Posts Tagged: expressen


10
Oct 10

Veckan som gick – vecka 40

Den här veckan har jag först krånglat med ett ickefungerande bredband och senare varit ovanligt analog, varför jag kan ha missat viktiga händelser på nätet – i så fall – tipsa gärna om mer läsning i kommentarerna!

Jag börjar med att gratulera alla vinnareÅrets Dagstidning som gick av stapeln på Berns i torsdags. Vinnarintervju med Svenska Dagbladet som vann helhetspriset finns här. Fler vinnare intervjuas här och här. Den största skrällen var när jag själv meddelade att Nyheter24 vunnit pris i kategorin digitala medier. Genast började utnämningen kritiseras på Twitter, och Medievärlden tyckte att det var på sin plats att intervjua ett par av jurymedlemmarna om valet. Som medlem i juryn kan jag försvara beslutet vilken dag som helst, och motiveringen vi skrev i nomineringarna räcker:

“En hypermodern nyhetssajt som saknar släktskap med allt som ges ut på papper, förstår vilka röster en ung publik vill höra och lyckas med tvåvägskommunikationen. Nyheter24 vinner inga journalistpriser, men har knäckt koden för hur man gör dagstidning för unga.”

Chefredaktören för Nyheter24, Aaron Israelsson, bloggar om vinsten och kommenterar kritiken. Mattias Pehrsson från favorittippade Sydsvenskan bloggade sin besvikelse.
Läs mer om Årets Dagstidning på Medievärldens temasajt.

Samma kväll delades också Svenska Designpriset ut, och även här lyckades Svenska Dagbladet kamma hem vinsten.

Många priser är det. Om ett par veckor delas Tidskriftspriset ut och där är bland andra Axel Andén nominerad till Årets genombrott. Jag håller tummarna. Själv sitter jag i juryn för Årets digitala tidskrift, där de nominerade är Driva-eget.se, Dagensmedia.se och Makthavare.se.

Förutom alla tidningspriser som delas ut har även nobelpristagaren i litteratur avslöjats.
Då jag befann mig på TU:s branschdagar på väg att gå på scen för att tala om lokaljournlistik och sociala medier hängde jag inte riktigt med i hur bevakningen sköttes i medierna, däremot snappade jag upp att DN.se låg nere. Enligt Björn Hedensjö den värsta kraschen han varit med om. Som jag uppfattade det kom inte sajten upp förrän framåt kvällen, och till en början med gamla nyheter då det inte fungerade att uppdatera. Hedensjö ber läsarna om ursäkt. Att Polopoly låg bakom känns inte som någon större överraskning…
Mario Vargas Llosa klättrade för övrigt snabbt upp i toppen på trending topics på Twitter, något som kanske säger en del om vilka som hänger där. Kanske andra än de som kommenterar på Aftonbladet.se…

Inte bara litteraturpriset har avslöjats i veckan, och Svenska Dagbladet var först med att avslöja pristagaren i medicin. Något som väckt ont blod hos några av läsarna. (läs gärna kommentarerna till det här inlägget av Martin Jönsson) Andreas Ekström har en intressant teori om varför. Läs också gärna Martin Jönsson om att berätta sådant som läsarna inte redan vet.

Fredspriset går till yttrandefrihetskämpen Liu Xiaobo.

En av veckans snackisar på Twitter har varit Karin Hübinette, som fick lämna Agenda och Aktuellt då hennes syster Hillevi Engström blev ny minister i regeringen.
Ett beslut som kritiseras på bred front. Kollegan K-G Bergström kallar det för ett straff, statsvetaren Ulf Bjereld jämför med Thomas Bodströms syster Cecilia Bodström som hade höga positioner inom Sveriges Radio samtidigt som hennes bror var minister. Staffan Dopping skriver bra och tar även upp det obestridliga faktum att ju längre en journalist arbetar och verkar i Sverige desto fler bekanta får den bland personer i maktpositioner.
Karin Hübinette själv säger att hon skulle ha fattat samma beslut om hon varit sin chef. Chefen, Eva Landahl, förklarar att det skulle varit ogörligt att ha en ständig ersättare för Hübinette för de gånger hennes syster skulle tänkas medverka i programmet. Något som enligt Dagens Media kommer att ske redan ikväll.
Hennes efterträdare i Agenda blir Marianne Rundström.

En annan snackis har varit just Thomas Bodström, som PO-anmäler Expressen. Själv håller jag nog faktiskt med Jocke Jardenberg som skriver att Bodström framstår som värsta rättshaveristen. Läs hans blogg och döm själva.
Men fenomenet är intressant. Personer som tidigare varit utlämnade till det tidningarna skriver kan ge sin egen version, på gott och ont. Ett annat exempel, i min mening vitt skilt från Bodströms, är Mårten Schultz som här bloggar om en missförstådd debattartikel och utvecklar sitt resonemang.

Emanuel Karlsten har kritiserats för att twittra med hashtagen #spectrial under rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, här förklarar han varför det är en förutsättning för journalistisk bevakning:

“Under rättegången twittrar också jag och Sunde med varandra. En journalist och en dömd twittrar under pågående hovrättsförhandlingar. Konstigt? Nej, snarare en ny förutsättning för journalistisk bevakning.
Sunde påstår på Twitter under förhandlingar att målsägande Henrik Pontén nickar till. Jag tittar upp, ser Pontén vaken, dementerar på Twitter.
Ett rykte sprids på Twitter att Neij uppgav sin IP-adress när hans adress efterfrågades. Neij dementerar i paus. Jag twittrar dementi.
Sunde twittrar ett “jag ser er, tack”. Twitterfråga senare förklarar han att det handlar om Piratpartiets aktivister i lokalen.
Allt hela tiden med taggen #spectrial, vilket jag kommenterade i fredags:
“Är det partiskt att använda en tagg som på ettsätt målar upp en rättegång som ett spektakel? “#spectrial” För migstår det ganska klart: Medier kan inte styra vad som blir den mestanvända taggen på Twitter. Använder 95 procent “#tontfestival” omMelodifestivalen får vi tagga så för att nå ut och in i det samtaletsom pågår kring programmet.
En ny förutsättning, igen.”

IDG ska ge ut en papperstidning om Facebook. Ska bli väldigt intressant att se hur det går. Med tanke på hur stort Facebook är, och vilka möjligheter som finns där för alla från privatpersoner till företag och organisationer tror jag inte att idén är så dum, faktiskt.
Facebook har för övrigt släppt nya funktioner som blivit rätt omtalade i veckan. Det handlar främst om nya möjligheter för Facebook-grupper, både vad gäller sekretess och användningsområden.
Här finns en bra genomgång av de nya grupperna och hur de kan användas. En text som jag tror skulle rönt stort intresse även i en tryckt tidning. Här finner du en rejäl genomgång på engelska.
Det är inte bara Facebookgrupperna som förnyatss, Fredric Kjellberg beskriver tydligt hur man får bättre koll på om obehöriga försöker ta sig in i ens konto.

Den första gruppen jag blev tillagd i var gruppen Bubblan, som samlar folk som hängde på Jaiku. Bland dem Karin Adelsköld, som här berättar vad Bubblan betyder, vilken funktion den har.

Också Twitter förnyar sig. Igår fick jag äntligen “nya Twitter”. Jag har inga direkta anmärkningar, visst är det på många sätt en förbättring, men jag saknar fortfarande en del elementära funktioner, som att kunna se hela trådade konversationer och kommentera/redigera retweets.
Nanok tipsar i Journalisten om Twitterfall som sökverktyg för journalister. Jag har inte testat själv.

Apropå Twitterdet här tycker jag var riktigt smart av Expressen och Emanuel Karlsten. Han har alltså registrerat Twitter-konton till alla ministrar i nya regeringen och uppmanar dem att höra av sig för att få tillgång till sitt konto, gärna med ett löfte om att börja twittra. Enligt uppgift har hittills en minister hört av sig.
Själv har jag uttalat mig i Aftonbladet och upprepat det som tydligen inte kan upprepas alltför många gånger – publicera ingenting på nätet som du inte kan stå för oavsett vem som råkar läsa/titta/lyssna. Jag tycker det är läge att uppmärksamma en gammal text som är lika aktuell idag, och troligen också om fem år. Tio saker som mormor kan lära dig om sociala medier.

Alldeles nyligen avfärdades sociala medier av väldigt många som pladder och trams. Idag är motståndet inte lika hårt, och alltfler ser möjligheterna med nätet. Det här, om Polisen på Facebook, tycker jag är ett intressant exempel. Att sociala medier är väldigt brett och har oräkneliga användningsområden blir tydligt när vi går från polisen till H&M som använder Foursquare för att locka kunder. (Tipstack @mbjork)
I modeindustrin har bloggarna fått en maktposition att räkna med.
Ibland när jag föreläser får jag kritik för att jag är för positiv. Att jag talar för lite om baksidorna och problemen med sociala medier. Kristina Alexandersson skriver väldigt bra om varför hon ogärna pratar om problem:

“Jag vill inte prata om avigsidor för jag ser utmaningar. Tekniken skapar situationer som vi måste möta och hantera. Det är svårt, det är stort. Jag tror inte på att stänga ute eller förbjuda. Jag tror på att möta, pröva, samtala och försöka. Jag tror på dialog, jag tror på att vi måste försöka möta de utmaningar som kommer med tekniken, genom att använda tekniken.

Jag har under stora delar av min lärarkarriär BARA sett hindren och låtit dem begränsa mig. Låtit det som jag trott varit avigsidorna begränsa mig. Det har gjort det lätt att avfärda, lätt att slå ifrån sig teknik. Att inte möta, inte pröva och inte försöka.

Jag vill få lärare, bibliotekarier de som arbetar i skolan att se möjligheter, att pröva, att våga och jag vill visa på de möjligheter som de digitala verktygen ger, för ingen berättade om dem för mig. Visst finns utmaningar, massor och jag har stött på en hel del, jag har gjort fel, jag har misslyckats, och jag berättar gärna om det, men när jag ges tillfället att få berätta om möjligheter så vill jag göra det, och få andra att se dem, för jag tror inte att Du vågar om jag belyser problemen.”

Hans Kullin har plockat ut viktiga siffror från Internetbarometern 2009 som visar att sociala medier är lika stora som traditionella på nätet.

Det här var något av det dummaste jag sett på länge. Att utlysa en Twitter och Facebookfri dag för att uppmärksamma personer med autism. Dumt utifrån att internet och sociala medier kommit att göra många autister mindre handikappade, nätet är ett utmärkt verktyg för just asociala autistiska personer att faktiskt kunna vara och lära sig att vara sociala. Uppmärksamma gärna autism, men det måste finnas bättre sätt att göra det på.

Fokus och Filter ökar stort. Räckvidden har ökat med över 60 procent för båda tidningar sedan ifjol. Jag tror att det är dylika produkter man kommer att kunna ta betalt för i framtiden. Granskande, grävande, fördjupande journalistik, snyggt paketerad och med nya fräscha vinklar och egna nyheter. (Fokus och Filter är för övrigt de enda papperstidningar jag prenumererar på nu för tiden, även om jag oftast läser Fokus på nätet.)
Sju av tio kan visst tänka sig att betala för innehåll på nätet. Det låter ju bra. Frågan är då varför så få i praktiken betalar? Är innehållet för dåligt? Eller är det så att det finns så stort utbud av gratis att det blir onödigt att läsa just de artiklar man måste betala för? Framförallt måste de som vill ta betalt för innehåll tänka några extra varv kring länkekonomin. Att plötsligt klippa av länkkedjan och möjligheterna att dela tror jag är en dålig affär, i längden. Däremot tror jag att det går att dra in pengar på annonsering på nätet, precis som på papper.
Något relaterat: Reklam i sociala medier ska granskas hårdare.

Så några snabbisar:
Kullin tipsar med anledningen av datumet – 101010.
Gapet mellan DN och SvD minskar.
Liksom det mellan Aftonbladet och Expressen.
Ebba von Sydow ska vara med i årets upplaga av På Spåret.
Samma von Sydow får nytt program i SVT.
DN ska redesigna – papperstidningen.
Anna-Karin Hatt är ny IT-minister.
Lena Adelsohn Liljeroth sitter kvar som kulturminister.
Per Schlingmann får rollen som PR-ansvarig för regeringen.
Sverige är världens femte mest kreativa land.
Spotify gör det möjligt att skriva meddelanden.
Ny favorit i min RSS är UD-bloggen. Här ett utmärkt exempel på varför.
En annan favorit är Anders Gustafssons utrikesblogg på Dagen.se. Här om religion och journalistik.
52 sätt att säga nej. Skrämmande, utmanande, uppvaknande?
Missa inte heller Fredrik Strömbergs länksamlingar.
Uppdragsmedia/TT lanserar Publish, med tidning (där jag medverkar) och ny blogg.
I morgon hålls eftervalsdebatt på PK Stockholm, och alla riksdagspartier kommer att vara representerade.
Stampen jobbar med ny affärsmodell.
Unga föredrar kanal 5.
Är alla medier sociala?
Tryckfrihet ställs mot yttrandefrihet.
Studenterna på journalistutbildningen gör teve av tentaplugget, och får hjälp av tittarna.
Sex relevanta tips för dig som vill marknadsföra dig på Youtube.
Dags att nominera till Stora Kulturbloggpriset.
Det här är en intressant text om akademiskt bloggande.

Vill du sponsra SSBD? Läs mer här.

Sist denna vecka kan jag inte låta bli att ge er denna fantastiska artikel från DN. Fredrik Wass kommenterar här. Och Prankmonkey gör en helt annan sorts analys. Också Svenskbladet skriver. Personligen har jag otroligt svårt att hålla mig för skratt. Bara det.


Flattr this


26
Sep 10

Veckan som gick – vecka 38

Den gångna veckan har dominerats av eftervalsdebatten, både valresultat och mediernas hantering av valrörelse och valnatt har synats i alla tänkbara sömmar.
Inte minst har kvällstidningarnas roll diskuterats, och både Expressen och Aftonbladet tog tydligt ställning mot SD på självaste valdagen.
Här får en Expressenläsare svar på tal om varför.
Helin har också bloggat en del, på valnatten och senast idag.
Thomas Mattsson skriver om trafikrekord men också kort om framtida bevakning av Sverigedemokraterna.
Dagens Media har talat med flera mediechefer om hanteringen av SD.
Mediernas ansvar kommer nog att diskuteras länge framöver. Själv har jag sett många reaktioner och tänkt tanken själv att en hel del av den information man fått om SD efter valet kanske skulle gjort större nytta före. Exempelvis hade man velat se K-G Bergström intervjua Jimmie Åkesson för flera veckor sedan, inte efter valet. Väldigt mycket av det som skrivits och sagts har varit metadiskussion, och har handlat mer om hur vi bör behandla SD än om innehållet i deras politik. Det har varit en hel del prat om SD men mindre samtal med sverigedemokrater.

Kritiken har också varit hård mot SVT:s valvaka. Inte minst för att Bert Karlsson fanns i studion som “mysgubbe”. Läs gärna den här Weird Science-texten om det.

För övrigt var valvakan mer spännande att följa än någonsin, och tidningarna sparade inte på krutet när det gällde att vara närvarande minut för minut. Medievärlden har gjort en genomgång av valsajterna. Helin går igenom Aftonbladets rekordsiffror.
Ett alldeles nytt grepp testades av Expressen och Emanuel Karlsten som bevakade den sista rösträkningen och streamade live. Så ospännande, och så genialiskt på samma gång.

Mediernas ansvar diskuteras ännu mer vad gäller det övriga valresultatet. Kent Asps undersökning som visar att rapportering om Mona Sahlin varit starkt negativ jämfört med det som sagts om Reinfeldt har blivit omdiskuterad. Axel Andén kommenterar, liksom Martin Jönsson.

Att sociala medier har betydelse och att de spelat roll i valet råder det ingen tvekan om. Politikerna kanske riktigt förstått att utnyttja nätet tillfullo, men användarna gör det. Ett konkret bevis på att det fungerar är den manifestation som hölls på Sergels torg i måndags, efter att en sjuttonårig tjej skapat ett event på Facebook.

Magnus Betner har skrivit en läsvärd post om huruvida medier och politiker tagit diskussionen med SD eller om invandrarfrågorna. Damon Rasti har skrivit en delvis motsägande lika läsvärd post, och Rakel Chukri har skrivit dagens måsteläsning. I Sydsvenskan finns för övrigt också den hittills bästa texten om Socialdemokraternas nederlag.

Många är det nu som vill göra något. Som vill förändra, som vill att Sverige ska vara ett annat när det är val igen om fyra år.
Jocke Jardenberg vill samla krafterna, liksom Gert Frost. Läs också gärna Frosts tio frågor som söker svar. Anders Mildner skriver klockrent om hur sociala medier kan användas mot intoleransen. Samtidigt som Sverigedemokraterna gör klart att de kommer att använda delar av partistödet till att satsa på sociala medier. SD är annars ett parti som använt sig flitigt av nätet för att mobilisera väljare, och för att sprida sina åsikter. Kanske en del av pengarna ska gå till att putsa ytan också hos gräsrötter och andra som inte uppför sig lika städat som partiledaren.

UD-bloggen har samlat länkar om eftervalsdiskussionen, inklusive utländska reaktioner på det svenska valresultatet.

Dagen efter valet spreds länken till sajten som publicerat ett register på personer som anmält intresse för Sverigedemokraterna. Det är alltså inte medlemsregistret som läckt ut, endast en lista med intresseanmälningar. Nikke Lindqvist har skrivit utförligt om det hela. Nu återstår det att se om publiceringen är ett brott mot PUL eller ej.

Fokus har publicerat en lista på de 900 twittrarna som varit mest aktiva att twittra om valet.

Ett parti som i motsats till SD inte hade mycket att fira på valnatten är Piratpartiet. Läs gärna Andreas Ekströms utmärkta text om varför partiet stött på grund.
Piratpartisten Oscar Swartz skriver om ett lyckat valresultat. Farmor Gun funderar över varför SD lockade så många fler väljare än vad Piratpartiet lyckades med. Emma Opassande har i vanlig ordning skrivit bra.

En hjälte i internetsammanhang har varit Folkpartisten Camilla Lindberg som röstade emot FRA-lagen. Hon åkte ur riksdagen när partiet tappade mandat.

Och apropå pirater - i morgon inleds hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet. En rättegång som nog många pirater önskade hade hållits före valet, vilket troligen skulle gett dem några fler röster.

En intressant diskussion uppstod på Twitter sedan Mikael Pettersson i SVT visat bland annat en upprörd tweet från Isobel Hadley-Kamptz. Hon blev upprörd och tycker att det hon twittrar inte är allmängods på det sättet. Också Resumé fångade upp det hela, och Pettersson sammanfattar här. Jag tycker att det hela är mycket enkelt. Det som publiceras på nätet är publicerat, en tweet som inte är en låst tweet är allmängods, och kan användas av massmedia på samma sätt som ett uttalande var som helst annorstädes. Twitter är inte att likställa med att sitta och prata på en privat middag eller i en mindre krets av liktänkare, Twitter är öppet för hela världen och det är upp till varje twittrare att faktiskt vara medveten om det och tänka sig för. Sen kan man tycka att Resumé lyckades göra en höna av något som inte ens var en fjäder, men det är knappast förvånande.

Många är det som byter jobb efter valet, bland annat Martin Gelin som jobbat åt de rödgröna med sociala medier. Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus, blir ny politisk chefredaktör på Aftonbladet efter Helle Klein. Medievärlden har intervjuat Karin Pettersson om det nya jobbet.
Aftonbladet har för övrigt fått kritik av SSU för att de snott deras logga för den gamla kampanjen Rör inte min kompis” till sin kampanj “vi gillar olika”.

Därmed lämnar jag valet för den här veckan, och gratulerar min SSBD-kollega Jerry Silfwer till nya jobbet som ska ta honom till New York. Här berättar han själv om vad det är han ska göra.

Nanok Bie skriver om ett nytt koncept för hyperlokal journalistik som New York Times testar.
Tracks går i graven. Jag ska vara ärlig nu. Jag visste inte att programmet fortfarande sändes, jag begravde det ungefär samtidigt som jag lämnade mina tonår.
I går gick Veckorevyns Blog Awards av stapeln, här är alla vinnarna. Extra kul tycker jag att Ana Gina fick pris.
På torsdag den 7 oktober är det dags att dela ut pris i tidningsbranschen. Här är de nominerade till helhetspriset – Årets Dagstidning. Martin Jönsson komenterar och skriver att SvD alltid vill vara årets dagstidning.

Strömstad Tidning testar en ny modell för att ta betalt på nätet. Ska bli intressant att se hur det fungerar.
New York Times presenterar ett dystert resultat.
Expressen däremot dubblar vinsten.
Schibsted tar kontroll över franska Blocket, som värderas till 4 miljarder kronor. Den norska storkoncernen tar samtidigt helt över tv.nu.
Medieinvesteringarna ökar, fördel tv.
i Sverige startar en ny feministisk nyhetstidning.

Svenska Dagbladet bygger om sajten och tar hjälp av Mark Porter, något som inte betyder att de kommer att se ut som The Guardian.

Det har varit bokmässa, och här ska sägas att jag haft inte så bra koll. Men en bok som jag tror kan vara intressant är Juttans memoarer.
Anders Mildner har skrivit om bokbranschens framtid i samband med invigningen av bokmässan.
Google var också på besök för att lugna ner förläggarna.
Det är nu nio år sedan Dawit Isaak fängslades och han uppmärksammades på bokmässan, inte minst genom boken som släppts med hans texter översatta till svenska.

Om du jobbar med reklam eller marknadsföring, om du har en tidning och vill göra intäkter med hjälp av annonsering, om du är det minsta lilla intresserad av reklam – läs Micco Grönholm – Reklam nej tack!
Och när du har gjort det kan du läsa om ryktet om pressmeddelandets död som är kraftigt överdrivet.

I veckan har nya Twitter börjat rulla ut till svenska användare. Men liksom Sandra Jakob har jag inte sett skymten av något nytt, inte heller på någon annans skärm. Däremot har jag drabbats av dels den skadliga koden som spreds på Twitter tidigare i veckan, och senare av ett förargligt Spam som fick mitt konto att skicka hundratals DM till folk jag inte ens följer. Jag ber alla drabbade om ursäkt.
Emanuel Karlsten lyckades få till en intervju med mannen bakom den skadliga koden.

Här är en riktigt tydlig postning som förklarar bloggens SEO-egenskaper.
Twitter är på väg att släppa ett verktyg för att analysera användandet, och förstå hur interaktionen funkar och vilka vägar den tar.
Konferensen Disruptive Code gick av stapeln i veckan, tyvärr kunde jag inte vara där men i vanlig ordning kunde den följas online. (vilket jag inte heller riktigt hunnit med) Men jag har spanat in Per Åströms presentation, om hur TV4 Digitala medier använder molntjänster.
Kullin skriver intressant om lärare, elever och deras relationer på Facebook.
Anna Loverus har skrivit en postning om de sociala nätverken, om gränsen mellan privat och offentligt. En postning som fick mig att kraftigt tänka om inför den föreläsning jag ska hålla på Mittuniversitetet i morgon.

Det blev mycket val den här veckan, men det kändes oundvikligt. Jag har säkert missat en massa, så kolla även Uppdragsmedias länksamling och Medievärldens veckosammanfattning.

Veckans video är kort men koncis. Varför alla journalister bör finnas på Twitter:

Gillar du veckobrevet? Klicka på länken nedan och flattra!


Flattr this


12
Sep 10

Veckan som gick – vecka 36

Ännu en vecka till ända, och ännu en sammanfattning av händelser i mediebranschen och på nätet:

Granskningsnämnden fällde Sveriges Radio för att de uppmanat lyssnare till aktivitet på Facebook.

Diskussionen om otillbörligt gynnande har ofta varit uppe på bordet och därför får Granskningsnämndens beslut ses som ett viktigt statement. Frågan är hur det kommer att påverka public service i fortsättningen, eller snarare hur public service-uppdraget ska formuleras för att fungera med de nya förutsättningar som gäller och som redan praktiseras.
Anna Lindberg sätter fingret på det problematiska i Granskningsnämndens beslut.
Lillemor Strömberg som jobbar på just Sveriges Radio har skrivit.
Också Thomas Mattsson kommenterar.

Mikael Pettersson skriver läsvärt på SVT:s valblogg om mediegranskning i sociala medier.

Parallellt med medias bryderier kring användandet av Facebook presenterar Datainspektionen vägledning för myndigheters användande av sociala medier. Fredrik Wackå har skrivit några rader om den.
Och vad gäller myndigheter och sociala medier – heja UD!

En händelse i veckan som satt fokus på det galna i att inte anpassa lagen efter internet är den märkliga domen mot tidningen Lundagård som tvingas betala för att ha publicerat en faksimil av en annons på nätet.
Staffan Teste företrädde upphovsmannen i ärendet.
Thomas Mattsson skriver utan att komma fram till något annat än att lagen inte är teknikneutral.

Att sociala medier är ett sätt för läsare, tittare och lyssnare att granska både politiker och journalister på ett nytt sätt är något som jag ofta framhåller. Och jag tror att vissa ickenyheter som den om att Niklas Svensson ätit ostkrokar i sällskap med Federley – något som bevisas av en bild publicerad på Facebook – ändå har en poäng när det gäller att få igång diskussionen på allvar om journalisters oberoende och objektivitet.
Axel Andén kommenterar.
Det hela började med “avslöjandet” att Maria Wetterstrand intervjuats av en före detta pojkvän, och en annan journalist vars privata kopplingar diskuterats under veckan är Axel Gordh Humlesjö som ger svar på tal i Resumé.

En nätnyhet i veckan är Google Instant. Det har talats om döden för SEO, något som SEO-konsluterna givet inte håller med om. Dagens Media har gjort en bra sammanfattning.
Intressant är också Andreas Ekströms kommentar i Sydsvenskan:

“Google har räknat ut att detta kan spara elva timmars väntetid varje sekund. Och det låter ju bra – men så länge sekunderna inte kan läggas samman och användas till något annat förblir de spillsekunder. Världen är full av spillsekunder. Jag är övertygad om att de behövs, inte minst till eget tänkande.

För vad är det egentligen jag letar efter? Finns det möjligen en liten risk att jag blir påverkad i mitt tänkande om Google talar om för mig att jag borde gå till Youtube när jag har skrivit ”yo” i sökrutan, fastän jag i själva verket söker efter en yogakurs eller texten till ”You are the sunshine of my life”?

Det är klart att det gör. Google har alltså gjort det igen: Förbättrat teknik på ett fantastiskt vis medan den humanistiska reflektionen lämnats åt andra.”

Det talas om ljuset i tidningskrisens tunnel. Siffrorna vänder uppåt och bland annat Stampen visar upp ett riktigt bra resultat. Och enligt vissa finns pengar att hämta för den som satsar på en bra säljorganisation.
Men allt är inte svarta siffror. Stora Enso stänger ett pappersbruk på grund av dålig prognos för papperstidningar i Europa.

Att Expressen inte är överförtjust i PO Yrsa Stenius är knappast en nyhet. Nu har PO själv uttalat sig om turerna.

Med en enda vecka kvar till valet har såklart väldigt mycket handlat om valrörelsen. Och så sent som idag skrev Mikael Zackrisson här på SSBD om sociala medier i valrörelsen. Han skriver mycket bra, och det kan tydligen inte sägas nog många gånger att sociala medier handlar om att bygga relationer – och att relationer tar tid.
Och trots allt prat om politikers misslyckande på nätet så finns goda exempel. Ett sådant är Fredrick Federleys eget direktsända pratprogram på nätet inför valet.
Ett mindre lyckat exempel är såklart när någon utger sig för att vara Lars Leijonborg på Twitter – och lyckas lura flera politikervänner till Leijonborg. Nu är han inte aktuell i den här valrörelsen, men det finns betydligt fler aktuella politiker vars stab inte brytt sig om ens att skapa ett konto för att undvika “kapningar” av det här slaget.

Gammelmedia gör mer eller mindre bra ifrån sig i valrörelsen. Man kanske inte behöver kasta mer skit på SVT:s elfte timmen, men jag kan inte undanhålla er denna eleganta sågning av Magnus Betnér. Han avslutar med att han skulle ha gjort det bättre själv. Och jag tror honom.

En annan satsning som fått en del ris men minst lika mycket rosos är Svenska Dagbladets reportageserie Sverigebilder, skrivna av Mustafa Can. Martin Jönsson listar alla fem delar här för dig som missat.

Jocke Jardenberg har en helt egen vinkel på partiernas insatser i sociala medier – med ett konkret exempel.

Och misslyckande eller ej – det beror på hur man ser det. Det finns i varje fall personer som kommit fram till vad de ska rösta på genom sociala webben.

SvD har lanserat en Twitterknapp till sin sajt – snyggt. Ni har väl förresten inte missat att SvD.se har en ny utvecklingsredaktör i Johan Silfversten Bergman?

En annan på nytt jobb är Petra Bjernulf som tar över vd-posten på Dalarnas Tidningar efter Pär Fagerström. Samtidigt blir Ewa Wirén ny ansvarig utgivare på tidningen.

Jag är visserligen lite trött på diskussionen om sociala medieexperter men måste ändå lyfta på hatten för Jennifer Bark som definitivt får alla rätt i testet. Dessutom gillar jag hur hon inleder – det är svårt att vara expert på allt, det finns så många kanaler och det finns också många olika anledningar att anlita en konsult. Det viktigaste är att den expert du anlitar förstår just din problematik.

En som inte kallar sig expert men som håller på att skriva en bok om sociala medier är Mattias Boström från Piratförlaget. En bok jag ser väldigt mycket fram emot, då jag har svårt att tänka mig en person bättre lämpad att skriva om ämnet. Och självklart gör han det åtminstone delvis till en öppen process, publicerar kapitelutkast och ber om feedback. Ge honom den! Och medan ni väntar på att boken ska bli klar kan ni med fördel beställa SSWC-boken skriven på initiativ av samme Boström, men med betydligt fler författare.

Är du nybörjare på Facebook? Eller kanske veteran som inte riktigt känner att du har grepp om de olika funktionerna och fördelarna? Läs gärna den här rätt så omfattande guiden till Facebook.
Om du följer dem kommer du säkert att bidra till den här utvecklingen;

“Internet users are spending a bit more time these days socializing on Facebook than searching on Google, according to new data from market researcher ComScore.

In August, people spent 41.1 million minutes on Facebook, accounting for 9.9 percent of the total number of minutes they spent online for the month. That inched past the 39.8 million minutes, or 9.6 percent of total time, that Net users spent on all of Google’s sites combined, including its search engine, YouTube, Gmail, and Google News, ComScore said Thursday.”

Att twittrande i mobiler ökar är inte ett dugg förvånande, och är säkert en viktig orsak till att twittrandet fortsätter öka. Jag har inte någon färsk statistik för twittrandet i Sverige just nu, men tycker mig se i mitt eget flöde att det verkligen rasslat till – och nu är det inte bara webbelit som hänger där och diskuterar allt ifrån politik till dokusåpor. Jag har också en känsla av att medelåldern bland de svenska twittrarna håller på att sjunka drastiskt. En bra lista att följa är Gustav Holmströms som samlar svenska tonåringar.
Det är också alltid lika roligt att kunna visa den konkreta nytta man kan ha av Twitter – som det här fallet där en kidnappad i Afghanistan meddelade sig med omvärlden via Twitter.

Guardian.co.uk firar tio år, händelserika tio år.

Jag använder själv en del grejer från Apple, men tycker att Applevaka är ganska tråkigt och tar inte alls åt mig av Julia Skotts krönika om macmännen som inte längre är underdogs.

Fallet Assange fortsätter att intressera, och framförallt överraska i de olika turerna. Det här var varken mer eller mindre underligt än något annat i soppan kring Wikileaksprofilen.

Sen är jag säker på att det finns åtminstone någon som missat denna.

Veckans video får bli denna:

Och innan jag klickar på publish vill jag igen rekommendera Medievärldens veckosammanfattning, liksom Uppdragsmedias dito och Fredrik Strömbergs länktips.


Flattr this


30
Aug 10

Veckan som gick – vecka 34

Tio grader och regntunga moln är ett tydligt bevis för att sommaren är slut, hösten är här och därmed också våra veckosammanfattningar.
Veckans utan konkurrens största snackisar i branschen har varit Assange-affären och Sverigedemokraternas valfilm. Jag återkommer till dem, men tänkte först dra några snabba länkar om andra händelser:

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Flattr this


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet: