Posts Tagged: demokrati


13
Nov 08

Rothstein anklagar bloggosfären

Via Jaiku hittar jag också Bo Rothsteins debattinlägg om bloggosfären där han, likt Lisa Bjurwalds minnesvärda drapa, väljer att döma ut precis hela bloggosfären utifrån ett antal blogginlägg som beskriver honom i inte helt positiva ordalag. Det föranleder honom att med svepande formuleringar och minst sagt illa verifierad vetenskaplighet förklara att:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i “bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. […] Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

Självklart har han rätt att bloggosfären ännu inte är perfekt. Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat. Att vidare mena att gatekeeperfunktionen alltså är eftersträvansvärd samtidigt som man tidigare försökt att förklara den deliberativa demokratiutvecklingen som positiv är minst sagt huvudlöst.

Problemet för Bo Rothstein verkar vara att han helt enkelt är personligt sårad av att personer i bloggosfären inte ger honom den respekt som han anser sig ha rätt till som akademiker. För utgångspunkten i hans diskurs är de tretvå exempel där han blivit bashad. Uppdatering: Bo själv menar att jag här missar det faktum att det i ett fall handlar om rasistiska tillmälen och självklart är det aldrig ok. Ber djupast om ursäkt för att jag inte klargjort detta. Att han själv ibland är rejält provokativ i många frågor och då och då bashar sina meningsmotståndare med minst lika stor frenesi och nedsättande vokabulär som denågra av de exempel han valt. Uppdatering: Det är aldrig ok med rasistiska, nedsättande uttalanden om kön eller liknande. Det handlar dock inte om bloggandet utan om personer som har skeva sinnen.

Att göra bloggandet till ett exempel på åsiktsbalkanisering är intressant då det indikerar på att Rothstein i grunden anser att åsikter aldrig ska vara individuella och uttryckas som sådana utan kommuniceras utifrån garanterade format och kanaler där de godkänts av… någon.

Generellt så visar också hans argumentation på hur nya saker alltid måste vara färdiga. Bloggosfären som fenomen är knappt tio år gammal internationellt sett: den har utvecklats från att vara ett verktyg för early adopters inom teknik till att nu börja fungera som ett format för en breddad opinionsbildning. Det handlar fortfarande om ett ungt format, om en mediekanal som söker sin form många gånger. Det intressanta, som Rothstein verkar missa är att bredden gör det hela både mer personligt och mycket mer spännande: att bloggaren Stina i ena inlägget kan skriva om sin jävliga dag på jobbet, i nästa om vad hon tycker om den lokala socialtjänsten och i det tredje diskutera sin syn på feministisk teori. Samtidigt som bloggen som format ger möjligheter till att skapa nischade ämnesmagasin, åsiktsgemenskaper och digitala gräsrotsthinktanks.

Bloggarna kommer att vara viktiga opinionsinstrument. Framförallt är det viktigt att inte glömma att bloggen endast är en kanal. Att döma ut kanalen utifrån att den är fri, enkel och tillgänglig är att fortsätta att förhindra en breddning av demokratin. Det är att fortsätta att förklara att det finns en hierarki när det gäller åsikter: de som är pöbelns och som inte bör komma ut och de som är rätta och har tillgång till kanalerna. Sociala medier vänder upp och ner på det synsättet. Opinionsarbetet sker nu vid ett digitalt köksbord, vid ett kaffebord som inte är rumsligt begränsat. Precis som när det gäller i annan social interaktion kommer avarterna att frysas ut, bli ointressanta desto mer formatet och kanalen blir accepterad. Rothstein borde snarare omfamna det för att på så sätt skapa en större acceptans och därmed ta udden av de som missköter sig.

Som jag brukar säga: internet är en kniv. Den är i sig värdeneutral: men kan användas för överlevnad, för att bygga upp ett samhälle – eller att döda. Allt beror på vem som håller i den.

Andra som bloggat om det finns att hitta här.


25
Sep 08

Det nya debattklimatet

Expressen har startat en Opinionsblogg och en Kulturblogg. Inte på något vis revolutionerande, konkurrenterna har drivit motsvarande under lång tid. Svenskans ledarblogg är sedan länge en av Sveriges främsta politikbloggar, Helle Klein har bloggat på Aftonbladet i mer än två år och flera av de mindre tidningarnas ledarredaktörer bloggar.

Men bättre sent än aldrig, och ju fler som deltar i diskussionen på nätet desto livligare kommer debatten att bli. När fler politiska redaktörer och andra tidningschefer bloggar uppstår en ny och snabbare form av offentlig debatt. Inte minst när politikerna också bloggar och kommenterar vad som skrivs på ledarplats. Här och nu, direkt.

Så hur skiljer sig diskussionen på nätet från den på papper? Jag vill påstå att den skiljer sig radikalt på flera punkter.

Det första är att en text som publiceras på nätet sällan får lika många läsare som en text på papper. Men. Läsarna på nätet är rätt läsare. De som är intresserade, engagerade och bryr sig om ämnet. Och som kommenterar. Direkt på sajten, eller i egna bloggar. Den som skriver får på så sätt omedelbar respons, och mothugg. Mothugg som syns direkt i offentligheten.

Annars har ett av priviliegierna som skribent varit att det som inte blev särskilt bra kan man släppa och gå vidare, “I morgon kommer en ny tidning och den gamla åker i papperskorgen”. Det funkar inte så längre. Lika lite som man aldrig är bättre än sitt senaste alster. För på nätet lever texterna kvar, om de är relevanta och intressanta.

Det går inte att avfärda kommentarer eller blogginlägg på samma sätt som ett handskrivet brev eller mail till redaktionen, för då kommer man att ses som ignorant och också få kritik för att man inte kan stå för sina ord.

I förlängningen gör detta att det i allt högre grad blir allmänheten som styr debatten och diskussionen. Ämnen som engagerar kommer att leva sitt eget liv på nätet, medan de som känns trista och irrelevanta kommer att dö ut.

Dessutom – och det här tror jag mycket på – i Expressens nya ledarblogg finns länkar till konkurrenterna. Det gör att en trogen Expressenläsare inte behöver någon annan sida än just Expressen för att ta del av andra vinklar och ämnen, den som vill läsa ledare kan helt enkelt använda Expressen som startsida. Jag hoppas att länkningen kommer att vara generös också i postningarna.

Just detta med att länka till konkurrenter tror jag kommer att bli än viktigare för de mindre nyhetssajterna, om de vill behålla sina läsare och få dem att återvända. Om en lokal tidningssajt vill vara den naturliga startsidan för sina läsare måste de helt enkelt bjuda på länkar till andra delar av nätet,att bygga murar kring sitt egna fungerar inte, det gör snarare att folk försvinner när de hittar en bättre hub.

Nu ställer vi oss bara frågan när gamla draken DN ska våga ta steget. När ska de släppa sina debattörer och ledarskribenter fria i bloggar? När ska de våga öppna för kommentarer till debattartiklar och ledare? När ska Mats Bergstrand förstå att nyhetsförmedlingen via nätet inte handlar om doften av trycksvärta? Eller att e-papperet inte är ett vettigt alternativ? Varför släpa med en e-pappersskärm i portföljen när det går att läsa nyheter både i sin laptop och telefonen, och att man då dessutom kan hoppa från sajt till sajt, följa länkar och interagera? Varför, Mats Bergstrand, är du så rädd för interaktion?
(när inte ens frireligiösa ledare som Ulf Ekman är det?)

PM Nilsson på Newsmill har skrivit en postning om att göra nätet till politikskribenter och debattörers huvudsakliga plattform:

Ledar- och debattsidorna har också allt att vinna på att vara nätbaserade i första hand. Dels finns det ingen egentlig anledning att vänta med sina kommentarer till dagen efter då etermedier och bloggare är så mycket snabbare. Dels måste ledarredaktionerna stå starka i bloggosfären för att behålla sin roll som agendasättare och opinionsbildare.

Minns vad som hände när tv exploderade efter 1990. Också då var det många som sa att ledarsidorna skulle dö, men ledarskribenterna gjorde snabbt om sig till kvalificerade tv-kommentatorer och gjorde succé i sofforna.

Och det är ju så. Precis som då vänder sig åsiktsjournalistiken till människor. Vare sig det handlar om att informera, upplysa eller sprida propaganda. Allt är en del i den demokratiska ordningen som började med att samla folk på torget, där de faktiskt fanns och gick att nå. Idag är torgmöten inte nån bra idé om man vill nå ut med ett budskap. Internet är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


3
Sep 08

Hotad demokrati och yttrandefrihet

Så verkar det klart. EU tänker införa krav på registrering av bloggar.

Anders Mildner har gjort en klargörande intervju med svenske EU-parlamentarikern Christofer Fjellner.

Och visst är detta precis som Christofer säger väldigt oroväckande:

“Om allt som står i texten ska genomföras så innebär det åtminstone att anonymt bloggande kraftigt försvåras. Och bara risken för att anonymt bloggande kan omöjliggöras är tillräckligt för att mina varningsklockor ska börja ringa.”

Niclas skrev om förslaget i somras. Det verkade så absurt och Niclas konstaterande kändes rimligt: “Rapporterna kommer förhoppningsvis att begravas djupt i någon källare i Belgien.”
Att det mesta nu tyder på att EU faktiskt tänker införa en rad regleringar som på många sätt inskränker på yttrandefriheten och människors möjligheter att delta i det offentliga samtalet är skrämmande.

Att vi samtidigt får signaler från vår svenska riksdag om att även våra egna politiker vill göra det svårare att ta reda på saker och svårare att berätta gör att det Sverige som så länge setts som ett land i framkant när det gäller demokratiska värden känns på väg tillbaks till någon slags forntid när det gäller människors rätt att uttrycka åsikter och ta del av information.

En utveckling som tydligt visar att FRA-upproret i somras som pågår fortfarande var väldigt motiverat inte bara för att protestera mot signalspaning i sak, utan för att demokrati inte är en självklar rättighet, utan något som ständigt måste erövras.

Naturligtvis har bloggosfären reagerat kraftigt på detta. Och en liten tröst finner jag i Emma Opassandes inlägg som någonstans säger att teknikutvecklingen inte går att stoppa, att det inte går att stoppa människor från att använda internets möjligheter. Något som somliga politiker inte verkar ha förstått.

Christofer Fjellner igen:

“Det känns som en allmän trend att politiker vill reglera och styra internet, och den ständigt pågående revolution som internet är. Istället för att låta internet och vad som sker där omfattas av allmänna rättsprinciper, försöker man skapa speciella regelverk.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


27
Feb 08

Vem granskar granskarna?

Diskussionen är inte ny, den har funnits nästan jämt. Den om vem som granskar den tredje makten.

Många journalister ser sitt yrkesval som ett kall. På uppdrag av allmänheten ska makten granskas. Politiken, rättsväsendet och näringslivet.

Och i och med detta har medierna haft makt. Makt att välja vad som ska lyftas fram i ljuset, makt att påverka, och makt att förändra.

Men vem granskar medierna? Vem granskar pressen? För medierna är rent ut sagt urkassa på att granska sig själva, och varandra. Alla känner alla i branschen och man vill inte stöta sig med sina kollegor, eller potentiella blivande partners/kollegor. Han på teve är gift med hon på tidningen som ligger med killen som jobbar på radiokanalen vägg i vägg. Och hans kollega i sin tur bor med hon som redigerar tidningen som ligger med chefen på gratistidningen.

Så alla vet. Alla vet vilka skandaler de andra medierna skakas av i det tysta. Alla vet, men ingen säger något.

Medierna har länge gått fria från någon djupare granskning. Och det är inte till vår fördel. Inte alls.

I takt med mer medvetna konsumenter, i takt med att information finns att hämta i så många fler kanaler än via morgontidningen, blir tidningsläsarna mer kritiska, och förtroendet för pressen sjunker som en sten, inte minst när de själva väljer att lägga locket på.

Journalister värnar tryckfrihet, yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Vi vill veta allt. Och gärna berätta allt. Vi surar och blir förbannade när anställda tystas av sina chefer, vi älskar att få avslöja skandaler om fackpampar och lusläsa politikers deklarationer. Vi anser oss ha rätt att – i demokratins namn – få veta allt, få komma in överallt, få läsa alla papper som finns.

Och så ska det vara. Så vill jag att det ska fortsätta vara.

Men då måste också journalisterna leva som de lär.

Medierna måste låta sig granskas. Och just nu görs det bäst av medieanvändarna. Läsarna, tittarna. Via kommentarer på våra webbsajter och i egna bloggar. Genom att ifrågasätta, och ibland tillföra fakta som missats.

Om saker och ting inte står rätt till på våra arbetsplatser bör vi precis som vi begär att andra ska göra – berätta! Om vi har gjort fel bör vi som vi kräver att andra ska göra – erkänna, backa, ändra. Vi måste öppna dörrarna och berätta vad vi gör, hur och varför, och vi måste låta våra läsare granska oss, genom att ge dem tillgång till våra arbetssätt, grunderna på vilka vi fattar beslut och genom att visa respekt.

Att höra en chefredaktör eller vd för ett större medieföretag säga “Inga kommentarer” är inget annat än riktigt pinsamt. Att journalister inte vågar svara på frågor är inget annat än ett tecken på att medierna inte lever som de lär.

Självklart finns en rädsla. En rädsla för att avslöjas, stå med byxorna nere, och en rädsla för att förlora makten. Men den rädslan är överdriven. Makt bör inte vara ett mål för en journalist. Däremot bör demokrati och upplysning, och fri debatt vara det. Och hög trovärdighet och kvalitetsjournalistik. Genom att låta våra läsare/tittare/lyssnare granska oss, genom att kommunicera, genom att ta bloggar och bloggkommentarer på allvar, genom att lyssna på kritik och ta till oss den, höjer vi kvaliteten på våra produkter. Vi kan behöva ruskas om lite. Kanske ställa oss själva frågan om varför och hur. För det går slentrian också i journalistiken. Vi gör som vi alltid har gjort bara för att.

Mediekonsumenters deltagande i medierna, på de nya plattformar som finns, vare sig det sker på massmediernas egna sajter eller i fristående forum/bloggar, är en resurs, en tillgång som bör tas tillvara.

Och varje sann journalist bör jubla över den förstärkning av demokratin som de nya sociala medierna bidrar till.

Det är litegrann som att vara förälder när plötsligt ens barn talar om för en hur man egentligen uppför sig. Eller helt enkelt härmar och man inser att det där icke önskvärda beteendet faktiskt kommer från en själv. Och man inser att man har en liten granskare. En klok förälder lyssnar på sitt barn. Det är nämligen utvecklande. En klok förälder erkänner när den gjort fel. Annars lär sig ju barnet att “felet” var rätt.

En klok journalist lyssnar på sina “brukare”. Det skapar också utveckling. Och en klok journalist erkänner när den gjort fel. Det ökar trovärdigheten.