Posts Tagged: framtid


18
Apr 10

Vulkanjournalistik

Söndag morgon. Med viss trötthet sätter jag mig framför datorn för att se om något nytt hänt på vulkanfronten. Min far sitter nämligen strandad i Bangkok, Thailand. Då vill man ju gärna veta vad som händer.

Svenska Dagbladet rapporterar om oförändrat läge men KLM har tydligen genomfört testflygningar i det stora askmolnet och rapporterar inga skador. Susanna Baltscheffsky påpekar hur Eyjafjalla-jökull tvingar in oss i ett gigantiskt miljötest med potentiellt förändrade vanor som följd. Den polske presidenten Lech Kaczynski får göra sin sista resa från jordelivet med en starkt decimerad besökarskara när han idag begravs.

Tio minuter senare finner jag mig fortfarande läsa olika tidningar på nätet och då sjunker tanken in. Det är ju här de etablerade tidningarna är oslagbara. Vid stora nyhetshändelser av allmänintresse. Jag vänder mig inte till okända bloggare eller till goda vänner på Facebook för att få veta om jag kan flyga eller inte. Jag vill ha sanningen och när det gäller nyheter av den här kalibern är det långt kvar innan jag känner mig trygg med att få dem levererade av ansiktslösa bloggare. Mina vänner lyssnar jag så klart på, men deras kompetens kring vulkanens påverkan på mitt flyg till Hamburg på måndag är inget jag skulle lita på.

Vi lever i en tid där makten över kunskapsfiltret har till stor del förflyttats från mediaeliten till den enskilda människan. Jag behöver inte längre läsa morgontidningen för att få reda på vad som går på bio, vilket vin passar till maten, var ska jag gå på restaurang, vilken bil ska jag välja, vilken teater har premiär osv. Det finnas andra människor både i Sverige och utomlands som ger mig den här kunskapen när jag vill och hur jag vill.

Nyheter däremot, känn på ordet NYHET, det finns inte många, om än någon, som med trovärdighet kan leverera det bättre än de etablerade nyhetskanalerna.

Jag läser en stund till på SVD.se om vulkanen och dess följder men slås ändå av hur lite man utnyttjar det digitala mediet. Mer video, mer animationer, mer bilder, mer länkar, mer vinklingar, mer livsändningar med livechatt, mer, mer…När nyheten övergår till att bli historia då övergår även mitt sökande till andra sajter. Helt plötsligt har någon samlat alla världens bilder från vulkanutbrottet.

I en tid där vi fragmenterar vår kunskapskonsumtion kvarstår kanske nyheten som de betalda mediernas sista bastion. Det är säkert fallet. Men, den bastionen är värd att försvara med liv och lem. Det är också den bastionen vi är beredda att betala inträde för. Tror jag.


5
Oct 09

TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden

I torsdags var jag på galamiddag. Det var tidningen Medievärlden och TU som delade ut priser till Årets Dagstidning. En galamiddag som påminde om en begravning. Var man såg såg man vita män med grånade tinningar i svarta kostymer. Dresskoden för festen var “black and white”, men det där med white var det bara Morris Packer från TV4 som verkar ha läst. När middagen var avslutad gick de flesta hem och lade sig, utom vinnarna som stannade kvar och firade med lite mer champagne. Jag hörde någon i baren som gnällde över att man var tvungen att betala själv, annat var det på tillställningarna förr i tiden, då flödade spriten.

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningenpapper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas?
På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.


5
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 40

I veckan hamnade jag i en liten ordväxling på Facebook gällande nyheter. Det var någon som var “sist” med att upptäcka Facebook Lite, och ursäktade sig lite för det. Och det slog mig med kraft att realtidswebben, som varit aktuell under veckan, har den stora nackdelen att många blir så rädda för att vara sist eller komma med gamla nyheter att många saker cirkulerar bara någon eller ett par timmar innan det blir stendött. Men de flesta är inte uppkopplade och har koll dygnets alla timmar. Bra nyheter kommer att ha publik inte bara idag, just nu utan också om ett par timmar, i morgon och kanske till och med om en vecka. Det finns alltid någon som inte hängt med, som inte haft koll, och jag tror att vi måste bli mindre rädda för att tipsa vidare om bra saker, även då vi kanske riskerar att vara sist på bollen.

Kanske är det lite utifrån ovanstående som SSBD:s veckobrev varit så populärt. Vi postar gamla nyheter. Ibland äldre än en vecka eftersom vi har publicerat när vi själva blivit varse, och tipsat om texter som ibland haft flera veckor på nacken. Och tro det eller ej – alla har faktiskt inte läst ens de veckogamla nyheterna.

Därför tycker jag att vi kan enas om att bli lite mindre rädda för att tipsa om sådant som är äldre än en timme. Vare sig det gäller bra tjänster, bloggposter eller nyhetsartiklar.

Med det sagt kommer här den gångna veckans händelser och snackisar i mediebranschen och mediebubblan på nätet:

Jag börjar med en fortsättning från förrförra veckan, nämligen bloggarnas granskning av nyheten om de 750.000 pedofilerna. Oscar Swartz har tagit det hela ett varv till. Det han kommer fram till är häpnadsväckande. Inte i sig. Men tolkningen som medierna gjort av siffrorna är det. Jag har redan kommenterat det hela.
Vad som är än mer intressant är att ingen av de medier (inte vad jag sett i varje fall) som publicerade nyheten i första läget har gjort någon uppföljning. Ingen har gjort någon rättelse, ingen har utvecklat eller hakat på den granskning som bloggarna gjort. Eller har jag missat något?

Många börjar ha förstått att också de “riktiga medierna” måste leva upp till en viss transparens. Expressen med Thomas Mattsson i spetsen gör ett gediget arbete med att förklara och diskutera sitt eget arbete. Inte minst under veckan som gått då diskussionen handlat om att visa bilder på fotbollshuliganer, om att Leif Kasvi börjarExpressen och såklart helikopterrånet. Också Martin Jönsson har skrivit om bevakningen av helikopterrånet.
Jan Helin har också börjat komma igång med sitt bloggande, och här skriver han om Aschbergs omdiskuterade blåsning av de politiker som bjöds på “mutfest”, allt för att avslöja hur korrupta svenska politiker är. Ett grepp som kritiserats, bland annat av Paul Ronge, som avslutar med ett intressant förslag:
“PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?”

Ibland behöver transparens inte vara krångligare än så här.

Sista länken gick till Sydsvenskan, och därmed tar jag också tillfället i akt att gratulera till priserna för Årets Redaktion och Årets Dagstidning, som delades ut i torsdags. Här är alla vinnarna, och såklart finns också mingelbilder från festen.
Tidningen Medievärlden passade på att testa att liveblogga från eventet med hjälp av tjänsten coveritlive, Axel Andén beskriver upplägget för andra intresserade.

Apropå priser och utmärkelser, Urban Lindstedt har skrivit hur man ska gå tillväga om man vill hamna på Internetworlds lista över de 100 bästa sajterna i Sverige. Och så har nomineringarna till Tidskriftspriset avslöjats.
Påminner också om tävlingen Årets Notis, där Andreas Ekström efterlyser lite hjälp.

Veckans stora nyheter på nätet har varit Google Wave och Twingly Channels. Då jag inte själv lyckats få någon invite till Google Wave överlåter jag åt andra att tycka till.
Twingly Channels har det skrivits massor om och mer lär komma i takt med att det tillkommer fler kanaler och inte minst användare. Den som har tid över kan gärna titta på den här diskussionen med Björn Falkevik, Mattias Östmar, Joakim Nyström och Björn Jeffery, som pratar om nyttan med Twingly Channels främst i början av videon.
Obligatorisk läsning för dig som inte orkar klicka på alla länkar är Anders Mildner – Poängen med att vara en röst bland många.

Och apropå att både Twingly Channels och Google Wave än så länge kräver invites har Johan Larsson, Digitala affärer, skrivit en intressant post om fyra tecken i tiden, där invite-hysterin är ett av tecknen.

Mindpark kör vidare med sin lista över de hundra viktigaste mediehändelserna under detta årtionde. Jocke har skrivit en utmärkt sammanfattning över veckans inlägg. Till mina egna favoriter hör Jockes egen betraktelse över branschen i samband med TU:s branschdagar, och Johanna Ögrens post om yttrandefrihet där hon minns 2001 då forumet Flashback stängdes.

Fokus har en intressant artikel om hur storföretag tystar medier. Fokus som får ny chefredaktör i Martin AhlquistKarin Pettersson lämnar tidningen för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.

twitterloggaTwitters alla användningsområden är långt ifrån utforskade. Norran twittrar om husförsäljningar i sitt område. Hans Kullin har skrivit om Twitter som redskap i journalistiken. Han har också skrivit om hur det i år kommer att vara möjligt att följa Nobelprisavslöjanden via Twitter och andra sociala medier. På Kreafonbloggen en post om att Twitter blir vad man gör det till. På DigiSocial går det att läsa att ju mer vi twittrar, desto mer använder vi också mejlen. Där fick ni som trodde att e-posten var död…
Richard Gatarski har skrivit en utförlig text om hashtags, för dig som inte visste och vill lära dig mer om Twitter och hur det kan användas.

Sist tipsar jag om tre texter som väcker en del tankar, om branschens framtid.
The Future of Journalism.
Vad är den journalistiska produkten och hur har den förändrats?
Take a stand.

Veckans video blir denna, Microsofts vision om framtiden, närmare bestämt år 2019. Tipstack till Framtidsbloggen:


17
Sep 09

Nyheter vill vara fria

Jag skrev tidigare en postning om att nyhetsmedierna skulle kunna kapitalisera på kunskapen om kommunikationsbeteenden, intresseprofiler och köparpsykologi. Det går att ta betalt för detta, bra betalt, och mycket tyder på att behovet av kunskap om konsumenter/väljare bara kommer att öka.

Med småförsiktig bitterhet konstaterar jag av de uteblivna reaktionerna att döma att tankarna knappast tycks ha ruskat om någon.

Istället hoppas vi på journalistiken som sådan, antingen som en allt mera kvalitativ journalistik, som en utökad upplevelse eller som en mera användarstyrd rapportering. Och det är förstås bra på många sätt, för journalistiken måste alltid utvecklas och bli bättre precis som allt annat i ett progressivt samhälle.

Jag brukar vara diplomatisk, men för en gångs skull målar också jag fan på väggen. Titta på de siffror som Fredrik Strömberg presenterar. För mig landar resonemanget i att journalistiken verkligen inte mår särskilt bra just nu. Inte bra alls. Ändå är journalistiken paradoxalt nog bättre i dag än den någonsin har varit.

Hur går det ihop?

Det är här teknikskiftet kommer in. Pluralismen. Summan av hundratals subjektiva röster tycks oss tillsammans ljuda med en mer objektiv klang än vad en central nyhetsdesk någonsin kan skapa en illusion utav. Jag kan verkligen inte tänka mig annat än att mediediskussionen, för att ta ett närbesläktat exempel, blir sämre av att Mindpark, SSBD och andra inflytelserika mediebloggare och kommentatorer, tillsammans lägger bitar till det pussel som tidigare lagts exklusivt av säg, Resumé, Dagens Media, Medievärlden och P1 Medierna.

Att det går dåligt för journalistiken i dag kan därför inte sägas ha något direkt samband med kvaliteten på det journalistiska resultatet. Det är knappast bristande journalistisk kvalitet som har skapat den situation vi befinner oss i och det är knappast förbättrad journalistisk kvalitet som kommer att ta oss ur densamma.

Alla vet vi ju vad som har skett inom musikindustrin. Ska vi säga till unga svenska musiker att om de bara gör bättre musik, så kommer allt snart att ordna sig?

Nicklas Lundblad på Mindpark konstaterar i ett resonemang som, i mina ord, innebär att om nu journalistisk kvalitet är kopplat till demokrati och allmänintresse, så är den direkta konsekvensen obönhörligen att framgångsrik journalistik tillhör oss alla och envar. Och hur kan journalistiken någonsin vara sann emot sitt sanna uppdrag genom att låsa in, gömma bort och exkludera alla dem som – givet att de tvingas välja – väljer bort nyheter?

Kanske får vi acceptera att nyheter faktiskt måste klassas som all annan information, information som till sitt väsen vill vara fri för att inte kvävas till döds.

För jag tycker det är en vacker tanke, det erkänner jag villigt, att nyheter faktiskt ska och kan vara gratis och för alla. Om detta förpassar journalistiken till mecenater, stiftelser eller public service, ja låt oss då för all del diskutera det också. Men tvivla inte på att nyheter, liksom musik, alldeles oavsett kommer att finnas i morgon också. Och dagen efter det, och dagen efter det.

Och den frågan som uppstår då, måhända inte ur ett journalistiskt men väl ur ett entreprenörsperspektiv, är:

Vad är det vi som samhällsmedborgare och konsumenter kommer att vilja höra, läsa, se och göra – i dag och alla andra dagar? Och det är i den till synes enkla frågan, som jag föreslår att det faktiskt också kan finnas en affär för nyhetsmedierna som som heter duga.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.


20
Nov 08

Höga tankar om upphovsrätten

I den pågående debatten om IPRED diskuteras väldigt mycket upphovsrätt.

Det här inlägget handlar inte om IPRED. Den handlar om upphovsrätten. För det är två olika saker. IPRED-lagen handlar inte om upphovsrättens vara eller inte. Den handlar möjligen om hur upphovsrätten ska efterlevas.
Och eftersom den här bloggen handlar om massmedia och journalistik kommer det inte att handla så mycket om fildelning, musik eller film. Det kommer att handla om Upphovsrätten för journalister, inspirerat av allt som skrivits om IPRED, Upphovsrätt och fildelning den senaste tiden.

Niclas brukar tjata om att ingen äger sitt varumärke.
Jag har börjat fundera på om det är så att ingen i framtiden kommer att kunna äga någon upphovsrätt heller.

Missförstå mig inte. Jag är en upphovsrättskramare, i de fall vi talar om den ideella upphovsrätten till det man skapat. Jag har suttit med i SJF:s förhandlingsdelegation om kollektivavtal som i mångt och mycket handlade om upphovsrätten och jag har turnerat på tidningsredaktioner och förklarat upphovsrätten och varför den är viktig.

Men mycket i diskussionerna kring upphovsrätt i tidningsbranschen handlar om pengar. TU vill ha mer kontroll över de anställdas material för att kunna tjäna pengar, och journalisterna säger att då vill de också ha del av pengarna. Fair enough.

Det är bara det att det är väldigt svårt att bedöma värdet av materialet när det mesta är gratis.

Den ideella upphovsrätten handlar om att en journalist ska kunna kontrollera sitt material, veta var det hamnar och hur det bearbetas och kunna lägga in veto. En journalist vill kunna säga till sitt intervjuobjekt vad som är syftet med intervjun och var den kan komma att publiceras. Om artikeln sedan sprids fritt till vem som helt blir det svårt att ha den kontrollen.

Det är bara det att TU har lika lite kontroll över internet som journalisterna.

Vi lever i en informationsrevolution. En internetrevolution. Smaka på ordet. Revolution. Som varande mitt i den är det svårt att spå framtiden. Det är svårt att veta varthän det leder, det är svårt att idag säga hur det kommer se ut om fem år, eller tio. Men det går att ha ögon och öron öppna och se hur det faktiskt ser ut idag. Vi är försökskaniner. Vi är dom som ska hitta sätt att anpassa oss i en ny verklighet. Vi är dom som ska göra misstagen som nästa generation förhoppningsvis kan dra nytta av. Vi är också dom som ska få de där aha-upplevelserna och ropa eureka och faktiskt känna den där wow-känslan när vi upptäcker nya sätt att hålla maskinerna igång.

För att återgå till Niclas som säger att man inte längre äger sitt varumärke kan jag ibland tvivla på att vi journalister äger vår journalistik. Det är ibland skillnad på teori och praktik.

Jag är journalist för att jag vill berätta. Jag vill upplysa, informera, och faktiskt också ha en möjlighet att påverka. Jag vill bli läst. I samma ögonblick som den information jag grävt fram publiceras förlorar jag de fakto kontrollen över den. En läsare kan berätta vidare min historia, korrekt eller förvanskad. En läsare kan länka till min historia och lägga till egen information. En läsare kan ta en liten del av min historia och väva in i ett helt annat sammanhang. Vad kan jag rimligen göra åt det? Vill jag verkligen göra något åt det?

Vill jag kanske att mitt arbete ska börja leva sitt eget liv? Att min journalistik ska föda nya idéer och användas av andra och därmed också vara mer långlivad än den är idag när den oftast hamnar i papperskorgen efter några dagar?

Upphovsrätten är från början till för att skydda konstnärligt skapande. Frågan är hur konstnärlig journalistiken egentligen är? Visst, jag kan lägga ner min själ i en artikel, i ord och formuleringar och ingen annan skulle antagligen formulera sig exakt som jag. Men vilket formspråk jag än har så är ändå innehållet, det jag faktiskt vill säga, det viktigaste. Och jag vill bli läst.

Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och sätta sitt eget namn under den.
Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och kasta om några ord så att betydelsen blir en helt annan.

Men det är inte det som upphovsrättskonflikten mellan TU och SJF handlar om.

Den handlar om att främst TU har förstått att utvecklingen går i en rasande takt och de vill ha alla möjligheter som finns att vara med på tåget för att inte bli frånåkta. Men eftersom utvecklingen går snabbt och i många stycken är oförutsägbar kan TU i förhandlingar inte vara så tydliga som SJF vill. Framförallt kan inte TU lova en massa pengar för rätten att använda material i många olika kanaler och kanske till och med dela ut det gratis till publicering för vem som helst, som exempelvis göra alla teveinslag embedbara på Youtube.

Samtidigt som journalisterna är rädda för att deras ideella upphovsrätt ska tas ifrån dem. De är rädda för att förlora kontrollen helt.

Men det kan inte TU göra så mycket åt.

I samma ögonblick som material publiceras på nätet kommer vem som helst att snabbt och enkelt kunna använda det lite hur som helst.

Det TU och SJF gemensamt måste sätta sig ner och diskutera är: Hur får vi våra läsare/användare att använda just oss som sin främsta nyhetskälla? Hur bevarar vi den journalistiska trovärdigheten? Hur ser vi till att få behålla offentlighetsprincipen och meddelarfriheten i orört skick så att vi fortsättningsvis kan bedriva journalistik på demokratiska villkor? Hur ska vi hantera Youtube, bloggosfären och resten av nätet? Ska vi låsa in oss och tjura när någon stjäl en av våra bilder och lägger upp i sin blogg eller ska vi kanske vara generösa och bjuda på våra bilder och be snällt om credd och en länk till vår sajt?
Hur ser vi till att också i framtiden ha ett innehåll som lockar läsare till just oss och hur stärker vi våra varumärken? Hur återtar vi pressens förlorade trovärdighet i ett nytt medielandskap? Och – hur ska vi ta betalt för våra produkter? (vilket kanske inte är journalisternas främsta uppgift att hitta lösningarna på, men som faktiskt ändå angår oss om vi vill ha jobb i framtiden)

Det har skrivits mycket bra om Upphovsrätt de senaste dagarna, och jag ger er några lästips:

Ledarbloggen på UNT frågade sina läsare om Upphovsrätt och IPRED.

Jag är imponerad. Jag är nästan lite lyrisk över en tidning som så tydligt och självklart använder sig av sina läsare och lever enligt devisen som Newsmill brukar använda, “Våra läsare vet mer än vi.” Jag är imponerad över tonen, över ödmjukheten i frågeställningen:

Vad är rätt, vad är fel? I debatten om IPRED-lagen, som ska göra det möjligt för upphovsrättsinnehavare att vända sig till domstol för att få ut fildelares IP-nummer är tonläget högt. Där debatten förs vill säga. För samma ledarredaktioner som med liv och lust protesterade mot FRA-lagen är det nu tyst. Knäpptyst. Jag och mina kolleger på UNT utgör inget undantag.
Jag antar att det är av rädsla att hamna fel och en känsla av okunskap, som håller debatten borta från papperstidningarna, och hur upphovsrätten ska vägas mot enskilda personers integritet på en arena med nya förutsättningar och spelregler.
Vi kommer inte att passa på frågan men erkänner att den är svår. Därför vänder vi oss till er som anser er sitta inne med information, från bägge lägren. Det är uppenbart att dagens upphovsrätt befinner sig i otakt med tekniken, men är det synen på upphovsrätt eller på fildelning som måste förändras? Går det att bedöma framtidens tekniska möjligheter med gårdagens verklighetsbild?

Efter att ha lyssnat på sina läsare och samlat in material skrevs idag denna ledare på UNT:

Invändingarna måste tas på allvar. Integritet, myndighetsutövning och bevisbörda är frågor som inte bara kan sopas åt sidan. För regeringen gäller det att verkligen lyssna, och inse att det här inte är en fråga man kan lösa med några enkla formuleringar. För faktum är att IPRED vilar på i grunden felaktiga föreställningar.
Liksom den tidigare Renforsutredningen, utgår IPRED från två saker. Först och främst att upphovsrätten ska förbli exakt som den är i dag, skriven för en värld som utvecklingen lämnade bakom sig för tio år sedan. I stället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.

Och där har vi det. “Istället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.”

Läs meningen igen. Världen förändras. Mänskliga beteenden förändras. Och det UNT visar är exempel på en utökad demokrati, människors utökade möjligheter att få information och tycka till om den. Och människors möjligheter att genom tillgänglig teknik ta saker i egna händer. Något vi faktiskt måste anpassa oss efter. Det gäller inte bara artister, eller programvaruföretag. Det gäller också oss journalister och medieföretag.

För övrigt ser jag fram emot Sydsvenskans upphovsrättssatsning.

Och så måste ni läsa Mildner. Som vanligt briljant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]