Posts Tagged: Expressen.se


16
Feb 09

Getingen kvittrar som aldrig förr

Mikrobloggtjänsterna Twitter och Bloggy är på tapeten också denna vecka, inte minst med anledning av rättegången mot TPB.
När jag skrev Till vad ska man egentligen ha Twitter i höstas var användandet inte särskilt omfattande bland svenska medier och de som använde mikrobloggtjänster var lite osäkra på hur de egentligen skulle användas.
Så kom terrorn i Bombay och Skalvet i Skåne och sedan har det bara rasslat till. I årskrönikan skrev vi att 2009 blir mikrobloggens år.

För bara tre veckor sedan fick Thomas Mattsson på Expressen en eloge för sitt twittrande och kanske mest för att han använde sig av mikrobloggarna – för han använder både Bloggy och Twitter – på “rätt” sätt.

Eftersom Thomas Mattsson är en av de chefer i gammelmedia som är flitigast på att använda sociala medier, han både bloggar och mikrobloggar utan hejd, så har jag tagit pulsen på honom. Man kan säga att min frågeställning fortfarande är “Till vad ska man egentligen ha Twitter”.

Jag delade upp frågan i några andra, här får ni SSBD Exclusive, Mattsson om Expressens mikrobloggande:

Hur länge har ni twittrat?

– Expressen har twittrat i cirka en månad.

Är det ett gemensamt beslut eller är det slumpen att exempelvis du och wiman blivit twitterfantaster samtidigt?

– Både och. Inom affärsområdet Digitala Medier försöker vi etablera Expressen.se och Expressen.tv på olika plattformar för att öka räckvidden, men också för att få mer input tillbaka. Exempelvis fick vi konkret feedback på en fråga om hurvida Experssen.se bör börja erbjuda nyhetsbrev per epost igen. Vi uppmanar andra avdelningar att också kommunicera via mikrobloggar, och både Kulturen och Ledare är entusiastiska och har egna eldsjälar som driver på utvecklingen internt inom företaget. Jag tror att man kan ta övergripande beslut om exempelvis automatiserade flöden, den grafiska profilen på sidorna och så vidare… men det är svårt, för att inte säga ogörligt, att i nuläget beordra fram ett engagerat mikrobloggande om inte redaktörerna själva ser fördelen med den kanalen.

Hur många medarbetare Twittrar? ( i eller om jobbet alltså)

– Cirka ett tiotal om man uppskattar hanteringen av flödet från Nyheter, Ledare, Kultur och Hockey och det antal personer som på något sätt är involverade. Men det handlar förstås inte om heltidstjänster. Vi har dessutom flera tunga beslutsfattare som är medlemmar av Twitter och Bloggy som exempelvis redaktionscheferna Viveka Hansson på tidningen och Anna Rastner på tv-verksamheten, liksom Mattias Carlson som är biträdande chef för Digitala Medier. Min uppfattning är att man bör testa exempelvis Twitter för att förstå den kommunikationen, men sedan måste chefer och medarbetare själva avgöra hur de fördelar sin tid mellan broadcast tv-kanaler, bloggar, papperstidningar, nyhetssajter, mikrobloggar, databaser, mobila plattformar, traditionellt telefonerande… och så vidare.

Kan du säga någon konkret vinst eller fördel med Twittrandet?

– Jag håller mig uppdaterad både om kollegors förehavanden och om vad som skrivs i andra medier. Twitter ersätter väl inte en RSS-läsare fullt ut, men det ger mig en överblick till som jag saknade tidigare. Det är möjligt att etablera nya kontakter och skapa nätverk inom digitala medier, som annars kanske fordrar att man åker på konferenser eller gör studiebesök. Det är också bra att via Twitter kunna sprida information om Expressen.se som kanske annars bara kan publiceras i min blogg. Men, och det vill jag poängtera, mikrobloggandet aktualiserar behovet av en policy för sociala medier och hur man använder dem. Det tar faktiskt en hel del tid att bara lösa flödena, och att sen kommentera inlägg på arbetstid är något som man möjligen bör fundera kring… är det rimligt att anställda gör ett stort antal publiceringar på de här plattformarna när de ska jobba? Jag köper argumentet att man “måste vara där för att förstå”, men det är inte liktydigt med att använda tjänsterna hela tiden. Det beteende vi ser nu är möjligen resultatet av vad man kallar för en “omogen marknad”, vi accepterar ju inte längre att man för privatsamtal i telefonen under stora delar av en arbetsdag, och det kommer nog att sätta sig.

mikrobloggexklusive

Vad är poängen med dina “mikroblogg exclusive”?

– Jag tänker så här: Jag skriver “Bloggen om Expressen.se” och den handlar bara om verksamheten affärsområdet Digitala Medier. Det är ingen name dropping av kändisar eller medieprofiler som jag kommer i kontakt med i tjänsten, den ger heller ingen inblick i mitt privata liv som småbarnsfar som lämnar på dagis fem dagar i veckan. Jag har valt att låta “Bloggen om Expressen.se” bara vara en informationskälla för branschmedier, medieförmedlare, annonskunder, konkurrenter och medarbetare. En konsekvens blir då att bloggen blir ganska… tråkig. Rimligen läses den bara av just de målgrupper som jag beskrev. En annan slutsats är att den som följer mig på Bloggy.se eller Twitter.com säkert också tillhör ungefär de målgrupperna. Och då tycker jag att jag kan bjuda på förhandsinformation, mikrobloggandet fungerar som en sorts löpsedel för den traditionella bloggen och kan därmed också jämföras med exempelvis SMS-flashar för vår nyhetsbevakning.

Skillnad mellan Twitter och Bloggy?

– Min amatöranalys säger mig att Twitter mer fungerar som uppdatering av medlemmarnas status, och Bloggy lockar fler att diskutera. Man kan förstås använda dem som vice versa, men de personer som jag följer Twitter respektive Bloggy förefaller använda dem så.

Har du nåt annat du gärna vill säga om mikrobloggande?

– Plattformarna måste snart erbjuda bättre möjligheter att sortera flöden. Det är orimligt att Facebook klassar alla kontakter som “vänner” utan gradering mellan familj och släkt och kollegor och bekanta, men det kommer över tid bli lika oöverskådligt att inte enkelt kunna sortera mikrobloggarnas flöden.

mattsson1

Och sist – det är ju kalasbra med rapporteringen från kulturredaktionen om kulturutredningen – men vad är poängen när man har 213 followers?

– Tvärtom. Den dag kulturrredaktionens mikroblogg när 213 000 personer ska vi editonera den, bryta ner flödet till fler och mer nischade ämnesområden, försöka bli mindre allmänna och mer specificerade. Jag kan inte kvantifiera någon nedre gräns på antalet mottagare, men jag kan slå fast att jag egentligen inte vill ha stora generella bloggar och mikrobloggar. Hellre många små som ger sina respektive läsare exakt vad de efterfrågar från Expressen. Men det här är förstås ett resonemang nu, i februari 2009, och förutsättningarna kan ju förändras. I princip är det ju inga andra stora etablerade medier som ens testar mikrobloggar nu, så konkurrensläget lär säkert hårdna vad det lider.

Med det säger jag tack till Thomas Mattsson och hoppas att han kan ha rätat ut en del frågetecken och kanske inspirerat andra att ge sig ut i Bloggysfären.

Och för dig som fortfarande känner att du inte alls begriper vad mikrobloggande handlar om rekommenderar jag den här guiden för dummies.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


10
Feb 09

Bloggen som arbetsredskap

Det är kul att konstatera att allt fler redaktioner bloggar och tar bloggar på allvar.
Men än så länge är det av någon anledning redaktörsbloggar som lyfts fram på nyhetssajterna, parallellt med läsarbloggar eller bloggar där medarbetare kommenterar olika bevakningsområden eller skriver i största allmänhet om sina intressen. Det är kalasbra, verkligen, men jag undrar varför så få använder bloggen som arbetsredskap i det journalistiska arbetet?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet – input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om ,