Så till den eviga diskussionen om hur mediebranschen ska tjäna pengar. Fredric Karén på SvD har tagit initiativ till en bloggstafett på temat “ta betalt för nyheter”. Först ut är Fredric Karén själv. Han ställer sig mycket mycket tveksam till om det går att ta betalt för nyheter på nätet. Han ställer en mycket intressant fråga till Bo Hedin som är andra gubben ut i stafetten, nämligen – Vem vågar göra en Spotify? Alltså en freemium-version av en nyhetssajt. Bo Hedins svar på det finns att läsa här. Han listar en rad nackdelar med det hela, som i min värld i dagsläget väger tyngre än fördelarna han listar sedan. Inte minst på grund av vikten av länkar. Nätet bygger på länkar. På Disruptive har Rudolf skrivit en mycket läsvärd text om länkars betydelse, och det han skriver går att översätta också till nyhetssajter.
På onsdag kommer bloggstafetten till SSBD genom Paula Marttila som då gör premiär här.
En märklig debatt som förts i veckan är den om Anna Anka. En person som om det inte hade varit för att hon publicerades på Newsmill skulle gått mig helt förbi då jag inte ser programmet “Hollywoodfruar”. Artikeln på Newsmill har slagit rekord i klick och kommentarer. På Twitter har publiceringsbeslutet diskuterats. Jag ser inget problem med det. Inte alls. Vore jag debattredaktör hade det varit självklart att låta henne ge sin syn på saken då hon redan var rätt omdiskuterad i svenska medier efter första avsnittet av programmet. Och hennes för oss svenskar absurda åsikter och påståenden är mumma om man vill ha trafik och länkar till en sajt.
Några började muttra när Anna Anka i HD uttalar sig om att hon inte skrivit artikeln själv. Leo Lagercrantz svarar här. Jag kan fortfarande inte uppröras. Visst, Anna Ankas inlägg tillför kanske inte så mycket till den svenska jämställdhetsdebatten, hon må vara galen eller puckad eller allt hon kallats för i bloggvärlden, men upprörd för att hon får uttrycka sin mening på Newsmill? Näe… Däremot kan jag bli lite sådär indignerad över tonen i debatten, och det har jag skrivit om här.
Så ett par vardagsexempel på användandet av sociala medier hos kvällstidningar:
Thomas Mattsson om en fotbollsmatch eller kanske mer om Zlatan.
Och Jan Helin om artikelkommentarer på Aftonbladet.se. Imponerande! Men hur fångas dessa kommentarer upp?
Och så en kanske rolig postning för alla papperkramare – 365saker att göra tipsar om att – läsa tidningen.
Det här med bloggare vs gammelmedia är en debatt som blir alltmer lågmäld. Det är bra, eftersom vi har större möjligheter att lyckas om vi hittar samarbetsmöjligheter istället för att strida. Jocke påminde om att diskussionen på gått i några år…
Jocke som var en av dem som inte nöjde sig med de knapphändiga uppgifter som fanns i torsdagens stora nyhet om de 750.000 pedofiler som är ute och jagar offer på nätet just precis nu. En nyhet som spreds i alla stora nyhetsmedier i Sverige, via nyhetsbyrån AP. Vad Jardenberg gjorde var att fråga efter källa, och även hitta den.
Mycket intressant. En direkt fråga kan vara vad vi egentligen ska med journalister till, om alla “riktiga medier” publicerar samma grej utan att kolla upp den ytterligare, samtidigt som några bloggare tar fram ursprungskällan och därmed också nyanserar nyheten något.
Med det att fundera på avslutar jag denna första veckosammanfattning, och ser fram emot en ny spännande vecka i världen vi kallar medielandskapet.
Tjänsten som levereras av Aitellu är helt enkelt en lösning som scannar av en artikel och letar upp andra texter om samma sak, så här kommer det att se ut på sajten:
I pressmeddelandet skriver Dagens Emanuel Karlsten att “Nu skickar vi våra läsare till våra konkurrenter”, och det är så rätt, så bra att göra så.
Redan idag är det flera tidningar i Sverige som förstått att man inte kan stänga in sig på sin egen sajt, och länkar till framförallt bloggar men också andra nyhetssajter (Nyheter24 är rätt bra på det).
Med NewsMatcher sköts detta automatiskt, och allt som sköts automatiskt gillas, så kan de personella resurserna ägna sig åt viktigare saker, som grävande journalistik till exempel.
Det finns fortfarande en rädsla för att skicka iväg läsare annorstädes. Jag ska tala om varför man inte ska vara rädd för det; fortfarande har nyhetskonsumenterna begränsad tid till nyhetskonsumtion, så kommer det att fortsätta vara. Visst vill alla att den tiden ska läggas på den egna sajten?
För att en läsare ska välja just din sajt i det stora utbudet krävs att man ger ett mervärde, att man öppnar upp för den typen av öppet landskap som nätet är där man surfar runt genom att följa länkar och på så sätt få sin dagliga dos nyheter och information.
Vinnaren kommer att bli den som lyckas bli en hub, alltså ett nav kring vilket resten av nätet snurrar, en samlingsplats för allt som är relevant och intressant. Om läsaren av tidningen Dagen vet att hos Dagen hittar man förutom välskrivna reportage och bra rapportering om det man är intresserad av också får länkar och tips om andra relaterade saker och kanske andra vinklar på samma sak är chansen större att nätsurfaren fortsätter vara Dagen trogen.
Alla siffror jag sett pekar på att ju mer man länkar till andra, desto fler träffar får man på sin egen sajt, därför är det så bra det Dagen gör nu, och jag ser fram emot att se fler nyhetssajter följa efter.
Än en gång – grattis Dagen!
Uppdatering: Sedan tidigare använder också Metro NewsMatcher. Några fler som gör det som är utom vår vetskap? Tipsa, och tipsa gärna också om andra innovationer i branschen!
Tiden rusar iväg, denna vecka har varit fullbokad och jag har varit på resande fot. Det har i vanlig ordning varit en mycket händelserik vecka, och många är ämnena jag gärna skulle haft tid att utveckla i egna bloggposter, men det har inte hunnits med. Bättring utlovas.
I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.
Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:
DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.
Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.
En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.
När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.
Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.
Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)
Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.
Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.
Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.
Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:
San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.
The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”
But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.
More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).
But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.
Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattathur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.
Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).
Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.
Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad. Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.
Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:
För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.
Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.
Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.
Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:
Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.
Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?
Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.
Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.
Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.
Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.
Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.
I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.
Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.
En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.
Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.
Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.
Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.
Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.
Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.
Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.
1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.
Ännu en vecka till ända, en vecka präglad av rättegången mot The Pirate Bay och i tidningsbranschen är det kanske TS-statistiken som intresserat mest. Här följer ett försök att sammanfatta och länka till läsvärda saker som skrivits under den gångna veckan, och vi börjar med att tipsa om den här artikeln i Medievärlden som besökt Interaktiv säkerhet, företaget som moderera kommentarer åt bland andra Expressen och Svenska Dagbladet. Något som SSBD tagit upptidigare.
Och apropå kommentarer – Aftonbladets Anna Hjalmarsson skriver om vilka problem som kan uppstå inte minst när invandringsfrågor diskuteras, både i en artikel och i sin blogg. Enda sättet att komma ifrån konspirationsteorier är ju att öppet kommunicera de dilemman och beslut man fattar och Anna gör helt rätt.
Vi har precis levt i ett decennium av oöverträffad frihet. Den digitala revolution som pågått och pågår får 1968 att framstå som ett bridgeparty.
Kanske är det just därför som någon som Jan Guillou viftar undan nätet och påstår att den enda sanningen är möjlig i det han kallar riktiga medier. Nu är han del i den makt som hotas och därför försöker han låtsas som om ingenting förändras.
Men nätet är en enda ständigt pågående konversation där hierarkierna i sanning brutits ned.
Det handlar om en teknisk och mänsklig utveckling där det ena sporrar det andra i oändliga feedback-loopar.
Det som gör detta möjligt är dels internets själva struktur, dels den anda av frihet och nyfikenhet som präglar nätet.
Båda dessa grundförutsättningar hotas nu.
Det TPB-rättegången egentligen handlar om är om det i sig är olagligt att länka till saker som eventuellt är olagligt.
Skall man som länkande part ha ansvar för det material som finns på andra sidan länken, och i så fall i hur många led?
Om TPB är olagligt så är själva Internet olagligt. Internet bygger på länkandet, på sammankopplandet.
Man länkar sitt arbete och sin kreativitet till andras och summan blir större än delarna.
Det är inte en miljö där tanken att varje idé bör hållas åtskild från andra, skyddad i en liten guldbur låst med upphovsrätt och patent, är särskilt stark.
I sammanhanget är det dock fullt logiskt att franska underhållningsgiganten Vivendi kräver stopp för utbyggnaden av bandbredd.
Nu får det vara nog.
Alltihop används ändå bara av pirater.
Den som inte alls har förstått vad det är The Pirate Bay är åtalade för och känner sig osäkra på fildelningsteknik bör läsa det här. En förklarande text med en grundlig genomgång av torrenttekniken.
I måndags hade P1:s Vetenskapsradion premiär för sin nya programserie “På nätet”. Medverkade gjorde bland andra Jocke Jardenberg och Cissi Wallin. En av programledarna är Karin Adelsköld som också skriver bloggen Lilla Gumman. Rubriken på programmet var “Naken på nätet”. Det Bambusades också så att den som ville kunde titta och inte bara lyssna, bra grepp av Sveriges Radio. Imorgon är det dags för andra delen som är rubricerad som “Bloggbävningen på nätet”, där medverkar Sofia och grundaren av Bloggy, Jonas Leijon. Pelle Sten på svd.se har gjort en intervju med Jonas Leijon som del två i serien “vi bygger internet”.
Kjellberg bloggar om Twingly, och sin korrespondens med Borås tidning om varför de inte längre använder sig av Twinglylänkar på sajten. Svaret är i mina öron ganska häpnadsväckande, det finns bra sätt att komma undan utgivaransvaret för externa länkar:
Sedan jag senast bloggade om detta i januari har jag kunnat konstatera att flera av Borås Tidnings kompisar inom Gota Media (Smålandsposten och Barometern) har Twingly och att ännu en är på gång under våren (Blekinge Läns Tidning). Just detta gör svaret från Niclas Sennerteg, tidningens webbredaktör, en smula märkligt.
>>Twingly har diskuterats av tidningsledningen här BT och ansvarig utgivare vill ha betänketid när det gäller vilka följder denna funktion kan medföra för utgivarskapet. Det beror på att den ansvarige utgivaren är den som svarar för att allt material som publiceras på bt.se (även länkar till externa sidor) följer etiska regler osv.<<
Att påstå att ansvarig utgivare skulle bära ansvaret, även för vad som publiceras på externa sidor, är ett ganska teoretiskt resonemang.
Jag har konsulterat Martin Källström, CEO på Twingly, i frågan och utifrån hans svar till mig på Twitter ligger det till ungefär på följande vis:
Tidningarna anser sig ha ett utgivaransvar, även för externa länkar, och om de inte tar bort illegala sådana inom 24 timmar efter det att dessa har uppmärksammat. Det här sättet att se på frågan är egentligen bara juridiskt förankrat när det gäller kommentarer men de flesta applicerar det på Twinglylänkar för säkerhets skull och för att undvika att tvingas kontrollera varje enskild länk så låter man helt sonika bli att förmoderera Twinglylänkar och kan på så vis agera först när något uppmärksammas som en tvivelaktig länkning.
Second Opinion närmar sig skarpt läge, redan nu kan man få bli betatestare om man mailar och ber snällt. I sin blogg publicerar de precis som Newsmill gjorde innan lanseringen en del spännande material, som detta:
Spekulationer, felaktiga uppgifter och journalister som inte är pålästa. Omdömet om medierna är lågt när Riksgäldens informationschef Marja Lång tar ett samlat grepp på bevakningen av Riksgäldens övertagande av den skandalomsusade finansbanken Carnegie. Men i stort har Riksgälden kommit ut väl i affären.
Rapporteringen beskriver hon som spekulativ och i vissa fall felaktig – men generellt relativt bra. Det skiljer sig mycket mellan olika medier och olika journalister, och hon förvånades över hur okritiskt många journalister accepterade uppgifter från olika källor, i jakten på att vara först.
”Det är anmärkningsvärt att journalisterna är så aningslösa att de inte inser att de är redskap för olika parter. Det finns väldigt många intressenter i den här affären, och de läcker som såll. Man måste vara medveten om att källorna har sina anledningar att läcka. Det kan vara för att de vill påverka utvecklingen, eller vill hålla sig väl med en särskild journalist. Medierna måste vara mer kritiska mot sina källor, och inse att de är parter i ett spel.”
Dagens redesign försenades på grund av annonsformaten, men nu är det färdigutrett och Emanuel visar hur det kommer att se ut.
Medieföretagen får allt hårdare konkurrens, det vet vi. Men vad beror det på? Aurora Larissa Felderman skriver på Newsmill, med avstamp i Peter Wolodarskis ledare i DN i måndags:
Jag förstår resonemanget men känner inte helt igen mig. Kanske är Sveriges medier olika dem Shorestein lever med i USA. Enligt mig står sedan en tid radioprogrammet Kaliber för de mest intressanta, djupgående journalistiska granskningarna i Sverige. Jag är besviken på att papperstidningarna ligger efter andra medier när det gäller wallraffande arbeten.
Är det internetläsandet som hotar papperstidningarnas överlevnad? Eller är det i själva verket så att läsarna vänder sig till andra medier för att tidningarna blir alltmer likriktade och ointressanta i sin strävan efter objektivitet och därmed alltför sällan producerar djärva, debattskapande granskningar? För att de mest ger oss slätstrukna, ytliga reportage och nyhetsnotiser? Objektivitet hyllas ofta inom media men är för mig ett märkligt och motsägelsefullt begrepp i sammanhanget. Ja, rentav utopiskt. Redan i urvalsprocessen av vad som ska publiceras alternativt ratas går objektiviteten förlorad. Därtill kan vi lägga ägarnas vinstintressen.
Personligen så tror jag på journalistik. Jag tror på grävande journalistik av den sort som kostar pengar, men jag tror inte att den på något sätt är knuten till papper. Jag har tidigare uttryckt oro för att tidningsägare i jakten på kronor att spara väljer bort djuplodande journalistik till förmån för snabba nyheter på nätet. Det behöver inte finnas en motsättning dem emellan, men det krävs en helt ny organisation, nya arbetsmetoder på redaktionerna och det krävs mod att våga satsa på den sortens journalistik som håller i längden.
Så var det TS-statistiken då. Medievärlden har redovisat och kommenterat siffrorna som knappast var särskilt överraskande. Resumé sammanfattar det hela med att upplagorna för dagspressen i genomsnitt minskat med 2.8 procent. Men det finns undantag, som Sydsvenskan som trots stora ekonomiska svårigheter ökat upplagan. Chefredaktör Sandström bloggar om siffrorna.
Journalisten konstaterar att de fortfarande är störst av branschtidningarna, trots en minskning med 600 exemplar.
Den största överraskningen är kanske den att tidningen Dagen är den som ökar mest. Emanuel Karlsten bloggar såklart om det.
Elisabeth Bäck bloggar också om siffrorna och väljer att se det positiva i att 107.000 personer läser VLT varje dag. I grannlandet Norge är tidningsläsandet näst högst i världen.
Andra siffror är de som Thomas Mattsson redovisar, om att Expressens YouTubeklipp nu kommit upp i en miljon tittningar:
I veckan passerade Expressens partnerkanal på YouTube.com en miljon visade klipp. Vi startade samarbetet med Google, som ju äger sajten, i oktober och det mest sedda klippet är “Blondinbella firade sin 18-årsdag med humor”. Det mest omtalade är sannolikt “Anna Lisa fick träffa sin stora Idol Johan”.
Intressant i övrigt om YouTube.com/Expressen är;
# 51 procent av tittarna är män.
# 40 procent av tittarna är mellan 13-17 år.
# Mest tittade spelningen i XL Live-studion är “Idol”-Lars framträdande.
Varför finns då Expressen på YouTube? Jo, därför.
Det är roligt att kunna berätta om tittandet på YouTube samma dagarna efter att vi presenterat rekordsiffror på Expressen.tv, som ju är vår egen webb-tv spelare.
Förra veckan hade jag ett intressant möte med TU:s nya avdelning för Innovation och Utveckling, det vill säga med Jon Goland och Lena Victorin. Vi talade bland annat om hur de ska kommunicera vad de jobbar med och jag förespråkade självklart bloggen som en av flera kanaler.
Denna vecka har de börjat blogga i TU:s framtidsblogg, som du hittar här.
Det här är från i höstas men har fått spridning under veckan, en lista på förslag till nya etiska regler för bloggare och journalister:
1. Thou shalt recognise one’s own subjectivity
“… ensure that the audience is made aware of the partiality of the journalist or publication.” 2. Thou shalt strive to be fair
“… in the rough and tumble of a news story subjective judgements come to be made about ‘good guys’ and bad guys’. Being aware of such judgements is the key to transcending them.” 3. Thou shalt strive to be accurate
“… when reporting matters of fact, journalists should take every reasonable care to ensure the accuracy of the information they are reporting – and if in doubt the source of the information should be identified.” 4. Thou shalt strive to be thorough
“In a journalistic context absolute thoroughness can never be achieved – time and space limitations are always an issue. But a proximity to absolute thoroughness is necessary /…/” 5. Thou shalt seek verification
”Verification is partly a matter of thoroughness but it is also an injunction to journalists to only use material from sources they regard as ‘reliable’ /…/” 6. Thou shalt strive to be transparent
“Would I be comfortable if these working methods were made public, could I justify them in terms of the ‘public interest’?” 7. Thou shalt be accountable
”… most journalists – on or offline – would probably see their accountability in terms simply of maintaining their audience, both in terms of numbers and of trust.”
Emanuel Karlsten bloggar om att Dagen.se behöver en ny underrubrik istället för den omöjliga “viktigaste virtuella kristna samlingsplats”. Han går igenom flera andra tidningar och kommenterar med humor.
Axel Andén på Medievärlden ger ett exempel på hur Twitter inte ska användas av journalister.
Under veckan har vi skrivit en del om artikelkommentarer. Och idag berättar Elisabeth Bäck att VLT stängt ner sitt debattforum tills vidare på grund av alltför många besvärliga kommentarer.
Det är tråkigt. Men. Här gör VLT till skillnad från BLT helt rätt – de går ut och berättar öppet om vad de gör och varför. Och uppmuntrar läsarna att tycka till. Och om man läser kommentarerna till Elisabeths inlägg föds hopp. Det går att ha en konstruktiv diskussion med läsare.
Vi är ju som ni förstår för fri debatt och diskussion och tror att artikelkommentarer fyller en mycket viktig funktion. Men en fråga att ställa sig är om mediesajterna nödvändigtvis bör ha fria forum för vem som helst att skriva i om vad som helst? Är det kanske idé att istället samla artiklar med mycket kommentarer och utifrån dem skapa ett forum kring det egna materialet? Och då ska tilläggas att det “egna” materialet ju också består av insändare och debattartiklar.
Och apropå vårt tjat om Elisabeth Bäck och hennes blogg – det är inte bara mediechefer som bloggar. Och fler borde göra det, enligt Eva Kumlin, vd för Svensk Form.
Expressen har skrivitom de politiska bloggarna och det är såklart kul när gammelmedia uppmärksammar bloggosfären och då inte endast Blondinbella och Schulman.
Ipred. Vad i hela världen är det som får så många unga att på riktigt tycka att sådant som film och musik ska vara gratis bara för att det nu finns teknik som gör att det går att komma åt gratis?
De är ju inte dumma i huvudet. De har utan tvekan intellektuell förmåga att ta till sig teorin att gratis inte direkt säkerställer bra innehåll.
Det är något annat som ställer till tankeoredan.
Vad?
Och visst. Vi gillar listan. Vi gillar tanken på att gammelmedia använder sig av material från Youtube. Vi gillar Ledarbloggens Youtubiana också. Men årets förnyare? Tveksamt.
Bonnier, som delar ut det fina priset, lägger sin blöta filt över medielandskapet, numera med kulturministerns goda minne. (Leif Pagrotsky, kulturminister (s) vigde som sig bör Fredrik Strage och han gemål år 2006). Ungefär som staten och storkapitalet i Sverige tillsammans har verkat för att tillsammans hålla ogräset av småföretagare, nytänkare och entreprenörer kort.
Den populistiska hållningen, som ju är helt beroende av tekniken, bygger på föreställningen att alla har rätt att säga sitt. Och de eventuella felaktigheter som kan uppstå korrigeras snabbt av andra. Det kan man sympatisera med, men det är något som gnisslar här.
Det de bägge synsätten har gemensamt, den teknikfixerade och den populistiska, är föraktet för innehållet. Enligt den ena kan innehållet kan väljas automatiskt av ett system utan dyrbar mänsklig inblandning. Enligt den andra är allt lika mycket värt.
Men innehåll av god kvalitet betyder något. Det kan avgöra framgång eller fall. Och bra urval kräver erfarna redaktörer, som vet hur man värderar källor, gör jämförande analyser och kan se på materialet med kylig blick.
Svaret på frågan om journalisterna behövs får nog bli ett njae. Kanske inte, men deras kompetens behövs desto mer. Gärna bloggar men först en rejäl redaktör.
Nej, journalister behövs inte längre, då journalisten sedan länge är död och begraven. Internet och dess enorma informationsflöde har gjort rent hus med journalistkåren. Ett faktum som resulterat i att de journalister vi nu dagligen får se i tv:e, läsa i tidningar eller höra i radion är tomma skal.
Problemet är bara, journalisterna har själva inte förstått det. – Att deras tid är förbi och att de har blivit begravda av sin egen tyngd av prestige och skitsnack.
Här finns en bra text som steg för steg och väldigt pedagogiskt förklarar grunderna i social media och hur de kan användas. Rekommenderas för dig som funderar på att börja blogga eller så. En relaterad postning är denna där Daniel på Mindpark skriver om social multitasking.
Nya bloggar föds för övrigt varje dag. Också på mediesajterna. Den gångna veckan föddes Dagens Ledarblogg. Vi tar för övrigt tacksamt emot tips om nya bloggar på mediesajter.
TOO many journalists seem to take a perverse pleasure in ruminating on their pending demise. I know industries that are today facing stiff new competition from the internet: banks, retailers, phone companies and so on. But these sectors also see the internet as an extraordinary opportunity. But among our journalistic friends are some misguided cynics who are too busy writing their own obituary to be excited by the opportunity.
Self-pity is never pretty. And sometimes it even starts in journalism school, some of which are perpetuating the pessimism of their tribal elders. But I have a very different view.
Han fortsätter:
Unlike the doom and gloomers, I believe that newspapers will reach new heights. In the 21st century, people are hungrier for information than ever. And they have more sources of information than ever.
Amid these many diverse and competing voices, readers want what they’ve always wanted: a source they can trust. That has always been the role of great newspapers in the past. And that role will make newspapers great in the future.
If you discuss the future with newspapermen, you will find that too many think that our business is only physical newspapers. I like the look and feel of newsprint as much as anyone. But our real business isn’t printing on dead trees. It’s giving our readers great journalism and great judgment.
Fredrik Wackå har gjort en lista med fem punkter viktiga att tänka på när man bygger en webb. Inget revolutionerande men ändå saker som inte alltid fungerar.
Mindpark gör som SSBD – presenterar gästbloggare. Postningen är tidigare publicerad på Citizen Media Watch, där på engelska. Ämnet är frågan om journalstiken går en mörk tid till mötes.
Front Page/A1
The front page of a daily newspaper is likely to contain news that, unless you don’t read blogs, don’t follow Digg, aren’t on Twitter, don’t read online news sites, and have no computer at all, is old news. Most newspapers now favor thoughtful analysis over breaking news stories, but you can get thoughtful analysis on blogs, Digg, Twitter…
Letters to the Editor
Letters to the editor have been obliterated by online comment sections attached to individual articles. Why read the random musings of a handful of selected readers when you can read hundreds of comments on any one story or issue? Better yet, newspaper readers now have access to millions of blogs dedicated to every topic under the sun.
Vassa Eggen har kommenterat helt kort. Han tror att 10.000 words har fel. Vassa Eggen aka Olle Lidbom som förresten öppnat en ny sajt i veckan, än så länge i Beta. Spana in Medieregistret!
Life, tidningen med världens bästa bilder, har lagt ut hela sitt bildarkiv, och bilder som de aldrig publicerat, på Google.com.
Varför?
För att tjäna pengar såklart.
Alla bilder går att beställa inramade – för mellan 80 – 110 dollar.
Resultatet är en helt fantastisk tjänst.
Något för Expressen att kopiera?
Eller varför inte Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, och så vidare…
En tråkigare nyhet är denna. Internet är en viktig källa till information för många i dikatorstyrda och demokratibefriade Iran. Alla former av inskränkningar är av ondo och gillas icke. Dagens Ledarblogg skriver om bloggarna och deras betydelse för demokratin i Kina:
Framtiden kommer på att bjuda på en spännande kamp mellan Kinas aktörer på internet och censur- och kontrollpolitikens kommunisttroende överstepräster. Klart är att bloggarna skapar sprickor i den kinesiska tystnadsmur som hindrar yttrandefriheten. Och därmed nervositet i partitoppen.
Per Torberger reflekterar över förlorade profiler på reklambyråerna. Visserligen kan man nog fundera om det handlar om att de försvunnit eller att branschmedia helt enkelt är lite väl inskränkta men det är intressant att fundera över och relaterat är Sofias postning på the real mymlan om de excentriska journalisterna. Kan det handla om ett resultat av de nya slimmade arbetsplatserna där social kompetens värderas högt, ibland kanske för högt, liksom en väldigt rigid inställning till utbildning?
En intressant artikel om hur bloggarna förändrat media är Kingsleys How Many Blogs Does the World Need – och det är onekligen (o)roande när man beskriver en potentiell cirkelgång:
Did you see Romenesko this morning? Yeah, very interesting. He’s got a link to a piece in LA Observed that links to a column on the London Times website where this guy says that a Russian blogger is saying that Obama will make Sarah Palin Secretary of State.”
“Wow. Sounds true. Where did the Russian guy get it?”
“He says it was in Romenesko.”
Han rundar av med att mena att vi står inför en, vad Steve Rubel tidigare varnat för; attention crash:
The great thing about blogs, in my view, is that they share the voice of e-mail. It’s a genuinely new literary form, which, at its best, combines the immediacy of talking with the reflectiveness of writing. But many readers may be reaching the point with blogs and websites that I reached long ago with the Sunday New York Times Magazine–actively hoping there isn’t anything interesting in there because then I’ll have to take the time to read it.
Six Apart, som skapat Typepad-bloggapplikationen, väljer att starta ett Journalist Bailout Program – där journalister och bloggare som fått sparken får tillgång till gratis Typepadbloggar och tillgång till den plattform som de byggt upp. Onekligen ett intressant drag.
Och det känns onekligen som om journalister snart måste se om sitt eget hus. Nedgången i såväl annonsering som möjligheterna att driva en traditionell tidning eller nyhetsmedia blir mindre och mindre och personalminskningarna pågår.
Morgondagens debatt hos Publicisitklubben i Göteborg kan bli intressant. Den handlar om nätet och de etiska gränserna. Vi hoppas på direktsändning.
En annan kommande debatt som kan bli intressant är denna som hålls hos TU om FRA.