Posts Tagged: fildelning


18
Apr 10

Veckan som gick – vecka 15

Ännu en vecka till ända, som präglats en hel del av vulkanutbrottet på Island.
Johan Ronnestam har redan bloggat om nyhetsrapporteringen utifrån tanken att traditionella medier är oslagbara vid riktigt stora nyhetshändelser. Men alla håller inte med honom. Personligen så tror jag att vi måste sluta tala i termer av vi och dom, det nya och det gamla. Jag föredrar en mix och tror på samarbete och korsbefruktning.
Kullin tipsar om hur du kan hålla koll på flyget med hjälp av Twitter, och Lars Johansson på HD resonerar kring naturkatastrofer och hur skonade vi ändå är. Med en del historiska tillbakablickar.
Här ett annat tips om koll på flygtrafiken.

Hemma i Sverige har det varit Guldäggsgala, här är hela listan. För mer kuriosa kring utdelningen, spana in Guldäggsbloggen.

I måndags var det debatt på Publicistklubben under rubriken Press under Press. Vågorna har gått höga i debatten kring debatten, om Årsboken och om Pressombudsmannen. Jag följde debatten via Bambuser men fick faktiskt ut mer av Twitterkommentarerna till densamma.
Mikael Zackrisson har skrivit den i mitt tycke bästa texten kring stormen, en verklig aha-upplevelse. Han länkar också till andra bra texter i ämnet.
Relaterat är Martin Ahlquists text i Fokus, Vilken tidningskris? Också Karin Olsson på Expressen har skrivit mycket bra om eländiga medier. Thomas Mattsson kommenterar.
Mattsson som verkar vara helt Bambuserfrälst, och under veckan bland annat intervjuat sin konkurrent Jan Helin.
(Här måste jag få ställa en fråga helt off topic; varför är det så många som säger att de bambusrar, och säger bambusning eller bambusring? Vad är det för fel på bambusar och bambusing?)

Apropå PO så har Staffan Dopping skrivit en debattartikel där han läxar upp de svenska medierna för att de inte lever upp till de etiska regler de själva formulerat.
PO själv, Yrsa Stenius, har också skrivit om kritiken mot sig.
Samtidigt inleds en utredning om framtiden och införandet av en Medieombudsman. Jag var på TU i veckan och deltog i ett seminarie kring de pressetiska konstellationerna i Sverige, som ett avstamp för utredningen.
Samtidigt slås Biografbyrån och Medierådet ihop till en myndighet, och Granskningsnämnden avskaffas till förmån för Myndigheten för radio och tv, så man kan lugnt säga att medielandskapet är i omvandling på fler än ett sätt.

Lars Johansson på HD har skrivit om papperstidningens styrka. Han menar att papperstidningen överraskar på ett sätt som inte nätet gör, eftersom på nätet vet han oftast vad han söker. Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.
(I Norge är internet på väldigt god väg att ta ledningen över papperet)

När vi ändå är inne på Twitter vill jag tipsa om Jan Gradvalls eminenta text där han som nybliven twittrare beskriver vad man ska med Twitter till.
Mattias Boström har genomfört ett näst intill överambitiöst projekt för att försöka räkna ut hur många aktiva svenska twittrare det finns.
Twitter har för övrigt lanserat ett nytt annonsformat, med sponsrade statusuppdateringar. Precis som Wille har jag inte sett några sponsrade tweets, men jag har inte heller haft tid att twittra så mycket under veckan som gått.
Emanuel Karlsten tipsar om roliga karaktärstwittrare att följa. Själv har jag skrivit kort om replies, en funktion som många inte har riktigt koll på hur den fungerar.
Och så har jag samlat ett gäng svar på frågan om vad som är det bästa med Twitter. Läs, och registrera ett konto om du inte redan gjort det!

Det har också blivit enklare att hitta i Twitterarkivet med den nya tjänsten som Google lanserat. En mindre användbar men kanske lite rolig funktion är followfinder, som ska tipsa om bra tweeps att följa. Jag blev föreslagen att följa Alex Schulman som blockat mig, och Jocke som nog var en av de första jag började följa. Som sagt, inte så användbart…

Veckans nylansering står Sydsvenskan.se för. Jag har inte hunnit fördjupa mig men efter en första anblick tycker jag dels att det är modigt, och kul att de vågar. Men. Utveckling och förnyelse syftar väl till att förenkla, åtminstone i min värld, och sajten kändes inte alls användarvänlig. Vid en första anblick alltså. Det är fler som tycker till, och Sydsvenskan lyssnar på kritiken.
Trelleborgs allehanda har också fått nytt utseende och snart följer Kristianstadsbladet efter.

Det fortsätter att storma kring DN, och nu sägs flera medarbetare upp. Facket är föga förvånande mycket kritiska till det hela, och det sägs vara dålig stämning på redaktionen.
Samtidigt visar kvartalsrapporten att besparingarna lönat sig.

En positiv nyhet från DN är Riksdagskollen.se, en bra tjänst där man kan hitta politiker och få reda på var de står i olika frågor som intresserar. Men den är inte helt klar, utveckling pågår. Björn Hedensjö berättar mer.

Att jag älskar internet och sociala medier är knappast någon hemlighet för er som läser här. Inte heller att jag tror att det som händer på nätet är utomordentligt bra för demokratins och journalistikens utveckling. Inte minst för att traditionella medier för första gången i historien genomlyses, granskas och kritiseras som aldrig tidigare skådat, av läsare, tittare, medborgare, nyhetskonsumenter. Och av villebråden. ett av dem är Magnus Betnér, som jag tipsat om att följa på Twitter.
Jag gillar hans blogg också, som till stora delar handlar om just medier och då framförallt pressen. Denna vecka har han skrivit om Trelleborgs allehanda.

Det har stormat i helgen kring en debattartikel som Aftonbladet först publicerade och sedan drog tillbaks, jag har inte satt mig ordentligt in i det, men artikelförfattaren Rick Falkvinge gör en bra folkbildande insats när han förklarar skillnaden mellan censur och publiceringsbeslut. För vem som jobbar med media på ett eller annat sätt är inte trött på de skallande ropen om censur så fort man väljer att inte publicera en kommentar, ett debattinlägg eller för den delen väljer att inte gå vidare med vissa nyhetstips?
Mer folkbildning i frågan står Thomas Mattsson för, som börjat chatta med läsarna. Också Björn Hedensjö förklarar för läsarna på DN.se hur kommentarshanteringen fungerar, och tar upp problemet med rasistiska kommentarer.
För er som inte hängt med i turerna kring Sverigedemokraterna.de rekommenderar jag Nikkes rekapitulering av vad som hänt.

Det är ju inte heller nödvändigt för de traditionella medierna att publicera precis allt, för den som vill finns alltid information och skvaller att ta del av.

Upphovsrätt är ett alltid lika spännande ämne att diskutera. Särskilt intressant är det när traditionella medier struntar i avtal och regler kring publicering av andras material, som Kyrkans tidning. Eller Journalisten. Mer komiskt blir det när en Piratpartist kräver Piratpartiet på ersättning för olovlig användning av bilder. Å andra sidan är det så att även pirater är väldigt noga med att credda varandra och andra, faktiskt ofta betydligt duktigare än traditionella medier. En tankeställare för någon kanske?

Apropå lagstiftning ska nu Datainspektionen utreda vad som egentligen gäller i sociala medier, där det tydligen är osäkert hur exempelvis PUL ska eller om den kan tillämpas. Och vad gäller pirater så är det intressant att forskare visar att piratkopiering inte alls är ett stort problem för dem som vill tjäna pengar på diverse immateriella rättigheter. Snarare tvärtom.

Jag tror (eller snarare vet) att det finns en ganska utbredd uppfattning i journalistkåren att nätet svämmar över av skit, dålig moral och oetiska publiceringar åt alla håll. Det är förvisso sant, men ingenting som de traditionella medierna kan svära sig fria ifrån. Thomas Hartman skrev en debattartikel i Aftonbladet om just pöbelmentalitet hos journalistkåren, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggarna fick dessutom vatten på sina kvarnar då Littorins skilsmässa och tvister i samband med den hamnat i nyhetsrapporteringen.
Många har skrivit om det, men jag väljer att länka till Erik Laakso, en av dem som upprörs över snaskandet i Aftonbladet. Sedan har begreppet “Ren Blogg” spridits i bloggvärlden, ett sätt för bloggare att markera att de skiljer på sak och person. Opassande skriver som vanligt väldigt bra.

I veckan kom nya uppgifter om att Dawit Isaak ska ges en rättegång, uppgifter som det dock råder delade meningar om. Thomas Mattsson är som vanligt engagerad och ställer en spännande fråga.

Besöksstatistik är en ständigt aktuell fråga för nyhetssajterna, men Jardenberg pekar på det faktum att allt fler surfar från sina mobiler och att den trafiken oftast går förlorad i statistiken.

Slutligen tipsar jag om några spridda skurar, men väldigt läsvärda sådana:
Jerry Silfwer har skrivit om tio egenskaper för en bra företagsblogg.
Alltid läsvärde Micco Grönholm – Du har ingen aning om varför dina kunder köper.
Kristin Heinonen om vikten av att ha ett bra innehåll.
Gert Frost om hur sociala medier kan och bör användas i föreningslivet.
Mashable med en lysande postning om sociala medier i journalistiken, med konkreta exempel.
Allra sist tipsar jag om att köpa en timme med Anton Johansson. Och undrar hur det går, är det någon rusning?


19
Sep 09

Andreas Ekström om framtidens journalistik

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan med egen blogg på andreasekstrom.se.

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström


16
Feb 09

Första rättegångsdagen – klart godkänt

Så var första dagen av den spektakulära rättegången mot The Pirate Bay till ända.
Jag har roat mig med att kolla runt hur de traditionella mediesajterna skött bevakningen, och måste säga att det är klart godkänt.
Sen ska väl tilläggas att jag hoppas att flera av de arbetsmetoder som nu ser dagens ljus kommer användas också i annan nyhetsrapportering, som inte är så direkt förknippad med internet och bloggvärlden som just The Pirate Bay.

Aftonbladets sajt havererade i morse, surt.
Hastigt och lustigt sattes Nyhetsbloggen upp, och där uppdaterades senaste nytt tills sajten var på banan igen.

bild-11

Under eftermiddagen har bladet sedan uppdaterat vad bloggarna skrivit om rättegången.

Mest innovativ och bäst i klassen var ändå Svenska Dagbladet. De har förutom den rättegångsblogg som jag nämnde i veckosammanfattningen också lagt upp en mikrobloggswidget på första sidan, så att läsarna där kunnat följa vad som sagt om spektaklet i de olika mikrobloggarna.

bild-44

I de kanalerna skämtades det en hel del om åklagaren, något som också DN snappade upp. Och bloggvärlden hade faktiskt all anledning att roa sig lite på Roswalls bekostnad. Annars skulle den här första dagen av rättegången ha varit fullständigt outhärdligt tråkig. Nu blev det hela som en enda fars och precis så spektakulär som piratpojkarna själva sagt att den ska bli.

Deras egen sajt Spectrial gick dock ner någon gång efter lunch och det tog tid att få upp den – de som kunde laga satt alla upptagna i en tingsrättssal…

Nyheter24 gjorde ett kap när de lyckades värva Oscar Swartz som rättegångsbloggare. Swartz som för övrigt också bloggar åt Wired.

Annars kan väl sägas att de flesta “gammelmedier” vaknat till liv, och rapporterat både sakligt och objektivt och inte dragit sig för att anlita utomstående experter i de fall de egna journalisterna inte haft tillräckliga sakkunskaper i ämnet fildelning.
Svd.se bjöd på den bästa guiden för oinsatta.

Slutligen några lästips från dagen, Tommie Nordholm skriver mycket bra och uppmanar till ställningstagande.
PC För alla har intervjuat några nyckelpersoner om hur de tror rättegången kommer att sluta. Guardian skriver om hur man kan följa rättegången men också en längre text om vad det hela handlar om. Piratpartiets Rick Falkvinge har också livebloggat flitigt under dagen.

Allra bäst skrivs det på Skiften. Där behandlas de mer filosofiska frågorna kring fildelning och de konsekvenser rättegången kommer att kunna få oavsett utgång. Lägg Skiften i din RSS om du inte redan prenumererar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,