Posts Tagged: gammelmedia


12
Feb 11

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.


7
Feb 10

Veckan som gick – vecka 5

På grund av extrem tidsbrist blir det en kort rapport den här veckan, som börjar med Aftonbladets utdelning av Stora Bloggpriset som ägde rum på Nalen i onsdags.

Jag var där och deltog i det som Jan Helin i sin blogg kallar för mediasveriges roligaste. Jag är benägen att hålla med, fantastiskt roligt var det. Men inte bara det. Bloggalan är som en symbol för den symbios som finns mellan gammelmedia och bloggvärlden, den är en bekräftelse för inte bara de fantastiska bloggar som vann pris, utan för alla bloggare. En bekräftelse på att bloggen är något att räkna med, och inte enbart pladder och trams.

Att Farmor Gun vann priset i kategorin Politik och Samhälle säger en del om Piratpartiets inflytande i bloggvärlden. Hon är liksom förra årets vinnare Opassande aktiv piratpartist. Jag hoppas och tror också att hennes vinst kan inspirera fler äldre att kasta sig ut på nätet.

Aftonbladets specialpris gick till Carl Bildt. Jag är inte helt nöjd med det valet, och det är inte HAX heller. Här kan ni se en intervju som Jan Helin gjort med Bildt inför prisutdelningen. För på en punkt håller jag med Carl Bildt – det hade varit synnerligen trevligt om han varit på plats för att ta emot utmärkelsen.
Här finns ett sammandrag från prisutdelningen och såklart togs mängder av mingelbilder.

Andra som skriver om galan är Johanna Ögren på nya bloggen på dn.se – webbloggen, Älskade Dumburk som var nominerad i kategorin Kultur och samhälle men fick se sig besegrad av 365saker.se, Simon Sundén, Opassande, Ulrika Good, Badlands Hyena och Gustav.

Och så några lästips rakt av:
Två tillfällen då jag bara måste ha en iPad – Mikael Zackrisson om varför en iPad faktiskt kan vara bra att ha.
Rekord, rekord, rekord! – om nya besöksrekord på Aftonbladet.se.
Rekord på hd.se – också Sören Karlsson skriver om besöksrekorden, som jag tror säger mer om folks ökade internetanvändande än om sajterna i sig. Även om det såklart är bidragande att allt fler satsar på webben.
Dala-Demokraten satsar inte på webben.
Anja Gatu saknar machogänget – ny sportchef på Sydsvenskan.
Gör om gör rätt – Paula Hammerskog fortsätter blogga om älskade DN.
Axel Andén kommenterar SVTs nya grepp att låta sina kommentatorer twittra partiledardebatten.
SVT, Melodifestivalen och Twitter – Jardenberg om det rätt så misslyckade försöket att integrera Twitter i gårdagens melodifestivalsändning.
Twitter på Text-TV inte så fail – Hans G Andersson förklarar och ger ett annat perspektiv på texttevetwittrandet.
Filtrera bort melodifestivaltweets från Tweetie – John Ankarström om hur du gör för att slippa #mel2010 i ditt twitterflöde.
Expressens nya schlagerapp – alla försöker rida på schlagervågen.
Igenkänning – eller hur Twitter gör mig mindre ensam.
Du kan också granska – SvD uppmanar sina läsare att göra som journalisterna. Somliga kanske skulle säga att det är som att såga av den gren man sitter på, jag säger Heja!
Ett liv i mediebranschen – Läs Isobel Hadley-Kamptz
Nya tider – öppna böcker. Jan Helin om nya Aftonbladet i siffror.
Ladda ner min nya roman! Daniel Åberg erbjuder sin roman för Kindle, iPhone eller “läsplattor”. Han blir glad om du betalar 40 spänn, men det är inget tvång.
Frankly, my dear, du och jag är inte överens – Fredrik Strömberg ur hjärtat.
DN satsar på e-papperMedievärlden om nya satsningen.

Dagens Nyheter har annars stått i fokus denna vecka av helt andra skäl än nysatsningar. Beskedet att över 100 personer varslas slog ner som en bomb. Och inte låter det betryggande att det “inte är säkert” att det blir uppsägningar. Däremot sägs att turordningsreglerna ska kringgås. Naturligtvis hårt för äldre medarbetare, men antagligen det bästa för tidningen.
Olle Lidbom har räknat.
Prankmonkey är mindre försiktig i sin kommentar till varslen.

Här måste jag sätta punkt för den här veckan, men jag rekommenderar er varmt att läsa Jardenberg kommenterar – varje morgon, och Doktor Spinns Smurftips.

PS. Det går nu att rösta på SSBD i YABA – yet another blog award – där vi är nominerade i kategorin Media. För övrigt så är hela 22 procent, eller 14 av 63 nominerade bloggar skrivna av någon SSBD-skribent, så vill ni inte rösta på SSBD lovar jag att ni hittar någon annan som väl förtjänar pris. :)


15
Mar 09

Veckan som gick – vecka 11

Det är mycket nu.
Förra veckan blev det ingen veckosammanfattning, så denna vecka väljer jag att skriva kort hellre än inte alls.
Det kanske till och med är bättre, lättare att läsa och få överblick?

I måndags var tanken att Medievärlden skulle släppa sin nya sajt. De stötte dock på en del bekymmer och istället skrevs nyheterna i bloggen. En alldeles utmärkt lösning som fungerar så bra just på grund av transparensen. När man som läsare blir ständigt uppdaterad om hur och varför står man ut med ganska lång nertid.
Hur som helst – på tisdagen var det äntligen dags, och Medievärldens nya sajt talar bäst för sig själv, även om de har haft fortsatt strul med servrar och legat nere under längre stunder.
Jag älskar gränslösheten, lekfullheten och viljan att verkligen testa allt som testas kan. Det är nu det börjar!

I veckan har också DN På stan bytt utseende. Spana in här.

I dessa redesigntider är det också läge att ta en titt på de mobila sajterna och tjänsterna. Aftonbladets mobilsajt har tredubblat trafiken det senaste året.

Bloggar kan användas till mycket. Svenskan använder Ledarbloggen till att söka efter sommarvikarier till ledarredaktionen. Ett bra grepp gissar jag, då de flesta intressanta kandidaterna till jobbet antagligen läser den bloggen.

När vissa utvecklas och provar nya idéer tar andra jättekliv tillbaks. Helsingborgs Dagblads webbredaktör Sandra Jacob kommenterar här. Det verkar som om Paul Ronge gillar Dagens Medias nya grepp, enligt den här i övrigt mycket intressanta bloggposten om de numera ganska tråkiga motsättningarna mellan bloggvärlden och de etablerade medierna.

Så veckans snackisar, jag börjar med bomben som släpptes i torsdags, den att ägarna drar sig ur Mindpark.

Det känns tråkigt, mycket tråkigt. Jag tvivlar inte ett dugg på att Jocke med medarbetare kommer att hitta andra vägar att jobba med det de är bäst på – utveckling, idékläckande och genomförande av spännande idéer. Men det är tråkigt att inte mediehusen verkar se sitt eget bästa, att de inte tar vara på en sådan tillgång som de har i Mindpark.
Mindpark som är en porsche där Stampens motsvarighet MktMedia är en långtradare.
Tydligt inte minst efter Bosse Svenssons senaste artikel i Medievärlden. Som utlöst diskussioner både på Bloggy och Jaiku.

Andra som kommenterar nyheten om Mindpark är tdh.se, Jonas Lejon, Svenåke Boström och Rolf van der Brink. Dagens Media, Medievärlden och Medievärlden igen.
Här ett kort klipp där Jardenberg berättar vad som händer härnäst.
Och kanske lite ironiskt – här är bloggposten på Mindpark, lägesrapport från 2008, som publicerades strax innan beskedet att Mindpark kanske kommer att läggas ner.

Helins twittrande har jag redan skrivit om, och han har fått lovord från många andra.
Så i fredags kom det plötsligt kritik från ett märkligt och oväntat håll.
Jag skulle inte varit förvånad om den kommit från Jan Guillou eller Siewert Öholm, men nu kommer den från PR-konsulten Brit Stakston på JMW kommunikation som är känd för att ligga i framkant när det gäller transparens och sociala medier.

Jag förstår ärligt talat inte kritiken.
Om det är som Stakston skriver, att hon möter människor som fullt allvar tror att Helin plötsligt inte kan göra publicistiska beslut utan att tala med läsarna på Twitter, så är det inte Helins tvittrande det är fel på, utan kunskapen hos de personer Stakston möter.
Den kunskapsluckan avhjälper man inte genom att kritisera Helin i en branschtidning på ett sätt som ger nya argument åt dem som redan är rädda så det räcker för “allt det nya”.

Jag tycker att man bör uppmuntra initiativ och uppmuntra dem som vågar testa, precis så som Helin nu gjort, och fortsätta förklara, utbilda och leva sociala medier så att andra kan förstå, istället för att öka på den skeptiscism som är utbredd så det räcker.
SJälvklart bör man kunna diskutera och inte odelat hylla all transparens, som JMW:s Björn Mellstrand skriver ikväll. Men jag står fast vid att just Helins twittrande inte hör till den sortens transparens som är skadlig för någon.

På Twitter var det många som inte alls förstod Stakstons kritik och hennes försök till förklaring gör i varje fall inte mig klokare.

Själv tycker jag mig ha sett något som jag kallar “Helineffekten” på Twitter under veckan, många äro de mediamänniskor och andra som plötsligt skaffat Twitter-konto sedan de blivit nyfikna på just Helins “Etik i natten”. Bland dem som börjat twittra på allvar finns hela Newsmillredaktionen, PM, Leo och Karin.

En annan frukt, och en betydligt viktigare sådan, av Helins twittrande är det samarbete i kampen för Dawit Isaaks frigivande som nu inleds mellan de stora tidningarna i Sverige. Det började med att han gratulerade Thomas Mattsson till cehfredaktörsskapet på Expressen och samtidigt ställde frågan om de skulle jobba ihop om Dawit Isaak, och bjuda in Svenskan och DN. Fler har hakat på. Om detta har jag skrivit mer här, och det kommer att följas upp till veckan. I morgon är också tanken att nya sajten dawit.se ska se dagens ljus, och samla alla flöden från alla tänkbara källor som skriver om Dawit Isaak. Vill du och din sajt vara med på något sätt? Läs mer här.

Ett annat spännande samarbete som snart ser dagens ljus är det mellan Fokus makthavare.se och Almedalsbloggen. Här hittar du hela pressmeddelandet om samarbetet:

Nyhetsmagasinet Fokus och gänget bakom Almedalsbloggen relanserar i början av maj webbsidan makthavare.se, som blir en modern webbaserad plats för politisk realtidsbevakning, analys och granskning.
Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken.

En del undrar om mikrobloggandet ska slå ut det traditionella bloggandet. Det tror jag inte en sekund, jag tror att de kan komplettera varandra alldeles utmärkt. Och ses som två helt olika saker. Det tror Thord Daniel Hedengren också:

Most tweets are short, uninteresting and unpolished nuggets. Sometimes they are brilliant, but most often they are not. Every little thought that ends up on Twitter is a blog post not written, and since most of the tweets are unpolished nonsense, it really isn’t a loss for traditional blogging.

Diskussionen om kommentarer pågår ständigt och rädslan för att släppa läsarna fria är utbredd. Här en notis om hur JK ställer sig till ett fall där en kvinna känt sig kränkt av vad som stått i kommentarsfältet på Sydsvenskan.se.

Sören skriver om ett forskningsprojekt om läsarmedverkan.

Daniel på Mindpark har skrivit om vikten av utbildning i sociala medier.

Veckans internationella utblickar:

Journalism students “don’t read papers”:

The journalists of the future are rapidly moving away from traditional news services, saying they are impractical compared to new media.
A survey of Australian journalism students found 90 per cent of students do not like reading the newspaper, preferring to source news from commercial television or online media.

Kul är det att följa NRKbeta, här bara ett av deras innovativa projekt, som har att göra med opensource och video på nätet.

Hos What’s Next kan man höra James Cridland från BBC tala om att alla medieföretag måste förstå de sociala medierna.

Time försöker sig på att spå vilka tio tidningar i USA som står näst på tur att lägga ner:

1. The Philadelphia Daily News. The smaller of the two papers owned by Philadelphia Newspapers LLC, which recently filed for bankruptcy. The company says it will make money this year, but with newspaper advertising still falling sharply, the city cannot support two papers, and the Daily News has a daily circulation of only about 100,000. The tabloid has a small staff, most of whom could probably stay on at Philly.com, the Web operation for both of the city dailies.

Hela listan med motiveringar finns här.

Via Vassa Eggen hittar jag den här listan på åtta anledningar att inte försöka ta betalt för innehåll på webben. Läs och begrunda.
(en bättre idé är kanske att göra som google, kartlägga besökare för att skräddarsy annonseringen…)

Chris Andersson, Open source is a company; social media is a country.

Veckans nedskärningar:

Norra Skåne minskar från fem till en (!) fotograf.

Svegfors omorgansierar för att spara pengarSveriges Radio. Som det verkar är det i direktionen/administrationen de största besparingarna ska göra.

Östersundstidningar skär ner tre journalisttjänster.

Veckan som kommer:

SvD.se släpper sin nya sajt.
Rättelse: Nu var jag lite för snabb, sajten ska skjutas ut den 26 mars, alltså nästa vecka, inte innevarande.

Publicistklubben har ikväll debatt om upphovsrätten och vad en urholkad sådan kan få för konsekvenser för journalistiken. Sänds live för den som kan inte vara på plats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


4
Mar 09

Opinionsbildning anno 2009

Vem står för opinionsbildningen i Sverige idag?
Är det massmedia, bloggarna, eller lobbyister och PR-konsulter?

Svaret på den frågan måste nu som förr vara ingen av ovan nämnda, eller kanske snarare alla tillsammans.

Opinionsbildning bygger nämligen på engagemang, och intresse.

Det spelar ingen roll vad en tidning vill skapa opinion om, ifall det skrivs metervis av artiklar i ett ämne, om ämnet och innehållet inte intresserar, engagerar och upprör tillräckligt många läsare.

Det spelar ingen roll hur enträget en klick bloggare driver en fråga om de inte lyckas nå utanför den egna sfären.

Opinionen styrs inte via lobbyister i vems ärende de än må gå, om inte mottagarna av lobbyingen tilltalas av det framlagda budskapet.

Alla som jobbar inom massmedia vet att det finns ämnen som enkelt väcker människors intresse och vilja att engagera sig, skänka pengar och protestera på olika sätt. Det är så pass enkelt att inga PR-konsulter behövs. Barn och djur. Framförallt sjuka barn och misshandlade djur.
Sedan går det alltid att spela på den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Att skandalisera makthavare utifrån ekonomiska argument är mycket tacksamt om man vill att de stora massorna ska reagera.

Och så finns det de där svårare frågorna. De som kräver mer än en bild på ett barn med stora blå ögon för att den enskilde ska lyfta på rumpan och gå ut och vifta med plakat eller skriva under en namninsamling. De som kräver mer information, fakta och bearbetning för att det ska bli tydligt hur det kan drabba enskilda.

Dit hör signalspaningslagen, i folkmun kallad “FRA-lagen”.

En fråga som det skrevs om i ett tidigt skede, mer rapporterande än granskande, det handlade ju om teknik, datorer och elektroniska signaler gudbevars, sådant som är komplicerat att förklara och som skulle krävt många timmars arbete för att till fullo sätta sig in i. Sådant säljer inte lösnummer.

Och här kommer bloggarna in i bilden. Jag säger bloggarna, eftersom det står ganska klart att de PR-konsulter DN skriver om kom in i bilden i ett ganska sent skede av det som kom att bli ett gigantiskt uppror mot riksdag och regering.

Bloggarna som inte släppte ämnet. Sådana som exempelvis Oscar Swartz med gedigen kunskap om ämnet, som rotade och grävde och plockade fram relevant information och hjälpte till att tolka den så att andra förstod. Med god hjälp av andra bloggare som gav sin syn på saken vaknade allt fler ur den Törnrosasömn många svenskar lever i eftersom vi fått lära oss att vi lever i det bästa landet i världen inte minst vad gäller demokratiska värderingar och sådant som har med personlig integritet att göra.

Att försöka bestämma att det var bloggarna, gammelmedia eller PR-konsulter som spelade den viktigaste rollen i FRA-upproret är knappast möjligt. Framförallt är det inte särskilt intressant, för precis som så många bloggare skrivit de senaste dagarna – PR-konsulter eller ej – de skulle aldrig engagerat sig om de inte ansåg att det var en viktig fråga att engagera sig i.

Vad DN gör är att kasta åtminstone en liten sten i ett glashus när de beskriver PR-konsulterna och deras påverkan på bloggarna så att det tolkas som något fult och som om bloggarna vore lättköpta och lättmanipulerade, när faktiskt en väldigt stor mängd av det material som publiceras i svenska tidningar har en PR-byrå som första och ofta enda källa.

Kvällstidningarna kan smälla upp bilder på nyfödda noshörningar men om bilderna inte berör eller känns viktiga för mottagaren kommer heller ingen att engagera sig för den lille noshörningen.

Makten över opinionen ligger inte hos någon enskild person, PR-byrå eller medieföretag, det är det som är det fina i en demokrati med yttrandefrihet. Däremot kan ovan nämnda i samspel skapa opinion i viktiga frågor som är engagerande. Något som både PR-byråer och etablerade medier kan och bör dra nytta av, och lära sig hur man skapar opinion i ett nytt landskap.

Det finns inga garantier för att lyckas, även om man lyfter upp behjärtansvärda frågor på agendan. Ett färskt exempel är Expressens försök att skapa en opinion för Dawit Isaak. De har tagit hjälp av både bloggar och mikrobloggar, de har de fakto gjort allt rätt utifrån det vi idag kan om hur man får med sig bloggvärlden. Men frågan är av någon anledning inte tillräckligt het, kanske fel i tiden, eller helt enkelt inte engagerande. Visst – några bloggare har hakat på och skriver om Dawit, och många skriver på namninsamlingen, men någon bloggbävning blir det inte.

Det kan också ha att göra med konkurrensen från andra frågor som upptagit folk de senaste veckorna, så som rättegången mot TPB och Kronprinsessans förlovning. För att en fråga ska segla upp och få genomslag i folkopinionen krävs inte bara att ämnet är intressant. Det krävs tajming också. FRA-debatten hamnade inte på var mans läppar förrän riksdagsvoteringen närmade sig och det hela kändes verkligt, och folk insåg att den galna lagen faktiskt på allvar skulle röstas igenom.

Men varför allt detta snack om bloggmakt och att pressen inte längre är den tredje statsmakten, om det är som det alltid har varit?

Allt är inte som det alltid har varit. Det beror inte enkom på bloggarna. Det beror på att vi lever i en kommunikationsrevolution, som kommer att ge idag oanade konsekvenser för oss alla. Det som syns idag är det faktum att det finns ny teknik som tillåter människor att publicera vad som helst hur snabbt som helst och göra det tillgängligt för resten av världen med eventuell språkförbistring som enda hinder.
Tidigare krävdes betydligt större ansträngningar för att engagera sig i opinionsbildning. Det kunde vara att skriva ett brev och posta till en tidning och hoppas på publicering på en insändarsida. Det kunde också vara att skriva plakat och ge sig ut och demonstrera. Framförallt var det för bara några år sedan betydligt krångligare att skaffa information och kunskap tillräcklig för att kunna ta ställning i olika frågor.

Man kan säga att allmänheten för några år sedan i mycket högre grad var beroende av mediernas rapportering för att kunna bilda sig en uppfattning. Möjligheterna att kontrollera riktigheten eller att hitta en annan infallsvinkel på det som medierna gjorde gällande var små. Däri ligger den stora skillnaden i dagens medielandskap, och det är det vi menar när vi säger att massmedia inte längre är den tredje statsmakten.

Idag är den kunskap som tidigare krävde ett par besök på biblioteket och hos något myndighetsarkiv, flera telefonsamtal och kanske en resa ofta bara ett knapptryck bort. Och det påverkar självklart opinionsklimatet och sättet vi kommunicerar med varandra.

Bloggarna är en del av det, och bloggarna är – förlåt om jag upprepar mig – inte en homogen rörelse.
Bloggen har helt enkelt blivit det naturliga verktyget för den lilla människan som vill berätta en historia eller uppmärksamma omgivningen på en orättvisa, eller för den delen – visa upp dagens outfit för omvärlden.

Om en bloggare skriver om en fråga som är tillräckligt intressant och engagerande kommer den att få uppmärksamhet och genomslag i olika grad naturligtvis beroende på digniteten.
Precis som att den tidning som skriver om en fråga som inte är tillräckligt intressant och engagerande inte kommer att kunna uppbåda någon opinionsbildning.

Därför är det näst intill skrattretande att se när vissa representanter för den tidigare tredje statsmakten fäktar vilt och med sarkastisk ton nedvärderar den opinionsbildning som kommer från gräsrötterna, från folket.

Den som ljuger kommer att avslöjas, förr eller senare, vare sig lögnaren är en författare, en vanlig simpel bloggare eller en stor dagstidning.

Spännande, eller hur?

Och så en påminnelse om att Babel i SVT2 ikväll handlar om just opinionsbildning i det nya medielandskapet, medverkar gör jag själv, PM Nilsson och Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


3
Mar 09

Olika sätt att hantera ett fenomen

Helt kort konstaterar jag att det finns olika sätt att hantera nya fenomen.
Inte för att bloggvärlden är sådär purfärsk när vi skriver år 2009 men i de etablerade medierna är det först det senaste året som bloggarna riktigt tagit plats.

DN bestämmer sig för att granska den bloggbävning som uppstod i somras i samband med FRA-lagen.
Syftet är höljt i dunkel, och resultatet upprör.
DN svarar med ignorans och en ledare som understryker texten i den granskande artikeln.

Expressen å sin sida presenterar idag ett samarbete med frisim.com och använder bloggarna för att sprida sina nyheter. De har skapat en widget som vilken bloggare som helst kan lägga upp i sin blogg och på så sätt sprida Expressens nyhetsflöde via bloggosfären.

bild-31

Läs också:
Catrin Fahlgren: Varför ställa bloggare och etablerad media mot varandra?
Henrik Alexandersson: Bloggmakten.
Isak Gerson: Etablissemanget förlorar tolkningsföreträdet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,