Exakt vilken roll nätet, Facebook och andra sociala sajter i spelar i revolterna är ett ämne som debatterats. Jag tycker Sam Sundberg sammanfattade det bra i Svd:

“En Facebook-grupp allena störtar ingen diktator. Men internet öppnar svindlande möjligheter för såväl demokratiska som antidemokratiska krafter som förstår att utnyttja det.”

Martin Gelin är inne på samma spår i DN några dagar senare.

“Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.”

Nu är jag själv en obotlig optimist i när det gäller webben, men personligen tycker jag ändå att både Sundberg och Gelin lite grand missar den inneboende transparens som finns i webben i sig. Och den transparensen är per definition positiv, när det gäller att motarbeta totalitära regimer.
Nu på natten till måndag ser jag rapporter på Twitter om att protesterna i Libyen sprider sig och att regimen tycks vara på väg att falla.

Här hemma har det framför allt handlat om #kkgate, bråket mellan den bloggande kommunchefen och Katrineholmskuriren som granskar honom. Bråket har nu nått allmänmedia, som DN. Sveriges Radios Medierna sammanfattade i lördags:

Varför bråkade alla om Katrineholmskuriren? by Medierna

Och tidigare i veckan debatterade kommunchefen Mattias Jansson och Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka i Studio Ett.

Fajten nådde väl någon slags bottennivå när Wistbacka på ledarplats slog fast att Jansson blivit känd tack vare Kurirens granskning av honom och sedan kallade sina kritiker för bloggvalpar. Detta föranledde före detta TV4- och Expressenchefen Morris Packer att publicera ett öppet brev till Wistbacka här på SSBD, där han menar att Wistbacka är en skam för journalistiken.

Efter det blev tonen något mer försonlig. Malin Lernfeldt, ledarskribenten på GP som blev så kritiserad för sitt uttalande om att SJ borde twittra i höstas, svarade här på SSBD, “Sluta kriga, det är 2011 nu”.
Frilansjournalisten Tomas Carlsson körde det juridiska spåret och gick igenom kommunens rättigheter och skyldigheter i en post som även Katrineholmskurirens publicerade. Personligen anser jag att Carlsson är lite fel ute, min erfarenhet är att domstolarna mer intresserade av att lagens mening efterföljs – det vill säga att myndigheterna är öppna – än vem som äger servrar och domännamn.
Jag låter Thord Daniel Hedengren få sista ordet.

Nästan lika stor uppmärksamhet fick Dagens Nyheters granskning av bostadspolitiken och en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt där han enligt DN “sågar” hyresrätten. Detta var en helt felaktig tolkning, menade Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, och valde att publicera en egen bandinspelning av intervjun på regeringens pressajt för att motbevisa tidningen. DN publicerade då också intervjun, och chefredaktör Gunilla Herlitz menade att Alenius hade ringt och nästan hotat henne innan publiceringen, ett uttalande hon dock senare tog tillbaka.
Regeringens agerande visar dock att man inte tänker låta medierna sätta agendan, och pressmeddelandet fick också de stora kvällstidningarna att fokusera stort på bråket mellan tidningen och Reinfeldt. Att Reinfeldt faktiskt inte själv ville svara på frågan kom i skymundan.

Paul Ronge drog i en bloggpost slutsatsen av både DN-bråket och KKgate att politikerna nu utmanar medias makt. Själv skrev jag något liknande, men med tillägget att det nu kommer en helt ny typ av aktörer som gör anspråk på att göra det journalister alltid gjort.

En av de som gör det tydligast är Apple, som i veckan lanserade prenumerationer i sin nätbutik App Store. I korthet skärper Apple kraven på de som säljer prenumerationstjänster via appar. En prenumeration som säljs via till exempel leverantörens/mediebolagets egen sajt måste alltid finnas tillgänglig inuti App Store också, och då till samma (eller lägre) pris. Men i App Store tar Apple 20 procent av intäkterna, utanför 0 procent. Dessutom får leverantören inte automatiskt tillgång till kunddata om prenumeranten, som den sålts inuti App Store, om inte kunden frivilligt gått med på att dela med sig av exempelvis mejladressen. Man får inte heller bygga apparna så att de länkar till en extern säljsajt.
Det här har fått igång debatten om huruvida Apple utnyttjar sin ställning i app-världen. Jason Kincaid förstår inte varför alla försvarar Apple, när bolaget utnyttjar sin monopolställning. MS Siegler går i svaromål och menar att över tid kommer marknadssituationen förändras, så Apples villkor spelar ingen roll. Siegler erkänner dock att det är högt spel från Apples sida. Men villkoren kan slå tillbaka mot Apple när de blir en ursäkt för att bygga appar för Android, Googles kommande surfplatte-os Honeycomb och andra plattformar. Min förra arbetsgivare Bonnier har i alla fall valt att hoppa på Apples erbjudande. Sydsvenskan lanserades direkt som ipad-prenumeration, dock inte i App Store, vilket bryter mot Apples regler. Men tidningarna har å andra sidan till 30 juni på sig att anpassa sig till reglerna.
Nieman Journalism Labs gräver djupare i vad villkoren innebär för tidningshusen. Men den här artikeln ger lite perspektiv: Amazon tar också 30 procent av intäkterna, men först efter att kostnaderna dragits av.
Men att Ipads är populära på företagen, det råder det ingen tvekan om. Visst finns googlebaserades surfplattor, men priserna och kvaliteten lämnar fortfarande mycket att önska.

Samtidigt slutar Bonnier ge bort Dagens Industri i ipad-version, numera kostar den 28 kronor om dagen. Expressen går motsatt väg och ger bort sin tidigare betalda ipadutgåva, något som Joakim Jardenberg menar beror på att betalstrategin inte funkat. Jag är böjd att hålla med.

För den ipadintresserade har Roman Pixell gått igenom de svenska dagstidningarnas ipadsatsningar i en ambitiös artkelserie i Medievärlden:
Vägval för tidingsappar
Svenska pressens Ipad-missar
Svenska dagstidningar i Ipad – långt från fulländning
Det är lätt att vara kritisk när man läser om bristerna i de produkter som faktiskt säljs för tusentals kronor om året. Men man ska också förstå att ipad ändå är en plattform funnit i mindre än ett år, det handlar mer om att mediebolagen rusar fram lite för fort.
Det som oroar mig, personligen, är att tidningsföretagen så uppenbart prioriterar papperstidningslikheterna och möjligheterna att sälja tidningen som produkt, framför de sociala och personaliseringsmöjligheterna som ipaden ger.

Rasmus Fleischer varnar för att Apples regler för vad som får finnas i apparna bäddar för censur. Jag håller nog med om att det är en större fara för journalistiken än pengafördelningen.

Veckan inleddes annars med att moderatpolitikern Anton Abele beklagade sig över näthatet i Expressen och efterlyste hårdare tag från leverantörer av bloggplattformar och it-bolag mot “twittermaffian”. Signerat Kjellberg debatterade emot.

Lite mer internationellt: Banken JP Morgan ska sätta upp en stor fond för investeringar i sociala medier-bolag. Fonden ska dra in mellan en halv och trekvarts miljarder dollar och kan ses som ett svar på Goldman Sachs investering i Facebook nyligen.
Att det finns en hajp kring sociala nätbolag visades också när Zynga, som utvecklar Facebookspel som Farmville, tar in en halv miljard dollar i riskkapital och värderas till hela 10 miljarder dollar. Om någon undrat hur de där fåniga spelen på Facebook lyckas attrahera mångmiljonpublik, som dessutom betalar för sig, så har Business Insider en underhållande förklaring.
Hajpen togs också upp av branschorganet Computer Sweden som varnar för en bubbla inte olika den som drabbade internetbranschen för tio år sedan.

Kritiken mot Nokias allians med Microsoft konkretiserades när en anonym grupp “unga arga investerare” lanserade en Plan B för att utmana styrelsen på den kommande bolagsstämman. Det hela ledde till en hel serie roliga förslag på Plan C, D, E och så vidare. Men till slut visade det sig att det hela bara var en bluff. Helt klart verkar ändå att vi får vänta ett bra tag på den första Windowstelefonen från Esboo.

Utrikesdepartementet släpper en serie tidigare hemligstämplade dokument med ambassadrapporter från tiden från Sovjetunionens frigörelse. Dokumenten går att läsa i sin helthet på Issuu.com

Efter att både Elin Kling och Isabella “Blondinbella” Lösengrip tagit steget från blogg till tidning gör nu även sajten Daisy Beauty det. En tidning om skönhet kommer det att bli, och det verkar också vara en trend.
Svenska Kyrkan planerar att börja videofilma och sända gudstjänster på internet.
Charlotta Friborg tar över Östgötacorren och blir publisher eller tidningschef där. Friborg kommer närmast från ett jobb som pr-konsult, men har tidigare varit både ledarskribent och chef för DN.se.
Metro Teknik läggs ned.

Google gör ännu ett försök på det sociala området, nu är det Googles sökfunktion som vässas med sociala inslag. I korthet går det ut på att länkar som folk i ditt sociala nätverk tipsat om får högre rank i sökresultaten. Tyvärr indexerar Google inte Facebookgillningar, utan det görs enbart av Microsoftsökotorns Bing. Sökfajten fortsätter.
Hur förhåller du dig till det som händer på nätet kontra det som händer i den fysiska verkligheten, frågar Fredrik Wass och refererar till en ny bok om sociala medier.

Aftonbladet gör rekordvinst och numera tjänar webben mer annonspengar än pappret, i alla fall vissa månader på året.
TV4 satsar på Twitterkonton för olika redaktioner och program, men har lite problem med konton som “fallit mellan stolarna” bland medarbetarna.
Klout är ett nytt verktyg för att mäta inflytande på Twitter.
Mode- och spelsajten för unga tjejer Stardoll lanserar ett eget klädmärke i den fysiska världen.
Planerna på en gemensam etisk granskningsorganisation för medier går vidare, även om Sveriges Radio motsätter sig förslaget.

I lördags arrangerades Vinterminglet, en ny internetkonferens mitt i Stockholm inspirerad av sommarlägret Swedish Social Web Camp. Jag var själv inte där, men bland andra föreläste Sveriges Radios vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkö om sitt bokliknande bloggprojekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.
Reklammannen och nybliven ipadföretagaren Johan Ronnestam pratade trender på webben, och Malin Stroman berättade om gamification, hur man kan utnyttja speltänkande i nya produkter för att öka lojalitet och underhållningsvärdet. Som hemlig gäst dök den gamla internetikonen Johan Staël von Holstein upp och talade om sitt hjärtprojekt Mycube, att man ska kunna äga sin data om sig själv på nätet. Erik Lindahl sammanfattar.
Mer om Vinterminglet:
Hallvarsson & Halvarsson: Vinterminglet I – digitala trender, gamification & Telias sociala kundtjänst
Dinwebb.nu: Spelifiering och ledarskap – nästa grej?

Mats Svegfors och Cilla Benkö debatterade för övrigt om public service roll och relation till kommersiella medier på DN Debatt i lördags.

Slutligen måste tipsa om ytterligare två bra inlägg om hur det är som journalist att gå från det gamla till det nya, publicerade i vårt serie om journalistrollen här på SSBD:
Sofia Mirjamsdotter om journalistrollen
Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

Till sist: Det är alldeles för lätt att klicka på gilla på något på Facebook, menar Maria Hillerström.
Då kanske en rejäl stämpel med knappen kan vara något? Dislike-stämpeln får du på köpet.

/Mikael Zackrisson

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men först – gårdagens bombdåd i Stockholm.

Mitt Twitterflöde domineras helt av bomben, och den sedvanliga metadiskussionen om hur 1. Medierna och 2. Regeringen hanterar det inträffade. Den tredje stora frågan är den om vad dådet betyder för Sverigedemokraterna, vars medarbetare Alexandra Brunell utbrister #äntligen på Twitter.

Också Carl Bildt uttalade sig först på Twitter, där han säger att terrorattacken misslyckades, men kunde ha blivit en rejäl katastrof.

Fortfarande vet vi väldigt lite, det är trots allt mindre än ett dygn sedan dådet inträffade. Vad som dock kan sägas är att många reagerade i natt på SVT och deras totala brist på nyheter kring händelsen, inte minst då de gick ut med en extrasändning vid midnatt som endast innehöll flera timmar gamla nyheter. Jag satt själv och gapade framför teven och undrade om de verkligen inte hade mer att komma med, och i så fall varför. Reaktionerna på Twitter visar i mycket att när det verkligen händer grejer så vänder sig folk till Public Service och förväntar sig att de ska vara alerta.
Under natten kom den mest relevanta rapporteringen från internationella medier. Nima Dervish kängar även TV4.
Samtidigt hyllas Twitter som kanal för att förstå vad som händer.

Vid lunchtid höll Statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och om den kan väl sägas att han klarade provet. Uppmaningen att inte dra förhastade slutsatser kan inte upprepas nog många gånger i dagsläget.
Rädslan för att händelsen ska utlösa en våg av hat mot muslimer i Sverige är i allra högsta grad närvarande, och det är därför viktigt att skilja på enskilda terrorister och terrororganisationer, och religion och de människor som tror på den. Dilsa Demirbag-Sten skriver bra om det, liksom Alex Bengtsson.
Läs också Nima Dervish – Grattis Sverige.

Det här är också en läsvärd text, om självmordsbombare, och deras önskan att helt enkelt ta sig själva av daga.

Emma Andersson skriver och delar ett helt gäng länkar. Hon tar även upp FRA och undrar om dataövervakningslagar kan leda till att förstärka “vi och dom”-tänket. Tänkvärt. Henrik Alexandersson är kortfattad, och uttrycker en viss oro att dådet med följdverkningar ska bidra till att inskränka yttrandefriheten.

Aftonbladet förskjuter ännu en gräns genom publiceringen av bilden på liket av bombaren. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men är väldigt nyfiken på hur andra ser på det. Kommentera gärna!
Uppdaterat: Marcus Melinder, nyhetschef på Tidningen Ångermanland, skriver här om bildpubliceringen.

Därmed lämnar vi Stockholmsbomben för ett försök att sammanfatta händelserna och rapporteringen kring Wikileaks och gripandet av Julian Assange.

Det var i tisdags som Assange överlämnade sig själv till polisen i Storbritannien. Läs gärna den här tidslinjen för en bra bakgrund.
På måndagen då han ännu var en fri man var upprördheten stor över att Paypal och senare även Mastercard stoppade alla betalningar till Wikileaks. (På tisdagen stod det klart att även Visa stoppade betalningarna) Många sade upp sina Paypalkonton, däribland jag själv.
Till och med den schweiziska banken PostFinance är med på noterna och har stängt Assanges konto där.
Jag tipsade även om Flattr som ett sätt att fortsätta donera till organisationen, och senare under veckan är det flera som skrivit om just Flattr som den svenska tjänsten som gör det möjligt att hjälpa Wikileaks ekonomiskt trots bankernas bidrag i försöken att krossa Wikileaks.

Oavsett om kortföretagens och Paypals beslut beror på påtryckningar från bankerna eller CIA är det ytterst anmärkningsvärt, och vad som gjorde mig och Emma Andersson riktigt rädda på riktigt, för hur det egentligen står till med demokratin i väst.

Och när till och med journalister deltar i denna massiva attack mot yttrandefriheten vill jag bara skrika högt.
Då är det tur att det finns sådana som Axel Andén som säger det bäst – obegripligt att journalister vill tysta Wikileaks. Björn Hedensjö drar också sitt strå till stacken när han gör klart att det inte är journalisters jobb att sköta internationell diplomati.
Fredrik Wass sätter fingret på vad som händer, med historiska paralleller.

Också Twitter har anklagats för att censurera, och medvetet ta bort Wikileaks och Assange från trending topics, något som de förklarar här.
Jeff Jarvis säger det kort, men mer behövs egentligen inte.

Journalistförbundet fördömer försöken att stoppa Wikileaks. Så gör även Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.
För det är faktiskt så att kampen för Wikileaks är kampen för yttrandefriheten. Även om Wikileaks skulle tystas kommer det att finnas andra på banan, som gör samma sak. Avhoppare från Wikileaks flaggar nu för kommande OpenLeaks.
Det är bara att inse att världen är ny, och enda sättet att stoppa läckor av Wikileaksstorlek är att stänga ner internet. Wikileaks kan inte stoppas.

Julian Assange skrev själv en artikel som publicerades i The Australian efter gripandet. Bland annat skriver han att Wikileaks behöver skyddas, inte förföljas. Den kommenteras på Journalism.co.uk. Här finns artikeln översatt till svenska.
I Wired skriver Evan Hansen om varför Wikileaks är bra för Amerika.

Det är också skönt att se att det finns svenska politiker som stöttar Wikileaks.
Farmor Gun skriver också bra, och jag undrar också vad yttrandefrihet är värd om den bara gäller vissa av makten godkända uttalanden?

Marcin de Kaminski sätter fingret på något viktigt när han skriver att det är bra att myndigheterna försöker tysta Wikileaks. Nämligen att internet redan är väldigt reglerat, och att det som nu händer tydliggör just hoten mot det fria nätet. Intressant är också att se hur många det är som är beredda att stötta och delta i kampen för öppenhet. Antalet spegelsajter är i dagsläget över tusen, om jag inte är felinformerad.

Ett spår i debatten kring Wikileaks är den om huruvida de sätter agendan genom att själva välja vilka som ska få ta del av materialet, och vad som faktiskt ska läckas.
Svenskans redaktionschef Martin Jönsson ger svar på tal här.

När Julian Assange greps på tisdagen samlades massor av människor för att protestera mot gripandet, och krävde hans frigivning.
Och så kommer vi till nästa spår i hela denna soppa. Det om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, den officiella orsaken till gripandet.

Jag kan inte vara så mycket tydligare än jag är här när jag ifrågasätter folks förmåga att tänka två tankar samtidigt. Det finns ingenting som säger att en framgångsrik person som gör bra saker för mänskligheten inte kan vara en skitstövel privat. Låt oss hålla isär begreppen, och anklagelserna, tack. Inte minst för att det gör ont i mig att se hur det bedrivs en häxjakt på nätet framförallt mot en av de målsägande i våldtäktsfallet. Till och med Assanges svenske advokat sällar sig till mobben.
Läs också Maggis Strömberg om att anmäla klassens populäraste kille, och Oisin Cantwell.
Lisa Magnusson skriver också bra om att skilja på Julian Assange och Wikileaks. För allt handlar faktiskt inte om Wikileaks.
Missa inte heller Mårten Schultz som skriver nyktert om Assange och rättvisan.

Oavsett anledning till gripandet så har det inte stoppat Wikileaks. Inte heller de sanktioner som görs mot organisationen hjälper, snarare hjälper de till att öka engagemanget världen över. Läckorna är inte tilltäppta. Journalisterna vaknar. Motattackerna avlöser varandra.

Också Piratpartiet har attackerats under den gångna veckan.

Världens första cyberkrig, är det det vi ser? Eller är det en storm i ett vattenglas?

Mycket metadiskussioner blir det, men i det här läget tycker jag att yttrandefriheten är viktigare och mer intressant än de konkreta avslöjandena som görs av Wikileaks. Även om jag tycker att detta är småskrämmande. Avslöjandet om hur Sverige och USA samarbetat mot fildelning.

Under veckan har det också kommit frapperande uppgifter om FRA. Som hur de ska lämna information om svenskar till utländska myndigheter utan att kontrollera informationen. Nu anklagas Försvarsdepartementet för att ha ljugit för riksdagen inför omröstningen om FRA-lagen. Tyvärr är jag inte förvånad, snarare känns det främst bra att sådana här uppgifter kommer upp i ljuset.

Frågan är vad som ska hända härnäst. Enligt uppgift är Assange häktad först och främst till den 14 december.
Han vill själv inte utlämnas till Sverige, landet som till för inte så länge sedan var hans fristad. Somliga hävdar att han till och med bör skyddas från Sverige.
Personligen håller jag med Mary W Jensen och Karl Sigfrid om att Sverige bör fördöma USA:s övertramp.
På UD-bloggen kan vi läsa om Sverigebilden utifrån senaste veckans nyhetsrapportering.

Ikväll visar SVT dokumentären om Wikileaks som legat ute på SVTPlay sedan igår.
Här finner du mer läsning om Wikileaks, och så rekommenderar jag The Wikileaks Daily, som samlar länkar om Wikileaks från Twitter, behändigt paketerade som en nyhetssajt. Joakim Jardenberg står bakom.

Slutligen några snabba länkar om annat som hänt:

Spotify har hamnat i skottgluggen, när det kommit fram att de fördelar intäkterna ojämt beroende på skivbolagens storlek. Ett par skivbolagsjättar hotar nu att lämna Spotify.
Rasmus Fleischer skriver om den stora lösningen som blev den stora blåsningen.
Google har avslöjat vilka ord vi googlar allra mest. Per Torberger om vad våra googlingar säger om vår samtid.

Antalet fängslade journalister har inte varit så högt sedan 1986.
Läkare och sociala medier, kan det va nåt?
Sydsvenskan.se uppmärksammas i Medievärlden som också gör ett porträtt på motorn Anders Olofsson.

Det explosionsartade användandet av smartphones förändrar inte våra medievanor, utan också våra toavanor. En fantastisk biverkning säger jag om ni frågar mig.

Därmed är det slut för idag.
På återseende nästa vecka, då kommer sista veckobrevet före juluppehållet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Presstödet är problematiskt på många sätt. Det är många som utnyttjar reglerna för att få pengar via lokala editioner och andra kryphål. Det innebär också att stora tidningar som råkar vara minst på en viss ort kan få pengar som de nog egentligen inte behöver, och som kunde göra mer nytta någon annanstans.

Jag kan också bli upprörd över att en tidning jag inte håller med får stöd, absolut – men jag kan inte protestera. Jag kan inte tycka att det borde vara annorlunda. Någonstans vinner min ultrademokratiska ådra över min inre åsiktspolis. Antingen ska man få säga vad som helst – inom ramen för det lagen tillåter – eller inte. Antingen ska alla kunna få hjälp att säga det i tryck, eller inte. Till och med nu när de flesta kan sprida sitt budskap gratis över internet – antingen har vi presstöd, eller så har vi inte. “Borde det finnas presstöd” är en helt annan diskussion än “vem borde kunna få det”.

För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför. Jag kan inte acceptera en ordning där någon ska bedöma vad som är ok för att få pengar som är tänkta att främja bredd, variation, utbud och, inbillar jag mig, ändå något slags yttrandefrihet. För nästa gång är det en annan gräns som dras. Någon annan som sitter med makten att bedöma vad som är OK. Och ett kliv i den riktningen är ett kliv jag fasar för.

Någon säger att det är väl bara att ta ifrån dem presstödet om de fälls för hets mot folkgrupp. Och sen då? När en annan tidning fälls för förtal? När en tredje inte lever upp till kravet på max två rättelser per vecka? När en fjärde råkar publicera förra veckans verklighetsbeskrivning från sanningsministeriet istället för veckans?

Jag tänker inte säga att jag är beredd att till döden försvara Nationell Idags rätt att säga det jag hatar. Jag tänker försvara allas vår rätt att säga dumma och kloka och onödiga och livsviktiga saker – och jag tänker använda den rätten till att säga emot alla som jag tycker har så inihelvete fel. Till exempel rasbiologer och Förintelseförnekare.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Mediedebatten under denna krishöst har – paradoxalt nog – präglats av allt mer triumfatoriska tonfall. Flera hundra tusen frälsare är oss födda: belåtna bloggbävare skryter om hur allt från terrorattentaten i Bombay till jordbävningen i Skåne bevakas både bättre och snabbare av de sociala medierna än av ångmaskinsmedias gamla russin.

”Vi lever i en revolution. Medierna har inte längre makt över ordet, kan inte längre sätta agendan”, jublade till exempel mediebloggen Same same but different nyligen. Så låter det ofta, i en inte helt behaglig blandning av skadeglädje och rusig revanschism.
Det är lätt att dela många av de sociala medieprofeternas entusiasm.
Sommarens engagemang i FRA-frågan visade att bloggvärlden är som gjord för den traditionella opinionsjournalistikens grunduppgift: att göra skillnad.

Samtidigt som Wiman raljerar lyfter han ändå fram vikten av bloggbävningen och den tillfredsställelse det kan innebära när “den lilla människan” upplever att det går att göra skillnad.

Och jag tror att Wiman fullständigt missförstått oss. Det finns ingen skadeglädje i det vi skriver. Skadeglädje över vad, inför vem? Debattartikeln han hänvisar till var snarare tänkt som en väckarklocka, inte som en triumferande text. Vi tror på nya medier – ja. Vi jublar och tycker det är fantastiskt roligt när de nya medierna visar sin styrka – ja. Vi älskar det faktum att allt fler inom “gammelmediasfären” ser nyttan med de nya medierna.

Men skadeglädje? Nej.

Vi skriver gärna om de fel vi tycker att vissa medier gör i det nya landskapet. Vi skriver ännu hellre och oftare om de rätt som görs. Vi lyfter hellre fram goda exempel än vi dissar dem som inte förstått det vi tycker oss ha förstått.
För att vi vill göra skillnad.
För att vi tror på det vi skriver om.
För att vi älskar medier. Vi älskar nyheter, journalistik och kommunikation.

Naturligtvis finns det som Wiman påpekar svaga punkter, även om han inte riktigt pekar ut dem så vi vet inte vilka svaga punkter han tänker på. Vi lyfter också fram dem, så som svårigheten att pedagogiskt förklara offentlighetsprincipen, upphovsrätten och andra viktiga frågor som måste diskuteras utifrån den revolution vi lever i.

Snarare tyder Wimans kommentar till vår artikel på att han själv lider av samma rädsla som så många andra i gammelmedia, inte minst kulturjournalister av någon anledning. Nämligen rädslan för att förlora makten. När vi skriver att medierna inte längre har makt över ordet är det inte av skadeglädje, eftersom vi inte alls förstår varför medierna skulle vilja ha makt över ordet.
Vårt konstaterande är snarare något som alla sanna yttrandefrihetskämpar och journalister borde jubla över lika högt som vi.

Uppdatering: Björn Wiman har bemött detta i sin egen blogg. Läs där, kommentera här!

Läs även andra bloggares åsikter om Gammelmedia, Socialamedierevolution, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?

Henrik Alexandersson, en av de absolut främsta FRA-bloggarna, och enligt Twingly den mest inflytelserika politiska bloggaren i Sverige, har skrivit boken “Bloggen som politiskt vapen”.

Från baksidestexten:

I denna skrift berättar han hur han arbetar och vad det är som gör bloggen till ett så effektivt politiskt vapen.
Du får också en beskrivning av konkreta frågor som han har drivit och skrivit om.
I slutet av skriften får du även en grundlig inblick i hur FRA-frågan växte fram i bloggosfären och hur den orsakade en »bloggbävning« som skakade hela det politiska Sverige.
Denna skrift är ett måste för alla som vill få en inblick i hur opinioner formas i ett nytt, elektroniskt medielandskap.

Tyvärr är leveranstiden för lång för att den ska kunna ges som julklapp, men den rekommenderas varmt till landets alla nyhetsredaktioner, politiker, och alla andra som arbetar med eller är intresserade av demokrati, politik och medieutveckling.

Boken kan beställas som PDF eller i tryckt form.
För den som händelsevis inte har råd går den också att ladda ner via The Pirate Bay, och det är författaren själv som gör den tillgänglig där.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggen som politiskt vapen

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det Rothstein missar är framför allt följande:
1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.
2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.
Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.

Hur som helst. Jag skrev ett mail till Bo Rothstein, där jag erbjöd honom att bemöta Niclas postning i ett gästblogginlägg. Det var ett vänligt mail och jag förklarade att vi gärna publicerade också åsikter som skiljer sig från våra då vi tycker att demokratidebatten är viktig och intressant.
Rothstein svarade synnerligen häpnadsväckande, och den enda slutsats som kan dras av den mailväxling som sedan pågått mellan Rothstein och Niclas är att Rothstein anser att i princip hela bloggosfären är rasistisk och antisemitisk.

Rothstein inte gett sin tillåtelse för oss att publicera hans mail eller delar av dem. Men med tanke på de anklagelser han riktar mot bloggosfären i allmänhet och Niclas i synnerhet är det svårt att låta bli att faktiskt referera till dem. Att anklaga någon för att uppmuntra antisemitiska strömningar och rasism är nästan lika allvarligt som att angripa någon med rasistiska påhopp, och definitivt allvarligare än att i raljerande ordalag be någon suga ens kuk.

Utan att direkt citera (vilket hade känts sjystare med tanke på minimerad risk för feltolkning) ska jag ändå försöka sammanfatta Rothsteins budskap till oss:

Han säger sig vara chockad och menar att bloggandet är en fara för demokratin och en potenitell grogrund för rasism. Han menar vidare att epitetet “stinkande kloakhål” var för snällt. Efter att ha läst de bloggar som kommenterat hans debattartikel menar han att detta kloakhål dessutom har fascistoida tendenser. Detta baserar han på att endast en av tio bloggare som kommenterat hans artikel öppet tagit avstånd från rasism. De som inte sagt ett ord om vare sig judehat eller rasism är alltså enligt Rothstein smygrasister.

Han anser dessutom att bloggvärlden i och med hans debattartikel fick chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism, utan att ta den.

Saken är bara den att Rothsteins artikel handlade inte om rasism.

Han har baserat sitt omdöme om bloggosfären utifrån tre blogginlägg där han själv kritiseras.
Bland annat detta skrivet av Mattias Svensson. Inlägget handlar om bokmässan där Mattias talade om den ekonomiska krisen. Han inleder sitt inlägg så här:

“Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”
Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.

Enligt Bo Rothstein ska frasen “Bo Rothstein sug min kuk” vara ett huvudargument. Själv förstår jag inte hur man kan få frasen “sug min kuk” att bli ett argument för något alls, möjligen är det ett larvigt uttryck men knappast rasistiskt. Eller antisemitiskt. Inte någonstans i Mattias postning hittar jag uttryck för rasism eller judehat.

Det är tråkigt att just en sådan person som Bo Rothstein som är statsvetare ska basera sin uppfattning om flera hundra tusen personer på sådana grunder. Det tråkiga är också att många människor faktiskt fortfarande förlitar sig på en person med en sådan titel som Rothstein har, och köper hans argument utan att kanske själv ta reda på mer. Därför känns det också viktigt att berätta hur Rothstein reagerade på vår inbjudan att skriva hos oss, inte för att vi vill lägga mer ved på någon eld utan för att vi vill förklara att saker som skrivs i en blogg kan vara minst lika underbyggda som det som skrivs i en debattartikel på i GP eller varför inte i DN. (Läser man artikeln i DN ser man att Rothstein inte vänder sig endast mot bloggosfären utan även mot journalister)  Alla de bloggare som kommenterat Rothsteins inlägg har inte tydligt tagit avstånd från rasism eftersom sakfrågan i Rothsteins inlägg inte handlade om rasism. Rothstein själv hävdar att man måste hålla sig till sakfrågan i debatter och vi försöker litegrann att reda ut begreppen här.

Om Rothstein ville ge bloggosfären chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism borde han ha uttryckt sig tydligare, och jag törs lova att han då skulle ha fått det gensvar han önskat sig.

Vi hoppas att Rothstein läser det här inlägget. Och vi hoppas att han ger sig tid att läsa de här inläggen, den här bloggen, eller varför inte detta, och vi hoppas att han är öppen för att faktiskt ändra sin uppfattning om bloggosfären som ickedemokratisk och rasistisk.

Vi håller absolut med om att bloggosfären är full av skit. Hela världen är full av skit. Men i bloggosfären, precis som i resten av världen, finns också en hel del som är vackert. Det vore trist om alla kloka människor som brinner för demokrati skulle ta avstånd från bloggosfären istället för att delta i den. Då skulle den kunna bli en farlig kraft.

Läs även andra bloggares åsikter om Bo Rothstein, Bloggosfären, Antisemitism, Rasism

Same!? Same?? But?? Different?!?