Posts Tagged: debatt


21
Jan 09

Osamlade tankar i spåren efter Gömda-debatten

Diskussionen kring Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, verkar aldrig riktigt ta slut.
I måndags höll Publicistklubben debatt med bland andra Monica själv, Leo Lagercrantz från Newsmill, Björn Wiman från Expressen och Jan Helin från Aftonbladet.

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


6
Dec 08

Det brinner i knutarna

När vi startade den här bloggen för dryga nio månader sedan liknade vi det som händer i medielandskapet vid ett jordskred.

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

13
Nov 08

Rothstein anklagar bloggosfären

Via Jaiku hittar jag också Bo Rothsteins debattinlägg om bloggosfären där han, likt Lisa Bjurwalds minnesvärda drapa, väljer att döma ut precis hela bloggosfären utifrån ett antal blogginlägg som beskriver honom i inte helt positiva ordalag. Det föranleder honom att med svepande formuleringar och minst sagt illa verifierad vetenskaplighet förklara att:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i “bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. [...] Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

Självklart har han rätt att bloggosfären ännu inte är perfekt. Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat. Att vidare mena att gatekeeperfunktionen alltså är eftersträvansvärd samtidigt som man tidigare försökt att förklara den deliberativa demokratiutvecklingen som positiv är minst sagt huvudlöst.

Problemet för Bo Rothstein verkar vara att han helt enkelt är personligt sårad av att personer i bloggosfären inte ger honom den respekt som han anser sig ha rätt till som akademiker. För utgångspunkten i hans diskurs är de tretvå exempel där han blivit bashad. Uppdatering: Bo själv menar att jag här missar det faktum att det i ett fall handlar om rasistiska tillmälen och självklart är det aldrig ok. Ber djupast om ursäkt för att jag inte klargjort detta. Att han själv ibland är rejält provokativ i många frågor och då och då bashar sina meningsmotståndare med minst lika stor frenesi och nedsättande vokabulär som denågra av de exempel han valt. Uppdatering: Det är aldrig ok med rasistiska, nedsättande uttalanden om kön eller liknande. Det handlar dock inte om bloggandet utan om personer som har skeva sinnen.

Att göra bloggandet till ett exempel på åsiktsbalkanisering är intressant då det indikerar på att Rothstein i grunden anser att åsikter aldrig ska vara individuella och uttryckas som sådana utan kommuniceras utifrån garanterade format och kanaler där de godkänts av… någon.

Generellt så visar också hans argumentation på hur nya saker alltid måste vara färdiga. Bloggosfären som fenomen är knappt tio år gammal internationellt sett: den har utvecklats från att vara ett verktyg för early adopters inom teknik till att nu börja fungera som ett format för en breddad opinionsbildning. Det handlar fortfarande om ett ungt format, om en mediekanal som söker sin form många gånger. Det intressanta, som Rothstein verkar missa är att bredden gör det hela både mer personligt och mycket mer spännande: att bloggaren Stina i ena inlägget kan skriva om sin jävliga dag på jobbet, i nästa om vad hon tycker om den lokala socialtjänsten och i det tredje diskutera sin syn på feministisk teori. Samtidigt som bloggen som format ger möjligheter till att skapa nischade ämnesmagasin, åsiktsgemenskaper och digitala gräsrotsthinktanks.

Bloggarna kommer att vara viktiga opinionsinstrument. Framförallt är det viktigt att inte glömma att bloggen endast är en kanal. Att döma ut kanalen utifrån att den är fri, enkel och tillgänglig är att fortsätta att förhindra en breddning av demokratin. Det är att fortsätta att förklara att det finns en hierarki när det gäller åsikter: de som är pöbelns och som inte bör komma ut och de som är rätta och har tillgång till kanalerna. Sociala medier vänder upp och ner på det synsättet. Opinionsarbetet sker nu vid ett digitalt köksbord, vid ett kaffebord som inte är rumsligt begränsat. Precis som när det gäller i annan social interaktion kommer avarterna att frysas ut, bli ointressanta desto mer formatet och kanalen blir accepterad. Rothstein borde snarare omfamna det för att på så sätt skapa en större acceptans och därmed ta udden av de som missköter sig.

Som jag brukar säga: internet är en kniv. Den är i sig värdeneutral: men kan användas för överlevnad, för att bygga upp ett samhälle – eller att döda. Allt beror på vem som håller i den.

Andra som bloggat om det finns att hitta här.


25
Sep 08

Det nya debattklimatet

Expressen har startat en Opinionsblogg och en Kulturblogg. Inte på något vis revolutionerande, konkurrenterna har drivit motsvarande under lång tid. Svenskans ledarblogg är sedan länge en av Sveriges främsta politikbloggar, Helle Klein har bloggat på Aftonbladet i mer än två år och flera av de mindre tidningarnas ledarredaktörer bloggar.

Men bättre sent än aldrig, och ju fler som deltar i diskussionen på nätet desto livligare kommer debatten att bli. När fler politiska redaktörer och andra tidningschefer bloggar uppstår en ny och snabbare form av offentlig debatt. Inte minst när politikerna också bloggar och kommenterar vad som skrivs på ledarplats. Här och nu, direkt.

Så hur skiljer sig diskussionen på nätet från den på papper? Jag vill påstå att den skiljer sig radikalt på flera punkter.

Det första är att en text som publiceras på nätet sällan får lika många läsare som en text på papper. Men. Läsarna på nätet är rätt läsare. De som är intresserade, engagerade och bryr sig om ämnet. Och som kommenterar. Direkt på sajten, eller i egna bloggar. Den som skriver får på så sätt omedelbar respons, och mothugg. Mothugg som syns direkt i offentligheten.

Annars har ett av priviliegierna som skribent varit att det som inte blev särskilt bra kan man släppa och gå vidare, “I morgon kommer en ny tidning och den gamla åker i papperskorgen”. Det funkar inte så längre. Lika lite som man aldrig är bättre än sitt senaste alster. För på nätet lever texterna kvar, om de är relevanta och intressanta.

Det går inte att avfärda kommentarer eller blogginlägg på samma sätt som ett handskrivet brev eller mail till redaktionen, för då kommer man att ses som ignorant och också få kritik för att man inte kan stå för sina ord.

I förlängningen gör detta att det i allt högre grad blir allmänheten som styr debatten och diskussionen. Ämnen som engagerar kommer att leva sitt eget liv på nätet, medan de som känns trista och irrelevanta kommer att dö ut.

Dessutom – och det här tror jag mycket på – i Expressens nya ledarblogg finns länkar till konkurrenterna. Det gör att en trogen Expressenläsare inte behöver någon annan sida än just Expressen för att ta del av andra vinklar och ämnen, den som vill läsa ledare kan helt enkelt använda Expressen som startsida. Jag hoppas att länkningen kommer att vara generös också i postningarna.

Just detta med att länka till konkurrenter tror jag kommer att bli än viktigare för de mindre nyhetssajterna, om de vill behålla sina läsare och få dem att återvända. Om en lokal tidningssajt vill vara den naturliga startsidan för sina läsare måste de helt enkelt bjuda på länkar till andra delar av nätet,att bygga murar kring sitt egna fungerar inte, det gör snarare att folk försvinner när de hittar en bättre hub.

Nu ställer vi oss bara frågan när gamla draken DN ska våga ta steget. När ska de släppa sina debattörer och ledarskribenter fria i bloggar? När ska de våga öppna för kommentarer till debattartiklar och ledare? När ska Mats Bergstrand förstå att nyhetsförmedlingen via nätet inte handlar om doften av trycksvärta? Eller att e-papperet inte är ett vettigt alternativ? Varför släpa med en e-pappersskärm i portföljen när det går att läsa nyheter både i sin laptop och telefonen, och att man då dessutom kan hoppa från sajt till sajt, följa länkar och interagera? Varför, Mats Bergstrand, är du så rädd för interaktion?
(när inte ens frireligiösa ledare som Ulf Ekman är det?)

PM Nilsson på Newsmill har skrivit en postning om att göra nätet till politikskribenter och debattörers huvudsakliga plattform:

Ledar- och debattsidorna har också allt att vinna på att vara nätbaserade i första hand. Dels finns det ingen egentlig anledning att vänta med sina kommentarer till dagen efter då etermedier och bloggare är så mycket snabbare. Dels måste ledarredaktionerna stå starka i bloggosfären för att behålla sin roll som agendasättare och opinionsbildare.

Minns vad som hände när tv exploderade efter 1990. Också då var det många som sa att ledarsidorna skulle dö, men ledarskribenterna gjorde snabbt om sig till kvalificerade tv-kommentatorer och gjorde succé i sofforna.

Och det är ju så. Precis som då vänder sig åsiktsjournalistiken till människor. Vare sig det handlar om att informera, upplysa eller sprida propaganda. Allt är en del i den demokratiska ordningen som började med att samla folk på torget, där de faktiskt fanns och gick att nå. Idag är torgmöten inte nån bra idé om man vill nå ut med ett budskap. Internet är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


18
Sep 08

Arvid Falk utmanar Newsmill

Idag öppnades den nya sajten Arvidfalk.se.
En sajt som vill vara ett forum för vänsterpolitisk debatt.

I en tid då det ropas efter ideologiernas återkomst och det talas om att politiken samlas i mitten (med rosa flaggor för att synas i smeten) så har vi sett behovet av en samlingsplats för vänsterpolitisk debatt.
Bland de politiska bloggarna verkar det vara så att de liberala bloggarna når ut bäst medan de vänsterpolitiska med få undantag kämpar i motvind att bli hörda och sedda. Ofta är det bara de mest högljudda som får genomslag och då inte alltid för de eventuellt kloka tankar som förmedlas.

I Dagens Media säger Rosemarie Södergren, en av de tre grundarna att sajten inte tänker stänga in sig som Newsmill, utan verka i bloggosfären utifrån densamma:

En vital del av idéen är att Arvid Falk ska plocka upp vad det surras om i bloggosfären och länka till andra bloggar.
- Där skiljer vi oss rejält från Newsmill. Vi ska vara en sajt byggd på gräsrötter och alla vi tre grundare har stark förankring i bloggosfären. En bra debattsajt ska även ge trafik till intressanta bloggar, inte bara ha allt på sin egen sajt, säger Rosemari Södergren och fortsätter:
- Vi är förankrade i, och en del av, bloggosfären på ett helt annat sätt en ett par gamla Expressenanställda.

Rosemarie Södergren är i bloggosfären känd som en av dem som driver Kulturbloggen och Bloggtidningen.

De båda andra delägarna i arvidfalk är Erik Laakso och Anders Löwdin.

Under torsdagkvällens arrangemang i riksdagen där Twingly pratat om Bloggbävningen presenterades också arvidfalk.
Det hela Bambusades och kan ses här. Sevärt av många anledningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,