapp. Allt är faktiskt gratis, det måste det vara. Däremot kan man som användare välja att dela med sig av sina pengar då man hittat något man gillar.
Alla kan registrera sig. Ingen väljer vilket material som är bra eller dåligt förutom användarna. Alla kan ta emot pengar, alla kan ge pengar.
Om man till exempel läst ett blogginlägg så kan man snabbt klicka på en Flattr-knapp, istället för de sju klick som det i normala fall tar att skicka pengar. Och om du skickar pengar en gång eller tvåtusen gånger, så blir det ingen extra kostnad. Du betalar samma fasta summa varje månad som du själv valt att betala och fördela mellan de inlägg du väljer att flattra.

I slutet av varje månaden så räknar nämligen Flattr på två saker – hur mycket har du valt i månadskostnad och hur många saker har du Flattrat – och räknar genom det ut hur mycket ett knapptryck är värt. Sedan skickas pengarna till varje mottagares Flattr-konto.
Därifrån kan man antingen flattra saker själv, eller ta ut pengarna till sitt vanliga ekonomiska system (bank, paypal etc).

Vad man får i summa från dem som väljer att dela pengar, spelar faktiskt mindre roll. Detta är pengar som inte hade delats annars.
Att sätta en prislapp på något som de facto är utan kostnad är inte så produktivt eller ens lätt. Istället så sker värderingen i Flattr helt i det digitalas essens; det binära i form av 0 eller 1. “Gillade jag detta?” blir frågan, snarare än “Vad är detta värt för mig?”.

Detta hoppas jag förbättrar såväl som förändrar hur information delas. Att flattra en bild på en åkermark ger bildskaparen en inkomst han tidigare inte hade. En inkomst vi tidigare inte räknat på.
Barriären för vad som är en skapare kan brytas ner samtidigt. Det är till exempel fullt rimligt att flattra en insiktsfull kommentar på en blogg även om man inte gillade blogginlägget. Så länge det finns möjlighet att Flattra så spelar inte var man gör det så stor roll.

Flattr är inte heller inlåst till det internetska, det skulle faktiskt lika väl gå att flattra en bit av E20. Eller luften vi andas, om någon kom på en bra koppling till den. Rent tekniskt är det ingen större skillnad för systemet. Tankemässigt är det kanske lite vanskligare.

Kanske misslyckas Flattr fatalt. Det spelar inte heller så stor roll. Däremot spelar det stor roll att försöka gå ifrån situationer där ingen kan vinna, till att skapa en rättvis situation där alla vinner.

/Peter Sunde Kolmisoppi


13
Sep 09

Nu kan du “butta” våra inlägg

I de fall du läser en postning här på SSBD och vill tycka till men inte riktigt hinner eller har ambitionen att skriva en kommentar går det numer alldeles utmärkt att istället “butta” texten. Längst ner intill varje postning kan du välja mellan att hålla med, hålla med med viss reservation, förklara att du inte fattar nånting eller också vara av en annan uppfattning.

Bild 1

Om du håller med klickar du i “Same!”. Om du reserverar dig något klickar du i “Same?”. Tycker du att texten är obegriplig väljer du “But?” och om du är av en helt annan uppfattning än inläggsskribenten väljer du helt enkelt “Different?!”

Snajdigt va?

Jag vill också passa på att credda Gustav Holmström som är vår WordPress-man som trixar och fixar så att SSBD ska se snygg ut och fungera, och som ikväll lade in butt-funktionen.

Uppdaterat: Den plugin som används heter Emo Vote, som vi har Anton Lindqvist och Mindpark med Jardenberg i spetsen att tacka för.