Posts Tagged: demokrati


16
Mar 10

Öppet brev till Journalistförbundets Styrelse

Kära styrelse för SJF.
Agneta, Arne, Håkan, Marie, Petteri, Stephen, Eva, Maria, Rino, Marthina, Ulrica, Pär och Eva.

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter


17
Sep 09

Jodå, Helin&Mellin: ni ger SD nytt bränsle

Fredrik Strömberg skriver nedan om Aftonbladets beslut att stoppa Sverigedemokraternas annonser i tidningen, och om hur det påverkar den redaktionella sidan av tidningen att vara mer generösa mot partiet för att så att säga väga upp beslutet på det demokratiska kontot.

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.


26
Dec 08

Wiman har missförstått något

Expressens kulturchef Björn Wiman har skrivit ett inlägg i sin blogg där han raljerar över medieprofeterna för nya medier och bland annat använder SSBD som exempel:

Mediedebatten under denna krishöst har – paradoxalt nog – präglats av allt mer triumfatoriska tonfall. Flera hundra tusen frälsare är oss födda: belåtna bloggbävare skryter om hur allt från terrorattentaten i Bombay till jordbävningen i Skåne bevakas både bättre och snabbare av de sociala medierna än av ångmaskinsmedias gamla russin.

”Vi lever i en revolution. Medierna har inte längre makt över ordet, kan inte längre sätta agendan”, jublade till exempel mediebloggen Same same but different nyligen. Så låter det ofta, i en inte helt behaglig blandning av skadeglädje och rusig revanschism.
Det är lätt att dela många av de sociala medieprofeternas entusiasm.
Sommarens engagemang i FRA-frågan visade att bloggvärlden är som gjord för den traditionella opinionsjournalistikens grunduppgift: att göra skillnad.

Samtidigt som Wiman raljerar lyfter han ändå fram vikten av bloggbävningen och den tillfredsställelse det kan innebära när “den lilla människan” upplever att det går att göra skillnad.

Och jag tror att Wiman fullständigt missförstått oss. Det finns ingen skadeglädje i det vi skriver. Skadeglädje över vad, inför vem? Debattartikeln han hänvisar till var snarare tänkt som en väckarklocka, inte som en triumferande text. Vi tror på nya medier – ja. Vi jublar och tycker det är fantastiskt roligt när de nya medierna visar sin styrka – ja. Vi älskar det faktum att allt fler inom “gammelmediasfären” ser nyttan med de nya medierna.

Men skadeglädje? Nej.

Vi skriver gärna om de fel vi tycker att vissa medier gör i det nya landskapet. Vi skriver ännu hellre och oftare om de rätt som görs. Vi lyfter hellre fram goda exempel än vi dissar dem som inte förstått det vi tycker oss ha förstått.
För att vi vill göra skillnad.
För att vi tror på det vi skriver om.
För att vi älskar medier. Vi älskar nyheter, journalistik och kommunikation.

Naturligtvis finns det som Wiman påpekar svaga punkter, även om han inte riktigt pekar ut dem så vi vet inte vilka svaga punkter han tänker på. Vi lyfter också fram dem, så som svårigheten att pedagogiskt förklara offentlighetsprincipen, upphovsrätten och andra viktiga frågor som måste diskuteras utifrån den revolution vi lever i.

Snarare tyder Wimans kommentar till vår artikel på att han själv lider av samma rädsla som så många andra i gammelmedia, inte minst kulturjournalister av någon anledning. Nämligen rädslan för att förlora makten. När vi skriver att medierna inte längre har makt över ordet är det inte av skadeglädje, eftersom vi inte alls förstår varför medierna skulle vilja ha makt över ordet.
Vårt konstaterande är snarare något som alla sanna yttrandefrihetskämpar och journalister borde jubla över lika högt som vi.

Uppdatering: Björn Wiman har bemött detta i sin egen blogg. Läs där, kommentera här!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


3
Dec 08

Boktips

En viktig bok om en viktig utveckling.

Henrik Alexandersson, en av de absolut främsta FRA-bloggarna, och enligt Twingly den mest inflytelserika politiska bloggaren i Sverige, har skrivit boken “Bloggen som politiskt vapen”.

Från baksidestexten:

I denna skrift berättar han hur han arbetar och vad det är som gör bloggen till ett så effektivt politiskt vapen.
Du får också en beskrivning av konkreta frågor som han har drivit och skrivit om.
I slutet av skriften får du även en grundlig inblick i hur FRA-frågan växte fram i bloggosfären och hur den orsakade en »bloggbävning« som skakade hela det politiska Sverige.
Denna skrift är ett måste för alla som vill få en inblick i hur opinioner formas i ett nytt, elektroniskt medielandskap.

Tyvärr är leveranstiden för lång för att den ska kunna ges som julklapp, men den rekommenderas varmt till landets alla nyhetsredaktioner, politiker, och alla andra som arbetar med eller är intresserade av demokrati, politik och medieutveckling.

Boken kan beställas som PDF eller i tryckt form.
För den som händelsevis inte har råd går den också att ladda ner via The Pirate Bay, och det är författaren själv som gör den tillgänglig där.

Läs även andra bloggares åsikter om


14
Nov 08

Den fascistoida bloggosfären

I går skrev Niclas en postning utifrån Bo Rothsteins debattartikel i GP, där Rothstein skriver om bloggosfären, bland annat att: “Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”
Något som Niclas i sin postning kommenterade så här: “Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat.”
Niclas reagerar således – precis som många andra bloggare gjort – mot det faktum att Rothstein generaliserar och dömer ut hela bloggosfären baserat på några få lästa inlägg. Martin Jönsson skriver så här:

Det Rothstein missar är framför allt följande:
1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.
2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.
Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.

Hur som helst. Jag skrev ett mail till Bo Rothstein, där jag erbjöd honom att bemöta Niclas postning i ett gästblogginlägg. Det var ett vänligt mail och jag förklarade att vi gärna publicerade också åsikter som skiljer sig från våra då vi tycker att demokratidebatten är viktig och intressant.
Rothstein svarade synnerligen häpnadsväckande, och den enda slutsats som kan dras av den mailväxling som sedan pågått mellan Rothstein och Niclas är att Rothstein anser att i princip hela bloggosfären är rasistisk och antisemitisk.

Rothstein inte gett sin tillåtelse för oss att publicera hans mail eller delar av dem. Men med tanke på de anklagelser han riktar mot bloggosfären i allmänhet och Niclas i synnerhet är det svårt att låta bli att faktiskt referera till dem. Att anklaga någon för att uppmuntra antisemitiska strömningar och rasism är nästan lika allvarligt som att angripa någon med rasistiska påhopp, och definitivt allvarligare än att i raljerande ordalag be någon suga ens kuk.

Utan att direkt citera (vilket hade känts sjystare med tanke på minimerad risk för feltolkning) ska jag ändå försöka sammanfatta Rothsteins budskap till oss:

Han säger sig vara chockad och menar att bloggandet är en fara för demokratin och en potenitell grogrund för rasism. Han menar vidare att epitetet “stinkande kloakhål” var för snällt. Efter att ha läst de bloggar som kommenterat hans debattartikel menar han att detta kloakhål dessutom har fascistoida tendenser. Detta baserar han på att endast en av tio bloggare som kommenterat hans artikel öppet tagit avstånd från rasism. De som inte sagt ett ord om vare sig judehat eller rasism är alltså enligt Rothstein smygrasister.

Han anser dessutom att bloggvärlden i och med hans debattartikel fick chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism, utan att ta den.

Saken är bara den att Rothsteins artikel handlade inte om rasism.

Han har baserat sitt omdöme om bloggosfären utifrån tre blogginlägg där han själv kritiseras.
Bland annat detta skrivet av Mattias Svensson. Inlägget handlar om bokmässan där Mattias talade om den ekonomiska krisen. Han inleder sitt inlägg så här:

“Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”
Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.

Enligt Bo Rothstein ska frasen “Bo Rothstein sug min kuk” vara ett huvudargument. Själv förstår jag inte hur man kan få frasen “sug min kuk” att bli ett argument för något alls, möjligen är det ett larvigt uttryck men knappast rasistiskt. Eller antisemitiskt. Inte någonstans i Mattias postning hittar jag uttryck för rasism eller judehat.

Det är tråkigt att just en sådan person som Bo Rothstein som är statsvetare ska basera sin uppfattning om flera hundra tusen personer på sådana grunder. Det tråkiga är också att många människor faktiskt fortfarande förlitar sig på en person med en sådan titel som Rothstein har, och köper hans argument utan att kanske själv ta reda på mer. Därför känns det också viktigt att berätta hur Rothstein reagerade på vår inbjudan att skriva hos oss, inte för att vi vill lägga mer ved på någon eld utan för att vi vill förklara att saker som skrivs i en blogg kan vara minst lika underbyggda som det som skrivs i en debattartikel på i GP eller varför inte i DN. (Läser man artikeln i DN ser man att Rothstein inte vänder sig endast mot bloggosfären utan även mot journalister)  Alla de bloggare som kommenterat Rothsteins inlägg har inte tydligt tagit avstånd från rasism eftersom sakfrågan i Rothsteins inlägg inte handlade om rasism. Rothstein själv hävdar att man måste hålla sig till sakfrågan i debatter och vi försöker litegrann att reda ut begreppen här.

Om Rothstein ville ge bloggosfären chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism borde han ha uttryckt sig tydligare, och jag törs lova att han då skulle ha fått det gensvar han önskat sig.

Vi hoppas att Rothstein läser det här inlägget. Och vi hoppas att han ger sig tid att läsa de här inläggen, den här bloggen, eller varför inte detta, och vi hoppas att han är öppen för att faktiskt ändra sin uppfattning om bloggosfären som ickedemokratisk och rasistisk.

Vi håller absolut med om att bloggosfären är full av skit. Hela världen är full av skit. Men i bloggosfären, precis som i resten av världen, finns också en hel del som är vackert. Det vore trist om alla kloka människor som brinner för demokrati skulle ta avstånd från bloggosfären istället för att delta i den. Då skulle den kunna bli en farlig kraft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]