Och så gick en vecka i våra liv som aldrig kommer åter.
Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.
På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!
En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:
Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det någrasvenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.
Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.
En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.
Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.
Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.
Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.
Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…
Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.
Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.
Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.
Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.
Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.
Ännu en vecka är till ända, och jag ska göra ett försök att sammanfatta. Eftersom jag inte skrivit något veckobrev sedan före jul kan det tänkas att det slinker med en del som är äldre än en vecka, saker som jag fortfarande tycker är relevanta.
Det är svårt att skriva något utan att nämna Haiti. Jordbävningskatastrofen som fått ofattbara konsekvenser för miljontals människor. Kvällstidningarna har drivit på insamlingar för offren, Aftonbladet drog igång kampanjen “Jobba en timme för Haiti“, Expressen tog en krona extra för tidningen på torsdagen, och skänkte också en krona per sålt ex till Röda Korset. Båda kampanjer ska ha varit lyckade och Helin tackar i sin blogg där han också poängterar vilket effektivt verktyg journalistik kan vara för att faktiskt göra skillnad.
På Helsingborgs Dagblad ställer journalistklubben in sin fest och skänker istället pengarna till Haiti. De uppmanar andra klubbar att göra likadant. Rättelse: På Helsingborgs Dagblad skänker man pengarna till en planerad personalfest till Haiti och uppmanar andra tidningar att göra detsamma.
Annars har diskussionen kring de starka bilder som kablas ut från katastrofen varit stundvis hetsig.
En annan debatt har varit den om det är för många journalister på Haiti. MarieLouise Samuelsson skrev en häpnadsväckande artikel i Expressen, Martin Jönsson kommenterar den här. Han har också skrivit denna utmärkta text om journalisternas roll. Clas Svahn skriver på DN:s redaktionsblogg.
Apropå Haiti och diverse insamlingar har frågan om falska Facebookgrupper aktualiserats, i och med den grupp som lovade två kronor per medlem till offren i Haiti, men som senare bytte namn och propagerade för nekrofili.
200 000 svenskar hann bli medlemmar i gruppen innan bluffen var ett faktum, och detta trots att mångaflaggat för att gruppen inte var trovärdig.
Jag har uttalat mig i Sydsvenskan om välgörenhet på nätet och bluffgruppen, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Artikeln publicerades i söndagens papperstidning.
Facebook diskuteras på bred front, inte bara i samband med Haitiinsamlingar. Ett uppmärksammat fall i veckan är Mats som inte fick fortsätta jobba på en förskola sedan några föräldrar kollat upp honom på Facebook och reagerat på mössan han bar. Min personliga uppfattning om fallet har jag skrivit om i min andra blogg, och den andra aspekten – om det är farligt att finnas att finnas på Facebook och vad som egentligen är lämpligt att dela med sig av har jag uttalat mig om i Sydsvenskan.
Carl Johan Engvall på Ystads Allenhanda skriver mer om Facebook och hur man kan skydda de uppgifter man publicerar där.
Lisa Bjerre skriver i Journalisten om vikten av att vara närvarande på Facebook.
Markus Welin skriver om vikten av att ägna sig åt källkritik i sociala medier.
Den stora branschsnackisen har annars utan tvekan varit New York Timesofficiella beslut att ta betalt för innehåll på nätet. Här en del samlade twitterreaktioner som kom direkt efter att New York Times gått ut med nyheten.
Mikael Zackrisson ifrågasätter modellen att ta betalt endast av de trogna besökarna, och Joakim Jardenberg är inne på samma linje, medan Olle Lidbom verkar försiktigt optimistisk, eller i varje fall inte någon motståndare till betalmodellen. Stora Ord ifrågasätter kritikerna och undrar varför det är så fult att ta betalt. Jag är mer inne på Martin Jönssons linje. Det man betalar för om man idag prenumererar på en morgontidning är framförallt tryck och distribution. Paketeringen. Journalistiken är främst annonsfinansierad. Läser man nyheter på nätet har man redan betalat för det en gång, genom inköp av dator och räkningarna för bredbandet. Att många betalar en hel del för den utrustning som krävs för att komma ut på internet tror jag är en ganska viktig förklaring att de sedan förväntar sig att innehållet ska vara gratis.
“Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.”
Medievärlden ska bygga ny sajt – igen. Förra året lanserade de ny sajt, som måste berömmas för att vara mycket innovativ och en kavalkad i widgets, realtid och sociala funktioner, men i ärlighetens namn kanske inte den tydligaste och mest användarvänliga.
“1. Geotaggning När vi nu kommit på att det kan vara roligt att checka in på olika ställen, samla poäng och berätta om det för världen så kommer det bara bli mer och mer. Gowalla är på väg att bli internetvinterns motsvarighet till sommarens schlagerplågor, Foursquare är ännu lite nördigare, och inom kort kommer fler utmanare. Visst vill vi leka med våra mobiler, tävla med kollegor och kompisar.
2. Etikdiskussioner. Larm om bloggbluffar. Köpta blogginlägg och tweets. Resumes artiklar om betalda tweets och kändisbloggarna som fått gratis barnsjukvård är bara början. Etikdiskussionerna oberoende, annonser och dold sponsring kommer eskalera under 2010. Många fler kändisar än Pernilla Wahlgren och systrarna Graaf åker dit på detta. Men samtidigt vill vi fortfarande läsa om kändisarnas privatliv på bloggarna. Och vi värderar fortfarande de beroende experternas blogginlägg högre än oinsatta allmänreportrars traditionella nyhetsartiklar.
3. Apples läsplatta skakar om Apple läsplatta slår världen med häpnad, men säljframgångarna uteblir. Brist på riktigt attraktivt innehåll är det största skälet, framför allt har Apple svårt att attrahera den klassiska underhållningsindustrin. Läsplattan blir ändock ett avstamp för en ny typ av enkla, snabbstartade datorer, oftast tangentbordslösa, där programmen har ersatt av applikationer, “appar”, och där data ligger lagrade i det berömda molnet ute på webben.
Det mest kända är Google Chrome som kommer i slutet av 2010 och ger Windows och MacOS rejäl konkurrens, men även uppstickare som Jolicloud och Hyperspace kan mycket väl ge sig in i matchen.”
Fredrik Wass har i samband med nyåret gjort en rad intervjuer med personer han tycker är bra. De har handlat om mediebranschen, internet och framtiden. Här har han sammanfattat med de bästa citaten.
Idag gästbloggar Rolf van den Brink på SSBD. Det råkar sammanfalla med hans födelsedag – grattis! – och med den här postningen på Mindpark där han tas upp som en av de chefredaktörer som bloggat. Nu är han inte chefredaktör längre, istället har han skaffat en källarlokal med orange gummimatta. Men bloggar gör han.
Så – ordet över till Rolf van den Brink:
Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.
Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.
Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.
Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.
Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?
Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.
Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.
Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?
Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.
Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.
Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.
Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.
Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.
Sluta Sörja – Börja om Digitalt.
Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.
Tiden rusar iväg, denna vecka har varit fullbokad och jag har varit på resande fot. Det har i vanlig ordning varit en mycket händelserik vecka, och många är ämnena jag gärna skulle haft tid att utveckla i egna bloggposter, men det har inte hunnits med. Bättring utlovas.
I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.
Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:
DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.
Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.
En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.
När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.
Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.
Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)
Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.
Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.
Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.
Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:
San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.
The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”
But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.
More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).
But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.
Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattathur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.
Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).
Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.
Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad. Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.
Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:
För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.
Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.
Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.
Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:
Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.
Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?
Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.
Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.
Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.
Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.
Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.
I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.
Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.
En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.
Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.
Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.
Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.
Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.
Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.
Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.
1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.
I går skrev Niclas en postning utifrån Bo Rothsteins debattartikel i GP, där Rothstein skriver om bloggosfären, bland annat att: “Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”
Något som Niclas i sin postning kommenterade så här: “Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat.”
Niclas reagerar således – precis sommångaandrabloggaregjort – mot det faktum att Rothstein generaliserar och dömer ut hela bloggosfären baserat på några få lästa inlägg. Martin Jönsson skriver så här:
Det Rothstein missar är framför allt följande:
1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.
2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.
Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.
Hur som helst. Jag skrev ett mail till Bo Rothstein, där jag erbjöd honom att bemöta Niclas postning i ett gästblogginlägg. Det var ett vänligt mail och jag förklarade att vi gärna publicerade också åsikter som skiljer sig från våra då vi tycker att demokratidebatten är viktig och intressant.
Rothstein svarade synnerligen häpnadsväckande, och den enda slutsats som kan dras av den mailväxling som sedan pågått mellan Rothstein och Niclas är att Rothstein anser att i princip hela bloggosfären är rasistisk och antisemitisk.
Rothstein inte gett sin tillåtelse för oss att publicera hans mail eller delar av dem. Men med tanke på de anklagelser han riktar mot bloggosfären i allmänhet och Niclas i synnerhet är det svårt att låta bli att faktiskt referera till dem. Att anklaga någon för att uppmuntra antisemitiska strömningar och rasism är nästan lika allvarligt som att angripa någon med rasistiska påhopp, och definitivt allvarligare än att i raljerande ordalag be någon suga ens kuk.
Utan att direkt citera (vilket hade känts sjystare med tanke på minimerad risk för feltolkning) ska jag ändå försöka sammanfatta Rothsteins budskap till oss:
Han säger sig vara chockad och menar att bloggandet är en fara för demokratin och en potenitell grogrund för rasism. Han menar vidare att epitetet “stinkande kloakhål” var för snällt. Efter att ha läst de bloggar som kommenterat hans debattartikel menar han att detta kloakhål dessutom har fascistoida tendenser. Detta baserar han på att endast en av tio bloggare som kommenterat hans artikel öppet tagit avstånd från rasism. De som inte sagt ett ord om vare sig judehat eller rasism är alltså enligt Rothstein smygrasister.
Han anser dessutom att bloggvärlden i och med hans debattartikel fick chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism, utan att ta den.
Saken är bara den att Rothsteins artikel handlade inte om rasism.
Han har baserat sitt omdöme om bloggosfären utifrån tre blogginlägg där han själv kritiseras.
Bland annat detta skrivet av Mattias Svensson. Inlägget handlar om bokmässan där Mattias talade om den ekonomiska krisen. Han inleder sitt inlägg så här:
“Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”
Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.
Enligt Bo Rothstein ska frasen “Bo Rothstein sug min kuk” vara ett huvudargument. Själv förstår jag inte hur man kan få frasen “sug min kuk” att bli ett argument för något alls, möjligen är det ett larvigt uttryck men knappast rasistiskt. Eller antisemitiskt. Inte någonstans i Mattias postning hittar jag uttryck för rasism eller judehat.
Det är tråkigt att just en sådan person som Bo Rothstein som är statsvetare ska basera sin uppfattning om flera hundra tusen personer på sådana grunder. Det tråkiga är också att många människor faktiskt fortfarande förlitar sig på en person med en sådan titel som Rothstein har, och köper hans argument utan att kanske själv ta reda på mer. Därför känns det också viktigt att berätta hur Rothstein reagerade på vår inbjudan att skriva hos oss, inte för att vi vill lägga mer ved på någon eld utan för att vi vill förklara att saker som skrivs i en blogg kan vara minst lika underbyggda som det som skrivs i en debattartikel på i GP eller varför inte i DN. (Läser man artikeln i DN ser man att Rothstein inte vänder sig endast mot bloggosfären utan även mot journalister) Alla de bloggare som kommenterat Rothsteins inlägg har inte tydligt tagit avstånd från rasism eftersom sakfrågan i Rothsteins inlägg inte handlade om rasism. Rothstein själv hävdar att man måste hålla sig till sakfrågan i debatter och vi försöker litegrann att reda ut begreppen här.
Om Rothstein ville ge bloggosfären chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism borde han ha uttryckt sig tydligare, och jag törs lova att han då skulle ha fått det gensvar han önskat sig.
Vi hoppas att Rothstein läser det här inlägget. Och vi hoppas att han ger sig tid att läsade härinläggen, den här bloggen, eller varför inte detta, och vi hoppas att han är öppen för att faktiskt ändra sin uppfattning om bloggosfären som ickedemokratisk och rasistisk.
Vi håller absolut med om att bloggosfären är full av skit. Hela världen är full av skit. Men i bloggosfären, precis som i resten av världen, finns också en hel del som är vackert. Det vore trist om alla kloka människor som brinner för demokrati skulle ta avstånd från bloggosfären istället för att delta i den. Då skulle den kunna bli en farlig kraft.