Hemma i Sverige har det varit Guldäggsgala, här är hela listan. För mer kuriosa kring utdelningen, spana in Guldäggsbloggen.

I måndags var det debatt på Publicistklubben under rubriken Press under Press. Vågorna har gått höga i debatten kring debatten, om Årsboken och om Pressombudsmannen. Jag följde debatten via Bambuser men fick faktiskt ut mer av Twitterkommentarerna till densamma.
Mikael Zackrisson har skrivit den i mitt tycke bästa texten kring stormen, en verklig aha-upplevelse. Han länkar också till andra bra texter i ämnet.
Relaterat är Martin Ahlquists text i Fokus, Vilken tidningskris? Också Karin Olsson på Expressen har skrivit mycket bra om eländiga medier. Thomas Mattsson kommenterar.
Mattsson som verkar vara helt Bambuserfrälst, och under veckan bland annat intervjuat sin konkurrent Jan Helin.
(Här måste jag få ställa en fråga helt off topic; varför är det så många som säger att de bambusrar, och säger bambusning eller bambusring? Vad är det för fel på bambusar och bambusing?)

Apropå PO så har Staffan Dopping skrivit en debattartikel där han läxar upp de svenska medierna för att de inte lever upp till de etiska regler de själva formulerat.
PO själv, Yrsa Stenius, har också skrivit om kritiken mot sig.
Samtidigt inleds en utredning om framtiden och införandet av en Medieombudsman. Jag var på TU i veckan och deltog i ett seminarie kring de pressetiska konstellationerna i Sverige, som ett avstamp för utredningen.
Samtidigt slås Biografbyrån och Medierådet ihop till en myndighet, och Granskningsnämnden avskaffas till förmån för Myndigheten för radio och tv, så man kan lugnt säga att medielandskapet är i omvandling på fler än ett sätt.

Lars Johansson på HD har skrivit om papperstidningens styrka. Han menar att papperstidningen överraskar på ett sätt som inte nätet gör, eftersom på nätet vet han oftast vad han söker. Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.
(I Norge är internet på väldigt god väg att ta ledningen över papperet)

När vi ändå är inne på Twitter vill jag tipsa om Jan Gradvalls eminenta text där han som nybliven twittrare beskriver vad man ska med Twitter till.
Mattias Boström har genomfört ett näst intill överambitiöst projekt för att försöka räkna ut hur många aktiva svenska twittrare det finns.
Twitter har för övrigt lanserat ett nytt annonsformat, med sponsrade statusuppdateringar. Precis som Wille har jag inte sett några sponsrade tweets, men jag har inte heller haft tid att twittra så mycket under veckan som gått.
Emanuel Karlsten tipsar om roliga karaktärstwittrare att följa. Själv har jag skrivit kort om replies, en funktion som många inte har riktigt koll på hur den fungerar.
Och så har jag samlat ett gäng svar på frågan om vad som är det bästa med Twitter. Läs, och registrera ett konto om du inte redan gjort det!

Det har också blivit enklare att hitta i Twitterarkivet med den nya tjänsten som Google lanserat. En mindre användbar men kanske lite rolig funktion är followfinder, som ska tipsa om bra tweeps att följa. Jag blev föreslagen att följa Alex Schulman som blockat mig, och Jocke som nog var en av de första jag började följa. Som sagt, inte så användbart…

Veckans nylansering står Sydsvenskan.se för. Jag har inte hunnit fördjupa mig men efter en första anblick tycker jag dels att det är modigt, och kul att de vågar. Men. Utveckling och förnyelse syftar väl till att förenkla, åtminstone i min värld, och sajten kändes inte alls användarvänlig. Vid en första anblick alltså. Det är fler som tycker till, och Sydsvenskan lyssnar på kritiken.
Trelleborgs allehanda har också fått nytt utseende och snart följer Kristianstadsbladet efter.

Det fortsätter att storma kring DN, och nu sägs flera medarbetare upp. Facket är föga förvånande mycket kritiska till det hela, och det sägs vara dålig stämning på redaktionen.
Samtidigt visar kvartalsrapporten att besparingarna lönat sig.

En positiv nyhet från DN är Riksdagskollen.se, en bra tjänst där man kan hitta politiker och få reda på var de står i olika frågor som intresserar. Men den är inte helt klar, utveckling pågår. Björn Hedensjö berättar mer.

Att jag älskar internet och sociala medier är knappast någon hemlighet för er som läser här. Inte heller att jag tror att det som händer på nätet är utomordentligt bra för demokratins och journalistikens utveckling. Inte minst för att traditionella medier för första gången i historien genomlyses, granskas och kritiseras som aldrig tidigare skådat, av läsare, tittare, medborgare, nyhetskonsumenter. Och av villebråden. ett av dem är Magnus Betnér, som jag tipsat om att följa på Twitter.
Jag gillar hans blogg också, som till stora delar handlar om just medier och då framförallt pressen. Denna vecka har han skrivit om Trelleborgs allehanda.

Det har stormat i helgen kring en debattartikel som Aftonbladet först publicerade och sedan drog tillbaks, jag har inte satt mig ordentligt in i det, men artikelförfattaren Rick Falkvinge gör en bra folkbildande insats när han förklarar skillnaden mellan censur och publiceringsbeslut. För vem som jobbar med media på ett eller annat sätt är inte trött på de skallande ropen om censur så fort man väljer att inte publicera en kommentar, ett debattinlägg eller för den delen väljer att inte gå vidare med vissa nyhetstips?
Mer folkbildning i frågan står Thomas Mattsson för, som börjat chatta med läsarna. Också Björn Hedensjö förklarar för läsarna på DN.se hur kommentarshanteringen fungerar, och tar upp problemet med rasistiska kommentarer.
För er som inte hängt med i turerna kring Sverigedemokraterna.de rekommenderar jag Nikkes rekapitulering av vad som hänt.

Det är ju inte heller nödvändigt för de traditionella medierna att publicera precis allt, för den som vill finns alltid information och skvaller att ta del av.

Upphovsrätt är ett alltid lika spännande ämne att diskutera. Särskilt intressant är det när traditionella medier struntar i avtal och regler kring publicering av andras material, som Kyrkans tidning. Eller Journalisten. Mer komiskt blir det när en Piratpartist kräver Piratpartiet på ersättning för olovlig användning av bilder. Å andra sidan är det så att även pirater är väldigt noga med att credda varandra och andra, faktiskt ofta betydligt duktigare än traditionella medier. En tankeställare för någon kanske?

Apropå lagstiftning ska nu Datainspektionen utreda vad som egentligen gäller i sociala medier, där det tydligen är osäkert hur exempelvis PUL ska eller om den kan tillämpas. Och vad gäller pirater så är det intressant att forskare visar att piratkopiering inte alls är ett stort problem för dem som vill tjäna pengar på diverse immateriella rättigheter. Snarare tvärtom.

Jag tror (eller snarare vet) att det finns en ganska utbredd uppfattning i journalistkåren att nätet svämmar över av skit, dålig moral och oetiska publiceringar åt alla håll. Det är förvisso sant, men ingenting som de traditionella medierna kan svära sig fria ifrån. Thomas Hartman skrev en debattartikel i Aftonbladet om just pöbelmentalitet hos journalistkåren, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggarna fick dessutom vatten på sina kvarnar då Littorins skilsmässa och tvister i samband med den hamnat i nyhetsrapporteringen.
Många har skrivit om det, men jag väljer att länka till Erik Laakso, en av dem som upprörs över snaskandet i Aftonbladet. Sedan har begreppet “Ren Blogg” spridits i bloggvärlden, ett sätt för bloggare att markera att de skiljer på sak och person. Opassande skriver som vanligt väldigt bra.

I veckan kom nya uppgifter om att Dawit Isaak ska ges en rättegång, uppgifter som det dock råder delade meningar om. Thomas Mattsson är som vanligt engagerad och ställer en spännande fråga.

Besöksstatistik är en ständigt aktuell fråga för nyhetssajterna, men Jardenberg pekar på det faktum att allt fler surfar från sina mobiler och att den trafiken oftast går förlorad i statistiken.

Slutligen tipsar jag om några spridda skurar, men väldigt läsvärda sådana:
Jerry Silfwer har skrivit om tio egenskaper för en bra företagsblogg.
Alltid läsvärde Micco Grönholm – Du har ingen aning om varför dina kunder köper.
Kristin Heinonen om vikten av att ha ett bra innehåll.
Gert Frost om hur sociala medier kan och bör användas i föreningslivet.
Mashable med en lysande postning om sociala medier i journalistiken, med konkreta exempel.
Allra sist tipsar jag om att köpa en timme med Anton Johansson. Och undrar hur det går, är det någon rusning?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här veckan har det varit tydligt hur nyhetsmedierna börjar hamna allt oftare på rätt sida, kraften hos de nya medierna går inte att förneka. För det är en komplex ny tid med nya regler.

Publikt. Privat. Professionellt. Personligt.

Gränserna är i det närmaste utraderade, på gott och på ont. Verkligheten kommer ikapp – de sociala medierna är här, fri information är verkligen fri och tekniken slår politiken.

Journalister är bloggare är påverkare är anonyma är varumärken är whistleblowers är tyckare är rapportörer ja, allt på en gång. Gränserna har verkligen suddats ut. Men vissa klara av att verka i gränslandet. Och så här i slutet av 2009 ser vi hur några av de stora nyhetsmedierna tar tydliga och viktiga steg.

Och apropå social media naturals:

Emanuel Karlsten, bejublad redaktör på den kristna tidningen Dagen och skribent här på SSBD, rekryteras av Thomas Mattsson och Expressen som redaktör för sociala medier (se även Medievärlden, Kyrkans tidning, Thomas Mattssons blogg och Journalisten).

Julia Skott, reporter på TV4Nyheterna Uppsala, ivrare av sociala medier och även hon SSBD-skribent, rekryteras till en motsvarande roll som läsarredaktör hos Aftonbladet och blir med det kollega med Sofia Mirjamsdotter.

Bonnier R&D ligger inte heller på latsidan utan funderar för fullt:

Se filmen, men tänk inte Kindle. Tänk inte e-papper. Tänk istället en Iphone modell större/tunnare, där bakupplyst färgskärm och touchscreen är självklarheter. Läs också kommentarerna – Sara Öhrvall berättar exempelvis att vi under nästa år kan vänta oss över 50(!) e-läsare.

Det är upplyftande att nyhetsmedierna funderar över hur tekniken kan användas, istället för att försöka hitta sätt att skydda sig från den. Sedan om det här är en lösning? Vi lär få se. Den som vill diskutera detta och annat i radio kan med fördel gå med i På nätet i P1 på Facebook. Också Sundsvalls Tidning experimenterar med användargenererat innehåll.

Också SVT trummar på med SVT Play och den omtalade Iphone-applikationen som VA-/SSBD-Mikael Zachrisson skriver om. Häftigast är faktiskt kampanjen (för en gångs skull en kampanj värd namnet) för att få applikationen godkänd av Apple! Det verkar som om man tagit lärdom av processen med TV4 och Idol-applikationen.

Apropå TV4 Play och Iphone, så har jag hört ett rykte om att TV4 AB har anställt eller ska anställa en redaktör för sociala medier även de, men där har jag inget namn ännu. Jag får lov att återkomma i frågan.

Och Schibsted har jag inte koll på mer än att Tillväxtmedier håller på och möblerar om.

Thomas Frostberg på Sydsvenskan lyfter fram nio tekniknyheter som trotsat krisen i år och nämner Sweden Social Web Camp:

“På Tjärö utspelades årets häftigaste internetaktivitet när flera hundra nät­entusiaster samlades till Sweden Social Media Camp för att snacka webb, byta idéer och bara hänga. Ok, Tjärö ligger i Blekinge – men vadå, många av deltagarna kom från Skåne i chartrade bussar. Initiativtagaren Tomas Wennströms inbjudan till spontant tältläger växte till ett jättearran­gemang och får sin uppföljning i augusti 2010.”

När vi på SSBD tittar i kristallkulan känns det i alla fall i kroppen att det finns mycket kvar att göra:

• Julia Skott: Nyckelbarn
• Ebba von Sydow: Mode + nätet – vad händer 2010?
• Per-Åke Olsson: Den som gapar över mycket
• Per-Ola Mjömark: Otappade reserver

Och den här diskussionen om Sveriges Radio, Spotify-länkar och lagberedning vill du inte missa:

“Vad gäller Spotify finns det nu spellistor från Sveriges Radio med länkar in i Spotify. På det sättet kan man via Spotify (och inte Sveriges Radios distribution) få mycket bättre kvalitet på musiken.”

Jag gillar annars idén om ett Skuggrix som Joakim Jardenberg berättar om. Men tjänsten behöver komma jobba upp lite volymer när det gäller användare för att det ska bli roligt.

Siffror, då? I Norge går det dåligt. Och det finns fler tweets än människor nu. Apropå tweets förresten, är du fortfarande osäker på nyttan med Twitter? Då gör varumärkesexperten Micco Grönholm processen kort med dig i en av veckans mest omtyckta och länkade postningar.

Och apropå dåligt, visst är det sorgligt med Saab Automobile? Inte för att staten ska behöva hålla affärsverksamheter under armarna, men visst är det tråkigt.Känner inte ens att jag har lust att länka.

COP15 var kanske inte heller någon succé, men vi får i likhet med Henriette Weber försöka hålla hoppet uppe.

Och tråkigt också för Elin Woods och hennes familj efter alla turer med den otrogne golfaren vars karma nu kommit i kapp. I sammanhanget känns det futtigt att prata om sponsorer, men nu länkade jag till diskussionen ändå.

Hur ser din arbetsplats ut, förresten? Har den hängt med? Via Joakim Jardenberg hittar jag (som så ofta) intressanta saker, som till exempel den här lilla julklappslistan till hemmakontoret. Två ord: Vill. Ha.

Men inte allt förändras, förstås. Jan Guillou fortsätter att skapa rubriker, nu senast för att ha bränt KGB-material. Kan vi inte bara digitalisera och öppna upp all världens arkiv så att vi slipper hålla på med pappersbränning?

Apropå journalister som suttit i fängelse påminner jag om att Dawit Isaak nu suttit fängslad i 3 000 dagar. God jul, liksom.

Till sist: Tänkte att jag skulle avsluta med något julmysigt, något gulligt. Mycket är bra och på rätt väg, men mycket annat är inte det. Så i en hyllning till alla oliktänkar därute i vårt snöiga land tipsar jag istället om Philip Wildenstams 10 förklaringar till varför jag inte firar jul.

God jul på er och gott nytt. Vi ses 2010.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Andra som funderar på kommentarer är NRK Beta som resonerar med sina läsare om kommentarsfunktionen.

Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.

Dagen efter voteringen arrangerade Fokus konferensen När tekniken förändrar politiken. Jag var där och lyssnade på flera intressanta debatter, och twittrade en del, något jag inte var ensam om, här finns twitterflödet med hashtaggen #tekpol. Anna Serner var också där, liksom Björn Wiman. Jag diggar verkligen hans avslutande mening om att vi nu har större möjligheter än någonsin tidigare. Som exempel tar han den kampanj som förts för att ÖIS ska slippa betala böter till Svenska Fotbollförbundet för att de haft en banderoll med texten Free Dawit Isaak på matcherna. En kampanj som snabbt spred sig på nätet och som fick Svenska Fotbollförbundet att riva upp beslutet. Det kan löna sig att höja rösten. Nu hoppas jag bara att det ska hjälpa Dawit också…

Det blir mer och mer av stora förluster, små segrar. Ett annat exempel på det är hovrättens friande av Ephone som inte behöver lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Men många små segrar kanske ger en bättre slutsumma. Hoppas jag. Även om fildelningsjägarna inte ger sig i första taget.

Är förresten Dagen den enda tidning som ens gjort en ansats att korrigera uppgiften om de 750.000 pedofilerna?

Allt fler chefredaktörer bloggar. Petra Jankov, webbredaktör på SJF, samlar flöden från chefredaktörernas bloggar på den här sidan. Mycket bra initiativ och om du är en chefredaktör som bloggar eller saknar någon som inte finns på listan – tipsa Petra!
Bland de chefredaktörsbloggar jag läst under veckan har jag fastnat särskilt för tre, det är Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet, som skrivit en krönika om Offentlighetsprincipen, och så är det Jan Helin som bloggar om sin gikt. Men inte bara det. Helin har nyligen börjat blogga igen efter att ha varit tyst efter ett första inte så lyckat försök. Men det tar sig. Här visar han en delvis ny sida, han är riktigt personlig samtidigt som han skriver om något som angår läsarna, och han får ihop det.
Den tredje chefredaktörsbloggen som jag gillat i veckan är Lars Johansson på HD som skriver om vilken typ av kommentarer han inte vill ha i sin blogg. Det är tydligt, rakt, och kan inte missförstås. Gillar också den här posten där han resonerar kring den extrema exponeringen av Anna Anka i svenska medier.

En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…

För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.

The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.

Aftonbladet omorganiserar och från i måndags jobbar Anna Hjalmarsson på heltid med läsarmedverkan. Jag tror det kan bli bra, och jag tror hårt på Anna som hittills visat stort engagemang i och för de sociala medierna. Våra läsare ja. Som inte är så intresserade av sport och familjenyheter som vi journalister tror. Ulrika Andersson har forskat vid JMG och snart läggs hennes doktorsavhandling fram. Den verkar oerhört intressant tycker jag.

Fredrik Stenbeck har lanserat en ny tjänst som ska mäta utslag i de sociala medierna. Jag kan tänka mig att det finns en hel del efterfrågan.

Det ser ut som om papperspriserna sjunker. Samtidigt som tidningsläsandet i varje fall tillfälligt ökar. Kan ju vara bra sak om Stampen vill snygga sina siffror nästa år. För det ser inte bra ut, inte alls.
Samtidigt som det går sämre för tidningarna ökar arbetslösheten i journalistkåren. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken. I Storbritannien byter The Guardian ut pappersjournalister mot bloggare. Något som Olle Lidbom skrivit mycket bra om på Newsmill.
The Guardian satsar helt enkelt på nätet när det går sämre för print. Lite apropå det vill jag slå ett slag för Mickey J Barzcyk. Han levererar nyheter som de flesta svenska medier inte fångar upp, men nyheter som engagerar och intresserar. Han gör också en hel del research som i många fall med hästlängder slår den som svenska medieföretag ägnar sig åt när de snor andras grejer.
SvD.se satsar på nätannonsering, och jag gillar resonemanget.

Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.

Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller…
Men det går bra för Google.

Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.

Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.

Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.

Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.

Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.

Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.

I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.

Sugen på konferens? Här finns en bra sammanställning över de viktigaste konferenserna inom webb och sociala medier.

Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.

Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.

Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?

Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll.
Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

I måndags var tanken att Medievärlden skulle släppa sin nya sajt. De stötte dock på en del bekymmer och istället skrevs nyheterna i bloggen. En alldeles utmärkt lösning som fungerar så bra just på grund av transparensen. När man som läsare blir ständigt uppdaterad om hur och varför står man ut med ganska lång nertid.
Hur som helst – på tisdagen var det äntligen dags, och Medievärldens nya sajt talar bäst för sig själv, även om de har haft fortsatt strul med servrar och legat nere under längre stunder.
Jag älskar gränslösheten, lekfullheten och viljan att verkligen testa allt som testas kan. Det är nu det börjar!

I veckan har också DN På stan bytt utseende. Spana in här.

I dessa redesigntider är det också läge att ta en titt på de mobila sajterna och tjänsterna. Aftonbladets mobilsajt har tredubblat trafiken det senaste året.

Bloggar kan användas till mycket. Svenskan använder Ledarbloggen till att söka efter sommarvikarier till ledarredaktionen. Ett bra grepp gissar jag, då de flesta intressanta kandidaterna till jobbet antagligen läser den bloggen.

När vissa utvecklas och provar nya idéer tar andra jättekliv tillbaks. Helsingborgs Dagblads webbredaktör Sandra Jacob kommenterar här. Det verkar som om Paul Ronge gillar Dagens Medias nya grepp, enligt den här i övrigt mycket intressanta bloggposten om de numera ganska tråkiga motsättningarna mellan bloggvärlden och de etablerade medierna.

Så veckans snackisar, jag börjar med bomben som släpptes i torsdags, den att ägarna drar sig ur Mindpark.

Det känns tråkigt, mycket tråkigt. Jag tvivlar inte ett dugg på att Jocke med medarbetare kommer att hitta andra vägar att jobba med det de är bäst på – utveckling, idékläckande och genomförande av spännande idéer. Men det är tråkigt att inte mediehusen verkar se sitt eget bästa, att de inte tar vara på en sådan tillgång som de har i Mindpark.
Mindpark som är en porsche där Stampens motsvarighet MktMedia är en långtradare.
Tydligt inte minst efter Bosse Svenssons senaste artikel i Medievärlden. Som utlöst diskussioner både på Bloggy och Jaiku.

Andra som kommenterar nyheten om Mindpark är tdh.se, Jonas Lejon, Svenåke Boström och Rolf van der Brink. Dagens Media, Medievärlden och Medievärlden igen.
Här ett kort klipp där Jardenberg berättar vad som händer härnäst.
Och kanske lite ironiskt – här är bloggposten på Mindpark, lägesrapport från 2008, som publicerades strax innan beskedet att Mindpark kanske kommer att läggas ner.

Helins twittrande har jag redan skrivit om, och han har fått lovord från många andra.
Så i fredags kom det plötsligt kritik från ett märkligt och oväntat håll.
Jag skulle inte varit förvånad om den kommit från Jan Guillou eller Siewert Öholm, men nu kommer den från PR-konsulten Brit Stakston på JMW kommunikation som är känd för att ligga i framkant när det gäller transparens och sociala medier.

Jag förstår ärligt talat inte kritiken.
Om det är som Stakston skriver, att hon möter människor som fullt allvar tror att Helin plötsligt inte kan göra publicistiska beslut utan att tala med läsarna på Twitter, så är det inte Helins tvittrande det är fel på, utan kunskapen hos de personer Stakston möter.
Den kunskapsluckan avhjälper man inte genom att kritisera Helin i en branschtidning på ett sätt som ger nya argument åt dem som redan är rädda så det räcker för “allt det nya”.

Jag tycker att man bör uppmuntra initiativ och uppmuntra dem som vågar testa, precis så som Helin nu gjort, och fortsätta förklara, utbilda och leva sociala medier så att andra kan förstå, istället för att öka på den skeptiscism som är utbredd så det räcker.
SJälvklart bör man kunna diskutera och inte odelat hylla all transparens, som JMW:s Björn Mellstrand skriver ikväll. Men jag står fast vid att just Helins twittrande inte hör till den sortens transparens som är skadlig för någon.

På Twitter var det många som inte alls förstod Stakstons kritik och hennes försök till förklaring gör i varje fall inte mig klokare.

Själv tycker jag mig ha sett något som jag kallar “Helineffekten” på Twitter under veckan, många äro de mediamänniskor och andra som plötsligt skaffat Twitter-konto sedan de blivit nyfikna på just Helins “Etik i natten”. Bland dem som börjat twittra på allvar finns hela Newsmillredaktionen, PM, Leo och Karin.

En annan frukt, och en betydligt viktigare sådan, av Helins twittrande är det samarbete i kampen för Dawit Isaaks frigivande som nu inleds mellan de stora tidningarna i Sverige. Det började med att han gratulerade Thomas Mattsson till cehfredaktörsskapet på Expressen och samtidigt ställde frågan om de skulle jobba ihop om Dawit Isaak, och bjuda in Svenskan och DN. Fler har hakat på. Om detta har jag skrivit mer här, och det kommer att följas upp till veckan. I morgon är också tanken att nya sajten dawit.se ska se dagens ljus, och samla alla flöden från alla tänkbara källor som skriver om Dawit Isaak. Vill du och din sajt vara med på något sätt? Läs mer här.

Ett annat spännande samarbete som snart ser dagens ljus är det mellan Fokus makthavare.se och Almedalsbloggen. Här hittar du hela pressmeddelandet om samarbetet:

Nyhetsmagasinet Fokus och gänget bakom Almedalsbloggen relanserar i början av maj webbsidan makthavare.se, som blir en modern webbaserad plats för politisk realtidsbevakning, analys och granskning.
Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken.

En del undrar om mikrobloggandet ska slå ut det traditionella bloggandet. Det tror jag inte en sekund, jag tror att de kan komplettera varandra alldeles utmärkt. Och ses som två helt olika saker. Det tror Thord Daniel Hedengren också:

Most tweets are short, uninteresting and unpolished nuggets. Sometimes they are brilliant, but most often they are not. Every little thought that ends up on Twitter is a blog post not written, and since most of the tweets are unpolished nonsense, it really isn’t a loss for traditional blogging.

Diskussionen om kommentarer pågår ständigt och rädslan för att släppa läsarna fria är utbredd. Här en notis om hur JK ställer sig till ett fall där en kvinna känt sig kränkt av vad som stått i kommentarsfältet på Sydsvenskan.se.

Sören skriver om ett forskningsprojekt om läsarmedverkan.

Daniel på Mindpark har skrivit om vikten av utbildning i sociala medier.

Veckans internationella utblickar:

Journalism students “don’t read papers”:

The journalists of the future are rapidly moving away from traditional news services, saying they are impractical compared to new media.
A survey of Australian journalism students found 90 per cent of students do not like reading the newspaper, preferring to source news from commercial television or online media.

Kul är det att följa NRKbeta, här bara ett av deras innovativa projekt, som har att göra med opensource och video på nätet.

Hos What’s Next kan man höra James Cridland från BBC tala om att alla medieföretag måste förstå de sociala medierna.

Time försöker sig på att spå vilka tio tidningar i USA som står näst på tur att lägga ner:

1. The Philadelphia Daily News. The smaller of the two papers owned by Philadelphia Newspapers LLC, which recently filed for bankruptcy. The company says it will make money this year, but with newspaper advertising still falling sharply, the city cannot support two papers, and the Daily News has a daily circulation of only about 100,000. The tabloid has a small staff, most of whom could probably stay on at Philly.com, the Web operation for both of the city dailies.

Hela listan med motiveringar finns här.

Via Vassa Eggen hittar jag den här listan på åtta anledningar att inte försöka ta betalt för innehåll på webben. Läs och begrunda.
(en bättre idé är kanske att göra som google, kartlägga besökare för att skräddarsy annonseringen…)

Chris Andersson, Open source is a company; social media is a country.

Veckans nedskärningar:

Norra Skåne minskar från fem till en (!) fotograf.

Svegfors omorgansierar för att spara pengar på Sveriges Radio. Som det verkar är det i direktionen/administrationen de största besparingarna ska göra.

Östersundstidningar skär ner tre journalisttjänster.

Veckan som kommer:

SvD.se släpper sin nya sajt.
Rättelse: Nu var jag lite för snabb, sajten ska skjutas ut den 26 mars, alltså nästa vecka, inte innevarande.

Publicistklubben har ikväll debatt om upphovsrätten och vad en urholkad sådan kan få för konsekvenser för journalistiken. Sänds live för den som kan inte vara på plats.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick – vecka 11, Same same but different, Etik i natten, Mindpark, Jan Helins twittrande

Same!? Same?? But?? Different?!?

Måste i varje fall kommentera ett par saker som hänt de senaste dagarna:

Sydsvenskan har rullat ut sin nya sajt, klar förbättring. Också papperstidningen är redesignad, men den har jag tyvärr inte hunnit titta på. En utförlig redogörelse om hela projektet och om hur tidningen använt sig av sociala medier under processen utlovas senare i veckan.

Igår hade Medievärlden premiär för sin nya sajt, och den är något alldeles extra. Bland det mest innovativa jag sett i Sverige, ta en tur, låt er inspireras och ta efter!
Ett bra och tydligt exempel på att Medievärlden på allvar förnyar sig och använder nätets möjligheter fullt ut är detta porträtt av Emanuel Karlsten, som via alla flöden i högerspalten kommer att vara ständigt aktuellt och uppdaterat. Det viskas om att även detta porträtt på mig som nu äntligen finns på nätet också kommer att kompletteras med mina flöden.

Så är det väl läge att säga stort grattis till Expressen som idag begåvats med en ny chefredaktör i Thomas Mattsson. Hans egen programförklaring hittar ni i Bloggen om Expressen. Jag tror också att det är ett smart drag att ha samma chef över både webb och papper.

Jag har bloggat en del om Expressens kampanj för Dawit Isaak.
Och jag älskar sättet Expressen verkligen försöker att få igång bloggvärlden och hur de använder sig av sociala medier för att sprida uppropet.

Därför är det fantastiskt att se vad Jan Helin idag gör, på just Twitter;

Reaktionerna låter inte vänta på sig:

Och så bäst av allt: Nytillträdda chefredaktören på Norra Västerbotten, Anette Novak, skriver:

Ja vad säger ni, Dagens Nyheter och SvD? Hakar ni på? Vad säger ni andra? Tänk om alla svenska mediehus och nyhetssajter bestämmer sig för att delta i kampanjen för att frige Dawit Isaak, och tänk om alla använder sig av alla tillgängliga kanaler, tänk egna sajten, bloggarna, mikrobloggarna, YouTube…

Apropå Helins twittrande, vi pratar lite om det i den här webbtevedebatten som spelades in igår. Deltar gör förutom Helin och jag också Kalle Jungkvist, Sanna Rayman från SvD och bloggarna Erik Laakso och Emma Opassande. Ämnet är etik och bloggar vs gammelmedia.

Allt hänger ihop, och det är nu det händer.
Och visst vill du vara med? När det händer, där det händer.
Ett inte så konstigt sammanträffande är att precis detta sa jag i en liten webbteveinterju som gjordes igår och nu ligger uppe på Svenskans utvecklingsblogg.

Uppdaterat: Lars Adaktusson om Dawit Isaak i SvD i går.
Björn Wiman i Expressen idag.

Uppdaterat: Nu används hashtagen #Dawit för allt twittrande om Dawit Isaak.
Och Thomas Mattsson har hörsammat Helins fråga:

Tidningen Dagen vill vara med:

Samtidigt pågår crowdsourcing för att skapa fler och bättre widgets för bloggare att använda för att kunna pusha för kampanjen, och domänen dawit.se har registrerats för att samla tweets och all annan tänkbar information om fallet Dawit Isaak.

Uppdaterat: Här berättar flera mediechefer om sitt mikrobloggande.

Uppdaterat: Här skapas en gemensam spellista för Dawit Isaaks frigivande.

Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, Medievärlden, Sydsvenskan, Expressen, Dawit Isaak

Same!? Same?? But?? Different?!?

I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.

Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:

DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.

En granskning som upprört och vållat stora proteststormar i bloggvärlden. Och någonstans bevisar det att inte ens en stor tidning som DN kan skriva något som verkar som ett stort avslöjande utan att bli tillträttavisade, ifrågasatta och granskade in i minsta detalj. Henrik Alexandersson skriver:

Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.

En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.

När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.

Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.

Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)

På Second Opinion skriver Piratpartiets ledare Rick Falkvinge:

Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.

Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.

Niclas sammanfattar det hela här, och debatten lär pågå ett tag till.

Min gissning är att detta kommer att orsaka nästa stora skalv i bloggvärlden. Det har redan börjat, men erfarenheten säger att det blir intensivare under slutspurten.

Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.

Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:

San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.

Det händer i USA, men innan året är slut lär vi ha fått se flera liknande scenarior i Sverige. Det har redan börjat. Från Norge får vi veta att Aftenposten Aften blir tredagarstidning, och det vore märkligt om inte någon svensk tidning också går den vägen snart.

Papperstidningens död behöver ingalunda betyda att branschen går under, eller journalistiken. Däremot krävs offensiva satsningar på nya affärsmodeller och sätt att nå nyhetskonsumenterna, något som bland andra Marc Andreessen pratar om i filmen som Mindpark visar och även sammanfattar för lata som inte orkar titta. Jemima Kiss på Guardian har skrivit om att ta betalt för innehåll online:

The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”

Jeff Jarvis tycker fortfarande att det är en dålig idé att ta betalt för nyheter, och han har goda argument:

But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.

More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).

But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.

Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattat hur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.

GP gör helt rätt som väljer att inte snåla på sina webb och mobilsatsningar när det ska sparas. Däremot minskar de på omvärldsbevakningen. Också DN ser över sin utlandsbevakning, något som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Marcus Bohlin kommenterar med ogillande:

Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).

Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.

Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad.
Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.

Knappast någon har missat att Schibsted slår ihop Aftonbladet och Svenska Dagbladet till ett bolag – Schibsted Sverige. Mediebloggen på DN kommenterar och applåderar. I samma veva kommer de båda tidningarna att gå igenom vad som verkar bli ett stålbad. Det drabbar båda även om det är Svenskan som förlorar medan det går fortsatt bra för Aftonbladet. Svenskans vd Raoul Grünthal är dock positiv. Och från redaktionens håll talas om förnyelse, bland annat i Bo Hedins nya blogg som heter just “Bo Hedin om att förnya SvD“. Den ska bli spännande att följa.

Under veckan har rättegången mot The Pirate Bay fortsatt (här en summering från första rättegångsveckan) och jag rekommenderar den intresserade att läsa Sam Sundbergs blogg på svd.se. Under veckan har han bland annat publicerat resultat från olika undersökningar som drar olika slutsatser om fildelningens effekter. Onekligen intressant, och definitivt objektiv rapportering.
The Guardian hade också en intressant sammanfattning i början av veckan.
Det har varit mycket skriverier om vittnet Roger Wallis, och han blev snabbt en hjälte hos TPB-vännerna. Oscar Swartz skriver om Wallis.

Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:

För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.

Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.

Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.

Vi noterar också att The Pirate Bay-rättegången inneburit ett rejält lyft för Newsmill.

Och så över till veckans, ja kanske årets hittills största mediehändelse – den kungliga förlovningen.
Först ett stort grattis till Expressen som lyckades vara först med scoopet, och också lurade Aftonbladet lite extra med en fejkupplaga för att få vara ensamma om nyheten några timmar extra. Detta visade också att även om nätet ger möjlighet att publicera allt så fort man vet, och även om “att vara först” blivit något mindre viktigt då det ofta bara är minuter som skiljer, så är ett riktigt scoop fortfarande ett scoop och värt att hålla på.
Expressen fick också credd från alla andra medier under hela morgonen och förmiddagen innan uppgiften bekräftades av hovet, som gjorde det fantastiska draget att lägga ut en film på Youtube innan de mötte pressen och svarade på frågor. Det om något säger en del om de sociala mediernas storhet.

What’s Next har skrivit om förlovningen som stilstudie i den sociala medierevolutionen, Ronnestam kommenterar Youtubefilmen, liksom Kullin på Media Culpa och Emanuel Karlsten. Elias Betinakis konstaterar att vägen från hovets hemsida till Youtubefilmen var alldeles för lång. Hovets hemsida kraschade dock av trycket liksom Expressens.

Naturligtvis var nyheten om förlovningen också den som kommenterades mest i bloggosfären under dagen.

Att förlovningen och det stundande bröllopet betyder en hel del för branschen råder inget tvivel om, nu rotas det i arkiven, bilagorna är redan tryckta och lösnummerförsäljningen skjuter i höjden av den glada nyheten om prinsessbröllop. Samtidigt slår nättidningarna besöksrekord. (och Expressens sajt höll inte riktigt hela vägen) Ett bra tillskott alltså, även om det knappast räddar den som står på ruinens brant. Men att händelsen tas på stort allvar tyder inte minst detta på – Jan Helin avbröt sin semester för att komma ikapp förseningen gentemot Expressen. Kan också ha att göra med att trycket inte riktigt hann med.

Så några kortisar;
Gömdadebatten fortsätter. Andreas Ekström hoppas att Monica Antonsson får en Guldspade för sin bok och sin kamp för sanningen.

Det uppfinns ständigt nya affärsmodeller för att anpassa sig efter den nya verkligheten. Nu senast är det Presidents of The United States of America som säljer sin produktion via App Store – direkt till din iPhone.

Är kanske detta det nya sättet att publicera nyheter för att utmärka sig i mediebruset? Marc Strömberg publicerar ett helt nummer av sin tidskrift genom att tatuera in den på sitt lår.

Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:

Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.

Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?

Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.

Dennis Rydgren bemöter henne på Newsmill:

Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.

Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.

Jerry Silfwer har gjort en spaning gällande de människor som rör sig i gräddan av de sociala medierna i Sverige:

Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.

Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.

I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.

Med en uppföljning här, (där han ger SSBD väldigt fin credd).

Dagen.se visade verkligen prov på hur det kan löna sig att använda sig av sina läsare i jakten på en nyhet, då de fick ett tips om att 22 missionärer skulle avrättas i Afghanistan.
Emanuel beskriver händelseförloppet:

Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.

En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.

Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.

Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.

Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.

Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.

Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.

Freja Salö har skrivit på Second Opinion om namnpublicering och tendensen att det blir allt vanligare att namn publiceras på personer som endast är misstänkta för brott men inte dömda.

Ipred har klubbats. Anders Mildner får stå för begravningstalet.

Också denna vecka har ett par nyhetssajter visat sig i nya kläder. Det är unt.se och st.nu. Vassa Eggen kommenterar UNTs omgörning. Medievärlden skriver om UNT:s satsning på det hyperlokala med nya stadsdelssajter.

Hd.se har bytt webbplattform, Sören Karlsson skriver att det gick bra.

Snart är det dags för Medievärlden också. Så här kommer det inte att se ut.

Också Dagen.se står på startlinjen.
Dagen ger också sina läsare möjlighet att bläddra i tidningen också på nätet istället för att ladda ner den som knölig PDF.

SvD.se tjuvsläppte sin nya sajt (av misstag?) men det verkar som om ingen annan än Olle Lidbom hann lägga märke till det.
Lidbom som också sammanställt veckans “Så ska vi rädda dagstidningen-artiklar”.

Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.

SvD.se slår rekord på webben.

Jeff Jarvis ger sin Kindle en andra chans…
Tech Crunch har en rolig lista på tio skäl att skaffa en och tio att inte göra det:

1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.

Tack och hej, Mats Bergstrand. Han byts ut mot en alldeles ny avdelning på DN.se, nämligen Livsstil.

Sist en liten film byggd på statistik:

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick, Same same but different

Same!? Same?? But?? Different?!?