Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag var där och deltog i det som Jan Helin i sin blogg kallar för mediasveriges roligaste. Jag är benägen att hålla med, fantastiskt roligt var det. Men inte bara det. Bloggalan är som en symbol för den symbios som finns mellan gammelmedia och bloggvärlden, den är en bekräftelse för inte bara de fantastiska bloggar som vann pris, utan för alla bloggare. En bekräftelse på att bloggen är något att räkna med, och inte enbart pladder och trams.

Att Farmor Gun vann priset i kategorin Politik och Samhälle säger en del om Piratpartiets inflytande i bloggvärlden. Hon är liksom förra årets vinnare Opassande aktiv piratpartist. Jag hoppas och tror också att hennes vinst kan inspirera fler äldre att kasta sig ut på nätet.

Aftonbladets specialpris gick till Carl Bildt. Jag är inte helt nöjd med det valet, och det är inte HAX heller. Här kan ni se en intervju som Jan Helin gjort med Bildt inför prisutdelningen. För på en punkt håller jag med Carl Bildt – det hade varit synnerligen trevligt om han varit på plats för att ta emot utmärkelsen.
Här finns ett sammandrag från prisutdelningen och såklart togs mängder av mingelbilder.

Andra som skriver om galan är Johanna Ögren på nya bloggen på dn.se – webbloggen, Älskade Dumburk som var nominerad i kategorin Kultur och samhälle men fick se sig besegrad av 365saker.se, Simon Sundén, Opassande, Ulrika Good, Badlands Hyena och Gustav.

Och så några lästips rakt av:
Två tillfällen då jag bara måste ha en iPad – Mikael Zackrisson om varför en iPad faktiskt kan vara bra att ha.
Rekord, rekord, rekord! – om nya besöksrekord på Aftonbladet.se.
Rekord på hd.se – också Sören Karlsson skriver om besöksrekorden, som jag tror säger mer om folks ökade internetanvändande än om sajterna i sig. Även om det såklart är bidragande att allt fler satsar på webben.
Dala-Demokraten satsar inte på webben.
Anja Gatu saknar machogänget – ny sportchef på Sydsvenskan.
Gör om gör rätt – Paula Hammerskog fortsätter blogga om älskade DN.
Axel Andén kommenterar SVTs nya grepp att låta sina kommentatorer twittra partiledardebatten.
SVT, Melodifestivalen och Twitter – Jardenberg om det rätt så misslyckade försöket att integrera Twitter i gårdagens melodifestivalsändning.
Twitter på Text-TV inte så fail – Hans G Andersson förklarar och ger ett annat perspektiv på texttevetwittrandet.
Filtrera bort melodifestivaltweets från Tweetie – John Ankarström om hur du gör för att slippa #mel2010 i ditt twitterflöde.
Expressens nya schlagerapp – alla försöker rida på schlagervågen.
Igenkänning – eller hur Twitter gör mig mindre ensam.
Du kan också granska – SvD uppmanar sina läsare att göra som journalisterna. Somliga kanske skulle säga att det är som att såga av den gren man sitter på, jag säger Heja!
Ett liv i mediebranschen – Läs Isobel Hadley-Kamptz
Nya tider – öppna böcker. Jan Helin om nya Aftonbladet i siffror.
Ladda ner min nya roman! Daniel Åberg erbjuder sin roman för Kindle, iPhone eller “läsplattor”. Han blir glad om du betalar 40 spänn, men det är inget tvång.
Frankly, my dear, du och jag är inte överens – Fredrik Strömberg ur hjärtat.
DN satsar på e-papper – Medievärlden om nya satsningen.

Dagens Nyheter har annars stått i fokus denna vecka av helt andra skäl än nysatsningar. Beskedet att över 100 personer varslas slog ner som en bomb. Och inte låter det betryggande att det “inte är säkert” att det blir uppsägningar. Däremot sägs att turordningsreglerna ska kringgås. Naturligtvis hårt för äldre medarbetare, men antagligen det bästa för tidningen.
Olle Lidbom har räknat.
Prankmonkey är mindre försiktig i sin kommentar till varslen.

Här måste jag sätta punkt för den här veckan, men jag rekommenderar er varmt att läsa Jardenberg kommenterar – varje morgon, och Doktor Spinns Smurftips.

PS. Det går nu att rösta på SSBD i YABA – yet another blog award – där vi är nominerade i kategorin Media. För övrigt så är hela 22 procent, eller 14 av 63 nominerade bloggar skrivna av någon SSBD-skribent, så vill ni inte rösta på SSBD lovar jag att ni hittar någon annan som väl förtjänar pris. :)

Same!? Same?? But?? Different?!?

I måndags var tanken att Medievärlden skulle släppa sin nya sajt. De stötte dock på en del bekymmer och istället skrevs nyheterna i bloggen. En alldeles utmärkt lösning som fungerar så bra just på grund av transparensen. När man som läsare blir ständigt uppdaterad om hur och varför står man ut med ganska lång nertid.
Hur som helst – på tisdagen var det äntligen dags, och Medievärldens nya sajt talar bäst för sig själv, även om de har haft fortsatt strul med servrar och legat nere under längre stunder.
Jag älskar gränslösheten, lekfullheten och viljan att verkligen testa allt som testas kan. Det är nu det börjar!

I veckan har också DN På stan bytt utseende. Spana in här.

I dessa redesigntider är det också läge att ta en titt på de mobila sajterna och tjänsterna. Aftonbladets mobilsajt har tredubblat trafiken det senaste året.

Bloggar kan användas till mycket. Svenskan använder Ledarbloggen till att söka efter sommarvikarier till ledarredaktionen. Ett bra grepp gissar jag, då de flesta intressanta kandidaterna till jobbet antagligen läser den bloggen.

När vissa utvecklas och provar nya idéer tar andra jättekliv tillbaks. Helsingborgs Dagblads webbredaktör Sandra Jacob kommenterar här. Det verkar som om Paul Ronge gillar Dagens Medias nya grepp, enligt den här i övrigt mycket intressanta bloggposten om de numera ganska tråkiga motsättningarna mellan bloggvärlden och de etablerade medierna.

Så veckans snackisar, jag börjar med bomben som släpptes i torsdags, den att ägarna drar sig ur Mindpark.

Det känns tråkigt, mycket tråkigt. Jag tvivlar inte ett dugg på att Jocke med medarbetare kommer att hitta andra vägar att jobba med det de är bäst på – utveckling, idékläckande och genomförande av spännande idéer. Men det är tråkigt att inte mediehusen verkar se sitt eget bästa, att de inte tar vara på en sådan tillgång som de har i Mindpark.
Mindpark som är en porsche där Stampens motsvarighet MktMedia är en långtradare.
Tydligt inte minst efter Bosse Svenssons senaste artikel i Medievärlden. Som utlöst diskussioner både på Bloggy och Jaiku.

Andra som kommenterar nyheten om Mindpark är tdh.se, Jonas Lejon, Svenåke Boström och Rolf van der Brink. Dagens Media, Medievärlden och Medievärlden igen.
Här ett kort klipp där Jardenberg berättar vad som händer härnäst.
Och kanske lite ironiskt – här är bloggposten på Mindpark, lägesrapport från 2008, som publicerades strax innan beskedet att Mindpark kanske kommer att läggas ner.

Helins twittrande har jag redan skrivit om, och han har fått lovord från många andra.
Så i fredags kom det plötsligt kritik från ett märkligt och oväntat håll.
Jag skulle inte varit förvånad om den kommit från Jan Guillou eller Siewert Öholm, men nu kommer den från PR-konsulten Brit Stakston på JMW kommunikation som är känd för att ligga i framkant när det gäller transparens och sociala medier.

Jag förstår ärligt talat inte kritiken.
Om det är som Stakston skriver, att hon möter människor som fullt allvar tror att Helin plötsligt inte kan göra publicistiska beslut utan att tala med läsarna på Twitter, så är det inte Helins tvittrande det är fel på, utan kunskapen hos de personer Stakston möter.
Den kunskapsluckan avhjälper man inte genom att kritisera Helin i en branschtidning på ett sätt som ger nya argument åt dem som redan är rädda så det räcker för “allt det nya”.

Jag tycker att man bör uppmuntra initiativ och uppmuntra dem som vågar testa, precis så som Helin nu gjort, och fortsätta förklara, utbilda och leva sociala medier så att andra kan förstå, istället för att öka på den skeptiscism som är utbredd så det räcker.
SJälvklart bör man kunna diskutera och inte odelat hylla all transparens, som JMW:s Björn Mellstrand skriver ikväll. Men jag står fast vid att just Helins twittrande inte hör till den sortens transparens som är skadlig för någon.

På Twitter var det många som inte alls förstod Stakstons kritik och hennes försök till förklaring gör i varje fall inte mig klokare.

Själv tycker jag mig ha sett något som jag kallar “Helineffekten” på Twitter under veckan, många äro de mediamänniskor och andra som plötsligt skaffat Twitter-konto sedan de blivit nyfikna på just Helins “Etik i natten”. Bland dem som börjat twittra på allvar finns hela Newsmillredaktionen, PM, Leo och Karin.

En annan frukt, och en betydligt viktigare sådan, av Helins twittrande är det samarbete i kampen för Dawit Isaaks frigivande som nu inleds mellan de stora tidningarna i Sverige. Det började med att han gratulerade Thomas Mattsson till cehfredaktörsskapet på Expressen och samtidigt ställde frågan om de skulle jobba ihop om Dawit Isaak, och bjuda in Svenskan och DN. Fler har hakat på. Om detta har jag skrivit mer här, och det kommer att följas upp till veckan. I morgon är också tanken att nya sajten dawit.se ska se dagens ljus, och samla alla flöden från alla tänkbara källor som skriver om Dawit Isaak. Vill du och din sajt vara med på något sätt? Läs mer här.

Ett annat spännande samarbete som snart ser dagens ljus är det mellan Fokus makthavare.se och Almedalsbloggen. Här hittar du hela pressmeddelandet om samarbetet:

Nyhetsmagasinet Fokus och gänget bakom Almedalsbloggen relanserar i början av maj webbsidan makthavare.se, som blir en modern webbaserad plats för politisk realtidsbevakning, analys och granskning.
Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken.

En del undrar om mikrobloggandet ska slå ut det traditionella bloggandet. Det tror jag inte en sekund, jag tror att de kan komplettera varandra alldeles utmärkt. Och ses som två helt olika saker. Det tror Thord Daniel Hedengren också:

Most tweets are short, uninteresting and unpolished nuggets. Sometimes they are brilliant, but most often they are not. Every little thought that ends up on Twitter is a blog post not written, and since most of the tweets are unpolished nonsense, it really isn’t a loss for traditional blogging.

Diskussionen om kommentarer pågår ständigt och rädslan för att släppa läsarna fria är utbredd. Här en notis om hur JK ställer sig till ett fall där en kvinna känt sig kränkt av vad som stått i kommentarsfältet på Sydsvenskan.se.

Sören skriver om ett forskningsprojekt om läsarmedverkan.

Daniel på Mindpark har skrivit om vikten av utbildning i sociala medier.

Veckans internationella utblickar:

Journalism students “don’t read papers”:

The journalists of the future are rapidly moving away from traditional news services, saying they are impractical compared to new media.
A survey of Australian journalism students found 90 per cent of students do not like reading the newspaper, preferring to source news from commercial television or online media.

Kul är det att följa NRKbeta, här bara ett av deras innovativa projekt, som har att göra med opensource och video på nätet.

Hos What’s Next kan man höra James Cridland från BBC tala om att alla medieföretag måste förstå de sociala medierna.

Time försöker sig på att spå vilka tio tidningar i USA som står näst på tur att lägga ner:

1. The Philadelphia Daily News. The smaller of the two papers owned by Philadelphia Newspapers LLC, which recently filed for bankruptcy. The company says it will make money this year, but with newspaper advertising still falling sharply, the city cannot support two papers, and the Daily News has a daily circulation of only about 100,000. The tabloid has a small staff, most of whom could probably stay on at Philly.com, the Web operation for both of the city dailies.

Hela listan med motiveringar finns här.

Via Vassa Eggen hittar jag den här listan på åtta anledningar att inte försöka ta betalt för innehåll på webben. Läs och begrunda.
(en bättre idé är kanske att göra som google, kartlägga besökare för att skräddarsy annonseringen…)

Chris Andersson, Open source is a company; social media is a country.

Veckans nedskärningar:

Norra Skåne minskar från fem till en (!) fotograf.

Svegfors omorgansierar för att spara pengar på Sveriges Radio. Som det verkar är det i direktionen/administrationen de största besparingarna ska göra.

Östersundstidningar skär ner tre journalisttjänster.

Veckan som kommer:

SvD.se släpper sin nya sajt.
Rättelse: Nu var jag lite för snabb, sajten ska skjutas ut den 26 mars, alltså nästa vecka, inte innevarande.

Publicistklubben har ikväll debatt om upphovsrätten och vad en urholkad sådan kan få för konsekvenser för journalistiken. Sänds live för den som kan inte vara på plats.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick – vecka 11, Same same but different, Etik i natten, Mindpark, Jan Helins twittrande

Same!? Same?? But?? Different?!?

Svaret på den frågan måste nu som förr vara ingen av ovan nämnda, eller kanske snarare alla tillsammans.

Opinionsbildning bygger nämligen på engagemang, och intresse.

Det spelar ingen roll vad en tidning vill skapa opinion om, ifall det skrivs metervis av artiklar i ett ämne, om ämnet och innehållet inte intresserar, engagerar och upprör tillräckligt många läsare.

Det spelar ingen roll hur enträget en klick bloggare driver en fråga om de inte lyckas nå utanför den egna sfären.

Opinionen styrs inte via lobbyister i vems ärende de än må gå, om inte mottagarna av lobbyingen tilltalas av det framlagda budskapet.

Alla som jobbar inom massmedia vet att det finns ämnen som enkelt väcker människors intresse och vilja att engagera sig, skänka pengar och protestera på olika sätt. Det är så pass enkelt att inga PR-konsulter behövs. Barn och djur. Framförallt sjuka barn och misshandlade djur.
Sedan går det alltid att spela på den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Att skandalisera makthavare utifrån ekonomiska argument är mycket tacksamt om man vill att de stora massorna ska reagera.

Och så finns det de där svårare frågorna. De som kräver mer än en bild på ett barn med stora blå ögon för att den enskilde ska lyfta på rumpan och gå ut och vifta med plakat eller skriva under en namninsamling. De som kräver mer information, fakta och bearbetning för att det ska bli tydligt hur det kan drabba enskilda.

Dit hör signalspaningslagen, i folkmun kallad “FRA-lagen”.

En fråga som det skrevs om i ett tidigt skede, mer rapporterande än granskande, det handlade ju om teknik, datorer och elektroniska signaler gudbevars, sådant som är komplicerat att förklara och som skulle krävt många timmars arbete för att till fullo sätta sig in i. Sådant säljer inte lösnummer.

Och här kommer bloggarna in i bilden. Jag säger bloggarna, eftersom det står ganska klart att de PR-konsulter DN skriver om kom in i bilden i ett ganska sent skede av det som kom att bli ett gigantiskt uppror mot riksdag och regering.

Bloggarna som inte släppte ämnet. Sådana som exempelvis Oscar Swartz med gedigen kunskap om ämnet, som rotade och grävde och plockade fram relevant information och hjälpte till att tolka den så att andra förstod. Med god hjälp av andra bloggare som gav sin syn på saken vaknade allt fler ur den Törnrosasömn många svenskar lever i eftersom vi fått lära oss att vi lever i det bästa landet i världen inte minst vad gäller demokratiska värderingar och sådant som har med personlig integritet att göra.

Att försöka bestämma att det var bloggarna, gammelmedia eller PR-konsulter som spelade den viktigaste rollen i FRA-upproret är knappast möjligt. Framförallt är det inte särskilt intressant, för precis som så många bloggare skrivit de senaste dagarna – PR-konsulter eller ej – de skulle aldrig engagerat sig om de inte ansåg att det var en viktig fråga att engagera sig i.

Vad DN gör är att kasta åtminstone en liten sten i ett glashus när de beskriver PR-konsulterna och deras påverkan på bloggarna så att det tolkas som något fult och som om bloggarna vore lättköpta och lättmanipulerade, när faktiskt en väldigt stor mängd av det material som publiceras i svenska tidningar har en PR-byrå som första och ofta enda källa.

Kvällstidningarna kan smälla upp bilder på nyfödda noshörningar men om bilderna inte berör eller känns viktiga för mottagaren kommer heller ingen att engagera sig för den lille noshörningen.

Makten över opinionen ligger inte hos någon enskild person, PR-byrå eller medieföretag, det är det som är det fina i en demokrati med yttrandefrihet. Däremot kan ovan nämnda i samspel skapa opinion i viktiga frågor som är engagerande. Något som både PR-byråer och etablerade medier kan och bör dra nytta av, och lära sig hur man skapar opinion i ett nytt landskap.

Det finns inga garantier för att lyckas, även om man lyfter upp behjärtansvärda frågor på agendan. Ett färskt exempel är Expressens försök att skapa en opinion för Dawit Isaak. De har tagit hjälp av både bloggar och mikrobloggar, de har de fakto gjort allt rätt utifrån det vi idag kan om hur man får med sig bloggvärlden. Men frågan är av någon anledning inte tillräckligt het, kanske fel i tiden, eller helt enkelt inte engagerande. Visst – några bloggare har hakat på och skriver om Dawit, och många skriver på namninsamlingen, men någon bloggbävning blir det inte.

Det kan också ha att göra med konkurrensen från andra frågor som upptagit folk de senaste veckorna, så som rättegången mot TPB och Kronprinsessans förlovning. För att en fråga ska segla upp och få genomslag i folkopinionen krävs inte bara att ämnet är intressant. Det krävs tajming också. FRA-debatten hamnade inte på var mans läppar förrän riksdagsvoteringen närmade sig och det hela kändes verkligt, och folk insåg att den galna lagen faktiskt på allvar skulle röstas igenom.

Men varför allt detta snack om bloggmakt och att pressen inte längre är den tredje statsmakten, om det är som det alltid har varit?

Allt är inte som det alltid har varit. Det beror inte enkom på bloggarna. Det beror på att vi lever i en kommunikationsrevolution, som kommer att ge idag oanade konsekvenser för oss alla. Det som syns idag är det faktum att det finns ny teknik som tillåter människor att publicera vad som helst hur snabbt som helst och göra det tillgängligt för resten av världen med eventuell språkförbistring som enda hinder.
Tidigare krävdes betydligt större ansträngningar för att engagera sig i opinionsbildning. Det kunde vara att skriva ett brev och posta till en tidning och hoppas på publicering på en insändarsida. Det kunde också vara att skriva plakat och ge sig ut och demonstrera. Framförallt var det för bara några år sedan betydligt krångligare att skaffa information och kunskap tillräcklig för att kunna ta ställning i olika frågor.

Man kan säga att allmänheten för några år sedan i mycket högre grad var beroende av mediernas rapportering för att kunna bilda sig en uppfattning. Möjligheterna att kontrollera riktigheten eller att hitta en annan infallsvinkel på det som medierna gjorde gällande var små. Däri ligger den stora skillnaden i dagens medielandskap, och det är det vi menar när vi säger att massmedia inte längre är den tredje statsmakten.

Idag är den kunskap som tidigare krävde ett par besök på biblioteket och hos något myndighetsarkiv, flera telefonsamtal och kanske en resa ofta bara ett knapptryck bort. Och det påverkar självklart opinionsklimatet och sättet vi kommunicerar med varandra.

Bloggarna är en del av det, och bloggarna är – förlåt om jag upprepar mig – inte en homogen rörelse.
Bloggen har helt enkelt blivit det naturliga verktyget för den lilla människan som vill berätta en historia eller uppmärksamma omgivningen på en orättvisa, eller för den delen – visa upp dagens outfit för omvärlden.

Om en bloggare skriver om en fråga som är tillräckligt intressant och engagerande kommer den att få uppmärksamhet och genomslag i olika grad naturligtvis beroende på digniteten.
Precis som att den tidning som skriver om en fråga som inte är tillräckligt intressant och engagerande inte kommer att kunna uppbåda någon opinionsbildning.

Därför är det näst intill skrattretande att se när vissa representanter för den tidigare tredje statsmakten fäktar vilt och med sarkastisk ton nedvärderar den opinionsbildning som kommer från gräsrötterna, från folket.

Den som ljuger kommer att avslöjas, förr eller senare, vare sig lögnaren är en författare, en vanlig simpel bloggare eller en stor dagstidning.

Spännande, eller hur?

Och så en påminnelse om att Babel i SVT2 ikväll handlar om just opinionsbildning i det nya medielandskapet, medverkar gör jag själv, PM Nilsson och Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om Opinionsbildning, DN och PR-konsulterna, Tredje statsmakten

Same!? Same?? But?? Different?!?

DN bestämmer sig för att granska den bloggbävning som uppstod i somras i samband med FRA-lagen.
Syftet är höljt i dunkel, och resultatet upprör.
DN svarar med ignorans och en ledare som understryker texten i den granskande artikeln.

Expressen å sin sida presenterar idag ett samarbete med frisim.com och använder bloggarna för att sprida sina nyheter. De har skapat en widget som vilken bloggare som helst kan lägga upp i sin blogg och på så sätt sprida Expressens nyhetsflöde via bloggosfären.

Läs också:
Catrin Fahlgren: Varför ställa bloggare och etablerad media mot varandra?
Henrik Alexandersson: Bloggmakten.
Isak Gerson: Etablissemanget förlorar tolkningsföreträdet.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, FRA, Bloggbävningen

Same!? Same?? But?? Different?!?

Aftonbladets sajt havererade i morse, surt.
Hastigt och lustigt sattes Nyhetsbloggen upp, och där uppdaterades senaste nytt tills sajten var på banan igen.

Under eftermiddagen har bladet sedan uppdaterat vad bloggarna skrivit om rättegången.

Mest innovativ och bäst i klassen var ändå Svenska Dagbladet. De har förutom den rättegångsblogg som jag nämnde i veckosammanfattningen också lagt upp en mikrobloggswidget på första sidan, så att läsarna där kunnat följa vad som sagt om spektaklet i de olika mikrobloggarna.

I de kanalerna skämtades det en hel del om åklagaren, något som också DN snappade upp. Och bloggvärlden hade faktiskt all anledning att roa sig lite på Roswalls bekostnad. Annars skulle den här första dagen av rättegången ha varit fullständigt outhärdligt tråkig. Nu blev det hela som en enda fars och precis så spektakulär som piratpojkarna själva sagt att den ska bli.

Deras egen sajt Spectrial gick dock ner någon gång efter lunch och det tog tid att få upp den – de som kunde laga satt alla upptagna i en tingsrättssal…

Nyheter24 gjorde ett kap när de lyckades värva Oscar Swartz som rättegångsbloggare. Swartz som för övrigt också bloggar åt Wired.

Annars kan väl sägas att de flesta “gammelmedier” vaknat till liv, och rapporterat både sakligt och objektivt och inte dragit sig för att anlita utomstående experter i de fall de egna journalisterna inte haft tillräckliga sakkunskaper i ämnet fildelning.
Svd.se bjöd på den bästa guiden för oinsatta.

Slutligen några lästips från dagen, Tommie Nordholm skriver mycket bra och uppmanar till ställningstagande.
PC För alla har intervjuat några nyckelpersoner om hur de tror rättegången kommer att sluta. Guardian skriver om hur man kan följa rättegången men också en längre text om vad det hela handlar om. Piratpartiets Rick Falkvinge har också livebloggat flitigt under dagen.

Allra bäst skrivs det på Skiften. Där behandlas de mer filosofiska frågorna kring fildelning och de konsekvenser rättegången kommer att kunna få oavsett utgång. Lägg Skiften i din RSS om du inte redan prenumererar.

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, Rättegången mot TPB, Fildelning, Gammelmedia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Gammelmedia, Monica Antonsson

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men nu måste vi få stämma in i Jardenbergs ifrågasättande av Svenssons sågning av det faktum att fyra av fem nominerade bloggar i kategorin Sport i Stora bloggpriset är bloggar skrivna och drivna av journalister;

Det är alltså rena tidningsprodukterna, klassiska sportkrönikörer helt enkelt, som kallas för bloggar, som blivit nominerade.
Det är säkert kvalitet på dem och det är säkert intressant om man är intresserad av sport. Men så mycket bloggar är de ju inte.

Den här typen av uttalande avslöjar på något sätt att Svensson är emot gammelmedia och hela etablissemanget, oavsett vad de gör och hur det fungerar. Den kritik som bloggosfären i stort riktar mot gammelmedia är ofta befogad, då den handlar om tröghet, ovilja att släppa ifrån sig makt, dålig förståelse för internet och dess utveckling och egna dolda agendor.
Men när gammelmedierna faktiskt gör rätt, när de faktiskt är lyhörda och försöker ta till sig, och exempelvis börja blogga för att bli en del av och förstå det nya landskapet, och bygga relationer via bloggarna – varför såga dem då också?

Eller är det så att Svensson bestämt sig för att gammelmedia alltid har fel även när de gör rätt? Den attityden är ju klart kontraproduktiv.

Lite ironiskt blir det också när Svensson i nästa andetag förklarar att min blogg the real mymlan hör till hans personliga favoriter i kategorin vardag, trots att den är skriven av en journalist.
Jag tackar så mycket för det, och kanske också Svensson inser att också journalister är människor, och det finns ingen motsättning mellan att vara bloggare och journalist. Samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Stora bloggpriset, Sportbloggar

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same Same But Different

Den här bloggen föddes sent i februari. Det var några engagerande diskussioner på Jaiku som födde idén om en nischad blogg utifrån hur de traditionella medierna hanterar internet och sociala medier.
Vi tänkte inte särskilt länge, hade vare sig strategi eller några uttalade ambitioner, det handlade mer om en känsla att vi utifrån våra olika bakgrunder inom reklamvärlden (Niclas) och media (Sofia) skulle kunna ha något att tillföra det nya medielandskapet.

Responsen lät inte vänta på sig. Det har varit ett framgångsrikt år. Bloggen fick snabbt en ganska stor skara trogna läsare och har kommit att bli en viktig röst i mediediskussionen i Sverige.

I höstas blev vi nominerade till priset för Årets Nättidskrift. Det kändes som ett stort erkännande.
Vi har klättrat på listor som Twinglys top100 och Knuff.
Som en fin avslutning på året blev Same Same But Different utnämnd till bästa medieblogg av Martin Jönsson i hans eminenta årslista.

Våra veckosammanfattningar - vars tillkomst var lika opretentiös som resten av bloggen – Sofia fick en idé och genomförde den – har många läsare och har blivit viktig läsning för många. Vi har helt enkelt samlat ihop intressanta saker vi läst på nätet under veckan, och försöker sammanfatta det viktigaste som hänt i medievärlden under veckan. Med tiden har vi lagt allt mer möda på att faktiskt hålla koll och inte bara rekommendera sådant som vi själva gillar. Dessa veckosammanfattningar finns numera som nyhetsutskick via mail, för den som inte vill missa.

2008 – Bloggens år

Många har sagt det före oss. Och vi instämmer i kören. 2008 blev bloggarnas år. Det har bokstavligen bara rasslat till, och bloggen som för ett år sedan av de flesta ansågs vara “en dagbok på nätet” har plötsligt blivit något att räkna med, för privatpersoner, för företag, för politiker men inte minst för gammelmedia.

Några viktiga saker vi vill peka ut när det gäller gammelmedias relation till bloggosfären i Sverige:

Inlänkande av bloggar är något ingen tidning längre kan låta bli att visa. Twinglys tjänst gör det enkelt och de som inte använder Twingly använder andra format men alla större tidningar ser nu till att visa vilka bloggar som länkar till artikeln. De tidningar som ännu inte förstått vikten av detta för det finns ett gäng – halkar tveklöst efter. Detta för att bloggosfären i allt högre grad styr vad som blir “snackisar”, allt fler väljer att låta bloggare rekommendera vilka nyhetssajter man ska läsa och bloggarnas benägenhet att länka till dem som inte bjuder på en länk tillbaks är låg. Väldigt låg.

Vi tror och hoppas att nästa steg är att se till att också länka till andra nyhetsmedier för att ge läsaren bredast möjliga bild av en händelse.

Tidningar har på riktigt startat egna bloggar. Det började redan förra året men 2008 har blivit ett genomslag för att “gammalmedia” börjat att använda bloggen som ett professionellt verktyg. Mängden bloggar på tidningarna ökar och det handlar både om att låta personer som tidigare fått nöja sig med veckovisa krönikor få mer utrymme och om att skapa bloggar som följer tidningens olika avdelningar.

Vi skrev tidigt om Sydsvenskans Redesign, där tidningen låtit läsarna delta i omgörningen av sajten, och under året har flera andra tidningar hakat på och låtit sina läsare vara med och tycka till.

Inte minst har Medievärlden använt sig av utvecklingsblogg och total genomskinlighet när det gäller sin redesign – mycket bra, då det är en tidning som läses av alla i branschen och därför kanske kan inspirera flera.

Bloggar har blivit en viktig del av nyhetsflödet vilket innebär att kopplingarna mellan traditionella medier och bloggarna har blivit starkare. Sedan bloggbävningen har det blivit allt vanligare att de större tidningarna i samband med större nyhetshändelser skriver uppföljande artiklar där de refererar till det som skrivits i bloggar och även intervjuar de bloggare som har specialkunskaper i sina ämnen. Bloggares åsikter efterfrågas och fler och fler blir delar av medieetablissemanget och får sitta i TV-sofforna tillsammans med andra tyckare.

Det kommer bara att fortsätta. Bloggare är idag en del av mediesfären, en självklar del som de traditionella medierna helt enkelt måste förhålla sig till och konkurrera med om nyhetssförmedling och kanske också reklamintäkter?
Och det faktum att ordet Bloggbävning som myntades i somras av en av Sveriges kanske mest kontroversielle bloggare också finns med på språkrådets lista över nya ord säger en hel del om genomslaget.

Vad gäller bloggbävningen i övrigt finns det så många andra som bevakat och skrivit om just den på ett bra sätt, så vi känner inget behov att att beskriva den i detalj.
Däremot kan det kanske vara relaterat och intressant att läsa den här texten som vi skrev i rabaldret som uppstod kring SVT-programmet om FRA och visade hur en blogg kan användas i kommunikationen med gammelmedia, men också hur den kan spela en granskande roll.

Newsmill

Ett av årens mest spännande projekt inom gammelmediasfären är Newsmill.
Vi har följt Newsmill från projektering till entré och är övertygade om att Newsmill bara är ett i raden av liknande projekt och nya former av nyhetsförmedling på nätet som de traditionella medierna måste våga prova för att fortsätta vara relevanta i framtiden.
Vad Newsmill tagit fasta på är själva essensen i Webb 2.0, nämligen konversation. Diskussion, debatt och människors aldrig sinande vilja att dela med sig av sina åsikter och kunskaper till andra.

Något som Newsmill också lagt väldigt stor vikt är kommenterandet. Det som vi ofta lyfter fram som en viktig del av nyhetssajterna. Kommentarer som mervärde, kommentarer för att kommunicera med läsarna, liksom de svårigheter som uppstår med troll och spam och rättshaverister som tar över kommentarfälten på visa sajter. Newsmills grundare PM Nilsson har vid flera tillfällen berömt de egna kommentarerna och den höga nivån, och en sak som vi tror är starkt bidragande till Newsmills framgångrika start är just det direkta tilltalet, närvaron och känslan av att man får en relation till sajten och dess redaktörer. Genom att de bloggar, själva kommenterar diskussionerna som pågår och tack vare att de frågar och tar till sig av råd och tips från läsare.

Vi har också skrivit en hel del om artikelkommentarer och kommunikation med läsare, för den som vill ha en repetition. En mycket intressant diskussion uppstod i anslutning till det här inlägget – i vårt kommentarfält, men också i andra bloggar.

Mikrobloggens år?

Många har talat om 2008 som året då mikrobloggen fick sitt genombrott. Vi lyfter ofta fram mikrobloggen och är själva flitiga användare av dem både privat och professionellt, men att säga att de fått ett genombrott är ändå en sanning med modifikation. Antalet användare av mikrobloggar i Sverige är fortfarande försvinnande få. Möjligen kommer ett större genomslag 2009.
Men. Mycket har ändå hänt och i mediasammanhang har ändå mikrobloggarna och kanske framförallt Twitter utmärkt sig, främst under årets slut.

Terrorattacken i Mumbai blev för svenska medier ett uppvaknande när det gäller mikrobloggande. För det var första gången som man såg mikrobloggandets styrka som nyhetsförmedlare. Men många har redan tidigare insett värdet av att ha en kanal direkt ut till sina läsare och en kanal från sina läsare direkt in. Genom att lyssna och delta inser man mer och mer att det finns stora möjligheter att använda kanalen för både egna nyheter och för att hitta “andras” nyheter.
Här finns många möjligheter, inte minst om gammelmedia lär sig att köra ut sina flöden i mikrobloggar och också se till att scanna kanske framförallt tendenserna på Twitter, för att snabbare hitta nyheter och kanske också andra nya vinklingar av de traditionella nyhetsbyråernas material.

Kanske ännu påtagligare för de svenska medierna blev mikrobloggsdiskussionen efter jordskalvet i Skåne. Men åter igen – mikrobloggens genomslag ska kanske inte överdrivas. Däremot kan man genom både exemplen Bombay och Skåne se att de många källor till information och nyheter som finns på internet blivit en faktor som inte kan ignoreras, och som gammelmedia helt enkelt måste förhålla sig till och försöka att dra nytta av för att överleva.

Bambuser

Bambuser har under året blivit ett begrepp i svenska medier. Tjänsten som tillåter att man streamar video direkt från sin mobiltelefon ut på nätet, med möjlighet för tittarna att chatta under tiden har fått ett ordentligt genomslag framförallt under hösten.
Vi hörde båda till pionjärerna, som testade Bambuser privat, sände från mobil och webbcam, och kom med input till skaparna av tjänsten. Man kan väl säga att vi var en slags ambassadörer som blev förtjusta och genast insåg potentialen.

Så vad är det så som skiljer Bambuser från vanlig webbteve?
Kvaliteten är ofta rätt kass. Ljudet är inte sällan i osynk. Ibland hackar det så att man inte alls vare sig ser eller hör.
Bambuser handlar inte om kvalitet. Inte om inramning.
Bambuser handlar om närvaro. Om möjligheten att sända här och nu och ge tittaren den riktiga känslan av att faktiskt vara på plats, där det händer, när det händer.
Många är de tidningar som börjat använda sig av tjänsten, för att rapportera från evenemang, presskonferenser men också för att på försök sända redaktionsmöten och vanliga intervjuer för att ge tittaren möjlighet att delta med egna frågor och kommentarer.

En annan viktig roll som Bambuser spelat under året är möjligheten att följa evenemang, föreläsningar och konferenser utan att vara på plats, då de allra flesta dylika som handlat om internet, nya medier och framtid faktiskt direktsänts så att man kunnat följa hemifrån eller titta i efterhand.
Publicistklubben började under hösten att sända sina debatter – mycket uppskattat och något som ger oanade möjligheter för diskussionen att flytta ut från storstadskoncentrationen i Stockholm.
Strax innan nyåret premiärsände What’s Next, vår favoritpodcast, sitt program genom Bambuser, där de bland annat talade med grundaren av just Bambuser, Måns Adler. Tittning vi rekommenderar!

Lågkonjunkturen

Året avslutades i svart. Världsekonomin skakade och mediehusen med den.
Något som inte alls behöver vara endast av ondo. Nöden är uppfinningarnas moder, och mycket pekar mot att de sociala medierna har många fördelar i en lågkonjunktur. Här finns utmaningar och möjligheter, för dem som vågar.
Vi tror att många tidningar kommer att få ekonomiska problem. Papper och distribution är bara ett par av de saker som kommer att bli väsentligt dyrare under året som kommer. Samtidigt som den nya generationen i allt lägre grad väljer att läsa tidningen på papper, och de äldre trogna prenumeranterna försvinner.
Samtidigt som en mängd rapporter under året pekade mot att en allt större del av reklam och annonskakan kommer att satsas på nätet i en lågkonjunktur. Nu är den här. Låt oss utnyttja det! Sluta fokusera på papper. Tänk tidning. Tänk tidning som i nyhet, som i information, som i kommunikation och som i mötesplats. Utnyttja det maximala av varje kanal och inse att en nyhet är en lika viktig och framförallt färskare nyhet när den publiceras på nätet.

Några få har redan börjat testa alternativa utgivningsformer, så som möjlighet att ha papperstidningen enbart på helgerna. Frågan är vilken tidning som ska bli först med att lägga ner den dagliga utgivningen och istället sammanfatta det viktigaste i ett veckomagasin? Lite som Fokus, men med ett annat utgångsläge och kanske andra målgrupper.

Tre snabba från 2008

Gästbloggare på SSBD. Vi började lite blygsamt men hoppas att antalet gästbloggare och texter med andra infallsvinklar än våra egna ska öka under 2009. Hittills har Mikael Pettersson, Camilla Lindberg, Andreas Ekström och Anna Serner skrivit för oss.

Podcastmedverkan. Både Sofia och Niclas har medverkat i podcasten What’s Next. Sofia har två gånger deltagit i panelen och Niclas var med i en special om terrorattackerna i Bombay.

Debattartikel i Medievärlden. En sådan skrev vi, som mynnade ut i en intressant diskussion, som vi hoppas fortsätter också i år.

…och så vill vi passa på att tacka.

Under året är det många personer som kommit att betyda mycket för oss och för SSBD, när det gäller inspiration, bollande av idéer och glada tillrop i största allmänhet.
Några har varit särskilt viktiga;

Joakim Jardenberg och hans Mindpark.
Jockes aldrig sinande engagemang, hans enorma kunnande, hans rakhet och generositet är en viktig källa för oss. Dessutom är han ett föredöme för hela mediesverige när det gäller transparens.
Vi använder oss ofta av Mindparks delande av siffror och statistik, och genom Jockes ifrågasättanden väcks nya funderingar som alltid tar saker ett steg längre. Han är inte rädd för att ge vare sig kritik eller beröm, vilket ger honom hög trovärdighet.

Martin Jönsson.
Precis som alla andra har också vi lusläst Martins blogg om Reklam och Medier. Precis som många andra håller vi honom och hans kunnande om branschen högt. Vi kommer – som så många andra – att sakna hans blogg och analyser, och det är inte utan en viss press vi läser att han och andra lägger stort ansvar på oss att förvalta diskussionen om medier i Sverige. Vi lovar att göra vårt bästa!
Och vi gratulerar Svenskan till en ny redaktionschef, som förhoppningsvis blir den som tar tag i vad vi tror kan bli 2009 års viktiga diskussion; hur fördelar vi mediehusens resurser på ett bra sätt så att vi tillfredsställer både de trogna pappersläsarna men också hittar nya vägar, läsare och inkomster på nätet? Hur köra parallella race med både print och nät utan att någon av dem förlorar?

Axel Andén på Medievärlden.
Vi har Axel att tacka för mycket, både personligen för SSBD och för det han gjort och gör för tidningen Medievärlden och därmed för hela branschen. Vi tillägnade Axel en egen postning här.

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen.
Emanuel nämns ofta på SSBD. Också han fick en egen postning i somras.
Vi kan väl erkänna att vi båda är lite hemligt förälskade i Emanuel. Han gör det han gör på ett så självklart sätt, driven av passion, lust och genom att hela tiden vara sig själv har han lyckats vända en gammal frireligiös skuta som tidningen Dagen till att bli en av de kvickaste vad gäller att ta till sig nyheter och anpassa sig efter den nya verkligheten. Vi vet att Emanuel inte alltid har det lätt, men vi vet att han lyckas göra rätt! Och det är knappast en slump att han också blev utnämnd till årets medarbetare på Dagen. Att han dessutom skriver en av Sveriges bästa bloggar alla kategorier gör honom inte på något vis mindre värd vår respekt och beundran.

Elisabeth Bäck på VLT.
Helt enkelt för att hon skriver Sverige bästa chefredaktörsblogg. Som inte sällan får statuera exempel när vi försöker förklara vad som är så bra och viktigt med redaktionellt bloggande och läsarkommunikation.

Lisa Bjurwald, Siewert Öholm, Bo Rothstein och Mats Bergstrand ska dessutom alla ha en eloge för att de så duktigt hjälper oss och andra att hitta bra argument för varför man ska blogga. För att ni gett oss en del goda skratt. För att ni så öppet outat er rädsla och okunskap vilket ger oss anledning att förklara och förklara igen och igen.

Därmed vill vi tacka alla våra läsare, våra inspiratörer, alla som gett oss feedback, vi vill tacka alla mediehusen, nyhetssajter och bloggare, ja kort sagt – ni som gör SSBD till vad den är – för året 2008.
Inför 2009 ser vi fram emot nya utmaningar, nya innovationer och nya spännande diskussioner om medielandskapet, journalistiken och framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, 2008, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Opinionsbildning, Kommentarer, Bloggosfären, Gammelmedia

Same!? Same?? But?? Different?!?