Hur som helst – här tipsar Eva Wieselgren om iPhoneappar för barnvakter. Kan säkert komma till användning inte bara för barnvakter utan också för föräldrar som vill ha lite lugn och ro, kanske i bilen?

Jardenberg uppmärksammar Sverigebilens PR-kampanj. Jag fick också ett brev. Och visst – “budskapet” gick fram men mest blev jag irriterad, över papperet, över snigelposten…

Här på SSBD har Zackrisson skrivit om Public Service, och debatten som pågår om orättvis konkurrens. Anna Serner har kommenterat i sin blogg, Robert Rosén skrev för ett par veckor sedan om att avskaffa licensen.
Lillemor Strömberg, journalist på SR Västerbotten, tänker till kring förslaget.
Jag närvarade vid Public Servicedagen förra veckan, och tror att den bäst sammanfattas ungefär så här:

Zackrisson har för övrigt också skrivit en mycket bra post där han sammanfattar Chris Heuers dragning på Social Cash förra veckan. För dig som vill finns föreläsningen i sin helhet att titta på här.
En annan föreläsning från Social Cash som är att rekommendera för den som undrar över hur man tjänar pengar på nätet är denna av Mattias Swensson.

Aftonbladet säljer polisförhör. För tre kronor kan bladets läsare få hela förhöret med Mats Alm. Det sägs att alla sätt är bra utom de dåliga, men som läsare föredrar jag nog att läsa förhöret alldeles gratis…

En tråkig sak är det här, att Sundsvalls tidnings Kjell Carnbro och UNT:s Lars Nilsson via polisanmälningar fått transgenusmotorn att stänga ner. Det tyder på att de inte alls funderat eller ens försökt sätta sig in i och förstå syftet med sajten, något som Lisa Bjerre förklarar bra.
Vill man ändå kolla sina texter enligt principen går det bra här.

Det har rådit iPad-feber i veckan, och den ska enligt uppgift redan vara slutsåld. Och jailbreakad. Jag gissar att vi den kommande veckan får en del svenska recensioner av iPaden, det ryktas exempelvis att Jardenberg reser tur och retur Arlanda idag bara för att hämta sin padda, som han motvilligt gått med på att börja kalla den.
Feber visar iPadversionen av Gmail som påminner mig och Google Wave varför jag spontant ogillar. Men så har jag ingen iPad heller.
Jonas Leijonhufvud om att iPaden inte är något för tekniknördar. Kan jag tänka mig, även om det såklart är nördarna som köar för att få vara först. Fast här kanske man ska säga att det är Applenördarna, och inte nödvändigtvis tekniknördarna, som köar.

Idag får vi veta att Skatteverket i år kommer att granska elitbloggarna extra noga, i som de säger “förebyggande syfte” eftersom många av dem är unga och aldrig tidigare har deklarerat.

Paul Ronge tycker att PO Yrsa Stenius ska lyftas ut med gaffeltruck. Jag tror att det finns bättre sätt, men gissar ändå att hon får vara kvar till nästa år. Tyvärr.

Simon Sundén har varit påskledig och besökt föräldrarna i Åmål, där han också läst lokaltidningarna på papper, eftersom de inte ens finns på nätet.
Martin Palacios skriver en upprörd postning om snack utan verkstad. Läs den!
Och läs för helvete Mark Comerfords text som förklarar att det inte handlar om Twitter, om nån sociala mediehype eller om hur man ska ta betalt på nätet. Det handlar om en revolution, sällan skådad, som kommer att få konsekvenser för oss och kommande generationer i en omfattning vi inte kan förstå.

Jerry Silfwer dissekerar en artikel från Second Opinion, med den äran. Han frågar sig om det hela är ett aprilskämt, vilket det tyvärr inte är.
Däremot förekom en hel del andra skämt, och Emanuel Karlsten har samlat de bästa aprilskämten. Min personliga favorit är detta från VK, tätt följd av Cap&Designs tillfälliga omgörning med konsekvent användande av typsnittet Comic Sans.
Dagens Media har också samlat några av tidningarnas aprilskämt.

Googles realtidssök fungerar nu också på google.se, och inte som tidigare endast på google.com. Väldigt spännande!

Ola Henriksson skriver om att journalisterna i Sverige har mycket kvar att upptäcka på nätet, utifrån Bjästa och att ÖA missade hela grejen – något de inte hade behövt göra om någon gjort en enkel sökning på Facebook.

Det märks tydligt att det är valår. I veckan skrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ett öppet brev till landets redaktioner där han vädjar om att behandlas som andra partier i valbevakningen.
Martin Jönsson svarar bra i sin blogg.
En annan partiledare som kämpar för att ta sig in i riksdagen är Rick Falkvinge, och han har förklarat tydligt varför Piratpartiet behövs, och varför det är viktigt att de tar sig in i riksdagen.
Jag hoppas att de lyckas. Nej, jag är inte piratpartist, men jag tror att de behövs för att driva en del frågor som andra partier i mångt och mycket tycks blunda för, eller styra åt helt fel håll.
Och relaterat till valrörelsen – Almega öppnar ett bloggcenter i Almedalen, och det var väl inte en dag för tidigt…

Politikerbloggen puffar för användningen av Twitter och hashtagen #polpub under politikerutfrågningarna som hålls vid politikerpubarna.

Fredric Kjellberg puffar för nylanseringen av Alliansens vänner på nätet.

Det har skrivits nytt avtal mellan SJF och Medieföretagen på dagspressområdet. För första gången på mycket länge utan inblandning av medlare. Historiskt, enligt Agneta Lindblom Hulthén, och även arbetsgivarna tycks nöjda med uppgörelsen.
Samtidigt skriver Ola Gäfvert, ordförande för journalistklubben vid SR, om den fortsatta avtalsrörelsen som han inte tror kommer att bli särskilt lätt.

I morgon tisdag börjar Björn Wiman sin tjänst som kulturchef på DN, här säger han tack och hej till Expressen, och skickar oss vidare till sin nystartade blogg på DN.se.

Slutligen: missa inte Kjell Häglunds text om hemlige Steelneck.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.

Stora Journalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare.
Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…

Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.

Men vilka journalister toppar när bloggarna själva får välja? Det kan man numera ta reda på hos Blogipedia som skapat en topplista över de populäraste journalisterna i bloggvärlden.

Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;

“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”

Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.

Dalademokraten minskar förlusten, och skär samtidigt ner 20 tjänster. Enligt tidningschefen Lennart Håkansson hoppas man klara personalminskningen utan uppsägningar.
UNT presenterar ett sparpaket på 40 miljoner, efter att ha tappat motsvarande 30 miljoner i annonsintäkter under året. Rekordförlust för tidningen.
Ännu värre ser det ut för Sydsvenskan som redovisar en förlust på 120 miljoner.
Och i takt med att tidningarna redovisar allt sämre resultat minskar också folkets förtroende för medierna. Det blir en svår ekvation att lösa, om man tänkt sig ta betalt för ett innehåll på nätet om vi inte har läsarnas förtroende. Störst förtroende har vi föga förvånande för Public Service.
Hans Kullin har skrivit en post om att hälften av svenskarna använder sociala medier, baserad på statistik ifrån Förtroendebarometern.

På andra sidan Atlanten lägger Washington Post ner sina lokalredaktioner.

Rasmus Fleischer har skrivit en lysande postning om konsertrecensioner. Läs, gör det!

Olle Lidbom skriver om The Blog Paper, bloggtexter tryckta på papper, ett projekt inte helt olikt Das Blog Papier, en idé som jag hoppas kunna utveckla under nästa år.

Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.

En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.

Medievärlden har i veckan haft fokus på SVT och Eva Hamilton, som här berättar om företagets framtid, och om sociala medier. Jag fick också svara på en enkät om hur jag tycker att SVT sköter sig i sociala medier, den finns att läsa här.

SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)

SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.

Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.

Sist – nån som känner igen sig?

Men nu är helgen vecka 48 definitivt slut.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Betydligt mer spännande har varit att under veckan följa SvD:s realtidsgräv. Egentligen är det inget särskilt med det. Jag har tidigare bloggat om det som nätdriven journalistik, där man tar hjälp av läsarna och alla möjligheter internet ger som att kunna länka till källor, fånga upp kommentarer och låta läsarna delta. Hundra hjärnor kan mer än en. Något som också Audi har förstått.
Dessutom slipper man kampen mot deadline, och kravet på att “fylla tidningen”. Ändå är det ytterst få svenska medieföretag som testat sättet att jobba, det enda konkreta jag kommer på är Fattigbloggen. Här berättar Kristian Lindquist mer och här kan du själv följa hela det öppna grävet.

Jag tror att det som nu görs på SvD.se kommer att vara journalisters vardag inom en inte alls avlägsen framtid. Det är om inte annat ett måste för överlevnad.
Ett relaterat och något mer innovativt och vågat förslag kommer från Daniel Kjellsson som vill starta ett bloggkonglomerat, eller en svensk Huffington Post. Han vill också utbilda framtidens journalister, för den verklighet de kommer att möta.
Här en annan talande historia, om framtidens journalistik. Och när jag skriver det bannar jag mig själv för att jag använder ordet framtid om något som i allra högsta grad är en realitet. Ska vi komma överens om att lägga av med att prata om nutiden som om den vore något långt borta?
Här en mycket intressant text om journalistikens utveckling, och ja – den tar upp pengarna också. Och jag tror i dagsläget något mer på crowdfounding än på Murdochs idéer som fortsatt debatteras. Själv undrar jag om det inte är dags för Murdoch att skaffa en gungstol och dra sig tillbaks, inte minst efter hans senaste utspel om att blockera och stämma Google.
Journalist är förresten världens coolaste jobb, ifall nån inte hade det klart för sig.
Det är också intressant att läsa hur de som inte är i branschen, det vill säga mediekonsumenterna, ser på utvecklingen.

Michael Karlsson har kommit fram till det vi redan visste – att läsarmedverkan och kommentarer tvingar journalister att skärpa sig.
Läs också How Social Media is Taking the News Local, och How Twitter is Changing the Face of Media.

Om ett par veckor är det dags att dela ut Stora Journalistpriset och en av de nominerade i kategorin förnyare har varit i blåsväder under veckan. Lisa Bjurwald och Jonathan Leman skriver i en debattartikel att Newsmill inte bör få priset, citat;

“Bör Newsmill belönas med svensk journalistiks tyngsta utmärkelse, efter att ansvarslöst ha släppt in extremister i den offentliga debatten och dessutom vitmålat dem? Vi anser inte det.”

Också Jan Guillou riktar kritik mot Newsmill. PM Nilsson skriver själv och utlovar nya rutiner. Och gläds samtidigt åt ännu en nominering.

Sydsvenskan siktar mot nollresultat nästa år och presenterar ett sparpaket där 90 tjänster försvinner. SJF är oroade.
Turbulensen på DN sedan Gunilla Herlitz tog över chefredaktörsstolen fortsätter. Ytterligare 90 personer måste söka om sina tjänster, och nyhetsredaktionen ska bantas.
Täby Danderyds tidning läggs ner, sju tjänster berörs enligt något motstridiga uppgifter. Brunegård menar att nedläggningen borde genomförts för ett halvår sedan.
Förra veckan kom det allra sista numret av Medievärlden på papper ut, och nu pågår arbetet för fullt med att planera framtiden för medievarlden.se.

Rolf van den Brink har startat bolaget Dagens Opinion, men är väldigt förtegen om detaljerna.

Här en trendspaning från 24 hour businesscamp. Här finns en Twitterlista för den som är nyfiken på Sveriges mest spännande entreprenörer just nu.
Johan Groth har översatt femton förutsägelser om internets framtid på Mindpark, spännande läsning.
Mindpark fortsätter såklart sin listning över de hundra viktigaste mediehändelserna, och med tanke på allt som hänt bara det senaste året är det här fascinerande läsning. Det är alltså bara fem år sedan det bråkades om broadsheet eller tabloid, och det stora formatet av vissa ansågs riktigare och mer seriöst än tabloiden.
Mer läsvärt från Mindpark – När författarna tog makten från förlagen.

TU har som bekant varit i Tokyo och här delar Jon och Lena med sig av sina spaningar.

Minns ni Dagen och Emanuels Facebookdilemma som gällde profil eller fan page? NRKBeta reder ut begreppen.

Sören Karlsson på hd.se konstaterar att Realtidsrapportering drar besökare till sajten.

Att göra papperstidning av bloggar – är det en trend i antågande? Underbara Clara blir i varje fall tidning, jultidning, utan reklam.

Under veckan har Malou von Sivers dag efter dag pratat om bloggar. Jag har sett delar av programmen och tänkt skriva något smart, men det behövs inte eftersom Alex Schulman redan sagt vad som behöver sägas.

Allra sist ett bloggtips. Johanna Karlsson och Jonas Grönlund på Sydsvenskan listar decenniets 25 viktigaste låtar, och skriver matnyttiga motiveringar.

Same!? Same?? But?? Different?!?

“Det lokala är viktigast, men vi får inte glömma bort vår roll som granskare. Om inte vi berättar, så finns det ingen annan som gör det” sade han då.

Stanna upp och känn på den där sista meningen. “Om inte vi berättar, så finns det ingen annan som gör det”.
Jag är ledsen över att behöva vara den som breakar det här för dig Charli, men du har fel. Och fler behöver få reda på det. Inte minst bland gruppen som jag tillhör, journalister.

Jag börjar så smått se slutet på min sejour på JMG och journalistprogrammet. Om allt går vägen är jag färdigutbildad nästa år. Men ju längre tiden går, desto mer funderar jag på vad den där masterexamen egentligen betyder. För ärligt talat, vem vet hur journalistiken ser ut om tio år? Kommer det överhuvudtaget finnas behov av anställda gatekeepers?

Utbildningar på universitetsnivå ska vara ledande, innovativa. Man ska våga provocera och engagera. Inte konservera, vare sig det gäller gamla strukturer eller haltande affärsmodeller. Men tyvärr är det just så man jobbar.

De grundläggande journalistiska kunskaperna som man får på universitetet är bra. Mycket bra, till och med. Men sen då? Nästan allt som jag lärt mig om hur man som journalist kan utnyttja nätet, har jag lärt mig utanför skolväggarna. Nästan allt jag har hunnit läsa om hur framtiden kanske kommer att te sig för branschen hittar du inte i kursplanens obligatoriska läsning. Så ska det inte behöva vara.

Fram till i somras var Martin Jönsson gästprofessor på JMG, en nytänkare som är genuint intresserad av vart journalistiken är på väg. Ett steg i rätt riktning som jag och många med mig uppskattade. Hans efterträdare på posten, Kerstin Brunnberg, berättar i en intervju att hon i undervisningen vill satsa på “behovet av journalistik mitt i det fruktansvärda informationsflödet”.

Jag kan förstå att demokratiseringen av informationsflödet kan te sig skrämmande för vissa. Men vad är så fruktansvärt med det?

Kerstin Brunnberg är en journalist som genom sin yrkesmässiga erfarenhet och skicklighet kommer att ha mycket att tillföra både studenter och lärare under sin tid i Göteborg. Men med nya tider kommer samtidigt nya verktyg. De skapar nya utmaningar, både för chefredaktören på den 175-åriga Västerviks-Tidningen och för gästprofessorn på JMG.

Förhoppningsvis är framtiden inte helt nattsvart för journalistiken, något som Björn Hedensjö redan har skrivit om här på SSBD. Jag önskar bara att någon hade sagt det till mig när jag satt i föreläsningsalen på Seminariegatan i Göteborg.

/Per-Ola Mjömark

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är Sydsvenskan som tagit initiativ till att samla frivilliga deltagare till en timmes diskussion kring journalistik och en handuppräckning visar att det spontana seminariet lyckats samla de flesta av journalisterna på den lilla ön. Det tar inte lång tid innan diskussion glider över till att handla om – pengar.

Det är viktigt att prata pengar, pengar skapar handlingsutrymme. Och om det är något som de journalister jag känner upplever starkt, så är det att deras handlingsutrymme ständigt begränsas. Det sparas, det sparkas, det skövlas på de svenska redaktionerna. Journalistikens uppgift har ju under lång tid handlat om att granska makten och kapitalet, men samtidigt blir det allt mer uppenbart att nyhetsmedierna själva lever under samma tuffa förutsättningar som det näringsliv de granskar.

Marknaden bestämmer själv vad värde är och vad som är ett värde i dag behöver inte alls vara ett värde i morgon.

När vi på klippan där och då diskuterade vad som behöver göras, så var frånvaron av konkreta svar och lösningar uppenbar. På flera sätt är det bekymmersamt, i synnerhet eftersom vi som satt där på den varma klippan ju faktiskt tillhör en klick som  “fattat grejen” med den sociala webben. På flera sätt tillhör vi dem som kan anses vara viktiga tänkare på området, men ändå gavs inga svar på den fråga som tycktes mest brännande – pengarna.

Detta är inte kritik mot enskilda journalister. En journalist ska inte behöva rapportera ur verkligheten genom en av pengar nedsmutsad lins, på samma sätt som en läkare inte ska behöva fundera över huruvida patienten har råd att betala för en behandling eller inte. Journalister, redaktörer och nyhetschefer har ett av samhällets viktigaste uppdrag att uppfylla. Att detta behöver kosta pengar är självklart, men är på intet sätt något motsatsförhållande till det journalistiska uppdraget.

I en anda av pepp, hopp och förtröstan, så landade diskussionen där på klippan i att det redaktionerna faktiskt kan göra, det är att se till att göra ännu bättre journalistik. Och jag håller med. Journalister borde ägna all sitt engagemang och sin energi till att faktiskt göra ännu bättre journalistik. För det är logiskt – journalister kan tillföra värden genom att fungera som allmänhetens filter, gatekeeper, oberoende granskare och rapportör.

Men pengarna då? Ärligt talat, så ligger detta ansvar inte primärt hos de individuella journalisterna, även om de förstås är starkt engagerade i frågan. De dåliga nyheterna för mediehusen är att de traditionella sätten att tjäna pengar på snabbt håller på att bli utdaterade. Alla vet vi detta och alla kan vi se de konkreta effekterna av det som nu sker. Den enda konstanten i allt detta är förändring och förändringens tid är här och nu.

De goda nyheterna är förstås att det faktiskt finns konkreta förslag. Nya tider innebär nya möjligheter.

I grunden handlar det om att lyssna. För om du frågar en journalist om lösningar på ett affärsproblem så får du antagligen en lösning som bygger på affärsutveckling av just – journalistiken. Men affären är, eller kan vara, så mycket större. Som PR-konsult har jag själv vissa journalistiska färdigheter, men av naturliga skäl är det mina uppdragsgivares affär som står i centrum, inte allmänintresset. Detta gör mig i det närmaste oanvändbar som journalist, men när det handlar om frågor kring hur en organisation kan utveckla sin affär i ett föränderligt medielandskap, där anser jag mitt perspektiv vara både värdefullt och rimligt.

Journalistiken behöver inte vara morgondagens kärnaffär, det är däri min poäng ligger. För rent krasst så är ju kärnaffären inte rent journalistisk i dag heller – i dag baseras en stor del av den journalistiska affären på annonsfinansiering och inte på direktbetalning av själva innehållet. Bättre journalistik innebär fler tittare, lyssnare och läsare, vilket ju borde innebära högre annonsintäkter, men logiken i dagens mediekonsumtion är inte riktigt så linjär längre.

Under diskussionerna på klippan så tangerade gruppen faktiskt frågan om hur redaktionerna ska lyckas räkna hem sitt arbete i de fall då det egna journalistiska arbetet sprids på fria plattformar på Youtube, Flickr och mediekonsumenternas egna publiceringsplattformar. Men faktum är att det faktiskt finns värden att räkna hem från en distribuerad medienärvaro.

Det handlar om statistik och det handlar om mätbarhet, sådant som journalistiken i alla tider intresserat sig för. Nya siffror har alltid haft nyhetsvärde eftersom det är enkelt att uttrycka förändringar och att förmedla värdefull kunskap till mediekonsumenterna. Men merparten av all statistik är högst ointressant för allmänintresset, men kan faktiskt vara högvilt för enskilda och köpstarka särintressen.

Redan i dag är business intelligence en kritisk nyckel för de flesta strategiska beslutsunderlag, allt för att landa affären på fötterna i tider av stark förändring. Och denna verklighet kommer att bli ännu mera påtaglig i framtiden. Storföretag kommer knappast att ha råd att lansera produkter och tjänster som inte tas väl emot av marknaden. Politiska organisationer kommer inte att råd att driva kampanjer som inte intresserar väljarna.

Suget efter kunskap kring människors kommunikativa beteenden kommer sannolikt att öka lavinartat. Människor handlar inte utifrån verkligheten – de handlar utifrån den bild av verkligheten de har. Och alldeles oavsett om journalistiken når oss digitalt eller analogt så har nyhetsmedierna i alla tider haft en central roll i hur vi ser på världen och därmed även på hur vi bestämmer oss för hur och vad vi vill konsumera – eller för all del vem vi vill ska styra det land vi bor i.

All rådata finns redan tillgänglig och jag vågar påstå att det är lokalpressen och de stora mediehusen som ligger i pole position. Som affärsman i kommunikation gör jag bedömningen att en lokaltidning med professionell hjälp skulle kunna sälja förpackad business intelligence till det lokala näringslivet med god förtjänst, antingen direkt om investeringar gör i IT och ett analysteam, eller indirekt genom att sälja rådata till de stora mediehusen som gjort samma sak.

Det handlar inte bara om klick. Det handlar inte heller om störande kundundersökningar i popup-fönster på webben. Den egentliga affären ligger faktiskt i analysen, det vill säga den delen av affären som i dag PR-byråer, mediebyråer, trendspaningsinstitut, undersökningsbolag och webbföretag till stor del faktiskt äger (och tjänar bra pengar på). Den här affären borde mediehusen faktiskt kunna ta över helt och hållet.

En sådan affärsmodell har faktiskt fördelar gentemot den traditionella annonseringen där standardförsvaret alltid varit att det är “vattentäta skott” mellan redaktionen och annonsavdelningen. Men med ett integrerat analysinstitut fungerar den verksamheten tvärtom självförstärkande, eftersom tillrättalagd statistisk och inställsamma analyser snarast skulle skada affären för både journalisterna och analytikerna.

Visst finns det integritetsfrågor som behöver diskuteras och lösas. Ett mediehus skulle i praktiken kunna sälja information av typen att de som om ett halvår kommer att vara intresserade av nya bilmodeller kommer då att vilja läsa nyheter som handlar om villans energikostnader, att de har i genomsnitt 175 vänner på Facebook och att deras köpbeslut främst påverkas av personer som läser Dagens Industri. Mediehuset skulle med rätt kompetens inhouse kunna ge en rekommendation om hur företag och organisationer om ett halvår når dem de vill påverka – allt levererat med en bifogad intresseanalys kring vad som byggt dessa publikers världsbilder.

Om jag ägde ett privat företag på den nationella marknaden så skulle jag hellre betala dyra pengar för sådan kunskap än för en dyr helsidesannons i en rikstäckande papperstidning. Eller omvänt: Innan jag placerar en annons någonstans över huvud taget så vill jag gärna veta mer än bara hur prenumerationsstocken är sammansatt rent demografiskt.

För det handlar om värde och om att bredda affären, vilket ofta handlar om att skapa nytta inom ramen för fler av kundens olika budgetar. På det här sättet kan mediehusen genom att förvärva teknisk kompetens och ett gäng analytiska genier bidra med nytta till affärsutvecklingen, marknadsföringen, rekryteringen, ekonomistyrningen, förändringsarbetet, etc. Lite bredare än att jaga företagens sinande annonsbudgetar, alltså.

Väl genomfört kan redaktionerna då arbeta för spridning istället för inlåsning. Att nyheterna sprids för vinden blir då något positivt eftersom det genererar mer data och då slipper mediehusen lägga dyrbar energi på att stympa RSS-flöden, låsa inbäddningstekniker och krångla med automat- och djuplänkningar.

Förstå mig rätt. Förändringar av den här typen ersätter säkert inte dagens intäkter enligt förhållandet 1:1. Framtiden tillhör sannolikt redaktörerna på bekostnad av reportrarna och redaktionernas kompetenssammansättning behöver genomgå en stundtals plågsam metamorfos. Användningen av användargenererat innehåll behöver effektiviseras och annonseringen måste också den följa med i utvecklingen.

Det här är ett förslag. Det finns andra sätt att tjäna pengar; att utveckla den journalistiska rapporteringen är förstås också ett. Det finns också kloka tankar om att kapitalisera på människors uppmärksamhet, tankar om freemium/premium och att skapa kunskap ur realtidsflödet. Det är viktigt att komma ihåg detta, eftersom det knappast går att lösa nya problem med gamla sätt att tänka.

När vi träffas igen på Tjärö 2010 hoppas jag att solen skiner lika vackert både inne som ute som den gjorde 2009 och att den här viktiga diskussionen då faktiskt kommer att handla inte bara om hur journalistiken ska bli bättre, utan även om konkreta värden och om hur journalistikens affär ska utvecklas. Hela affären.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.

Same!? Same?? But?? Different?!?

För lite mer än elva år sedan, direkt efter att jag gått ut journalistlinjen i Skurup, flyttade jag till Stockholm för ett sex veckor långt vikariat på DN.se. Jag var fascinerad av nätet redan då och förstod att internet skulle få stora konsekvenser för journalistiken. Men i Malmö och Skåne fanns inget som liknade nätredaktioner så det var bara att flytta. På DN var vi en liten tapper, men kuvad skara, som predikade nätets möjligheter och hoten mot den traditionella affären. Vi var underdogs som ständigt var förbannade på att ingen lyssnade på vad vi sa. Vi tyckte oss förstå, men om någon hade frågat oss vad som väntade tio år bort hade vi knappast kunnat förutse varken Google, Spotify, Twitter eller Facebook.

Lika omöjligt är det att se in i framtiden i dag. Utvecklingen går till och med snabbare nu än för tio år sedan. Vem kan till exempel säga vad den mobila revolutionen och den nya mobilbredbandstekniken LTE kommer att innebära för mediekonsumtionen. Eller vad devicer som den omtalade tableten från Apple kommer att betyda och följas av.
Ännu svårare är det att se vad som kommer att hända när den fysiska verkligheten kopplas ihop med den digitala genom RFID-taggar och Augmented Reality (AR).

Snart är allt och alla uppkopplade – hela tiden.

Perspektiven är hisnande. Vi kan ha teorier om vad det innebär för mediebranschen, men förändringarna är för stora och genomgripande för att vår hjärna ska förstå vidden av dem och alla de nya möjligheterna som de skapar.

En omdaning av den här magnituden kräver ödmjukhet och en insikt om att det inte finns några enkla allmängiltiga lösningar. Till exempel ser framtiden för en tidning som DN helt annorlunda ut än för Expressen eller en lokaltidning som Ystads Allehanda. Lika olika ser det ut om man jämför SVT och TV3. Bara för att vi har en gemensam historiks produkt eller tjänst så kan vi inte koka ihop våra framtidsstrategier efter samma recept. Våra varumärken är laddade med helt olika förutsättningar. Och det är där vi måste börja resonemangen när vi formar våra strategier. Därför är också betaldebatten som förs nu så meningslös. Det finns inget allmängiltigt svar på om det går att ta betalt för digitalt innehåll. Det beror på innehållet och hur det förpackas. Nyhetsartiklar på webben – nej knappast. Livesport, musik och film i mobila devicer – ja kanske. Vi får testa och se helt enkelt, men branschen i stort kommer inte att överleva bara genom att ta betalt för det man alltid gjort. Det behövs bättre idéer än så. Så låt oss lägga energin på det.

För att komma vidare i debatten behöver vi både höja blicken och våga tänka stort samtidigt som vi inte glömmer att plocka ner teorierna till vad det innebär här och nu och översätta dem till konkreta förändringsförslag. Annars är risken stor att vi drabbas av handlingsförlamning. När förändringarna är så svåra att överblicka är det lätt att fastna i stora tankar som inte går att översätta till verksamheten och vardagen. Framtidsteorierna kan vara en vägledning men för att överleva behöver mediebranschen ta många små steg och hoppa från tuva till tuva trots att man inte riktigt vet vad som väntar längre fram.

Med alla skickliga skribenter och debattörer som nu är knutna till SSBD kan vi bli en viktig vägvisare som vidgar perspektiven och för resonemangen framåt. Men för att kunna vara det tror jag att det är viktigt att vi inte faller in i ensidig kritik av allt branschen gör och föreslår. Det är enkelt att plocka poänger på att kritisera, men det är utan tvekan ett underdogbeteende. Och i dag är vi inte längre några underdogs. Vi har en samlad kunskap som är otrolig värdefull för mediebranschen. Jag hoppas vi kan frigöra den och få SSBD att stå för framtidsoptimism och framåtanda. Det behövs. Och egentligen har de flesta av oss samma mål som de vi ofta kritiserar. Att hitta vägar så att medieföretagen överlever informationsrevolutionen.

Glöm inte att vi skriver historia de närmaste åren. Det är ett privilegium att få vara med om något så stort. Jag hoppas vi, och då menar jag både vi som skriver och ni som läser, kan vara med och skriva fortsättningen i historieboken så att den blir något i stil med: “Men de svenska medieföretagen var skickliga på att förstå vad internet betydde för journalistiken och affärsmodellerna och lyckades med beslutsamt agerande vända förändringen till något positivt. I dag spelar de en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin.”

/Per-Åke Olsson
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Första gången vi nämnde projektet var redan i februari och sedan dess har vi återkommit då och då, främst i våra “Veckans som gick”.

Jag tycker personligen att det är svårt att göra en bedömning av sidan utan möjlighet att surfa runt, men jag har ett par reflektioner:

* Tydlig huvudmeny både längst upp och längst ner på sidan. Bra.
* Sajten är mycket nerskalad till skillnad från idag, och här finns potential om rätt prioriteringar görs av innehållet.
* Alla olika avdelningar har fått en egen färg som visas i tydliga puffar i högerspalten, och i ett större block längst ner med senaste (?) rubrikerna. Eller är det blocket en del av “Sydsvenskan rekommenderar”? För övrigt en bra ide, där man också kan slumpa fram nya rekommendationer.
* Längst upp på sidan där senaste nytt visas kan också välja att se mest lästa under dagen. Här saknar jag också “mest kommenterade”. Men det kanske finns under “topplistor?” Topplistor som för övrigt gör mig nyfiken och jag vill verkligen ha sajten live nu så jag kan surfa runt.
* Rutan längst upp till höger där man ser en puff för Heidis krönika utgår jag ifrån att den är dynamisk.
* Annars tycker jag att sidan ger ett lite blekt intryck, vilket är en väldigt kontrast till idag. Blekt men tydligt.
* Sen så funderar jag lite över placeringen av webbtevepuffen, kanske den borde ligga lite högre eller åtminstone i mittenspalt så den inte förväxlas med reklam?

På det stora hela är mitt första intryck positivt och sidan upplevs som genomtänkt och lättnavigerad. Och bara ni går live så lovar jag att återkomma med ros och ris.

Sydsvenskan är ett mediehus som har fattat grejen. De satsar stort på att använda webben till det den är bra på. Dom har under Redesign-projektet tagit del av läsarnas synpunkter och kommunicerat med dem i Redesignbloggen. Och som Jardenberg skrev häromsistens – de har fantastiska personer i sitt stall, sådana som Andreas Ekström och Anders Mildner. Sådana som jobbar mot framtiden men som inte rusar iväg. För att inte tala om Anders Olofsson som jag intervjuade och skrev om i våras. En person som Jardenberg också uppmärksammat här.

Så när Sydsvenskan till våren sjösätter sin nya sajt hoppas jag liksom Jardenberg att de tar på ledartröjan och visar var skåpet ska stå, hur ett modernt mediehus ska jobba för att både tillfredsställa sina pappersläsare men också för att utveckla framtidens journalistik med hjälp av nätets alla möjligheter.

Uppdaterat 20/11: Nu kan man gå in på en artikelsida och kolla också. Och det tar sig. Jag gillar taggarna, jag gillar möjligheten att klicka sig till “alla kommentarer och bloggar” och länken “relaterat material”. Inte minst länken “externa källor” tilltalar mig. Bra jobbat!

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan Redesign

Same!? Same?? But?? Different?!?