Posts Tagged: Fredrik Strömberg


21
Sep 09

Nätproblemet löst! Vi behöver bara mycket mer pengar.

medieaffaren_trasig
Produkt: Affären ”Redaktionella nätprodukter”,
Innehållsförteckning: En dos sarkasm, några sura ”sanningar”, förslag på en lösning och rätt mycket bitterhet.

Jag vaknade i morse med en härlig känsla i kroppen. Det är i sanning en härlig tid vi lever i, vi som jobbar med medier på nätet. Hela oket av tryck och distribution har lyfts från våra axlar och vi är fria att skapa riktigt bra medieprodukter utan att behöva bekymra oss om att skapa skala kring papper och lastbilar.

Så här jobbar vi i dag – för att verkligen få snurr på den här affären.

1. Vi investerar i äkta produktutveckling

Det som är så härligt med det här löftet om gratisdistribution är att vi kan lägga alla pengar på att skapa mer nischade produkter, betala skribenter och fotografer mycket mer och dessutom tillåta oss att lyssna på läsarnas önskemål om innehåll. Det här gör att:

2. Vi skapar relevanta medieprodukter

Genom att vi redan från början är närmare läsaren och lägger pengarna på att skapa innehåll i stället för att trycka och trucka blir produkterna otroligt relevanta, innehållet blir bättre och våra läsare är redan från början engagerade i produktens väl och ve. Vilket innebär att:

3. Vi har ett bättre erbjudande till marknaden

Vi kommer att med det här få betydligt bättre definierade målgrupper, vi kommer att ha en produkt som är en makalöst bra miljö och vi kommer att ha läsare som kan liknas vid en ”stam” mer än vad de är en mer anonym massa. Det här betyder att:

4. Vi har en giltig affärsmodell för nätet

Våra målgrupper är starka, väldefinierade och säljbara. Vår produkt är så bra att den faktiskt kan gå att ta betalt för – och våra läsare är så engagerade i produkten att de kommer att marknadsföra den åt oss. Allt det här gör att:

5. Vi kan realisera en affär på nätet

Vi har målgrupper som är stekheta för annonsörer, vi har en produkt som säljs och vi har läsare som marknadsför produkten åt oss och ger oss kraftigt sänkta kostnader för intäkternas förvärvande.

Eller, vänta. Så här gör vi ju inte alls. Inte, inte, inte, inte, inte alls.

Nej, så här gör vi:

1. Vi investerar i teknik och distribution

Vi har plöjt massor med pengar i publiceringssystem, bandbredd och infrastruktur. Det är inte konstigt att mediechefer tycker att de har investerat sig blåa i nätet. Det här betyder att:

2. Vi packar gamla grejer i nya lådor

De pengar vi har plöjt på nätet har gått till att distribuera innehåll skapat på annat håll. I bästa fall har vi lagt pengar på att skapa material för nätet – men material som är en karbonkopia av material för papper. Det gör att:

3. Vi har devalverat erbjudandet

Vi erbjuder annonsörer plats hos en målgrupp de redan når någon annanstans, i en miljö som är en dålig kopia av en annan miljö. Vilket i sin tur innebär att:

4. Vi saknar en rätt viktig del i affärsmodellen

Well, på en intäktsström – annonser – som dessutom ska fungera i en ganska värdelös annonsmiljö känns affärsmodellen svag. För ingen kommer att betala för en produkt utan några värdefulla egenskaper. Och det här gör att:

5. Vi har en blödande verksamhet

Inga priser delas ut till den som gör analysen att redaktionella medier på nätet inte är exakt samma sak som en nyupptäckt guldåder.

Du sköna nya värld

Det finns ett citat, som mer än något annat har etsat sig fast hos mig i år. Det är från New York Times, från artikeln ”What’s a Big City Without a Newspaper?” och lyder så här.

”What’s broken is the pipeline that sends money back to where the content is created.”

Ja, pipelinen ÄR trasig. Så, det är nattsvart då? Nej, tvärtom – det här är världens, fetaste, smörigaste, härligaste möjlighet. För det här hålet i pipelinen är ett kostnadsgap. Och ett kostnadsgap kan överbryggas med kapital.

För det FINNS en affärslogik för redaktionella medier på nätet. Bättre produkter – som frigörs från att behöva bära ansvaret för tryck och distribution – kommer att vara rätt erbjudande till såväl läsare som annonsörer. Riktigt bra produkter (och märk väl att det inte är EN definition) har alla möjligheter att återupprätta en medieaffär med flera intäktsben.

Så, det enda vi behöver göra är att överbrygga kostnadsgapet – och det kostar pengar. ”Mer pengar”, hör jag mediecheferna grina, ”vi har ju inte gjort annat än att plöja in pengar här”. Och det är ju sant. Problemet är bara att vi har byggt vägar i stället för att ordna resor. Vi måste förstå att våra läsare inte kommer att betala oss för distribution – de betalar redan telekomoperatörer och bandbreddsleverantörer för det. Vår avkastning kommer från innehåll och redaktionella produkter – så det är där vi måste investera.

Det här är en enormt viktig distinktion. Vi kan inte förvänta oss avkastning på en investering vi aldrig har gjort. I stället har vi lagt pengar på att formligen överösa nätet med innehåll – ett innehåll som Bosse Bandbredd, Steffe Sök och Tommy Telekom gör affär på. Medan vi har lagt försvinnande lite pengar på det som är vår affär; kvalitativa annonsmiljöer, produkter som konsumenter kan tänka sig att betala för och relationer med läsare/tittare/lyssnare.

Vi har hållit på med redaktionella produkter på nätet i 15 år nu. Och vi har fortfarande inte slutit cirkeln. Varför? Fel fokus, tron på teknik som produkt och inte som möjliggörare och föreställningen att ”gratis” är vägen till framgång. (Jag har lagt ut texten ordentligt om ”gratis” tidigare, exempelvis här, här, här, här och här. Och det är så här – ”gratis” är för konsumenten, inte för oss.)

Så, vad är då möjligheten som jag pratade om ovan? Jo, det är det faktum att det krävs kapital för att sluta cirkeln – och de som investerar i överlägsna produkter kommer också att kunna få avkastning. Och det är vi – medieaktörerna – som har både kapital och kunskap för att skapa de här produkterna. Kapital finns hos många. Kunskap hos andra. Men vi har båda – och nu är det fan hög tid att sätta det i arbete.

Hela den här diskussionen blir en av filosofi och abstraktion – men vi kan göra en enkel tankeövning. Nämn gärna, i kommentarsfältet, digitalt distribuerade redaktionella produkter som:

  1. Är värda att betala för.
  2. Har en tillräckligt väldefinierad och attraktiv målgrupp för att utgöra ett bra annonserbjudande.
  3. Är exklusivt skapad för nätet/digitalt.
  4. Kommer från ett stort mediehus.

Jag säger inte att de inte finns, jag vill bara veta vilka de är. Så, hjälp mig gärna.


20
Sep 09

Veckan som gick – vecka 38

Det här är första veckobrevet efter ett halvårs uppehåll. För er som inte riktigt hängt med börjar jag med att lista veckans alla postningar på SSBD:

Varför läsplattor inte är tidningarnas framtid – Pelle Sten. Rubriken talar för sig själv, ett inlägg som fick en del reaktioner, så läs gärna kommentarerna också.
Medierna måste vara lika viktiga som att bajsa – Per Torberger. Ett inlägg i diskussionen om innehåll kontra teknik.
Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik – Julia Skott. Julia ger oss ett konkret exempel på hur användarnas reaktioner kan följas upp och därmed vara kvalitetshöjande för innehållet. På enklaste sätt.
Tekniken lyfter journalistiken – sju anledningar att vara optimist – Björn Hedensjö. Ännu ett inlägg i diskussionen om teknik och innehåll. Lästvång.
På rullande sten växer ingen mossa – Per-Ola Mjömark. Om journalistutbildningens behov av modernisering.
Nyheter vill vara fria – Jerry Silfwer. Också här finns anledning att läsa även kommentarerna.
Aftonbladets ledning gör sitt beslut till redaktionens huvudvärk – Fredrik Strömberg. SSBD:s första bidrag i diskussionen kring Aftonbladets beslut att inte acceptera annonser från Sverigedemokraterna.
Jodå Helin och Mellin: ni ger SD nytt bränsle – Per Torberger. Och så vårt andra bidrag i samma diskussion, med ett par nya infallsvinklar.
Andreas Ekström om framtidens journalistik – Andreas Ekströms kapitel i kommande boken “Framtiden har redan varit här, hejat och passerat.”

Den gångna veckan har nomineringarna i Årets Dagstidning avslöjats. Jag sitter själv i juryn och tänker därför inte uttala mig närmare om bidragen, men här är de nominerade i kategorin digitala medier, och jag kan inte heller låta bli att dela med mig av Dagens webbredaktör Emanuel Karlstens glädje över nomineringen, med credd till sina medarbetare.

En helt annan diskussion som fördes i början av veckan är den om Mindparks pengar.
Joakim Jardenberg ställer sig frågan om han glömt att vara konstruktiv, och dyker ner i alla postningar han skrivit på Mindpark, och listar dem för oss andra som enkelt vill få en överblick. Jocke har också skrivit ett bemötande på artikeln i Dagens Media.

Apropå pengar – nu ökar reklamköpen igen – i teve. Samtidigt fortsätter det att gå utför sammantaget, och allra mest utför går det för dagspressen.
Och apropå teve – jag är en av dem som sitter med laptopen i tevesoffan.

Så till den eviga diskussionen om hur mediebranschen ska tjäna pengar. Fredric Karén på SvD har tagit initiativ till en bloggstafett på temat “ta betalt för nyheter”.
Först ut är Fredric Karén själv.
Han ställer sig mycket mycket tveksam till om det går att ta betalt för nyheter på nätet. Han ställer en mycket intressant fråga till Bo Hedin som är andra gubben ut i stafetten, nämligen – Vem vågar göra en Spotify? Alltså en freemium-version av en nyhetssajt. Bo Hedins svar på det finns att läsa här. Han listar en rad nackdelar med det hela, som i min värld i dagsläget väger tyngre än fördelarna han listar sedan. Inte minst på grund av vikten av länkar. Nätet bygger på länkar. På Disruptive har Rudolf skrivit en mycket läsvärd text om länkars betydelse, och det han skriver går att översätta också till nyhetssajter.
På onsdag kommer bloggstafetten till SSBD genom Paula Marttila som då gör premiär här.

Annat läsvärt om journalistik, framtid och affärsmodeller:
Paul Graham skriver utifrån tesen att vi aldrig betalat för innehåll.
Jeff Jarvis – Is journalism an industry?
Micco Grönholm – Världens bästa kulram erbjuder ingen nytta för företag.
Fredrik Strömberg om vad som gör det värt att köpa en skiva.

I måndags var det debatt på Publicistklubben i Stockholm, den här gången om Donald Boströms artikel som vållade stor uppståndelse tidigare i höst då Aftonbladet anklagades för antisemitism. Här finns debatten att se i efterhand för den intresserade, och här en kommentar av Mats Wiklund på Axess.

Aftonbladet har som vi redan nämnt varit i hetluften också denna vecka. Av kanske kan man säga relaterade orsaker. Nyss var tidningen anklagad för antisemitism, nu vägrar de ta in annonser från Sverigedemokraterna.
Några röster i frågan: Thomas Mattson på Expressen skriver två bloggposter i ämnet.
Jan Helin bloggar själv.
Aftonbladets egen Lisa Magnusson tycker att SD ska få annonsera. Jag har också skrivit en kort kommentar i Bloggvärldsbloggen, och i den hittar ni fler länkar.
Martin Schori på Dagens Media.
Fokus skriver om sin inställning till annonser från Sverigedemokraterna.
Sydsvenskan är en tidning som nobbat SD, men inte konsekvent. Daniel Sandström utvecklar sin inställning här.

En märklig debatt som förts i veckan är den om Anna Anka. En person som om det inte hade varit för att hon publicerades på Newsmill skulle gått mig helt förbi då jag inte ser programmet “Hollywoodfruar”. Artikeln på Newsmill har slagit rekord i klick och kommentarer. På Twitter har publiceringsbeslutet diskuterats. Jag ser inget problem med det. Inte alls. Vore jag debattredaktör hade det varit självklart att låta henne ge sin syn på saken då hon redan var rätt omdiskuterad i svenska medier efter första avsnittet av programmet. Och hennes för oss svenskar absurda åsikter och påståenden är mumma om man vill ha trafik och länkar till en sajt.
Några började muttra när Anna Anka i HD uttalar sig om att hon inte skrivit artikeln själv. Leo Lagercrantz svarar här. Jag kan fortfarande inte uppröras. Visst, Anna Ankas inlägg tillför kanske inte så mycket till den svenska jämställdhetsdebatten, hon må vara galen eller puckad eller allt hon kallats för i bloggvärlden, men upprörd för att hon får uttrycka sin mening på Newsmill? Näe… Däremot kan jag bli lite sådär indignerad över tonen i debatten, och det har jag skrivit om här.

Så ett par vardagsexempel på användandet av sociala medier hos kvällstidningar:
Thomas Mattsson om en fotbollsmatch eller kanske mer om Zlatan.
Och Jan Helin om artikelkommentarer på Aftonbladet.se. Imponerande! Men hur fångas dessa kommentarer upp?

Och så en kanske rolig postning för alla papperkramare – 365saker att göra tipsar om att – läsa tidningen.

Det här med bloggare vs gammelmedia är en debatt som blir alltmer lågmäld. Det är bra, eftersom vi har större möjligheter att lyckas om vi hittar samarbetsmöjligheter istället för att strida. Jocke påminde om att diskussionen på gått i några år…
Jocke som var en av dem som inte nöjde sig med de knapphändiga uppgifter som fanns i torsdagens stora nyhet om de 750.000 pedofiler som är ute och jagar offer på nätet just precis nu. En nyhet som spreds i alla stora nyhetsmedier i Sverige, via nyhetsbyrån AP. Vad Jardenberg gjorde var att fråga efter källa, och även hitta den.
Mycket intressant. En direkt fråga kan vara vad vi egentligen ska med journalister till, om alla “riktiga medier” publicerar samma grej utan att kolla upp den ytterligare, samtidigt som några bloggare tar fram ursprungskällan och därmed också nyanserar nyheten något.

Med det att fundera på avslutar jag denna första veckosammanfattning, och ser fram emot en ny spännande vecka i världen vi kallar medielandskapet.


11
Sep 09

Satsa på rätt kanal åt rätt målgrupper

Jag kan inte låta bli att kommentera den debatt som uppstått kring Olle Lidboms postning på Mindpark.
Både Fredrik Strömberg, Per-Åke Olsson och Micke Zackrisson har kommit med bra mothugg men jag har en aspekt som jag ändå vill lyfta fram.

Olle Lidbom skriver:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.

Det borde helt enkelt gå långsammare.

Svaret blev: därför att det är modernt. Ingen vill känna sig omsprungen. Därför tallar man på effektiviteten, målgruppsanalyserna och sunt förnuft. Vem vågar säga att han inte twittrar?”

Jag skulle utan att tveka kunna rabbla upp en lång rad personer som med stolthet säger att de inte twittrar, som avfärdar det som dumheter och utan att skämmas inte har något annat för ögonen än att öka pappersupplagan.
Och det är väl det som är feltänket. I varje fall när vi pratar dagstidning.

Olle har som andra redan påpekat en poäng när han skriver att de flesta trogna läsarna än så länge finns på papperet, och kommer att göra så lång tid framöver. Min fråga på det är – varför värnar inte tidningarna sina trogna pappersläsare på papperet, och satsar på nya målgrupper på nätet?

I ren desperation över upplagetapp försöker många mediehus skapa en modernare produkt. Modernare innehåll som ska tilltala en ny publik. Den publiken som man samtidigt misslyckas med att ragga på nätet.

Och vad blir resultatet? Jo, att de trogna läsarna, inte sällan i den aktningvärda åldern att de har oceaner av tid över till att läsa tidningen och också gärna gör det, har slutat känna igen sig i sin tidning. Att de trogna läsarna är missnöjda med innehåll, nyhetsvärdering, språkbruk och inte minst tycker att mycket av det som står i tidningen inte alls angår dem.

Jag vet inte hur många samtal jag tagit emot från pensionerade lärare som rasar över de allt oftare förekommande skrivfelen som uppstår när man sparar på korrekturet, hur många brev jag läst från läsare som inte förstår hur vi kan skriva så mycket om trams och så lite om viktiga frågor som pensioner och äldres villkor.

Många är de mediehus som satsar stort på unga läsare, genom särskilda avdelningar för barn och unga. Jag är ledsen, men jag tror att det är fel väg att gå. Satsa gärna på de unga, men gör det där de unga finns och på deras villkor. Att satsa på nätet och en ny generation behöver inte utesluta att man gör en pigg papperstidning som tilltalar framförallt de trogna äldre läsarna som fortfarande föredrar att läsa nyheterna på papper dagen efter.

Det är det största felet panikslagna mediechefer gör idag. I sin iver att rädda papperet glömmer de sina i dagsläget starkaste köpare – de trogna läsarna av papperet. Samtidigt som de desperat försöker locka unga läsare men siktar fel.

Så visst har Olle en poäng i att en del av teknikstressen inte alls gynnar branschens framtid, men det är för att den används delvis helt fel, och för att det inte handlar om antingen eller, utan – under ganska lång tid framöver – både och.

Läs också Olle Lidboms uppföljande postning på Vassa Eggen.

/Sofia Mirjamsdotter