Posts Tagged: gammelmedia


16
Feb 09

Första rättegångsdagen – klart godkänt

Så var första dagen av den spektakulära rättegången mot The Pirate Bay till ända.
Jag har roat mig med att kolla runt hur de traditionella mediesajterna skött bevakningen, och måste säga att det är klart godkänt.
Sen ska väl tilläggas att jag hoppas att flera av de arbetsmetoder som nu ser dagens ljus kommer användas också i annan nyhetsrapportering, som inte är så direkt förknippad med internet och bloggvärlden som just The Pirate Bay.

Aftonbladets sajt havererade i morse, surt.
Hastigt och lustigt sattes Nyhetsbloggen upp, och där uppdaterades senaste nytt tills sajten var på banan igen.

bild-11

Under eftermiddagen har bladet sedan uppdaterat vad bloggarna skrivit om rättegången.

Mest innovativ och bäst i klassen var ändå Svenska Dagbladet. De har förutom den rättegångsblogg som jag nämnde i veckosammanfattningen också lagt upp en mikrobloggswidget på första sidan, så att läsarna där kunnat följa vad som sagt om spektaklet i de olika mikrobloggarna.

bild-44

I de kanalerna skämtades det en hel del om åklagaren, något som också DN snappade upp. Och bloggvärlden hade faktiskt all anledning att roa sig lite på Roswalls bekostnad. Annars skulle den här första dagen av rättegången ha varit fullständigt outhärdligt tråkig. Nu blev det hela som en enda fars och precis så spektakulär som piratpojkarna själva sagt att den ska bli.

Deras egen sajt Spectrial gick dock ner någon gång efter lunch och det tog tid att få upp den – de som kunde laga satt alla upptagna i en tingsrättssal…

Nyheter24 gjorde ett kap när de lyckades värva Oscar Swartz som rättegångsbloggare. Swartz som för övrigt också bloggar åt Wired.

Annars kan väl sägas att de flesta “gammelmedier” vaknat till liv, och rapporterat både sakligt och objektivt och inte dragit sig för att anlita utomstående experter i de fall de egna journalisterna inte haft tillräckliga sakkunskaper i ämnet fildelning.
Svd.se bjöd på den bästa guiden för oinsatta.

Slutligen några lästips från dagen, Tommie Nordholm skriver mycket bra och uppmanar till ställningstagande.
PC För alla har intervjuat några nyckelpersoner om hur de tror rättegången kommer att sluta. Guardian skriver om hur man kan följa rättegången men också en längre text om vad det hela handlar om. Piratpartiets Rick Falkvinge har också livebloggat flitigt under dagen.

Allra bäst skrivs det på Skiften. Där behandlas de mer filosofiska frågorna kring fildelning och de konsekvenser rättegången kommer att kunna få oavsett utgång. Lägg Skiften i din RSS om du inte redan prenumererar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


21
Jan 09

Osamlade tankar i spåren efter Gömda-debatten

Diskussionen kring Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, verkar aldrig riktigt ta slut.
I måndags höll Publicistklubben debatt med bland andra Monica själv, Leo Lagercrantz från Newsmill, Björn Wiman från Expressen och Jan Helin från Aftonbladet.

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


14
Jan 09

Kan gammelmedia överhuvudtaget göra rätt?

De gånger någon får en känga av oss rör det sig oftast om gammelmediaprofiler som uttalat sig dumt eller kritiskt mot bloggosfären och nätet.

Men nu måste vi få stämma in i Jardenbergs ifrågasättande av Svenssons sågning av det faktum att fyra av fem nominerade bloggar i kategorin Sport i Stora bloggpriset är bloggar skrivna och drivna av journalister;

Det är alltså rena tidningsprodukterna, klassiska sportkrönikörer helt enkelt, som kallas för bloggar, som blivit nominerade.
Det är säkert kvalitet på dem och det är säkert intressant om man är intresserad av sport. Men så mycket bloggar är de ju inte.

Den här typen av uttalande avslöjar på något sätt att Svensson är emot gammelmedia och hela etablissemanget, oavsett vad de gör och hur det fungerar. Den kritik som bloggosfären i stort riktar mot gammelmedia är ofta befogad, då den handlar om tröghet, ovilja att släppa ifrån sig makt, dålig förståelse för internet och dess utveckling och egna dolda agendor.
Men när gammelmedierna faktiskt gör rätt, när de faktiskt är lyhörda och försöker ta till sig, och exempelvis börja blogga för att bli en del av och förstå det nya landskapet, och bygga relationer via bloggarna – varför såga dem då också?

Eller är det så att Svensson bestämt sig för att gammelmedia alltid har fel även när de gör rätt? Den attityden är ju klart kontraproduktiv.

Lite ironiskt blir det också när Svensson i nästa andetag förklarar att min blogg the real mymlan hör till hans personliga favoriter i kategorin vardag, trots att den är skriven av en journalist.
Jag tackar så mycket för det, och kanske också Svensson inser att också journalister är människor, och det finns ingen motsättning mellan att vara bloggare och journalist. Samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


4
Jan 09

Året som gick – 2008

Det är hög tid att sammanfatta året som gått. Många årskrönikor har skrivits, med listor och sammanfattningar av allt viktigt som hänt, så vi försöker oss inte på en helhetsbild av 2008, däremot vill vi lyfta fram de saker som känts viktiga, inspirerande och engagerande för SSBD, helt enkelt sådant vi själva skrivit om och fördjupat oss i under året som gått.

Same Same But Different

Den här bloggen föddes sent i februari. Det var några engagerande diskussioner på Jaiku som födde idén om en nischad blogg utifrån hur de traditionella medierna hanterar internet och sociala medier.
Vi tänkte inte särskilt länge, hade vare sig strategi eller några uttalade ambitioner, det handlade mer om en känsla att vi utifrån våra olika bakgrunder inom reklamvärlden (Niclas) och media (Sofia) skulle kunna ha något att tillföra det nya medielandskapet.

Responsen lät inte vänta på sig. Det har varit ett framgångsrikt år. Bloggen fick snabbt en ganska stor skara trogna läsare och har kommit att bli en viktig röst i mediediskussionen i Sverige.

I höstas blev vi nominerade till priset för Årets Nättidskrift. Det kändes som ett stort erkännande.
Vi har klättrat på listor som Twinglys top100 och Knuff.
Som en fin avslutning på året blev Same Same But Different utnämnd till bästa medieblogg av Martin Jönsson i hans eminenta årslista.

Våra veckosammanfattningar - vars tillkomst var lika opretentiös som resten av bloggen – Sofia fick en idé och genomförde den – har många läsare och har blivit viktig läsning för många. Vi har helt enkelt samlat ihop intressanta saker vi läst på nätet under veckan, och försöker sammanfatta det viktigaste som hänt i medievärlden under veckan. Med tiden har vi lagt allt mer möda på att faktiskt hålla koll och inte bara rekommendera sådant som vi själva gillar. Dessa veckosammanfattningar finns numera som nyhetsutskick via mail, för den som inte vill missa.

2008 – Bloggens år

Många har sagt det före oss. Och vi instämmer i kören. 2008 blev bloggarnas år. Det har bokstavligen bara rasslat till, och bloggen som för ett år sedan av de flesta ansågs vara “en dagbok på nätet” har plötsligt blivit något att räkna med, för privatpersoner, för företag, för politiker men inte minst för gammelmedia.

Några viktiga saker vi vill peka ut när det gäller gammelmedias relation till bloggosfären i Sverige:

Inlänkande av bloggar är något ingen tidning längre kan låta bli att visa. Twinglys tjänst gör det enkelt och de som inte använder Twingly använder andra format men alla större tidningar ser nu till att visa vilka bloggar som länkar till artikeln. De tidningar som ännu inte förstått vikten av detta för det finns ett gäng – halkar tveklöst efter. Detta för att bloggosfären i allt högre grad styr vad som blir “snackisar”, allt fler väljer att låta bloggare rekommendera vilka nyhetssajter man ska läsa och bloggarnas benägenhet att länka till dem som inte bjuder på en länk tillbaks är låg. Väldigt låg.

Vi tror och hoppas att nästa steg är att se till att också länka till andra nyhetsmedier för att ge läsaren bredast möjliga bild av en händelse.

Tidningar har på riktigt startat egna bloggar. Det började redan förra året men 2008 har blivit ett genomslag för att “gammalmedia” börjat att använda bloggen som ett professionellt verktyg. Mängden bloggar på tidningarna ökar och det handlar både om att låta personer som tidigare fått nöja sig med veckovisa krönikor få mer utrymme och om att skapa bloggar som följer tidningens olika avdelningar.

Vi skrev tidigt om Sydsvenskans Redesign, där tidningen låtit läsarna delta i omgörningen av sajten, och under året har flera andra tidningar hakat på och låtit sina läsare vara med och tycka till.

Inte minst har Medievärlden använt sig av utvecklingsblogg och total genomskinlighet när det gäller sin redesign – mycket bra, då det är en tidning som läses av alla i branschen och därför kanske kan inspirera flera.

Bloggar har blivit en viktig del av nyhetsflödet vilket innebär att kopplingarna mellan traditionella medier och bloggarna har blivit starkare. Sedan bloggbävningen har det blivit allt vanligare att de större tidningarna i samband med större nyhetshändelser skriver uppföljande artiklar där de refererar till det som skrivits i bloggar och även intervjuar de bloggare som har specialkunskaper i sina ämnen. Bloggares åsikter efterfrågas och fler och fler blir delar av medieetablissemanget och får sitta i TV-sofforna tillsammans med andra tyckare.

Det kommer bara att fortsätta. Bloggare är idag en del av mediesfären, en självklar del som de traditionella medierna helt enkelt måste förhålla sig till och konkurrera med om nyhetssförmedling och kanske också reklamintäkter?
Och det faktum att ordet Bloggbävning som myntades i somras av en av Sveriges kanske mest kontroversielle bloggare också finns med på språkrådets lista över nya ord säger en hel del om genomslaget.

Vad gäller bloggbävningen i övrigt finns det så många andra som bevakat och skrivit om just den på ett bra sätt, så vi känner inget behov att att beskriva den i detalj.
Däremot kan det kanske vara relaterat och intressant att läsa den här texten som vi skrev i rabaldret som uppstod kring SVT-programmet om FRA och visade hur en blogg kan användas i kommunikationen med gammelmedia, men också hur den kan spela en granskande roll.

Newsmill

Ett av årens mest spännande projekt inom gammelmediasfären är Newsmill.
Vi har följt Newsmill från projektering till entré och är övertygade om att Newsmill bara är ett i raden av liknande projekt och nya former av nyhetsförmedling på nätet som de traditionella medierna måste våga prova för att fortsätta vara relevanta i framtiden.
Vad Newsmill tagit fasta på är själva essensen i Webb 2.0, nämligen konversation. Diskussion, debatt och människors aldrig sinande vilja att dela med sig av sina åsikter och kunskaper till andra.

Något som Newsmill också lagt väldigt stor vikt är kommenterandet. Det som vi ofta lyfter fram som en viktig del av nyhetssajterna. Kommentarer som mervärde, kommentarer för att kommunicera med läsarna, liksom de svårigheter som uppstår med troll och spam och rättshaverister som tar över kommentarfälten på visa sajter. Newsmills grundare PM Nilsson har vid flera tillfällen berömt de egna kommentarerna och den höga nivån, och en sak som vi tror är starkt bidragande till Newsmills framgångrika start är just det direkta tilltalet, närvaron och känslan av att man får en relation till sajten och dess redaktörer. Genom att de bloggar, själva kommenterar diskussionerna som pågår och tack vare att de frågar och tar till sig av råd och tips från läsare.

Vi har också skrivit en hel del om artikelkommentarer och kommunikation med läsare, för den som vill ha en repetition. En mycket intressant diskussion uppstod i anslutning till det här inlägget – i vårt kommentarfält, men också i andra bloggar.

Mikrobloggens år?

Många har talat om 2008 som året då mikrobloggen fick sitt genombrott. Vi lyfter ofta fram mikrobloggen och är själva flitiga användare av dem både privat och professionellt, men att säga att de fått ett genombrott är ändå en sanning med modifikation. Antalet användare av mikrobloggar i Sverige är fortfarande försvinnande få. Möjligen kommer ett större genomslag 2009.
Men. Mycket har ändå hänt och i mediasammanhang har ändå mikrobloggarna och kanske framförallt Twitter utmärkt sig, främst under årets slut.

Terrorattacken i Mumbai blev för svenska medier ett uppvaknande när det gäller mikrobloggande. För det var första gången som man såg mikrobloggandets styrka som nyhetsförmedlare. Men många har redan tidigare insett värdet av att ha en kanal direkt ut till sina läsare och en kanal från sina läsare direkt in. Genom att lyssna och delta inser man mer och mer att det finns stora möjligheter att använda kanalen för både egna nyheter och för att hitta “andras” nyheter.
Här finns många möjligheter, inte minst om gammelmedia lär sig att köra ut sina flöden i mikrobloggar och också se till att scanna kanske framförallt tendenserna på Twitter, för att snabbare hitta nyheter och kanske också andra nya vinklingar av de traditionella nyhetsbyråernas material.

Kanske ännu påtagligare för de svenska medierna blev mikrobloggsdiskussionen efter jordskalvet i Skåne. Men åter igen – mikrobloggens genomslag ska kanske inte överdrivas. Däremot kan man genom både exemplen Bombay och Skåne se att de många källor till information och nyheter som finns på internet blivit en faktor som inte kan ignoreras, och som gammelmedia helt enkelt måste förhålla sig till och försöka att dra nytta av för att överleva.


Bambuser

Bambuser har under året blivit ett begrepp i svenska medier. Tjänsten som tillåter att man streamar video direkt från sin mobiltelefon ut på nätet, med möjlighet för tittarna att chatta under tiden har fått ett ordentligt genomslag framförallt under hösten.
Vi hörde båda till pionjärerna, som testade Bambuser privat, sände från mobil och webbcam, och kom med input till skaparna av tjänsten. Man kan väl säga att vi var en slags ambassadörer som blev förtjusta och genast insåg potentialen.

Så vad är det så som skiljer Bambuser från vanlig webbteve?
Kvaliteten är ofta rätt kass. Ljudet är inte sällan i osynk. Ibland hackar det så att man inte alls vare sig ser eller hör.
Bambuser handlar inte om kvalitet. Inte om inramning.
Bambuser handlar om närvaro. Om möjligheten att sända här och nu och ge tittaren den riktiga känslan av att faktiskt vara på plats, där det händer, när det händer.
Många är de tidningar som börjat använda sig av tjänsten, för att rapportera från evenemang, presskonferenser men också för att på försök sända redaktionsmöten och vanliga intervjuer för att ge tittaren möjlighet att delta med egna frågor och kommentarer.

En annan viktig roll som Bambuser spelat under året är möjligheten att följa evenemang, föreläsningar och konferenser utan att vara på plats, då de allra flesta dylika som handlat om internet, nya medier och framtid faktiskt direktsänts så att man kunnat följa hemifrån eller titta i efterhand.
Publicistklubben började under hösten att sända sina debatter – mycket uppskattat och något som ger oanade möjligheter för diskussionen att flytta ut från storstadskoncentrationen i Stockholm.
Strax innan nyåret premiärsände What’s Next, vår favoritpodcast, sitt program genom Bambuser, där de bland annat talade med grundaren av just Bambuser, Måns Adler. Tittning vi rekommenderar!


Lågkonjunkturen

Året avslutades i svart. Världsekonomin skakade och mediehusen med den.
Något som inte alls behöver vara endast av ondo. Nöden är uppfinningarnas moder, och mycket pekar mot att de sociala medierna har många fördelar i en lågkonjunktur. Här finns utmaningar och möjligheter, för dem som vågar.
Vi tror att många tidningar kommer att få ekonomiska problem. Papper och distribution är bara ett par av de saker som kommer att bli väsentligt dyrare under året som kommer. Samtidigt som den nya generationen i allt lägre grad väljer att läsa tidningen på papper, och de äldre trogna prenumeranterna försvinner.
Samtidigt som en mängd rapporter under året pekade mot att en allt större del av reklam och annonskakan kommer att satsas på nätet i en lågkonjunktur. Nu är den här. Låt oss utnyttja det! Sluta fokusera på papper. Tänk tidning. Tänk tidning som i nyhet, som i information, som i kommunikation och som i mötesplats. Utnyttja det maximala av varje kanal och inse att en nyhet är en lika viktig och framförallt färskare nyhet när den publiceras på nätet.

Några få har redan börjat testa alternativa utgivningsformer, så som möjlighet att ha papperstidningen enbart på helgerna. Frågan är vilken tidning som ska bli först med att lägga ner den dagliga utgivningen och istället sammanfatta det viktigaste i ett veckomagasin? Lite som Fokus, men med ett annat utgångsläge och kanske andra målgrupper.

Tre snabba från 2008

Gästbloggare på SSBD. Vi började lite blygsamt men hoppas att antalet gästbloggare och texter med andra infallsvinklar än våra egna ska öka under 2009. Hittills har Mikael Pettersson, Camilla Lindberg, Andreas Ekström och Anna Serner skrivit för oss.

Podcastmedverkan. Både Sofia och Niclas har medverkat i podcasten What’s Next. Sofia har två gånger deltagit i panelen och Niclas var med i en special om terrorattackerna i Bombay.

Debattartikel i Medievärlden. En sådan skrev vi, som mynnade ut i en intressant diskussion, som vi hoppas fortsätter också i år.


…och så vill vi passa på att tacka.

Under året är det många personer som kommit att betyda mycket för oss och för SSBD, när det gäller inspiration, bollande av idéer och glada tillrop i största allmänhet.
Några har varit särskilt viktiga;

Joakim Jardenberg och hans Mindpark.
Jockes aldrig sinande engagemang, hans enorma kunnande, hans rakhet och generositet är en viktig källa för oss. Dessutom är han ett föredöme för hela mediesverige när det gäller transparens.
Vi använder oss ofta av Mindparks delande av siffror och statistik, och genom Jockes ifrågasättanden väcks nya funderingar som alltid tar saker ett steg längre. Han är inte rädd för att ge vare sig kritik eller beröm, vilket ger honom hög trovärdighet.

Martin Jönsson.
Precis som alla andra har också vi lusläst Martins blogg om Reklam och Medier. Precis som många andra håller vi honom och hans kunnande om branschen högt. Vi kommer – som så många andra – att sakna hans blogg och analyser, och det är inte utan en viss press vi läser att han och andra lägger stort ansvar på oss att förvalta diskussionen om medier i Sverige. Vi lovar att göra vårt bästa!
Och vi gratulerar Svenskan till en ny redaktionschef, som förhoppningsvis blir den som tar tag i vad vi tror kan bli 2009 års viktiga diskussion; hur fördelar vi mediehusens resurser på ett bra sätt så att vi tillfredsställer både de trogna pappersläsarna men också hittar nya vägar, läsare och inkomster på nätet? Hur köra parallella race med både print och nät utan att någon av dem förlorar?

Axel Andén på Medievärlden.
Vi har Axel att tacka för mycket, både personligen för SSBD och för det han gjort och gör för tidningen Medievärlden och därmed för hela branschen. Vi tillägnade Axel en egen postning här.

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen.
Emanuel nämns ofta på SSBD. Också han fick en egen postning i somras.
Vi kan väl erkänna att vi båda är lite hemligt förälskade i Emanuel. Han gör det han gör på ett så självklart sätt, driven av passion, lust och genom att hela tiden vara sig själv har han lyckats vända en gammal frireligiös skuta som tidningen Dagen till att bli en av de kvickaste vad gäller att ta till sig nyheter och anpassa sig efter den nya verkligheten. Vi vet att Emanuel inte alltid har det lätt, men vi vet att han lyckas göra rätt! Och det är knappast en slump att han också blev utnämnd till årets medarbetare på Dagen. Att han dessutom skriver en av Sveriges bästa bloggar alla kategorier gör honom inte på något vis mindre värd vår respekt och beundran.

Elisabeth Bäck på VLT.
Helt enkelt för att hon skriver Sverige bästa chefredaktörsblogg. Som inte sällan får statuera exempel när vi försöker förklara vad som är så bra och viktigt med redaktionellt bloggande och läsarkommunikation.

Lisa Bjurwald, Siewert Öholm, Bo Rothstein och Mats Bergstrand ska dessutom alla ha en eloge för att de så duktigt hjälper oss och andra att hitta bra argument för varför man ska blogga. För att ni gett oss en del goda skratt. För att ni så öppet outat er rädsla och okunskap vilket ger oss anledning att förklara och förklara igen och igen.

Därmed vill vi tacka alla våra läsare, våra inspiratörer, alla som gett oss feedback, vi vill tacka alla mediehusen, nyhetssajter och bloggare, ja kort sagt – ni som gör SSBD till vad den är – för året 2008.
Inför 2009 ser vi fram emot nya utmaningar, nya innovationer och nya spännande diskussioner om medielandskapet, journalistiken och framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]

6
Dec 08

Det brinner i knutarna

När vi startade den här bloggen för dryga nio månader sedan liknade vi det som händer i medielandskapet vid ett jordskred.

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]