Posts Tagged: Gästblogg


19
Mar 10

Stenius skulle aldrig ha blivit PO

Idag gästbloggar Robert Rosén, förre chefredaktören för Gefle Dagblad, idag konsult. Han har skrivit ett inlägg i debatten om pressombudsmannen Yrsa Stenius;

Jag har full förståelse för Björn Wimans och Thomas Mattssons kritik mot allmänhetens pressombudsman, PO, Yrsa Stenius.
Hon borde aldrig ha blivit PO eftersom hon redan före utnämningen sviktat i omdömet rörande den publicistiska verksamheten och dess etiska självsanering.

1998 var Yrsa Stenius själv ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON. Samtidigt dristade hon sig till att PO-anmäla Gefle Dagblad för en recension på kultursidan! Jag var då chefredaktör och ansvarig utgivare på GD.

Dåvarande PO Pär-Arne Jigenius ville fria tidningen, men Gefle Dagblad fälldes av hennes nämndkamrater i PON. Både anmälan, recensionen och anmälarens relationer till PON uppmärksammades och debatterades.

Anmälan handlade om en recension av boken ”Mannen i mitt liv” av Yrsa Stenius. Det var onekligen en provokativ recension som berörde Yrsa Stenius person, men den anslöt också väl till den publicistiska syn Stenius själv torgfört i sin tidigare bok ”Makten och kvinnligheten” där hon bland annat skrev:

”Pressetiken tillåter hårda polemiska grepp och naken subjektivitet i åsiktsjournalistiken, dit kulturjournalistiken hör. Kulturjournalistiken framför bedömningar, inte fakta, och har rätt, ja till och med skyldighet att tycka fritt utan sidoblickar på vad någon annan skulle tycka om det han tycker”.

Som framgångsrik författare och publicist skulle hon naturligtvis avstått från sin anmälan. Och det borde Jan Guillou också ha gjort. Dessa båda publicistiska giganter har ju alla möjligheter att debattera och kritisera medierna när och var de vill, det är inte dem pressombudsmannen är till för.

Yrsa Stenius publicistiska omdöme har tidigare uppmärksammats i kritiska ordalag på en rad kultursidor i landet, inte minst efter hennes kontroversiella uttalanden i olika publicistiska sammanhang under senare år. Men det är inte första gången som det krävs att hon bör avgå.

För ett år sedan krävde t ex kulturjournalisten Andreas Ekström hennes avgång i tidningen Journalisten, där han bland annat pekar på hennes märkliga PO-anmälan mot kulturartikeln i Gefle Dagblad. Jag håller med Ekström om att alla hans exempel om hennes publicistiska inställning, likväl som de nu aktuella frågorna, diskvalificerar Stenius som PO.

Utnämningen av Yrsa Stenius till PO var ett misstag och det är olyckligt om det felsteget nu urholkar respekten för det pressetiska systemet. Där finns det problem ändå så det räcker i denna föränderliga tid.

/Robert Rosén

Uppdaterat:
Thomas Mattsson har fattat beslutet att bojkotta PO så länge Yrsa Stenius sitter kvar.
Yrsa Stenius svarar på kritiken från Mattsson och Wiman i Resumé.


12
Mar 09

“Sociala medier kan få mig att börja gråta”

I lördags var det premiär för nya Sydsvenskan.se, frukten av ett redesignprojekt som SSBD följt och skrivit om en hel del under året som gått.

För ett år sedan idag publicerade vi den här intervjun med Sydsvenskans Digitalamedierchef Anders Olofsson
Nu när sajten äntligen är ett faktum är det med stor glädje vi låter Anders Olofsson själv berätta om arbetet från sin horisont, med fokus på användandet av sociala medier:

Anders Olofsson om Sydvenskans redesign

ao

Sociala medier kan få mig att börja gråta. Det är sant, det hände häromdagen.
Klockan 05.57 och 05.59 lördag 7 mars kom två meddelanden med identiska budskap:
“Vi är live!”.
Jag hade sovit i intervaller sen 02.30, vaknat till och kollat sajten och somnat om. 05.22 tänkte jag:
“Det har skitit sig! Nu är det något #€%& strul igen! Det här blir en kul helg.”.
Så; Nästa gång jag vaknade låg Jaiku-alertsen där från Erik och Sara. Sydsvenskan.se var uppe. Glädje, lättnad, stolthet och en tår i ögonvrån.
Börja gråta för en redesignad sajt?

Enklast kanske det kan förklaras genom att låna ord av Morris Packer från ett av våra många samtal. Denna gång i januari 2008:
– Anders, du har inte funderat på att bara skita i alltihop?.
Han frågade mig efter ett ärkehaveri för Sydsvenskan.se där vi under ett antal timmar varit helt utslagna. Ett av många haverier där ingen blev klok på om vi hade en gammal rostig Saab tankad med flygbränsle eller en F 16 där någon kissat i tanken. Klart vara bara att vi skänkte bort trafiktillväxt och pengar. Och framförallt misshandlade vi vår trovärdighet hos besökare och annonsörer.
Då var det tungt. Nattsvart.

Nyhetsredaktörerna slet i en buggig tillvaro toppad med haverier och andra driftsproblem så fort trafiken stack iväg det minsta lilla. Ibland dök sajten utan synbar anledning. Utvecklarna stretade med evighetslånga cykler för minsta åtgärd i virrvarret av gamla koder i de påbyggda mallarna. Säljarna hade så där lagom kul med badwill hos kunderna.

Brandväggarna, bandbredden, interna nätverket, serverparken, databaserna. Det fanns saker att bita i för den nyblivna driftsleverantören och för Sydsvenskans egen lilla IT-avdelning. Och då har jag bara nämnt det som berörde webben specifikt. Listan på investeringar och uppdateringar i system och hårdvara som fått stryka på foten i den föregående lågkonjunkturen var längre.

Så nej, ögonen tårades inte för en nydesignad sajt utan för att vi 05.57 lördagen den 7 mars hade nått en milstolpe.
All infrastruktur var utbytt så när som på databaserna vi byter om någon vecka, bandbredden dubblad, publiceringssystemet uppgraderat i två steg, alla mallar och funktioner uppbyggda från grunden.
Navigationen, designen och hela strukturen var ny. IT-avdelningen var förstärkt och hade tagit hem nyckelkompetens. Hela Sydsvenskan hade genomgått en omorganisation och webben med den.
Sydsvenskan.se och arbetet med Nya Sydsvenskan (ny papperstidning och ny organisation) var tydligt utpekade som de två prioriterade uppgifterna för 2009.
Nu fanns besluten och verktygen för att börja jobba på riktigt. Det var en revolution – om än senkommen – för alla som varit med på Sydsvenskans webbvandring.

Men det är klart att besökare och annonsörer kan strunta i hur vi sköter vår teknik och interna arbete. Det är sajten som är publikt intressant. Så varför prata om våra interna utmaningar och problem?
Jo, för att det vi gått igenom det gångna året kanske borde kallats något annat än “redesign”. Men redesignen var en nyckelfaktor i förändringen och den blev också ett lackmustest på vad som funkade och inte funkade hos oss.

Jobbet med att utforma en ny sajt från grunden gjorde vi så publik vi kunde. Inte för att vinna några gullighetspoäng. Bakom beslutet låg en övertygelse om att vårt arbete blir bättre utfört om vi försöker ta med våra användare. En sajt kunde vi alltid snickra ihop, men nu kunde vi försöka visa de över 400 anställda på Sydsvenskan vilka krav omvärlden börjat ställa på oss. Och ingen skulle efteråt kunna säga att de inget vetat.

Bakom beslutet låg också det krassa konstaterandet att redesignprojekt riskerar sluta i halvmesyrer eller inte bli av. De kan tyckas sönder av särintressen som letar efter sin placering på startsidan. Vi ska öka vår trafik och vi ska dra in betydligt mer pengar. Då är allmänt internt tyckande och revirpinkeri inte något att luta sig emot.
Omvärldens krav tillsammans med grundliga analyser av trafik och beteenden skulle bana väg för större förståelse och för att vi enklare skulle kunna prioritera.
Företagsledning, styrgrupp, diverse chefer och medarbetare fick upplägget presenterat för sig och var positiva till såväl öppenheten som hur vi skulle väva in trafikanalyser, intervjuer och studier när vi byggde den nya strukturen. Alla skulle surras vid masten ;)

I fokus har redesignbloggen stått. Kommentarerna och tipsen där har varit guld värda för att ta tempen på förslag och för att få råd, anvisningar och önskemål. En och annan driver mikroblogg på Sydsvenskan och när vi berättat om tankar eller ställt frågor har svaren i allmänhet tickat in.
Mässor, föredrag, tävlingar, enkäter, intervjuer, bloggande, interna möten och samtal. Cirka 1000 personer har på olika sätt bidragit i arbetet och därav ett 30-tal familjer som öppnade sina hem för att vi och vår samarbetspartner Inuse skulle kunna intervjua och filma dem och dokumentera deras nätbeteenden.
Jag kan inte påstå att vi gjorde någon strategi för hur vi skulle använda sociala medier. Vi kastade oss ut och använde glatt en mix av metoder och kanaler.

Lessons eventuellt learned :)

  • Jag har inte noterat några större tendenser till revirpinkeri eller ensidigt värnande av någons eget lilla universum. Eller så har jag förträngt det. Men jag tror arbetet lönat sig för att få sajten på plats utan större konvulsioner.
  • Det gav en del uppmärksamhet att försöka köra en öppen process. Kanske värt något i marknadsföring. Inflödet av förslag och synpunkter blev bra.
  • Det gav oss mycket kärleksbevis från våra läsare och jag tror det bidrog till en positiv uppfattning om Sydsvenskan att vi bad om hjälp.
  • Det tar tid att odla det sociala arbetssättet.
  • Det är ovant för många internt att odla ett öppet arbetssätt.
  • Öppenhet öppnar för kritik och gliringar. Det är en del av öppenheten. Surt ibland och svårt också eftersom man inte kan berätta om allt som sker inne i ett företag. Det kan såra och det kan skada. Man får bita ihop och blicka fram mot slutresultatet.
  • Löpande öppenhet har en multiplikatoreffekt. Man får tillbaka mer än man satsar om man går in för det.
  • Sannolikt kan vi sprida kommunikationen systematiskt på fler händer och driva den ännu hårdare.
  • Försök samla ihop er till någon slags riktlinje eller policy för hur ni ska jobba med kommunikationen. Vad ska man tänka på?
  • Var finns våra branschkollegor med specialkunskaper och var finns våra kärnläsare i vardagen? Är vi på rätt arenor?
  • Var inte social bara på nätet. Kom ihåg att vara social med alla de avdelningar och människor inne i företaget som behöver veta och förstå det du vet och förstår.
  • Mail kan bli asocialt. Mot detta bud har jag syndat.
  • Jag tror att vi nästa gång hittar någon helt eller delvis ny metod.
  • Till syvende och sist är det den konkreta sajten som öppnar kranen av kommunikation. Sedan morgonen den 7 mars har jag ägnat åtskilliga timmar åt att publicera info på mina mikrobloggar och scanna av och svara på kommentarer. Likadant på vår nya utvecklingsblogg där Mattias Pehrsson tagit över stafettpinnen från Ingrid Thulin. Kommentarerna strömmar in. Liksom mailen med mest uppmuntrande tillrop från våra besökare men också en del frågor och en och annan irritation.

Summering
Arbete med sociala medier och traditionell läsarkontakt underlättade och förbättrade antagligen vårt arbete. Det blev en skola för den verklighet vi nu möter.

Hälsningar
http://AndersOlofsson.jaiku.com/
http://twitter.com/AndersOlofsson
http://andersolofsson.bloggy.se/
http://nanoblogg.se/AndersOlofsson/
http://www.flickr.com/photos/andersolofsson/
http://alpha.bambuser.com/channel/Anders+Olofsson
Chef Digitala Medier
Sydsvenskan-koncernen


1
Dec 08

Anna Serner om yttrandefriheten

Att vi på SSBD brinner för yttrandefrihet och demokrati kan knappast ha undgått våra trogna läsare. Idag har vi glädjen att presentera en gästbloggare som gör detsamma. Det är Anna Serner som är vd för Tidningsutgivarna (TU). TU är Pressens Branschorganisation i Sverige och som sådan jobbar de mycket med sådana viktiga frågor som just Yttrandefrihet, Offentlighetsprincipen och Upphovsrätten, saker som vi ofta skriver om på SSBD. Anna Serner bloggar själv på annaserner.wordpress.com men har nu skrivit ett viktigt inlägg om Yttrandefriheten exklusivt för oss.

Yttrandefriheten hotad även i Sverige?

Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som vi aldrig kan ta för given. Vi kan förlora den idag eller i morgon.

I dagarna har Sverige haft finbesök från två modiga män. Roberto Saviano, som gjort avslöjanden om den napolitanska maffian Camorran, och Salman Rushdie vars yttrandefrihet hamnade i konflikt med delar av den islamska världen. Båda lever nu med en dödsdom. De har kommit till Sverige, inbjudna för att berätta för oss som lever i yttrandefrihetens Sverige.

I Barometern skrev Åke Wredén den 24 oktober en skrämmande beskrivning om hur engelska och tyska domstolar agerar mot yttrandefriheten genom förhandsgranskning ().gm) Är någon inte nöjd med vad som skrivs kan personen helt enkelt gå till domstol och få det stoppat innan det ens kommit ut. Så varje gång en makthavare har på känn att grävande journalister är något på spåren kan det stoppas.

DN brukar följa hur yttrandefriheten upprätthålls i världen. Dagen efter Wredén räknade DN upp ett antal exempel från världen där dödshot mot journalister förekommit i anledning av att Sverige halkat ned till 7:e plats i världen. Skälen är flera, men bland annat journalistförbundet menar att dödshoten har ökat. Så lever vi verkligen i yttrandefrihetens land?

Så är det i Europa och världen. Men hur har vi det då med yttrandefrihet i Sverige? Frågan ställdes på sin spets förra veckan genom avslöjanden om städfusk på sjukhus.

Och enligt läkaren Björn Bragée, som själv hamnade på Danderyds sjukhus i Stockholm efter en operation med komplikationer, kan vi vara lugna. Han blev helt bestört över den bristande städningen på avdelningen med mycket sjuka patienter. Själv blev han varnad av en kollega för att gå till medierna med motiveringen att journalister är oseriösa:

Men jag tackar min gud för att det finns fria medier i det här landet. Det har varit en berusande demokratikänsla att se att man lever i en stat med obundna medier, som kan göra hela skillnaden mellan den lilla människans vanmakt och hennes påverkansmöjligheter.

Men låt oss fundera hur väl vår yttrandefrihet fungerar. Göran Subenko, medarbetare på TU, reflekterar över Bragées uttalande. För i verkligheten var det så att de vårdbiträden som ett antal gånger tidigare larmade fick inte samma uppmärksamhet. Man kan alltså fråga sig om det är en klassfråga vem som får journalisternas uppmärksamhet.

I kombination med att Sveriges riksdagsledamöter blir alltmer klåfingriga runt yttrandefrihetsgrundlagen ser det svenska läget lite mörkt ut. De kan både tänka sig att inskränka meddelarfrihet och yttrandefriheten. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att yttrandefriheten i Sverige fungerar hyfsat, även om alla inte värderas lika i tidningarnas nyhetsrapportering. Men frågan är hur våra framtidsutsikter ser ut. Exemplen Saviano och Rushdie känns världsfrämmande för oss idag, men om de inte ska bli verklighet krävs eftertanke från både politiker och journalister. Alla ska väl vara värda att känna ”en berusande frihetskänsla”? Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som måste försvaras även i Sverige. Hela tiden, varje dag, alltid.

/Anna Serner