Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Gammelmedia, Monica Antonsson

Same!? Same?? But?? Different?!?

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Opinionsbildning, Kommentarer, Bloggosfären, Gammelmedia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i “bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. [...] Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

Självklart har han rätt att bloggosfären ännu inte är perfekt. Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat. Att vidare mena att gatekeeperfunktionen alltså är eftersträvansvärd samtidigt som man tidigare försökt att förklara den deliberativa demokratiutvecklingen som positiv är minst sagt huvudlöst.

Problemet för Bo Rothstein verkar vara att han helt enkelt är personligt sårad av att personer i bloggosfären inte ger honom den respekt som han anser sig ha rätt till som akademiker. För utgångspunkten i hans diskurs är de tretvå exempel där han blivit bashad. Uppdatering: Bo själv menar att jag här missar det faktum att det i ett fall handlar om rasistiska tillmälen och självklart är det aldrig ok. Ber djupast om ursäkt för att jag inte klargjort detta. Att han själv ibland är rejält provokativ i många frågor och då och då bashar sina meningsmotståndare med minst lika stor frenesi och nedsättande vokabulär som denågra av de exempel han valt. Uppdatering: Det är aldrig ok med rasistiska, nedsättande uttalanden om kön eller liknande. Det handlar dock inte om bloggandet utan om personer som har skeva sinnen.

Att göra bloggandet till ett exempel på åsiktsbalkanisering är intressant då det indikerar på att Rothstein i grunden anser att åsikter aldrig ska vara individuella och uttryckas som sådana utan kommuniceras utifrån garanterade format och kanaler där de godkänts av… någon.

Generellt så visar också hans argumentation på hur nya saker alltid måste vara färdiga. Bloggosfären som fenomen är knappt tio år gammal internationellt sett: den har utvecklats från att vara ett verktyg för early adopters inom teknik till att nu börja fungera som ett format för en breddad opinionsbildning. Det handlar fortfarande om ett ungt format, om en mediekanal som söker sin form många gånger. Det intressanta, som Rothstein verkar missa är att bredden gör det hela både mer personligt och mycket mer spännande: att bloggaren Stina i ena inlägget kan skriva om sin jävliga dag på jobbet, i nästa om vad hon tycker om den lokala socialtjänsten och i det tredje diskutera sin syn på feministisk teori. Samtidigt som bloggen som format ger möjligheter till att skapa nischade ämnesmagasin, åsiktsgemenskaper och digitala gräsrotsthinktanks.

Bloggarna kommer att vara viktiga opinionsinstrument. Framförallt är det viktigt att inte glömma att bloggen endast är en kanal. Att döma ut kanalen utifrån att den är fri, enkel och tillgänglig är att fortsätta att förhindra en breddning av demokratin. Det är att fortsätta att förklara att det finns en hierarki när det gäller åsikter: de som är pöbelns och som inte bör komma ut och de som är rätta och har tillgång till kanalerna. Sociala medier vänder upp och ner på det synsättet. Opinionsarbetet sker nu vid ett digitalt köksbord, vid ett kaffebord som inte är rumsligt begränsat. Precis som när det gäller i annan social interaktion kommer avarterna att frysas ut, bli ointressanta desto mer formatet och kanalen blir accepterad. Rothstein borde snarare omfamna det för att på så sätt skapa en större acceptans och därmed ta udden av de som missköter sig.

Som jag brukar säga: internet är en kniv. Den är i sig värdeneutral: men kan användas för överlevnad, för att bygga upp ett samhälle – eller att döda. Allt beror på vem som håller i den.

Andra som bloggat om det finns att hitta här.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men bättre sent än aldrig, och ju fler som deltar i diskussionen på nätet desto livligare kommer debatten att bli. När fler politiska redaktörer och andra tidningschefer bloggar uppstår en ny och snabbare form av offentlig debatt. Inte minst när politikerna också bloggar och kommenterar vad som skrivs på ledarplats. Här och nu, direkt.

Så hur skiljer sig diskussionen på nätet från den på papper? Jag vill påstå att den skiljer sig radikalt på flera punkter.

Det första är att en text som publiceras på nätet sällan får lika många läsare som en text på papper. Men. Läsarna på nätet är rätt läsare. De som är intresserade, engagerade och bryr sig om ämnet. Och som kommenterar. Direkt på sajten, eller i egna bloggar. Den som skriver får på så sätt omedelbar respons, och mothugg. Mothugg som syns direkt i offentligheten.

Annars har ett av priviliegierna som skribent varit att det som inte blev särskilt bra kan man släppa och gå vidare, “I morgon kommer en ny tidning och den gamla åker i papperskorgen”. Det funkar inte så längre. Lika lite som man aldrig är bättre än sitt senaste alster. För på nätet lever texterna kvar, om de är relevanta och intressanta.

Det går inte att avfärda kommentarer eller blogginlägg på samma sätt som ett handskrivet brev eller mail till redaktionen, för då kommer man att ses som ignorant och också få kritik för att man inte kan stå för sina ord.

I förlängningen gör detta att det i allt högre grad blir allmänheten som styr debatten och diskussionen. Ämnen som engagerar kommer att leva sitt eget liv på nätet, medan de som känns trista och irrelevanta kommer att dö ut.

Dessutom – och det här tror jag mycket på – i Expressens nya ledarblogg finns länkar till konkurrenterna. Det gör att en trogen Expressenläsare inte behöver någon annan sida än just Expressen för att ta del av andra vinklar och ämnen, den som vill läsa ledare kan helt enkelt använda Expressen som startsida. Jag hoppas att länkningen kommer att vara generös också i postningarna.

Just detta med att länka till konkurrenter tror jag kommer att bli än viktigare för de mindre nyhetssajterna, om de vill behålla sina läsare och få dem att återvända. Om en lokal tidningssajt vill vara den naturliga startsidan för sina läsare måste de helt enkelt bjuda på länkar till andra delar av nätet,att bygga murar kring sitt egna fungerar inte, det gör snarare att folk försvinner när de hittar en bättre hub.

Nu ställer vi oss bara frågan när gamla draken DN ska våga ta steget. När ska de släppa sina debattörer och ledarskribenter fria i bloggar? När ska de våga öppna för kommentarer till debattartiklar och ledare? När ska Mats Bergstrand förstå att nyhetsförmedlingen via nätet inte handlar om doften av trycksvärta? Eller att e-papperet inte är ett vettigt alternativ? Varför släpa med en e-pappersskärm i portföljen när det går att läsa nyheter både i sin laptop och telefonen, och att man då dessutom kan hoppa från sajt till sajt, följa länkar och interagera? Varför, Mats Bergstrand, är du så rädd för interaktion?
(när inte ens frireligiösa ledare som Ulf Ekman är det?)

PM Nilsson på Newsmill har skrivit en postning om att göra nätet till politikskribenter och debattörers huvudsakliga plattform:

Ledar- och debattsidorna har också allt att vinna på att vara nätbaserade i första hand. Dels finns det ingen egentlig anledning att vänta med sina kommentarer till dagen efter då etermedier och bloggare är så mycket snabbare. Dels måste ledarredaktionerna stå starka i bloggosfären för att behålla sin roll som agendasättare och opinionsbildare.

Minns vad som hände när tv exploderade efter 1990. Också då var det många som sa att ledarsidorna skulle dö, men ledarskribenterna gjorde snabbt om sig till kvalificerade tv-kommentatorer och gjorde succé i sofforna.

Och det är ju så. Precis som då vänder sig åsiktsjournalistiken till människor. Vare sig det handlar om att informera, upplysa eller sprida propaganda. Allt är en del i den demokratiska ordningen som började med att samla folk på torget, där de faktiskt fanns och gick att nå. Idag är torgmöten inte nån bra idé om man vill nå ut med ett budskap. Internet är det.

Läs även andra bloggares åsikter om Mats Bergstrand, Expressen, Ledarbloggar, Debattklimat, Newmill, Helle Klein, Åsiktsjournalistik

Same!? Same?? But?? Different?!?

I en tid då det ropas efter ideologiernas återkomst och det talas om att politiken samlas i mitten (med rosa flaggor för att synas i smeten) så har vi sett behovet av en samlingsplats för vänsterpolitisk debatt.
Bland de politiska bloggarna verkar det vara så att de liberala bloggarna når ut bäst medan de vänsterpolitiska med få undantag kämpar i motvind att bli hörda och sedda. Ofta är det bara de mest högljudda som får genomslag och då inte alltid för de eventuellt kloka tankar som förmedlas.

I Dagens Media säger Rosemarie Södergren, en av de tre grundarna att sajten inte tänker stänga in sig som Newsmill, utan verka i bloggosfären utifrån densamma:

En vital del av idéen är att Arvid Falk ska plocka upp vad det surras om i bloggosfären och länka till andra bloggar.
- Där skiljer vi oss rejält från Newsmill. Vi ska vara en sajt byggd på gräsrötter och alla vi tre grundare har stark förankring i bloggosfären. En bra debattsajt ska även ge trafik till intressanta bloggar, inte bara ha allt på sin egen sajt, säger Rosemari Södergren och fortsätter:
- Vi är förankrade i, och en del av, bloggosfären på ett helt annat sätt en ett par gamla Expressenanställda.

Rosemarie Södergren är i bloggosfären känd som en av dem som driver Kulturbloggen och Bloggtidningen.

De båda andra delägarna i arvidfalk är Erik Laakso och Anders Löwdin.

Under torsdagkvällens arrangemang i riksdagen där Twingly pratat om Bloggbävningen presenterades också arvidfalk.
Det hela Bambusades och kan ses här. Sevärt av många anledningar.

Läs även andra bloggares åsikter om arvidfalk, bloggbävningen, twingly, newsmill

Same!? Same?? But?? Different?!?

Han har självklart en poäng när han menar att alla måste skaffa sig ett förhållningssätt till bloggosfären – något som traditionella medier arbetar hårt med, och som vissa journalister uppenbarligen kämpar extra mycket med – däribland Siewert Öholm. Problemet blir att hans förhållningssätt handlar om att dels generalisera en bloggosfär som är gigantisk och knappast så homogen som han vill påskina, dels att det hela blir till en bitter föredettings försvarstal av gamla medier som faller tillbaka på honom själv.

I grunden kan man helt och fullt egentligen vinka bort Öholms försök att sudda bort bloggosfären från det allmännas medvetande men det hela är ändå intressant.

1. Det är knappast så att alla bloggar skriver om förkylningar eller vad nu Öholm anser. Han glömmer bort att det finns en gigantisk mängd bloggar som skriver om ämnen, han verkar för trött för att ta en titt på hur den amerikanska bloggosfären ser ut. (Det är onekligen roande att Siewert Öholm tror att Carl Bildts blogg tillhör de största i världen…)
2. Siewerts förslag på vad som en god mediekonsument istället ska konsumera är roande – men också oroande. Att föreslå P1 och P2, att mena att analoga medier är framtiden visar dels att Öholm är en trött man, och att han missat hur medielandskapet utvecklats. Någon har tagit ifrån honom hans ensamrätt till att vara megafon och han saknar det.
3. Öholm försöker också få bloggandet till att det för in i ett elitsamhälle. Vilket antingen visar på hans okunskap, hans ointresse eller att han helt enkelt tänker skevt. Att fler röster får plats i det offentliga samtalet genom att produktionen av innehåll blivit enklare, billigare (gratis) och möjlig är alltså negativt enligt denne som menar, på fullaste allvar, att det offentliga samtalet var bättre innan bloggarna fanns. Det är en skrämmande demokratisyn.
4. Som journalist har Siewert Öholm gjort en ganska dålig research, det är genomgående i hela texten. Hans exempel på bloggande är bloggande från personer som redan innan haft en plattform inom de traditionella medierna. Han väljer att generalisera utifrån såna som Helle Klein, PJ Linder, Schulman och Politikerbloggen. Den (minst) halva miljonen bloggar som finns bara i Sverige förutom dessa glömmer han medvetet. Det är en intressant form av elitistisk research, inom medierna förklaras hela världen.
5. Siewert Öholms försök att divergera mellan digitala kommunikationssätt och analoga (i Siewerts analoga värld “live”) är minst sagt märkligt. Enligt hans synsätt så handlar alltså demokrati om att människor ska nöja sig med att debattera med personer i sin direkta geografiska närhet. Möjligheten som digitala kommunikationsformer ger att debattera och föra samtal med personer i en större global värld är alltså inte önskvärt enligt den Öholmska världsbilden.
6. Öholm försöker att förklara att Internet är bra. Men bara om det används av redan befintliga filter i form av journalister då han uppenbarligen menar att bloggarna knappast ger något extra för såväl kunskapsdelning, demokratiutveckling och människors självständighet.
7. Siewert Öholm sätter samma fokus på bloggosfären som exempelvis Skytte, Guillou och andra journalister inom den 68-vänsterjournalistik där meritokrati byggde på annat än att veta vad man skriver om.

Det är en rädd man som skriver i tidningen Hela Gotland. En tidning som, tack vare bloggarna, nu antagligen fått ett besöksrekord på sin sajt. Kan det vara så att Öholm helt enkelt slängt ut en flamebait?

Andra bloggar om: Siewert Öholm, Hela Gotland, bloggosfären, sju förhållningssätt

Knuffat.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vad gäller tidningen så känns den lite bättre, roligare, mer lättläst.
Indelningen i avdelningar som “Fackligt” “På jobbet” “Bild” “Metod och Etik” känns tydligt och vettigt.
Samtidigt känner man igen sig genom Nuffe som fortfarande återfinns på sidan tre och pressgrodorna längst bak.

Senaste numret innehåller bland annat ett rep om journalistutbildningarna och deras anpassning till nya medier. Alltid något, det känns annars som om just de nya medierna behandlats lite styvmoderligt av tidningen, och inte tagits riktigt på allvar annat än som hot mot jobben och journalistiken.
Men här måste jag fråga mig varför Journalisten precis som Medievärlden väljer att inte publicera de bättre reportagen på webben?

Samtidigt minskar utgivningen från varje vecka till var tredje vecka. Allt i den nya tidens anda, och det borde ge utrymme för en mer genomarbetad pappersupplaga samtidigt som vi borde kunna vänta oss flitigare uppdateringar och mer unikt material på webben.

Dessutom måste Helena Giertta få en eloge för att hon i sin ledare fångar upp och kommenterar en fortfarande het och omdiskuterad händelse på nätet, och hon gör det med den äran.

Nätet då?
Ja också där har man genomgått en hel del förändringar. Designen (som går hand i hand med utseendet på printupplagan) kan ju diskuteras, jag får känslan av att det inte är riktigt färdigt, men det är väl en smaksak.

Samtidigt är sidan betydligt mer lättnavigerad än tidigare. Avskalad med tydliga menyer både i topp och i högerspalten.

Avdelningen “Fråga förbundet” finns också i papperstidningen, och här tycker jag att man ska gå ett steg längre, uppdatera oftare på nätet och ge tillfälle att kommentera och diskutera både frågor och svar.
Det är ju en fråga kanske mer för SJF än för tidningen, men jag tror att förbundet (i varje fall på sikt) skulle tjäna på den typen av transparens.

Nytt i högerspalten är länkar till kollegorna i Norge och Danmark. Bra tänkt.
Sen gillar jag att pressgrodorna nu även finns på nätet.

Debatten känns betydligt intressantare på webben, då det självklart är lättare att vara aktuell och diskutera heta ämnen innan de svalnar.
Kommentarsfunktionen är tydlig och lättanvänd, ett plus för det också. Jag hoppas verkligen att läsarna kommer att använda sig av den så att journalisten.se kan bli en naturlig och levande plattform för diskussion kring journalistik i alla former.

Men jag måste få ställa frågan som inte bara vänder sig till Journalisten – varför länkar man inte i artiklar? Eller ens i anslutning till dem?
Att läsa exempel detta utan att kunna klicka på en länk till Newsmill, eller detta utan att kunna titta på Wendela är inget annat än irriterande. Och dumsnålt på ett märkligt vis.

Sedan behöver jag väl knappast nämna att jag tycker att Twingly eller motsvarande borde vara mer regel än undantag, för nyhetssajter i allmänhet men branschtidningar i synnerhet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag skrev en egen postning på Newsmill om detta men tänkte utveckla tankarna lite här.

I mångt och mycket försöker han, medvetet eller omedvetet, förminska bloggarnas inflytande och autonomi för att på så sätt befästa sin egen och traditionella mediers ställning som autonoma, självständiga och fina. Ett sätt som vi som varit med länge i bloggosfären så väl känner igen (jag har skrivit mycket om det på min personliga blogg deepedition.com). Dan Josefsson uppträder helt enkelt som en äldre man som överseende försöker beskydda “ungdomarna” på ett paternalistiskt sätt.

Problemet är helt enkelt att Dan Josefsson har fel. Bloggosfären är mycket större än Newsmill. Den är mycket större än Dan Josefsson.

Tyvärr gör Dan Josefsson samma fel som många andra inom de traditionella medierna lätt gör: stirrar sig blinda på några enskilda svenska stora bloggar. Baksidan av att den utmärkta tjänsten knuff.se fått en ibland för snäv avgränsning och att Bloggportalen många gånger gynnar kändisbloggarna.

Självklart finns ett antal bloggare och kommentatorer som menar att Dan Josefsson har rätt – att Newsmill inte handlar om annat än att dra in pengar och försöka att fålla in bloggarna. De gör ett antal felslut.

• Newsmill inte något mandat eller ens som affärsidé att demokratisera bloggandet: det är inget pro bono-arbete utan en affär.
• Det är knappast en bloggosfär som idag växer sig stark på egna ben något större intresse att bli en del av Bonnierkomplexet.
• Det finns det närmare (om inte mer än) en halv miljon bloggar i Sverige: man får vara antingen mycket människofientlig och nedvärderande av vanliga människor eller en smula naivt konspiratorisk för att tro att Newsmill ska kunna samla en sån gigantisk mängd personer och styra dem.

Newsmill har möjligheten att bli en ytterligare arena, ännu en kopplingspunkt – eller nod – för bloggosfären. Precis som Twingly, Knuff.se, Bloggportalen och andra samlande arenor eller tjänster. Newsmill behöver fria bloggare för att få det hela att fungera. De behöver det för att vara sanna. De behöver däremot inga skribenter som går i något ledband. För då blir de varken relevanta, trovärdiga eller intressanta att läsa.

En kritik som kommer är att många skriver om samma sak – att det är vissa frågor som drivs i bloggosfären. Självklart är det så. Det finns vissa nyheter som många väljer att skriva om, att det finns vissa saker som engagerar. Men det handlar knappast om något annat än nyhetsvärdering, filtrering och hur vi människor faktiskt beter oss i en diskussion.

Om vi tänker oss bloggosfären som ett väldigt stort fikabord – hur sker en diskussion runt ett sådant? Är det så att alla diskuterar sitt eget ämne och skiter i att lyssna på alla andra? Eller är det så att det är vissa ämnen, som upplevs som viktiga, som faktiskt diskuteras; ett i taget, av alla? Med vars och ens perspektiv och åsikter i en fri och levande diskussion? Om Dan Josefssons och andras kaffebord ser ut som det första så tycker jag personligen lite synd om dem. Om inte så bör de inse att bloggosfären och andra sociala medier (exempelvis Friendfeed) fungerar precis som så. Det är ingen ordnad konferens eller MBL-förhandling det handlar om, som kan styras av vissas agendor. Bloggosfären är ett gigantiskt fikabord.

Så snarare än att kritisera någon annan borde Dan Josefsson se sig själv i spegeln, utmana sina gamla medieteoretiska sanningar i ljuset av ett nytt medielandskap och inse att han borde börja lära sig av bloggarna som han försöker skydda (och därmed kväsa i sin tur). Och inse att ju fler noder, ju fler arenor som kan samla debatt utan att faktiskt strömlinjeforma den – desto mer demokratisk blir bloggosfären.

Uppdatering: Peko har ett annat perspektiv och ett antal bloggar har skrivit om Dan Josefssons artikel. Däribland Martin Jönsson som menar att Josefsson ser konspirationer där de inte finns.
Jisander har en farhåga eller reflektion som kanske är en större fara för bloggandet än att Bonnier skulle försöka att tygla bloggandet. Helt enkelt att portaler och betalningar, traditionella mediehus som låter bloggare bli en del av det egna flödet tar spetsen av bloggarna:

Det jag reflekterar över just nu är bloggare som går från att vara starka, drivande personligheter med unika sätt att formulera sina åsikter till att bli bleka kopior på sig själva. Det är lätt att se exakt när förvandlingen sker. Det är när de lämnar sin egen blogg och börjar skriva för någon av de etablerade portalerna/tidningarna/samlingsplatserna.

Andra bloggar om: bloggosfären, bloggande, Dan Josefsson, Newsmill, debatt, opinion

Same!? Same?? But?? Different?!?

Debatt handlar ju om att väcka frågor och ta upp dem till diskussion. Få olika infallsvinklar och engagera människor på olika nivåer i samhället. Debatt handlar om demokrati, att ge alla chansen att komma till tals. Att då göra som exempelvis DN debatt, och inte tillåta kommentarer på sajten, är att leva kvar i föråldrad tid.
Visserligen finns Twingly och möjlighet för bloggare att få sin länk i anslutning till debattartiklarna, men alla har inte en egen blogg att kommentera i.

Så vad är det då Newsmill lyckats med?
Jo de har lyckats hålla en diskussion levande i en vecka, i alla tänkbara kanaler. Bloggar, tidningssajter och papperstidningar. På ett sätt som jag hoppas vi får se mer av, med eller utan Newsmill som initiativtagare.
Det började förra söndagen när Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skrev det kontroversiella inlägget där de efterlyste riktiga män. Ta en titt i kommentarsfältet, helt underbart faktiskt.
Något som snabbt gav eko i bloggosfären. I skrivande stund 166 länkande bloggar enligt Knuff, och det är inte lite.

Men inte bara bloggarna engagerade sig, andra tidningar hakade på. Först PM och Leos gamla tidning Expressen, som tog upp debattartikeln på flera olika ställen.

I bloggosfären engagerade sig bloggare i vitt skilda sfärer, flera kändisbloggare, så som Åsa Jinder och Niclas Strömstedt kommenterade artikeln i sina bloggar.

Sedan gjorde svenskan en intervju med Unni Drougge om artikeln. en hel del kommentarer även där, och några blogglänkar.

Naturligtvis fångar Newsmill bollen och Zandén och Gyllenhammar skriver efter ett par dagar ett inlägg till. Också det får mängder av kommentarer och blogglänkar.

Frågan har varit vid var mans bord. Jag har hört bekanta i min närhet som väl aldrig läst en blogg tala om inlägget och debatten kring det, och den har uppmuntrat till fler perspektiv på frågan än man väl trodde fanns.
Precis det som en debatt bör handla om.
Och diskussionen är inte död än. Så sent som igår skrev Åsa Mattsson en uppföljning i ämnet på Newsmill.

Jag har här bara visat några få exempel av de ringar på vattnet som inlägget på Newsmill skapade, men det räcker för att visa att det går att skapa levande debatt om man inte stänger in sig på den egna redaktionen och begränsar möjligheten att delta till den finkulturella eliten.

Twingly skapar möjlighet för bloggar att synas och deras åsikter blir lästa, de tidningar som använder Twingly bjuder på det, men får också i förlängningen mycket tillbaks. En bloggare är ofta mer benägen att länka till artikel hos en tidning som använder Twingly just för möjligheten att läsas av fler.
Kommentarsfunktionen ger alla möjlighet att tycka till, och komma tillbaka för kommentarerna i sig är intressant läsning.
Och de tidningar som skriver och diskuterar frågan utifrån en artikel som först publicerades hos i det här fallet Newsmill får också läsare, länkar och klick. Dessutom kommer diskussionen papperstidningsläsarna till del, de som inte har en aning om vad som händer ute på nätet men faktiskt läser papperstidningen.
En debatt som pågår i flera olika kanaler och har den korsverkan som Newsmillartikeln skapat är en levande debatt, föredömligt levande.

Jag tror att det inom gammelmedia finns en inbyggd stolthet, där egna grejer ibland tyvärr är viktigare än läsvärde. Material ska vara exklusivt och man vill inte sno idéer, inte för uppenbart i varje fall. Men när man låter nyheter leva sitt eget liv genom användare som sprider, förfinar, utvecklar och så småningom bollar tillbaks grejer till ursprungskällan tror jag att alla vinner på det. De tidningar som fortsätter stänga dörrar, säga nej till kommentarer, blogglänkar och som vägrar länka till andra kommer inte att vara intressanta i debatten längre.

Att släppa sin nyhet fri och samtidigt fånga upp de reaktioner den väcker skapar nya möjligheter för medierna. Dels till fördjupningar men också till helt nya uppslag, och en agenda som inte längre styrs inifrån husen utan i samspel med läsare och användare, och det skapar en mer angelägen och relevant produkt för nyhetskonsumenterna, när de får vara med och sätta agendan, delta i samtalet och tydligt visa vilka frågor som är angelägna att diskutera.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Uppbyggnaden är relativt traditionell, där man varje morgon har ett redaktionsmöte (det är Leo, PM och Bangs chefredaktör Karin Eder Ekman som utgör redaktionen just nu) som sedan läggs ut på sajten som en ruta över vilka ämnen som man vill ta upp. Sedan har man en huvudartikel som skrivs av någon känd person, som ska ha “levt” det ämne som personen skriver om. Inte bara de normala “talking heads/soffpotäterna” alltså. Övriga ämnen inbjuds alla att skriva om från scratch. Under dagen kommer sidan att förändras utifrån de texter som kommer in, och den aktivitet som dessa renderar genom det sinnrika “röstningssystemet” som bygger på känslan läsaren har inför det som skrivits. Personer som gärna vill skriva om ämnen som kommit upp kan, efter registrering, få tillgång till en sorts “egen” blogg och allt kopplas till huvudartiklarna. Kommentarer finns för alla artiklar och man kommer också att se till att andra, externa bloggars pingbacks syns (i den betaversion jag sett var dessa dock väl undangömda). Allt kommer att modereras av redaktionen, en moderation som de redan fått ett antal kritiska kommentarer runt på sin utvecklingsblogg. Moderation är nödvändig men utifrån de kritiska kommentarerna, och min erfarenhet av både mitt eget bloggande och att vara strategisk konsult till företags bloggsatsningar så är det viktigt att sätta en klar moderationsstrategi och skriva en rejäl disclaimer om det.
Som skribent kan man också välja vilka traditionella media man kan tänka sig att medverka i, vilket är ett nytt grepp som kan bli mycket intressant: ett incitament för att skriva via Newsmill.

Ekonomiseringen handlar dels om normal bannerannonsering – som jag förstod det inte på något sätt kontextualiserad men också om något som kan bli ett mycket spännande sätt för företag att sätta sin egen agenda i olika frågor: att kunna “hyra” ett eget rum för debatt på sajten. Arbetsnamnet är Seminariet och det kommer bli mumma för pr-konsulter och företag med svårigheter att faktiskt komma fram med “sina” frågor. Redaktionen kommer också att vara närvarande för att det hela ska vara öppet och inte totalstyrt av företaget som hyrt rummet – något som säkert kommer få en del företag att fundera både en och två gånger över om de verkligen vågar göra det här. Men som marknadsförare ser jag det här som en oerhört bra grej. Det handlar om att låna relevans från Newsmill men också bygga en transparens runt sina egna frågor.

Det jag inte fick klarhet i hur de tänker göra med att i artiklar jobba med utlänkar respektive noggrannhet med länkning till eventuella källor men det kommer vi antagligen att se efterhand.

Vad tror jag om framtiden för Newsmill? Om de lyckas att hitta tillräckligt intressanta skribenter, och våga dessa ta ut svängarna tillräckligt för att fr a bloggar ska “hugga” på artiklarna så kommer det gå väl. Det intressanta för Newsmill är just den delen: att bli en plats som bloggar kan spinna vidare från – som inte är DN Debatt, som inte bygger på print som grundläggande idé utan faktiskt är en del av det digitala medielandskapet. Samtidigt kan Newsmills lite ålderstigna syn på skribenter vara en black om foten: de vill gärna att man ska skriva under sitt “eget” namn. Jag har diskuterat det i en bloggpostning på min egen blogg men i korthet tror jag helt enkelt det inte är en vettig väg att gå. Farhågan för mig när det gäller möjligheten att “vinna” bloggosfären och övriga sociala medieeliten är hur öppet man vågar att låta Newsmill vara. Samtidigt kan Newsmill just fungera som en enkel övergång mellan traditionella medier till sociala medier för såväl media som för ordinära läsare, intresserade av debatt och opinion.

Vad kommer det här innebära för debatten i mer tradionella medier? Läs vidare i Newsmill 2.

Same!? Same?? But?? Different?!?