Posts Tagged: FRA


6
Nov 08

FRA-hjältinnan Camilla gästbloggar på SSBD

Först ut i en rad av gästbloggare har vi nöjet att presentera Camilla Lindberg. Hon som ensam i Alliansen röstade nej till FRA-lagen i somras och blev hjältinna för alla de bloggare och andra som bekämpat lagen. Här delar hon sina tankar om bloggbävningen och bloggosfärens påverkan på medierna och politiken:

Envar sin egen tidning?

FRA-debatten var bloggosfärens genombrott i svensk politik. Men betyder den framgången att medialandskapet redan har förändrats? Kommer bloggare från och med nu kunna räkna med att ha större betydelse?

Nej, det är inte alls givet. Det kommer fortfarande att vara slagsmål om uppmärksamheten.

Bloggosfären vann FRA-debatten därför att man hade rätt. Det var en fråga som i stort sett var död överallt annars. Den rörde vid en viktig nerv, den engagerade människor. Och – även om inte var och en enskild bloggare kunde ha rätt om alla tekniska fakta i en väldigt komplex fråga – så gick den att debattera på en principiell nivå.
Många gånger är det just detaljerna som spelar roll. Försök göra tankeexperimentet att bloggosfären ska diskutera skattepolitikens invecklade matematik. Och det är en fråga där man inte gärna kan ha 99 procent rätt om fakta.

Bloggar är framför allt opinionsmedia. I konkurrens med till exempel tv- och tidningsredaktioner som har helt andra resurser för grävande journalistisk, för faktakontroll och liknande. Visserligen kan bloggosfären i viss mån kompensera för detta genom nätverkande – men man ligger ändå lite i underläge. Missuppfattningar och faktafel kan också sprida sig via bloggnätverk. Och i sådana fall tappar man trovärdighet.
Snarare blir det som så många gånger tidigare – vi lägger nya medier vid sidan om de gamla och utökar vår mediakonsumtion en smula. Bloggar blir ett komplement, också bloggar som drivs av traditionella medier för att förnya sina uttrycksformer. (SvD:s Ledarblogg är ett lysande exempel på hur bloggandet förnyar traditionella medier.)

I FRA-debattens spår följde också andra kommunikationsexplosioner – massmejlandet av riksdagsledamöter var ett av de mindre lyckande inslagen i FRA-kampanjen.
Om en ledamot får 300 eller 30 000 protestmejl gör ingen större skillnad utom på en punkt – 300 mejl har man en sportslig chans att läsa. 30 000 raderar man irriterat och hoppas att man inte råkar radera andra och viktigare mejl också.

Tyvärr har massmejlningen fått så mycket uppmärksamhet att numera varje åsiktskoalition eller rörelse ska kopiera metoden. Just nu tävlar de som är emot könsneutrala äktenskap med protester mot sanktionsdirektivet om att fylla riksdagsledamöternas mejlboxar med skräpmejl.
För det är skräpmejl, precis som reklam för Viagra och Rolex-plagiat, så länge det handlar om massproducerande av färdigskrivna insändare.
Både bloggarna och massmejlandet är exempel på den nya anda av aktivism som numera råder på mediaområdet. Det positiva i bägge är att längtan efter att få uttrycka sig, att få delta i samhällsdebatten och bli lyssnad på. Skillnaden mellan dem är att det ena kan få den effekten medan det andra bara skapar irritation och frustration.

Den lärdom vi kan dra, är att ett mediums genomslag bygger på förtroende. Förtroende är en flyktig kvantitet. Den måste man vårda, annars flyr läsarna.

/Camilla Lindberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


20
Oct 08

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Det är med glädje vi på Same Same But Different presenterar vår första gästbloggare. Tanken och förhoppningen är att fler inom branschen vill vara med och beskriva och kommentera händelseutvecklingen inom nya medier utifrån sina perspektiv.

Först ut idag är Mikael Petersson, reporter på Rapport och en av reportrarna bakom dokumentären om FRA – Tre bokstäver som skakade Sverige, som vi har skrivit om här och lite kort här.

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Jag har blivit ombedd att gästblogga om public service, journalistik och transparens.
Bakgrunden till förfrågan var Rapports beryktade bråk med Carl Bildt (skildrat av bland andra Medierna i P1 ), som startade med en dokumentär som jag var en av upphovsmännen till.
Bildtbråket inträffade ungefär samtidigt med den tuffa uppgörelsen mellan SVT:s Debatt och Peter Sunde från Pirate Bay; två mediebråk där frågor om bloggosfär och gammelmedia, transparens och redaktionsurval aktualiserades.

De var förstås inte de första striderna vi sett mellan media och medverkande. En bit bakåt i tiden hittar vi Geijeraffären där Olof Palme pressade DN att backa i det stora för fel i det lilla; på andra sidan Atlanten hittar vi historien om hur amerikanska försvarsdepartementet la ut en utskrift av en intervju Bob Woodward gjort med dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld – fast med avgörande meningar bortklippta.
Dessa två exempel innehåller inga bloggar. Man skulle nog kunna hävda att inget är nytt under solen, att medias makt aldrig varit allomfattande, att åtminstone makthavare i alla tider har kunnat gå till motangrepp mot medierna.

Men så enkelt är det nu inte. Något har hänt. Något händer.
Bloggexplosionens viktigaste roll är nog den publiceringsdemokratiska. Bloggosfären innehåller en vildvuxen skara skribenter; högt och lågt, politiker sida vid sida med modeintresserade tonåringar, brottslingar och brottsoffer… Det enda som egentligen förenar är viljan att uttrycka sig med bloggen som instrument.
Så fort jag sätter mig vid en uppkopplad dator kan jag börja blogga. Publiceringsformen är omedelbart inom räckhåll; tröskeln från att konsumera nät till att publicera sig blir drastiskt sänkt. Iakttagelse blir deltagande.
Andra former av sociala medier fyller på.
Och gott så. Skvaller och elände till trots (jag har själv gjort uppmärksammade inslag om varför det ska vara så omöjligt för en bloggare att kontrollera en uppgift innan den läggs ut på nätet) så har jag svårt att vid dagens slut tycka annat än att det är jättebra att antalet röster blir fler i det offentliga rummet.
Och därmed gillar jag faktiskt också – att risken ökar att etablerade reportrar får mothugg.

Men den ännu viktigare följdfrågan blir förstås: ska allt detta påverka oss som reportrar och redaktioner, och i så fall hur?
Svaret är egentligen enkelt.
Det torde inte råda nån tvekan om att de traditionella nyhetsmedierna under de närmaste åren kommer att närma sig ett transparent publicistiskt ideal.
Den svårare frågan blir: exakt hur kommer detta att gå till?
I sämsta fall blir det en omställning under galgen, där reportrar tvingas backa in i framtiden genom att på punkt efter punkt “ge efter” för kraven på öppenhet.
I bästa fall kan vi själva hitta ett klokt och försvarbart förhållningssätt någonstans mellan det vidöppna och det dumstängda.
I bästa fall: en medveten vandring mot en allt större öppenhet kring de egna arbetsprocesserna, kring det egna råmaterialet och kring den egna dokumentationen.

Aktuellts projekt Öppen redaktion har varit ett viktigt steg för SVT. Ovanligt i så måtto att satsningen i grunden motiverats med öppenhetsargumentet, inte med innehållsargument. Man öppnar inte dörren till redaktionsmötet för att man tror att det som sägs där nödvändigtvis är av stort allmänintresse, utan för att man vill ge tittaren möjlighet att ta del av de resonemang som leder fram till våra publicistiska beslut.
Öppen redaktion ger ingen total access. Formen, med de snabbproducerade webb-reportagen, utgör i sig en tydlig begränsning. Det faktum att projektet inte har någon egen ansvarig utgivare (det lyder under Aktuellts) är en annan.
Men icke desto mindre. Ett steg. Och det kommer att tas fler steg.
Det handlar till exempel om publicering av oklippta intervjuer. I dag motiveras oklippta intervjuer sällan med öppenhetsargument. De läggs inte ut för att tittaren ska få en chans att bedöma vårt urval, de publiceras för att vi tror att den längre versionen ger ett innehållsmässigt mervärde. Det kommer att förändras.

Det handlar också om länkarna på nyhetssidorna. I dag länkas det snålt, sällan till originaldokument, så gott som aldrig till konkurrenter och aldrig någonsin i löpande text. Vi har långt till bloggosfärens länkideal. Det kommer också att förändras.
Det handlar därtill om redaktionsbloggar, om kommentarsmöjligheter, om diskussionsforum…ett helt gäng nya verktyg.
De etablerade redaktionerna och reportrarna kommer att behöva ta stora kliv in i det nya länklandskapet.
Samtidigt finns det tydliga gränser för öppenheten.
Den mest självklara handlar om källskyddet. En nyhetsredaktion kan inte släppa ut allt råmaterial eftersom det förekommer att bakgrundssamtal eller tipsande råkat fastna där, material som inte kan publiceras med mindre än att vi bryter mot grundlagen.

En annan gräns handlar om etiken. En nyhetsredaktion kan inte direktsända alla redaktionsmöten eftersom man då och då till exempel namnger personer som ska vara anonyma i sändningarna.

En tredje gräns handlar om public service-bolagens avtal med staten. En PS-nyhetsredaktion kan inte släppa alla intervjuer oklippta eftersom intervjupersoner ibland gör angrepp på tydligt utpekade motparter. Vilka i så fall måste ges rätt till bemötande.

En fjärde gräns handlar om nyhetsjakten. En nyhetsredaktion kan inte låta alla originaldokument som vi tar del av hamna på webben direkt, eftersom originaldokumenten ibland innehåller mer än en nyhet. Någon av dessa nyheter ska inte publiceras i dag utan i morgon eller om tre dagar. Egna nyheter är våra företagshemligheter.

En femte gräns kan handla om något så banalt som hårddiskutrymme. Det skulle kräva osannolikt mycket utrymme om man till exempel skulle publicera alla SVT:s nyhetsintervjuer från början till slut.
Utöver dessa i mina ögon legitima gränser, kan jag tänka mig att medieföretagens ledningar ser ytterligare fler. Ett av de vanligaste motargumenten mot att länka är till exempel att vi “släpper trafik” till andra aktörer. Man kan också föreställa sig att den reporter som brukar ställa illa formulerade frågor, och vanligtvis “räddas” i redigeringen, blir motståndare till att råversioner regelmässigt ska läggas ut på webben.
På dessa sista punkter tycker jag att öppenhetsvärdet väger tyngre. Till exempel borde reportrars eventuella rädsla för publicering av oklippta intervjuer kunna tjäna som ett incitament för reporter och redaktion att skärpa intervjutekniken.

Det finns alltså många steg som både kan och bör tas i transparent riktning, även givet de tydliga gränser som gäller för till exempel en nyhetsredaktion inom public service.
Och det finns många reportrar och arbetsledare som ser det här.
Tro mig – vi gammeljournalister är inte döva för diskussionen. Vi tar åt oss och försöker navigera rätt. Ibland hamnar vi fel, ofta är vi väldigt långsamma. Men förhoppningsvis når vi förr eller senare en ny och klokare position än den vi hade i går.

När jag själv lägger sista handen vid detta gästblogg-inlägg har jag just fått tillfälle att i Öppen redaktion formulera några tankar om Granskningsnämndens fällningar av SVT-inslag. Öppen redaktion utvidgas i detta nu till att också följa några Rapport-reportrar.
“Tanken är att ni ska tala rakt in i kameran, lite mer som att ni bloggar”, heter det.
Världen går framåt.

Mikael Pettersson
reporter Rapport SVT

Reblog this post [with Zemanta]

23
Sep 08

Rapport ber om ursäkt och är transparenta

Rapport ber Carl Bildt om ursäkt efter den dokumentär som klipptes på ett sätt som fick Carl Bildt att framstå som om han erkände att FRA samarbetar med diktaturer (Sofia har skrivit en lång analys här). Rapport har valt att lägga ut mycket mer av det filmade materialet och vågar diskutera mer runt sina nyhetsvärderingar än förut. Transparensen ökar, exempelvis när reportrarna får svara i chatten – istället för någon politiker.

Reblog this post [with Zemanta]

18
Sep 08

Elmbrandt har också rätt att ha dåligt omdöme

Björn Elmbrandt skriver på Dagens Arena och är lite besviken för att “få eller inga” bloggare har kommenterat hans ledare den 11 september.
(även om Blogge faktiskt följde uppmaningen och skrev ihop några punkter till en bloggarriksdag)

Elmbrandts ledare fokuserar på att påtala motsättningen mellan att bloggosfären å ena sidan när det gäller FRA värnar den personliga integriteten, men å andra sidan försvarar The Pirate Bays agerande i samband med FUP:en från Arbogarättegången.

Men det är konstigt att delar av bloggosfären, som förstått att FRA-lagen är ett dödligt hot mot den personliga integriteten, inte begripit att publiceringen av obduktionsbilder på mördade barn också hotar integriteten.

Sedan ställer Elmbrandt några frågor till bloggosfären, och som varande en del av den heterogena spretiga bloggosfären men också två personer med liberala värderingar som båda värnar demokrati, yttrandefrihet och offentlighetsprincipen tänker vi försöka svara på hans frågor. Vi hör inte till dem som skrivit att han har hål i huvudet, men vi hör definitivt till dem som är kritiska till hans inställning.

1. Finns det eller finns det inte ett hot från justitiedepartement och EU att offentlighetsprincipen inskränks, till svår skada för både gamla och nya medier?

Japp, det gör det. Och inte bara till skada för gamla och nya medier, utan för medborgarna. För alla. Det handlar inte om att bloggandet skapar det problemet utan att det finns en allmän önskan sedan länge att förminska offentlighetsprincipen. Möjligen kan det bli så att de nya medierna får bära hundhuvudet – men att skylla det på TPB eller bloggare som försvarat TPB är inte sansat eller logiskt.

2. Om detta hot faktiskt finns, vad ska man göra för att avvärja detta?

Sprida kunskap. Informera. De gamla medierna måste vara noggrannare i sina faktakontroller, de måste sluta moralisera och istället bedriva den objektiva journalistik som folk faktiskt förväntar sig av press och public service. De gamla medierna har en viktig pedagogisk uppgift i att visa och förklara och delta i debatten kring offentlighetsprincipen utifrån att den ska bevaras, eftersom media fortfarande har makt och därigenom kan skapa en självuppfyllande profetia genom att elda på inskränkningar istället för att faktiskt vara tydlig med att TPB-historien inte motiverar en lagändring. De ska helt enkelt göra sitt jobb medan bloggarna gör sitt.

3. Är det korrekt att frihet för många kan innebära en brutal ofrihet för somliga?

Absolut. Och det är hela grejen med en demokrati. Att en minoritet måste vika sig för majoriteten, att man försöker göra det så bra som möjligt för så många som möjligt. Och när det gäller extremfallet Arbogamorden så är det irrelevant utifrån just den personliga skada som den pappan lidit på grund av att en labil människa tog livet av hans barn. Varken The Pirate Bay, bloggosfären eller striktare offentlighetsprincip kan ändra på det. I det här fallet faller också skuggan på åklagaren Tingsrätten som valde att inte sekretessbelägga bilderna.

Det går aldrig att skapa ett samhälle där alla har det toppen i alla lägen. Tyvärr. En kniv är en kniv och kan användas för att rädda liv, ta liv eller tälja en barkbåt. Allt beror på vem som använder den.

Elmbrandt kanske är kommunist av den gamla skolan, och tycker att staten ska bestämma, då kanske det inte blir riktigt bra för någon men i varje fall lika för alla?

4. Kan man arbeta för större integritet i FRA-frågan, men helt blunda för att integriteten kränks för Arboga-pappan?

Absolut. Det finns ingen motsättning där. FRA och deras spaning på människors privatliv har mycket litet att göra med den offentlighetsprincip som gäller myndigheter i Sverige. Än så länge finns såvitt jag vet inte någon offentlighetsprincip som gäller varje enskild medborgare, jag har fortfarande rätt att skriva brev till mina vänner utan att tvingas lämna ut innehållet i dem. Integriteten för Jangestig kränktes framförallt av åklagaren som valde att låta bilderna finnas kvar i FUP:en, möjligen av den person som valde att lägga upp torrenten med FUP:en utan att ta bort bilderna och av de traditionella medierna som valde att berätta att den fanns.

5. Är det riktigt att med makt oundvikligen också följer ansvar?

Ja herr Elmbrandt, med makt följer ansvar. Att skjuta budbäraren som fallet varit i diskussionen kring The Pirate Bay är att skjuta ifrån sig ansvaret.

6. Om användarna av internet fått makt, men inte vill medge att man också har ansvar, hur ska vi medborgare då någonsin kunna avkräva ansvar av staten?

Motfråga: Vilka internetanvändare säger sig inte ha ansvar? Vi har inte stött på någon. Se även vårt svar på fråga fem, ingen kan tvingas till ansvar för något som inte är den personens ansvar.
Sen tror vi att du igen gör misstaget att blanda ihop bloggosfären med The Pirate Bay. The Pirate Bay har ingen egentlig makt – de är en karta. Bloggosfären har en viss makt men knappast mer makt än traditionella medier.

7. Även om alla på nätet aldrig skulle följa något slag av hedersregler och många vill slippa självsanering, vad är det för fel om några börjar? Jag tror ordet en del ryggar för är “civilkurage”, dvs verkligt mod, och inte bara att följa flocken.

De allra flesta på nätet följer faktiskt en hel rad hedersregler. Dessutom är väl självsanering A och O inte minst i bloggosfären. Men ärligt så förstår vi inte riktigt den här frågan? Är det något som många i bloggosfären visat i exempelvis FRA-frågan så är det civilkurage, eller att stödja personer vars livsval den politiska korrektheten försöker förminska. Eller att stå upp för sina vänner.

Vi skulle gärna vilja ställa några frågor till dig Björn Elmbrandt.

Du skriver så här i din ledare:

Pappan till de mördade barnen, som ville ha bort de här bilderna på nätet, fick svaret från The Pirate Bay att det var ett jävla tjat: “Nej, nej och åter nej”. Då ställdes principer mot empati, ideologisk förblindelse mot gott omdöme.

Frågor på det: har du läst Peter Sundes egen beskrivning av det inträffade? Vet du hur många mail och påtryckningar han fick, och visste du att det inte var pappan till barnen utan hans sambo som “bad” TPB att ta bort bilderna?
Utifrån det – bör Peter Sunde ta vilken skit som helst bara för han inte drabbats av det fruktansvärda som Arbogapappan drabbats av?

Är det skrämmande att det du skriver och gör på nätet kan granskas och kommenteras av amatörer?
Dessa amatörer är ju ändå så omdömeslösa att det inte borde spela någon roll vad de tycker?

Vad anser du om den behandling Peter Sunde utsattes för av Janne Josefsson och SVT?

Vad anser du att man kan göra för att avvärja hotet om inskränkt offentlighetsprincip?

Vad gillar du Siewert Öholms förhållningssätt till bloggarna?

Det vore intressant att få svar på de frågorna Björn Elmbrandt. Om du vågar och vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,