Posts Tagged: Dagens Nyheter


20
Jun 11

Veckan som gick – vecka 24

Nej, vi har inte tagit sommarlov redan. På grund av ett par smärre missförstånd uteblev förra veckans sammanfattning och för det ber vi om ursäkt och hoppas att ni ska uppskatta detta vårens sista veckobrev innan vi tar SSBD-semester!

Med det kastar vi oss över den ständigt pågående diskussionen om journalistrollen, som varit intensiv under våren.
Vi kan varmt rekommendera läsning i gruppen Journalistbubblan på Facebook, där journalister och journalistikintresserade diskuterar. Det är en blandning av frilansar och fast anställda, unga och äldre, internetfrälsta och skeptiker, som pratar journalistik och även om ingen egentligen kommer fram till något så tror vi att gruppen har betydelse för utvecklingen då konsensus kanske inte ens är eftersträvansvärt, däremot kan konflikt och diskussioner som slutar i oenighet så frön och insikter som landar först i efterhand.

Den här tråden är särskilt intressant, missa inte kommentaren från Paul Frigyes om hans förre arbetsgivare – tidningen Journalisten.

Emanuel Karlsten skrev i veckan en post här på SSBD, utifrån den braskande nyheten att Facebook tappar miljontals användare på andra sidan Atlanten. Måsteläsning för alla som har minsta fundering eller intresse för journalistikens framtid.

Frågan om vem som betalar är naturligtvis relevant i sammanhanget och här kan ni läsa Axel Andéns kommentarer till seminariet “Vem betalar journalistiken” och även följa seminariet i efterhand.
Jag (Sofia) tycker också att Jan Gradvall har en intressant poäng när han läser boken “Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” och jämför prisutvecklingen på teveapparater vs tidningsabonnemang:

“Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?
Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.”

Jag (Jerry) tycker snarast att detta säger något väsentligt om utbud och efterfrågan. I dagens diskussioner missas ofta det faktum att ren journalistik sällan varit en bra affär. Redan “från början” behövde den stöttas av lokal annonsering och senare i vissa fall av statligt stöd. Och vem bryr sig om mediekonsumentens ROI?

Samtidigt kan diskussionen om framtiden te sig rätt så banal när vi har betydligt mer akuta frågor att engagera oss i. Jag menar inte att journalistikens framtid inte är aktuell eller viktig, men utan meddelarskydd, yttrandefrihet, offentlighetsprincip osv kommer journalistik att bli mycket svårt att bedriva oavsett vem som betalar eller om ingen gör det. Jag är djupt oroad över flera liknande dystra nyheter under våren, där även frågan om fotoförbud kvalar in. Här har kåren något väldigt viktigt att ta tag i, särskilt om man ser journalistik som en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle.

Hur använder journalister sociala medier? Det har några studenter på JMG tagit reda på. Här finns deras kandidatuppsats som webbtidning.
Med tanke på att internet är framtiden, och att fler svenskar använder sociala medier än traditionella medier på nätet är det en intressant undersökning. Och för att slå in en öppen dörr – det behöver inte finnas en motsättning mellan bra journalistik/traditionella medier och sociala medier. Här ett fint exempel på hur sociala medier kan användas för att få igång en traditionell pappersprodukt.
Relaterat: Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Nyheten att City lägger ner slog ner som en bomb i början av veckan. Då jag (Sofia) inte bor i Stockholm och inte har någon egen relation till tidningen hänvisar jag till Jan Gradvall och Josefine Granding Larsson.
Reaktionerna på Twitter var också många och åtminstone i mitt flöde mestadels besvikna och ledsna över nedläggningen.



Frågan är om nu tidningen var den enda riktiga Stockholmstidningen om DN Stockholm kan ta över och kanske också ha en bättre lokalbevakning?

En annan stor nyhet om än föga överraskande vad såklart årets avslöjande av sommarpratarna i radio som till min stora lycka fick Freddie Wadling att trenda på Twitter.
När Journalisten uppmärksammade de journalister som finns på listan valde Emanuel Karlsten att jubla över Underbara Claras inträde på den finkulturella arenan.

Kritik riktades också mot Sveriges Radio för den bristande representationen av Sveriges faktiska befolkning. Kritik som först möttes av tystnad men som efter en del protester bemöttes.
(Kritiken föll samman med en undersökning om mångfald på DN – som enligt Björn Hedensjö är ett absolut misslyckande.)

Vilka som får uppdraget att sommarprata i radio brukar vara en väl bevarad hemlighet som inte ens radiohusets egna medarbetare känner till, men det blir svårare och svårare att hålla dem hemliga in i det sista.

Viktigare än vilka som blir årets sommarpratare än frågan om Public Service framtid och den stora Public Serviceutredningen som nu drar igång. Mats Svegfors och Cilla Benkö kommenterar på Medieormen.
Här är regeringens egen kommentar. Och regeringens hemsida.
Parallellt med den officiella utredningen drar Allmänhetens Public Service-utredning igång. Lasse Edfast skrev mer om den här på SSBD i torsdags.

Veckans gå-mot-strömmen i tider av diskussioner kring öppna arkiv och sökbarhet får nog Steve Rubel stå för som raderar sitt innehåll istället.

Några fler branschnyheter:
Medievärlden har rekryterat Lisa Bjurwald. Grattis, både till Bjurwald och Medievärlden!
Fler journalister får jobb.
Bloggare i Almedalen har i år chans att få utmärkelsen “Årets Bloggare”.
Här skriver Anton Johansson om Twinglys närvaro under veckan.
Det blir inget OS i SVT 2014 och 2016. Väldigt sorgligt tycker jag (Sofia), som är en stor vän av Public Service. Men försöker se det ljusa och som någon twittrade – nu kanske de får pengar över till andra spännande satsningar.
Bonnier säljer Sydsvenskans systertidningar till Gota Media.
Jennifer Bark och Mats Lindborg har startat Bloggbyrån.
Expressen har äntligen släppt sin iPhoneapp och slagit mobilrekord. Och bytt bloggverktyg, inte en dag för tidigt.
NRK Beta sänder direkt från Hurtigrutten i vad de själva säger är en av världens längsta tevesändningar.
Linkedin satsar hårt på den nordiska marknaden.
“Flipperföräldrar” – kan det vara något?

Intresserad av HR-frågor? Här är en lista över HR-twittrare.

Biljetterna till Sweden Social Web Camp försvann snabbt i vanlig ordning. Per Axbom skickar dit Barack Obama:

Så här beskriver han campet:

För sociala medier-entusiaster i alla åldrar som behöver släppa loss och surra med andra som förstår vad RT och #FF betyder, så är Sweden Social Web Camp en unconference i det fria som ger en intensiv kick av konversation och rådslag för internetberoende. Till skillnad från Internetdagarna är det här på en avlägsen ö, det finns en bastuflotte och bräkande får som väcker dig natt och dag (skulle du ha tid att sova).

Eftersom detta är sista veckobrevet före sommaren är det läge att tipsa om lite långläsning att spana in vid tillfälle, sådan som inte blir inaktuell för att du väntar på en regnig dag.
Om du inte läst Jack Werners fantastiska bloggserie om internets största mysterier tycker vi att du ska göra det.
Missa till exempel inte den här texten om Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar, eller denna om Internets mest hatade svensk som du aldrig har hört talas om. Fantastiskt välskrivna och gedigna artiklar som förtjänar betydligt större spridning.
Gissningsvis läser våra läsare också Joakim Jardenberg, men vill ändå puffa för den här texten, Filterbubblan som sprack.

Slutligen vill vi, Sofia, Jerry och övriga medarbetare på SSBD, önska er alla en riktigt fin sommar. Om ni får abstinens rekommenderar vi er att läsa någon av alla fina kuraterare som vi inte skulle klara oss utan, nämligen Jardenberg, Karlsten, Strömberg, och inte minst Jerry själv. Och så en ny stjärna på kuraterahimlen: Annika Lidne.

/Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer


23
May 11

Veckan som gick – vecka 20

Det är sommar på gång och mitt och SSBD:s sommarlov närmar sig med stormsteg. Här är undertecknads sista veckosammanfattning innan ledigheterna.

Veckan som gått har varit en mix av internationella storkonflikter, brottanklagelser och en hel del tecken på nya lanseringar, det märks allt mer att det är högkonjunktur.

Min vecka inleddes med ännu ett inlägg om #Olagate, där Aftonbladets chefredaktör nu ger sig in i debatten. Vettiga och nyanserade åsikter, men känns det mest som lite surt sa räven. Exakt så här hade säkerligen Thomas Mattsson resonerat också om AB hade varit först med scoopet. Läs då hellre Jonas Thentes “Drevet värre än drogerna”.

Nästa skandal på listan blev IMF-chefen Dominique Strauss-Kahns åtal för våldtäktsförsök. Många debatterade om huruvida media dömde honom på förhand eller inte. Lisa Magnusson upprördes över hur medierna valde att vinkla på det klickvänliga “sexskandal” i stället för att beskriva av det faktiskt handlade om ett grovt brott. Katrine Kielos skriver också bra. Även franska feminister upprördes. Juristen Mårten Schultz klargjorde en del i en krönika i DN. Farmor Gun kommenterade och skrev om medierna behov av braskande rubriker, vad pr-tänkandet gör med oss och att Aftonbladets skolgranskning faktiskt blev rätt bra till slut.

Efter det råkade Egmont Förlag i blåsväder för att ha lånat ut barnens snällaste björn Bamse till Migrationsverket. Sveriges Radios Medierna sammanfattade debatten rätt bra.

Lyssna: Bamse i blåsväder

Min personliga åsikt är att det faktiskt inte går att “låna ut” ett varumärke för ett syfte som går mot varumärkets själ. Kärnan är som jag ser det att historien faktiskt hade slutat på ett annat sätt om den hade varit en del av en vanlig Bamseserie, vilket Bamseförlagets vd Ola Andreasson mer eller mindre erkänner.

Medierna tar även upp Ekots granskning av grisbönderna och det faktum att ingen blev fälld i domstol. Jag tycker att man blandar ihop saker och ting, det är väldigt olyckligt att juridiska tolkningar på något vis ska anses som facit för mediernas rapportering. Det är ju två helt olika saker. Det finns ju mängder av företeelser som medierna rapporterar om som upprör folk, och som kanske därmed kan anses oetiska, utan att för den skull behöva innebär att de är olagliga, än mindre möjliga att få fällda i domstol.
Effekten i värsta fall kan bli någon sorts folkdomstol, men ska riskerna för det innebära att vi inte ska anpassa vår rapportering till vad som är juridisk korrekt eller inte? Jag har väldigt svårt att se det.

Wikileaks och Julian Assange har gått från att vara mer eller mindre helgonförklarade till att numera förkastas av allt fler. De senaste uppgifterna om att medarbetarna inom Wikileaks tvingades skriva på sekretessavtal med viten i mångmiljonklassen har fått många att ta avstånd från organisationen.

Inte heller Google är världens snällaste längre, trots devisen “Don´t be evil”. Dokument som framkommit i en stämning i USA visar hur Google använder mobilplattformen Android för att förmå hårdvarutillverkare att välja deras teknologi framför konkurrenters. Samma principer som andra it-jättar som Microsoft och Apple blivit anklagade för i åratal.

Så till något trevligare. Berättarministeriet är en ny verksamhet som ska starta skrivarverkstäder för unga i Södertälje och Stockholm. I veckan gjorde de kampanj där kända svenskar lånade ut sina bloggar, twitterkonton och facebookuppdataringar till en elev i klass 6B i Hovsjöskolan. Mer hos Mymlan.
En annan spännande kampanj, som ska minska rattfylleriet i Italien, skriver Tipent om.

Svenska Dagbladet slår ihop webben och pappersredaktionen för att skapa en helt ny nyhetsorganisation. Det är naturligtvis drömmen för alla redaktörer och tidnings-vd:ar som vill få ut maximalt av varje satsad personalkrona. Men problemet är i de flesta medieorganisation är en sammanslagning omöjlig, skulle jag säga. På Svd däremot har man gjort en hel del av grovarbetet i att styra om skutan till med webbledd nyhetsorganisation. Det är också en webbens nyhetschef som blir chef för den nya redaktionen, vilket tyvärr är rätt ovanligt bland svenska dagstidningar.

Svd har också fått beröm av professor Kent Asp för sin rapportering kring valet i höstas. Svd har nu tagit den position som DN hade i alla år, som mediet med den bredaste och djupaste politiska bevakningen. Asps undersökning visar också att Expressen hade den solklart mest alliansvänliga rapporteringen, vilket många också hävdat tidigare.

Riksdagen har klubbat igenom den nya cookielagen. Företrädare för annonsörerna var inledningsvis väldigt upprörda över lagen, som tvingar sajtägare att be om specifika tillstånd för varje enskild cookie som en besökare ska motta, vilket kan bli ett 30-tal på stora sajter. Men i verkligheten blir effekterna nog i så stora, som Internetworld skriver. Det mest troliga är att inställningarna i webbläsaren kommer att räknas som ett godkännande.

Både Aftonbladet och Expressen stänger ned sina användarbloggar. Tidigare har även Metro stängt sina användarbloggar.  Min gissning är att de stora kvällstidningarna är för breda för att skapa en bloggcommunity, man känner ingen samhörighet. På min gamla arbetsplats Bonnier Tidskrifter upplevs bloggarna på Veckorevyn, Amelia och Mama som en stor framgång.

I Örebro har det blivit politiskt bråk efter elaka ord på Twitter. Sveriges Radio rapporterar och bråket kan ses bland annat här.

Public service har även debatterats i veckan. MTG Sveriges chef Manfred Aronsson vill se över uppdraget för SR och SVT ordentligt. Professor Ulf Bernitz är kritisk mot SVT.

Kommersiella filmtjänster är större än fildelning, och det är första gången betaltjänsten slår piratsajter räknat i trafik. Det rapporterade Wired i veckan, men sedan kom nya siffror som nyanserar bilden något. Helt klart är i alla fall att lagliga underhållningstjänster ökar kraftigt.
Apple filar vidare på sin planerade Spotifyutmanare, en egen streamingtjänst för musik. Även i Tyskland utmanas Spotify.

Varningarna om att vi är på väg in i en ny internetbubbla fick ny näring i veckan efter Linkedins börsnotering. Kursen sattes till 45 dollar, men redan första dygnet var aktien uppe i över 100 dollar. Vid dagens slut värderades bolaget till nära 56 miljarder kronor.
Computer Swedens Jörgen Lindkvist varnar för bubblan, som bygger på orealistiska förväntningar på annonsintäkter, enligt honom.
Personligen håller jag med om att värderingarna är helt galna. Men Lindkvist generaliserar lite för grovt om banners för att det ska kännas helt välunderbyggt. Varesig Facebook ellerTwitter bygger på bannerannonsering, utan betydligt mer sofistikerade annonser.

Veckans Facebookchock skulle jag kalla siffran 1,2 miljoner svenskar som Sam Rihani avslöjade på en konferens i veckan. Det är så många svenskar som använder Facebook i mobilen varje dag. Man kanske ändå måste ta det med en viss nypa salt eftersom det är Facebooks egna siffror. Men 1,2 miljoner besökare i mobilen varje dag säger ändå väldigt mycket om hur svenskarna konsumererar media idag, och framför allt vad vi använder våra smartphones till.
Aftonbladet gick nyligen ut med nyheten att man har 1 miljon unika besökare i mobilen per vecka. Ingen tvekan vem som är störst alltså.

Facebook ser också ut att stärka sin närvaro i Sverige. Bolaget uppges planera att bygga en stor serverhall i Luleå.
I USA berättas att 7,5 miljoner Facebook-användare är under 13 år. För oss med barn i yngre skolåldern är det knappast särskilt nytt. Så gott som alla i min sons klass, en fyra i Stockholm, har Facebook. Överlag tycker jag det är oerhört positivt, och många är också vänner med vuxna på facebook, vilket ger en intressant insyn i vad de unga gör. Men tyvärr kan vi väl som vanligt räkna med larmrapporter efter detta och rop om bättre filter för att stoppa barnen, när det bästa faktiskt är att prata med sina barn om saken.
Men om Facebooks segertåg bara ser ut att fortsätta – läs den här analysen om varför bolaget borde vara värt 750 miljarder – så är det lite knepigare för Twitter. Nu rapporteras om 300 miljoner konton, men det är bara 21 miljoner av dem används regelbundet.

Johan Staël von Holsteins magnum opus, Mycube, har till slut släppts i en betaversion. Jag har testat lite snabbt, och är tyvärr inte så imponerad. Mycube verkar framför allt vara en plats för försäljning av digitalt material, som texter, bilder, musik och film. Sara Hernandez har testat mer.

Veckans stora tekniska nyhet  - i alla fall för mig – är den digitala valutan Bitcoin. Ett hot mot de befintliga ekonomiska strukturerna, menar vissa. Helt orealistiskt, eller i alla fall inte särskilt väl genomarbetat menar andra. Wired UK förklarar rätt bra i den här podcasten (typ 10 min in i programmet). Business Insider förklarar också.

Google har rullat ut “social search” globalt, du kan nu se om vänner i ditt nätverk har till exempel twittrat om olika länkar i sökresultatet.

Internetaktivistgruppen Telecomix hjälper till så att syrierna ska kunna använda nätet.

Lyssna: “Jag har sett en skakig video där de använder eldkastare”

Jag kan också rekommendera Martin Gelins krönika om twitterflödet natten då Bin Ladin dödades. Obligatorisk läsning för alla som vill förstå modern nyhetsspridning. Känslan av att “sitta i ett vardagsrum med de mest kunniga personerna i DC.” är svår att efterapa. Gelin slår också ett slag för just den liverapportering som twitter kan driva på. Men jag håller inte riktigt med hans slutsatser, det klart att vi måste se bortom twitter, men det viktiga är att finnas där och göra det gediget journalistiskt arbete utifrån detta. Twitter är som sagt bara en kanal, källkritik och verifiering behövs fortfarande

Hans Kullin skriver om hur svenskarna använder incheckningstjänster som Gowalla och Facebook Places.

Hampus Brynolf drar igång nya twitterundersökningar, och nu crowdsourcar han en del av statistiken. Hjälp honom kategorisera twittrare här.

I Berlin har det varit Next11-konferens. Megan Miller på Bonnier R&D sammanfattar. Anton Johansson var också där.

I Stockholm var det Geek Girl Meetup i helgen. Hatten av för Miriam Olsson, Heidi Harman , Maria Söderberg och Maria Sjöberg som arrangerat – helt ideellt.

Internetkonferensen Sime planerar för hösten. Även i år verkar förekomsten av kvinnliga talare märkligt liten, trots kritiken man fick förra året.

Själv är jag fortfarande upprörd över att unga tjejers bloggande inte tas på allvar.
Jag har också skrivit om #journalistrollen och att vi måste ta debatten, oavsett om vi är webbjournalister, skribenter, radiomänniskor eller vad som helst. Annars lär vi oss aldrig.

Så några roligare historier:
Designern Scott Wilson samlade ihop 1 miljon dollar på nätet för att kunna börja tillverka och sälja ett armband för Ipod Nan. Nu är armbandet en stor succé. Ett lysande exempel på crowdfunding.

Jag avslutar med den här fantastiska historien från mina kollegor Carolina Norén och Ronnie Ritterland som berättar om hur en mobiltelofon och en webbkamera räddade allt när tekniken fallerade totalt under Eurovisionfinalen förra helgen.


21
Feb 11

Veckan som gick, vecka 7, 2011

Det är svårt att sammanfatta en vecka utan att börja med de stora händelserna i arabvärlden. Protesterna sprider sig nu till Libyen, Bahrein och Marocko. Jag har inte följt utvecklingen i detalj, men uppenbart är att precis som i Egypten försöker ledarna i Libyen stänga ned internet för att försvåra för demonstranterna. I Marocko sprider regeringen desinformation om planerade demonstrationer, men dementeras sedan på Facebook.

Exakt vilken roll nätet, Facebook och andra sociala sajter i spelar i revolterna är ett ämne som debatterats. Jag tycker Sam Sundberg sammanfattade det bra i Svd:

“En Facebook-grupp allena störtar ingen diktator. Men internet öppnar svindlande möjligheter för såväl demokratiska som antidemokratiska krafter som förstår att utnyttja det.”

Martin Gelin är inne på samma spår i DN några dagar senare.

“Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.”

Nu är jag själv en obotlig optimist i när det gäller webben, men personligen tycker jag ändå att både Sundberg och Gelin lite grand missar den inneboende transparens som finns i webben i sig. Och den transparensen är per definition positiv, när det gäller att motarbeta totalitära regimer.
Nu på natten till måndag ser jag rapporter på Twitter om att protesterna i Libyen sprider sig och att regimen tycks vara på väg att falla.

Här hemma har det framför allt handlat om #kkgate, bråket mellan den bloggande kommunchefen och Katrineholmskuriren som granskar honom. Bråket har nu nått allmänmedia, som DN. Sveriges Radios Medierna sammanfattade i lördags:

Varför bråkade alla om Katrineholmskuriren? by Medierna

Och tidigare i veckan debatterade kommunchefen Mattias Jansson och Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka i Studio Ett.

Fajten nådde väl någon slags bottennivå när Wistbacka på ledarplats slog fast att Jansson blivit känd tack vare Kurirens granskning av honom och sedan kallade sina kritiker för bloggvalpar. Detta föranledde före detta TV4- och Expressenchefen Morris Packer att publicera ett öppet brev till Wistbacka här på SSBD, där han menar att Wistbacka är en skam för journalistiken.

Efter det blev tonen något mer försonlig. Malin Lernfeldt, ledarskribenten på GP som blev så kritiserad för sitt uttalande om att SJ borde twittra i höstas, svarade här på SSBD, “Sluta kriga, det är 2011 nu”.
Frilansjournalisten Tomas Carlsson körde det juridiska spåret och gick igenom kommunens rättigheter och skyldigheter i en post som även Katrineholmskurirens publicerade. Personligen anser jag att Carlsson är lite fel ute, min erfarenhet är att domstolarna mer intresserade av att lagens mening efterföljs – det vill säga att myndigheterna är öppna – än vem som äger servrar och domännamn.
Jag låter Thord Daniel Hedengren få sista ordet.

Nästan lika stor uppmärksamhet fick Dagens Nyheters granskning av bostadspolitiken och en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt där han enligt DN “sågar” hyresrätten. Detta var en helt felaktig tolkning, menade Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, och valde att publicera en egen bandinspelning av intervjun på regeringens pressajt för att motbevisa tidningen. DN publicerade då också intervjun, och chefredaktör Gunilla Herlitz menade att Alenius hade ringt och nästan hotat henne innan publiceringen, ett uttalande hon dock senare tog tillbaka.
Regeringens agerande visar dock att man inte tänker låta medierna sätta agendan, och pressmeddelandet fick också de stora kvällstidningarna att fokusera stort på bråket mellan tidningen och Reinfeldt. Att Reinfeldt faktiskt inte själv ville svara på frågan kom i skymundan.

Paul Ronge drog i en bloggpost slutsatsen av både DN-bråket och KKgate att politikerna nu utmanar medias makt. Själv skrev jag något liknande, men med tillägget att det nu kommer en helt ny typ av aktörer som gör anspråk på att göra det journalister alltid gjort.

En av de som gör det tydligast är Apple, som i veckan lanserade prenumerationer i sin nätbutik App Store. I korthet skärper Apple kraven på de som säljer prenumerationstjänster via appar. En prenumeration som säljs via till exempel leverantörens/mediebolagets egen sajt måste alltid finnas tillgänglig inuti App Store också, och då till samma (eller lägre) pris. Men i App Store tar Apple 20 procent av intäkterna, utanför 0 procent. Dessutom får leverantören inte automatiskt tillgång till kunddata om prenumeranten, som den sålts inuti App Store, om inte kunden frivilligt gått med på att dela med sig av exempelvis mejladressen. Man får inte heller bygga apparna så att de länkar till en extern säljsajt.
Det här har fått igång debatten om huruvida Apple utnyttjar sin ställning i app-världen. Jason Kincaid förstår inte varför alla försvarar Apple, när bolaget utnyttjar sin monopolställning. MS Siegler går i svaromål och menar att över tid kommer marknadssituationen förändras, så Apples villkor spelar ingen roll. Siegler erkänner dock att det är högt spel från Apples sida. Men villkoren kan slå tillbaka mot Apple när de blir en ursäkt för att bygga appar för Android, Googles kommande surfplatte-os Honeycomb och andra plattformar. Min förra arbetsgivare Bonnier har i alla fall valt att hoppa på Apples erbjudande. Sydsvenskan lanserades direkt som ipad-prenumeration, dock inte i App Store, vilket bryter mot Apples regler. Men tidningarna har å andra sidan till 30 juni på sig att anpassa sig till reglerna.
Nieman Journalism Labs gräver djupare i vad villkoren innebär för tidningshusen. Men den här artikeln ger lite perspektiv: Amazon tar också 30 procent av intäkterna, men först efter att kostnaderna dragits av.
Men att Ipads är populära på företagen, det råder det ingen tvekan om. Visst finns googlebaserades surfplattor, men priserna och kvaliteten lämnar fortfarande mycket att önska.

Samtidigt slutar Bonnier ge bort Dagens Industri i ipad-version, numera kostar den 28 kronor om dagen. Expressen går motsatt väg och ger bort sin tidigare betalda ipadutgåva, något som Joakim Jardenberg menar beror på att betalstrategin inte funkat. Jag är böjd att hålla med.

För den ipadintresserade har Roman Pixell gått igenom de svenska dagstidningarnas ipadsatsningar i en ambitiös artkelserie i Medievärlden:
Vägval för tidingsappar
Svenska pressens Ipad-missar
Svenska dagstidningar i Ipad – långt från fulländning
Det är lätt att vara kritisk när man läser om bristerna i de produkter som faktiskt säljs för tusentals kronor om året. Men man ska också förstå att ipad ändå är en plattform funnit i mindre än ett år, det handlar mer om att mediebolagen rusar fram lite för fort.
Det som oroar mig, personligen, är att tidningsföretagen så uppenbart prioriterar papperstidningslikheterna och möjligheterna att sälja tidningen som produkt, framför de sociala och personaliseringsmöjligheterna som ipaden ger.

Rasmus Fleischer varnar för att Apples regler för vad som får finnas i apparna bäddar för censur. Jag håller nog med om att det är en större fara för journalistiken än pengafördelningen.

Veckan inleddes annars med att moderatpolitikern Anton Abele beklagade sig över näthatet i Expressen och efterlyste hårdare tag från leverantörer av bloggplattformar och it-bolag mot “twittermaffian”. Signerat Kjellberg debatterade emot.

Lite mer internationellt: Banken JP Morgan ska sätta upp en stor fond för investeringar i sociala medier-bolag. Fonden ska dra in mellan en halv och trekvarts miljarder dollar och kan ses som ett svar på Goldman Sachs investering i Facebook nyligen.
Att det finns en hajp kring sociala nätbolag visades också när Zynga, som utvecklar Facebookspel som Farmville, tar in en halv miljard dollar i riskkapital och värderas till hela 10 miljarder dollar. Om någon undrat hur de där fåniga spelen på Facebook lyckas attrahera mångmiljonpublik, som dessutom betalar för sig, så har Business Insider en underhållande förklaring.
Hajpen togs också upp av branschorganet Computer Sweden som varnar för en bubbla inte olika den som drabbade internetbranschen för tio år sedan.

Kritiken mot Nokias allians med Microsoft konkretiserades när en anonym grupp “unga arga investerare” lanserade en Plan B för att utmana styrelsen på den kommande bolagsstämman. Det hela ledde till en hel serie roliga förslag på Plan C, D, E och så vidare. Men till slut visade det sig att det hela bara var en bluff. Helt klart verkar ändå att vi får vänta ett bra tag på den första Windowstelefonen från Esboo.

Utrikesdepartementet släpper en serie tidigare hemligstämplade dokument med ambassadrapporter från tiden från Sovjetunionens frigörelse. Dokumenten går att läsa i sin helthet på Issuu.com

Efter att både Elin Kling och Isabella “Blondinbella” Lösengrip tagit steget från blogg till tidning gör nu även sajten Daisy Beauty det. En tidning om skönhet kommer det att bli, och det verkar också vara en trend.
Svenska Kyrkan planerar att börja videofilma och sända gudstjänster på internet.
Charlotta Friborg tar över Östgötacorren och blir publisher eller tidningschef där. Friborg kommer närmast från ett jobb som pr-konsult, men har tidigare varit både ledarskribent och chef för DN.se.
Metro Teknik läggs ned.

Google gör ännu ett försök på det sociala området, nu är det Googles sökfunktion som vässas med sociala inslag. I korthet går det ut på att länkar som folk i ditt sociala nätverk tipsat om får högre rank i sökresultaten. Tyvärr indexerar Google inte Facebookgillningar, utan det görs enbart av Microsoftsökotorns Bing. Sökfajten fortsätter.
Hur förhåller du dig till det som händer på nätet kontra det som händer i den fysiska verkligheten, frågar Fredrik Wass och refererar till en ny bok om sociala medier.

Aftonbladet gör rekordvinst och numera tjänar webben mer annonspengar än pappret, i alla fall vissa månader på året.
TV4 satsar på Twitterkonton för olika redaktioner och program, men har lite problem med konton som “fallit mellan stolarna” bland medarbetarna.
Klout är ett nytt verktyg för att mäta inflytande på Twitter.
Mode- och spelsajten för unga tjejer Stardoll lanserar ett eget klädmärke i den fysiska världen.
Planerna på en gemensam etisk granskningsorganisation för medier går vidare, även om Sveriges Radio motsätter sig förslaget.

I lördags arrangerades Vinterminglet, en ny internetkonferens mitt i Stockholm inspirerad av sommarlägret Swedish Social Web Camp. Jag var själv inte där, men bland andra föreläste Sveriges Radios vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkö om sitt bokliknande bloggprojekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.
Reklammannen och nybliven ipadföretagaren Johan Ronnestam pratade trender på webben, och Malin Stroman berättade om gamification, hur man kan utnyttja speltänkande i nya produkter för att öka lojalitet och underhållningsvärdet. Som hemlig gäst dök den gamla internetikonen Johan Staël von Holstein upp och talade om sitt hjärtprojekt Mycube, att man ska kunna äga sin data om sig själv på nätet. Erik Lindahl sammanfattar.
Mer om Vinterminglet:
Hallvarsson & Halvarsson: Vinterminglet I – digitala trender, gamification & Telias sociala kundtjänst
Dinwebb.nu: Spelifiering och ledarskap – nästa grej?

Mats Svegfors och Cilla Benkö debatterade för övrigt om public service roll och relation till kommersiella medier på DN Debatt i lördags.

Slutligen måste tipsa om ytterligare två bra inlägg om hur det är som journalist att gå från det gamla till det nya, publicerade i vårt serie om journalistrollen här på SSBD:
Sofia Mirjamsdotter om journalistrollen
Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

Till sist: Det är alldeles för lätt att klicka på gilla på något på Facebook, menar Maria Hillerström.
Då kanske en rejäl stämpel med knappen kan vara något? Dislike-stämpeln får du på köpet.
Foto: Roligaprylar.se

/Mikael Zackrisson


19
Feb 11

Makten har redan lämnat redaktionerna

Makten har redan lämnat redaktionerna

Det är en intressant maktkamp vi bevittnar just nu när de traditionella mediestrukturerna krackelerar och nya så sakteliga växer fram. Vi är mitt uppe i denna process, och ingen tror jag vet riktigt var det kommer att sluta. Men tecknen på att det håller på att hända blir allt fler.

Visst, traditionella medier har utmanats länge, kanske man kan hävda. Men nu börjar frågorna nå längre ut, till en bredare publik. Konflikterna blir tydligare.

Fallet med den bloggande kommunchefen i Katrineholm är kanske det mest uppenbara. Chefredaktören för lokaltidningen Katrineholmskuriren Krister Wistbacka beklagar sig öppet att kommunchefen “förstör” deras granskning, “folket förmår inte att sålla bland allt han lägger ut på sin blogg”, resonerar tidningsmannen. Men folket är bara glada och ser tidningen som bakåtsträvare. Nu är det inte bara tidningen som kan ha en publicistisk linje och nå ut till läsarna. Kommunchefen Mattias Jansson kan sätta sin egen agenda, eller i alla fall försöka göra det.

När Fredrik Reinfeldts stab revolterar mot det statsministern menar är en förvrängning av hans ord i DN är det samma sak. Regeringen publicerar sin egen version av historien, med ett “bevis” i form av en bandinspelning. Att jag personligen tycker statsministern är helt fel ute hör inte dit, av de hundratals läsarkommentarerna att döma är det många som håller med Reinfeldt om att han blivit feltolkad. Sveriges mäktigaste man låter sig inte nöja sig med den vinkling traditionella media gör, han publicerar själv sin vinkel, och vinner delvis gehör för den. Han flyttar utan tvivel i alla fall fokus från sakfrågan till bråket mellan honom och tidningen.

Världens högst värderade it-företag har samtidigt gått och blivit publicist för hundratusentals journalistiska alster värden över, genom att bolaget kontrollerar butiken där tidningarna säljs. Visst, Apples App Store är EN av flera digitala butiker för journalistik, men det intressanta här är att den kontrolleras av företagsledare på ett it-bolag, inte av publicister eller mediadirektörer. Journalistiken har reducerats till en produkt som ska sälja i en butik som inte bara är världsomspännande och världsledande, den leds också att personer med sin egen syn på vad som är moraliskt okej och inte. Visst, Coop bestämde sig för att plocka bort porren ur hyllorna för några år sedan, men Coops marknadsandel på tidningsförsäljning i Sverige går inte att jämföra med Apples på digital medieförsäljning. Större delen av den svenska tidningsförsäljningen kontrolleras dessutom av Tidsam, som ägs av de stora förlagen. Inte av ett it-företag som säljer datorer och bärbar hemelektronik. Och även om Google eller Microsoft skulle nå framgångar med sina digitala butiker är inte heller de publicister utan it-bolag med en helt annan agenda.

Tydligare kan det inte säga: Journalisterna är inte längre agendasetters.
När det gäller distributionen som en gång i tiden var mediehusens paradgren nummer ett har vi helt blivit omsprungna.

Så är då journalistiken död? Behövs inte journalister längre?
Jo, naturligtvis. Men det kommer ställas än större krav på oss för att folk ska lyssna till oss eller köpa våra produkter.
När det gäller agendafrågan är det bara att inse att vi måste bli ännu bättre på att förstå vilka frågor som engagerar, vilka frågor som är viktiga för demokratin. Och det kan vi bara göra i samarbete med våra läsare/tittare/besökare/lyssnare. Många journalister som är urduktiga på att känna av vad som är på agendan, men ibland är andra bättre än oss. Då ska vi lyssna, lära och ta till oss kritiken, inte sitta på egna stolar och tjurigt käbbla emot. Vi ska göra bra journalistik för våra läsare, tittare, lyssnare, besökare – inte primärt marknadsföra våra egna egon.

Distributionsfrågan är knepigare, men kan, något hårddraget, på sitt sätt sammanfattas i samma tes.  Gör vi bara våra papperstidningar och webbupplagor tillräckligt bra så kan vi klara oss utan Apple. Visst, Apple sitter på infrastrukturen till det som många ser som framtidens stora betalningslösning för medierna. Det gör det bara ännu viktigare att vi som erfarna publicister argumenterar för att få in yttrandefrihets- och demokratiaspekter i it-bolagens digitalbutiker. Vill Apple, Google och Microsoft bli våra nya distributörer kan vi också ställa mycket tyngre publicistiska krav på bolagen.

Tyvärr handlar diskussionen idag mest om Apples villkor och avgifter, vilket skymmer de mer centrala publicistiska frågorna.

Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.


12
Sep 10

Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större

Sociala medier är en flopp i valrörelsen, dundrar DN ut idag (finns inte på webben), precis som vi gjorde på VA.se för några veckor sedan. Man vinner inga röster på Facebook eller Twitter, konstateras det, utan det är traditionell dörrknackning och tv-reklam som är bästa sättet att nå ut med sin politik.
Fine, så. Helt korrekt. Rätt svar, men frågan är i mina ögon felställd.

För om vi överhuvudtaget ska prata om sociala medier och politik måste vi ha några saker klart för oss från början. En valrörelse är bara en del av politiken. Kampanjer är inte samma sak som långsiktighet, individen är ett och partiets agerande ett annat. För bilden är lite mer komplex än att kunna sammanfattas i ett flipp eller flopp.

Av de stora politiska partierna har Facebook, bloggar och Twitter i valrörelsen i princip enbart använts  för att marknadsföra och få ut sin politik. Alltså som traditionella medier. Envägskommunikation. Klassiskt kampanjarbete.

Och det är inget konstigt med det. Förebilden Barack Obama gjorde precis samma sak, “Obama är ingen internetpresident” skrev Fredrik Wass redan för två år sedan.
Och svenska partier har gjort ungefär detsamma, en del bättre än andra. Man har mobiliserat gräsrötterna via digitala kampanjverktyg. Man har sett till att finnas på de kanalerna dit en stor del av medborgarna, rösterna, har flyttat.
Men överlag är dessa räknat i antal fortfarande väldigt små. Du kan inte bedriva massmarknadsföring via sociala medier, utan tv-reklam och plakat på stan är naturligtvis effektivare.

Samtidigt har de sociala kampanjerna, för det är kampanjer det handlar om, ändå märkts. Folk skrattar gott åt Göran Hägglunds iphone-app. Gudrun Schyman har nått nya personer att samtala med på Twitter. Vinner detta ett val? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande för litet och för dåligt genomfört, överlag. Men det är ändå en viktig trend, och kommer bli än viktigare 2014.

Däremot har någonting helt annat hänt när det gäller sociala medier och politik. Vi vanliga väljare har börjat diskutera politik på ett sätt som faktiskt helt saknar motstycke i historien. David Heibrandt formulerar det bra:

“Jag har aldrig tidigare noterat ett sådant stort intresse för att prata om politik som nu. Internet har öppnat upp för en helt ny sorts politiserad mellanmänsklig kommunikation som inte kan beskrivas som annat än fantastisk. Den nya hypermedierade verkligheten har i stor utsträckning gjort valhemligheten överspelad. Få människor känner längre behov av att dölja sina sympatier, utan det länkas relevanta artiklar och det pratas sakfrågor som aldrig förr. På Internet finns också andra sociala konventioner än utanför, det går att föra en saklig debatt om politik utan att bli alltför osams trots skilda åsikter.”

Det intressanta är att på Facebook diskuteras det inte partipolitik, utan sakfrågor. Jämställdhet, Afganistan, rut-avdrag, för att inte tala om favoriten skolpolitik. Alla har en åsikt, en historia att berätta, erfarenheter som bidrar till den egna ståndpunkter. Argumenten stöts och blöts, och ger kanske inte svar på den enkla frågan vad man ska rösta på på söndag, men ökar i stället kunskapen. För politik handlar ju inte bara om val, politik har en praktisk sida, alltså hur vi gemensamt vill styra vårt samhälle så att det blir så bra som det bara går.
Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån partiledardebatter och politiska reklamfilmer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som valstrategerna på partihögkvarteren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina partiarbetare, låta dem ta diskussionerna, men inte som just partiarbetare, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta de nya visionerna.
För det är väl ändå det politik handlar om?

Läs också Kristofer Björkman: Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen