Posts Tagged: etik


22
Feb 10

Rättshaveristiska konspirationsteorier eller konstruktiv kritik värd att ta på allvar?

En bloggare som kallar sig Thomas Tvivlaren har den senaste veckan ägnat sig åt att kritiskt granska delar ur gammelmedia, och ifrågasätter enskilda journalisters oberoende och objektivitet.

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.


19
Jan 10

Publicistklubben diskuterar SD inför valbevakningen

Att Sverigedemokraterna kommer att orsaka diskussioner på och utanför redaktioner under året kan snarare betraktas som ett faktum än en förutsägelse. I går höll Publicistklubben en debatt om de frågeställningar som finns kring bevakningen av detta parti – med SD själva på plats.

Debatten var ”riktigt bra och nyanserad” för att citera en åhörare, och eftersom detta ämne kommer att ältas under året vill vi uppmärksamma dig på möjligheten att se debatten på nätet såhär i efterhand. Och jo, kanske uppmana också.

Publicistklubben om SD


8
Mar 09

Helin twittrar om etiska spörsmål

Det är mitt i natten men jag känner mig alldeles upprymd över vad jag just varit med om, och måste bara skriva en kort post om det.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har nyligen börjat twittra, ni hittar honom här. För att vara nybörjare måste jag säga att han gör så väldigt rätt från allra första början, och jag hoppas att det som hände ikväll inte var en engångsföreteelse.

helin1

helin2

helin3

helin4

helin5

helin6

helin7

helin8

helin9

helin10

helin12

helin13

Det ni ser här ovan är alltså en twitterkonversation. Den börjar med (vilket jag inte tagit några skärmdumpar av) att Schyffert twittrar och frågar Helin om han har några enklare arbetsuppgifter åt honom för att han är uttråkad. Helin svarar med att ställa en fråga om ett etiskt spörsmål, jag lägger mig i och så småningom ett par personer till.
Det kan tyckas väldigt simpelt och onödigt, Helin hade alldeles säkert kommit fram till sina beslut utmärkt på egen hand. Så varför är jag då lyrisk, varför är detta så bra?

Aftonbladet är en kvällstidning vars rykte när det gäller just etik inte är det bästa. Att chefredaktören fattar beslut på det här transparenta sättet i realtid kan inte försämra det. Däremot skapa en känsla hos läsarna av att bladet faktiskt bryr sig och tänker. Dessutom kan vissa beslut vara enklare att förstå för läsaren som får följa med på vägen.

Transparens är bra, och en annan gång kanske Helin står inför svårare beslut, och kanske på allvar behöver feedback. Då kommer han också att få den om han visar att han lyssnar.

Helin är ny på Twitter och har inte så många followers. Jag är ganska säker på att han kommer att få massor ganska snart, och då kommer också antalet personer som kan ge input och åsikter att öka. Han kommer att få tips, och han kommer att få kniviga frågor. Om han besvarar dem lika öppet och rakt som han förde den här diskussionen ikväll – då kommer hans trovärdighet och därmed Aftonbladets trovärdighet att öka big time. Helt enkelt. Och efter kvällens lilla konversation fick han också en del credd:

helinabout

jenefeldtslut

bild-13

Tidigare har jag bloggat om Expressens twittrande och gjort en intervju med Thomas Mattsson som ni hittar här.

Uppdaterat: Här är artikeln som twitterdiskussionen handlade om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


15
Sep 08

Det är mycket offentlighet nu

Det är många som reagerar över de kvinnoskändningar som skett under helgen. En “folkkär” artist misstänks misshandlat sin fru och en annan artist med kollega har anklagas för våldtäkt och sexuellt tvång.

Det är självklart inte något nytt. Det som är nytt är att namnen kommer fram så pass snabbt. Det är något som vissa upprörs över. Samtidigt bygger det på att tekniken är snabbare, det offentliga är offentligt på riktigt för första gången. Det innebär att inte bara mediedramaturgin förändras utan också att det legala systemet utmanas, liksom vår syn på skuld och oskuld.

Det intressanta i fallet är inte att Flashback är först utan att det är Gefle Dagblad som släpper namnet på den för sexuellt tvång misstänkte artisten. En relativt stor tidning, i staden där det hela skedde. Det som händer sedan i det här fallet är att många bloggare skriver om det – och att den utpekade Ken Ring skriver en bloggpost om att han är oskyldig.

På Knuff, den “nod” som den nyhetsdrivna bloggosfären använder sig av (och många traditionella medier) används en automatiserad funktion vad gäller att plocka in bloggar, skörda de taggar som använts i bloggposternas bloggar.se-ström och även ordmässig sökningsindexering. Ordet “Ken_Ring” hamnar högt på förstasidans taggmoln liksom att det finns ett antal bloggar som skriver om avslöjandet.

I det här fallet går det fort och det visar att traditionella medier står i en väldig klyfta mellan att avslöja namn på den som är misstänkt för att få “scoopet” respektive att hålla kvar medias kodex att inte publicera namn på den som ännu inte är dömd – ett etiskt kodex som blir svårare och svårare att hålla då framför allt Flashback under alla år sett till att skrapa fram namn på misstänkta personer snabbt, och nu när en bloggosfär kommit till – där diskussioner och nyheter förs ut i en perfekt kaosteoretisk ökande cirkel blir det svårt att hålla kvar vid gamla namnpubliceringsregler. Samma problem adresserar det andra fallet.

Kvinnomisshandelsfallet ställer nodernas öppenhet och automatik mot den traditionella namnpubliceringsetiken. Vem som var anhållen för dådet kom relativt snabbt fram. I det här fallet har ingen tidning valt att gå ut med namnet. Däremot blev det ett antal bloggar som skrev om det; bland annat valde Unni Drougge att outa Papa Dee som hustrumisshandlare. Kulturbloggen är lite raljerande över att den här artisten kommer att gråta ut i kvällstidningarna på måndag (något som ju skulle vara vettigt rent strategiskt oavsett vad det handlar om).

Det hela blev en taggning på Bloggar.se:

Bloggar.se

och de kommer automatiskt upp i Knuff-flödet:

Knuff innan censur?.

Detta noterades på bland annat Jaiku och en diskussion vidtog om det. Snabbt försvann namnet från Knuff – om det var med automatik eller om det skedde en manuell censurering kan jag inte säga:

Knuff efter censur?

Detta visar är att det automatiserade etiketterandet och taggandet helt enkelt kräver en mycket högre transparens än tidigare. När användarna får välja kategorier och taggar så sker det som hände här. Det intressanta blir i detta att offentligheten upprörde personer som anser att den gamla sortens pressetik ska gälla; ingen namnpublicering. Knuff fick stå vid skampålen med samma argumentation som felaktigt pekat ut TPB som publicister av FUP:en för Arbogafallet: man skjuter brevbäraren. I det här fallet försvann taggningen fort från Knuffs förstasida vilket, om det handlar om en manuell censurering, är rätt allvarligt.

Hur ska man dra slutsatser av det som hänt?

  1. Det är inget nytt. Det bara går snabbare. Det är inte det nya medielandskapet som formerar ett plötsligt intresse för att veta namnet – det ger bara en arena för att snabbt få ut namnet till en större skara mottagare. Sociala medier är en digital version av kaffebordet, av chitchattandet i korridorerna. Men det är större korridorer och större kaffebord, fler människor som trängs i dem och runt kaffebordet.
  2. Mediernas gamla syn på namnpublicering har länge varit instabil och utsatt för stort tryck. Flashback är inget “nytt” medium. Tillsammans med en ständigt växande bloggosfär så innebär det också en hypersnabb uppväxling på spridningen av ett rykte. Problemet för nyhetsmedierna, exempelvis i fallet med Ken Ring, är att hans eget proaktiva handlande tillsammans med modet/dumdristigheten på Gefle Dagblad helt enkelt slog bort benen på de stora drakarna.
  3. En allmän värderingsförskjutning sker bland svenskar. Från att ha varit en synnerligen liberal rättsstat har det allmänna rättsmedvetandet förskjutits – istället för att någon är oskyldig tills han är dömd. Men medierna har lyckats att skapa ett sug efter “rasanden”, och vad är mer intressant än när “kändisar” gör otäcka saker; genom att andra pratar så blir rasandet by proxy.
  4. Den här utvecklingen tillsammans med att traditionella medier kommer att inse att konkurrensen om scoopen inte längre enbart kommer från den traditionella konkurrenttidningen utan från fler och fler bloggare, vars pennor är lika starka men inte instängda som traditionella nyhetsförmedlare lätt blir.

Det innebär att namn kommer att publiceras i allt högre grad – för att vara först och därmed vinna “svansen” (de som gärna bloggar om saker som större nyhetsförmedlare ger och därmed skapar ytterligare trafik). Vi kommer se en högre grad av scoopjakt, en hårdare drive för att vara först med en nyhet – och när professionella bloggare kommer in på scenen blir de traditionella medierna utmanade även när det gäller att kunna få nyheter via finansiella verktyg och reellt grävande. Den som kan komma att bli utpekad måste vara proaktiv (som i Ken-fallet eller som i fallet med Jonas Leksells rattfylla) och kommer att vara det, samtidigt som bloggar kommer att publicera namn och annat utifrån att de inte har samma traditioner som gamla medier.

För det är just det som är grejen. Traditionella medier (och Sveriges Pressombudsman) utgår från att de traditionella pressetiska reglerna är skrivna i sten och är de bästa av regler. Att det är de reglerna som alla, även de som inte är journalister™, ska följa. Det är inte självklart, det är inte ens sannolikt.

Vi rör oss snabbt nu. Mot en verklighet som både kan vara hårdare men också öppnare. Där var och en kan bli namngiven för något som han/hon begått men också ha en snabb egen arena för att ta kommando och sätta sin agenda.