Posts Tagged: Dagen


20
Dec 09

Veckan som gick – Vecka 51

All right people – årets sista veckobrev från SSBD.

Den här veckan har det varit tydligt hur nyhetsmedierna börjar hamna allt oftare på rätt sida, kraften hos de nya medierna går inte att förneka. För det är en komplex ny tid med nya regler.

Publikt. Privat. Professionellt. Personligt.

Gränserna är i det närmaste utraderade, på gott och på ont. Verkligheten kommer ikapp – de sociala medierna är här, fri information är verkligen fri och tekniken slår politiken.

Journalister är bloggare är påverkare är anonyma är varumärken är whistleblowers är tyckare är rapportörer ja, allt på en gång. Gränserna har verkligen suddats ut. Men vissa klara av att verka i gränslandet. Och så här i slutet av 2009 ser vi hur några av de stora nyhetsmedierna tar tydliga och viktiga steg.

Och apropå social media naturals:

Emanuel Karlsten, bejublad redaktör på den kristna tidningen Dagen och skribent här på SSBD, rekryteras av Thomas Mattsson och Expressen som redaktör för sociala medier (se även Medievärlden, Kyrkans tidning, Thomas Mattssons blogg och Journalisten).

Julia Skott, reporter på TV4Nyheterna Uppsala, ivrare av sociala medier och även hon SSBD-skribent, rekryteras till en motsvarande roll som läsarredaktör hos Aftonbladet och blir med det kollega med Sofia Mirjamsdotter.

Bonnier R&D ligger inte heller på latsidan utan funderar för fullt:

Se filmen, men tänk inte Kindle. Tänk inte e-papper. Tänk istället en Iphone modell större/tunnare, där bakupplyst färgskärm och touchscreen är självklarheter. Läs också kommentarerna – Sara Öhrvall berättar exempelvis att vi under nästa år kan vänta oss över 50(!) e-läsare.

Det är upplyftande att nyhetsmedierna funderar över hur tekniken kan användas, istället för att försöka hitta sätt att skydda sig från den. Sedan om det här är en lösning? Vi lär få se. Den som vill diskutera detta och annat i radio kan med fördel gå med i På nätet i P1 på Facebook. Också Sundsvalls Tidning experimenterar med användargenererat innehåll.

Också SVT trummar på med SVT Play och den omtalade Iphone-applikationen som VA-/SSBD-Mikael Zachrisson skriver om. Häftigast är faktiskt kampanjen (för en gångs skull en kampanj värd namnet) för att få applikationen godkänd av Apple! Det verkar som om man tagit lärdom av processen med TV4 och Idol-applikationen.

Apropå TV4 Play och Iphone, så har jag hört ett rykte om att TV4 AB har anställt eller ska anställa en redaktör för sociala medier även de, men där har jag inget namn ännu. Jag får lov att återkomma i frågan.

Och Schibsted har jag inte koll på mer än att Tillväxtmedier håller på och möblerar om.

Thomas Frostberg på Sydsvenskan lyfter fram nio tekniknyheter som trotsat krisen i år och nämner Sweden Social Web Camp:

“På Tjärö utspelades årets häftigaste internetaktivitet när flera hundra nät­entusiaster samlades till Sweden Social Media Camp för att snacka webb, byta idéer och bara hänga. Ok, Tjärö ligger i Blekinge – men vadå, många av deltagarna kom från Skåne i chartrade bussar. Initiativtagaren Tomas Wennströms inbjudan till spontant tältläger växte till ett jättearran­gemang och får sin uppföljning i augusti 2010.”

När vi på SSBD tittar i kristallkulan känns det i alla fall i kroppen att det finns mycket kvar att göra:

Och den här diskussionen om Sveriges Radio, Spotify-länkar och lagberedning vill du inte missa:

“Vad gäller Spotify finns det nu spellistor från Sveriges Radio med länkar in i Spotify. På det sättet kan man via Spotify (och inte Sveriges Radios distribution) få mycket bättre kvalitet på musiken.”

Jag gillar annars idén om ett Skuggrix som Joakim Jardenberg berättar om. Men tjänsten behöver komma jobba upp lite volymer när det gäller användare för att det ska bli roligt.

Siffror, då? I Norge går det dåligt. Och det finns fler tweets än människor nu. Apropå tweets förresten, är du fortfarande osäker på nyttan med Twitter? Då gör varumärkesexperten Micco Grönholm processen kort med dig i en av veckans mest omtyckta och länkade postningar.

Och apropå dåligt, visst är det sorgligt med Saab Automobile? Inte för att staten ska behöva hålla affärsverksamheter under armarna, men visst är det tråkigt.Känner inte ens att jag har lust att länka.

COP15 var kanske inte heller någon succé, men vi får i likhet med Henriette Weber försöka hålla hoppet uppe.

Och tråkigt också för Elin Woods och hennes familj efter alla turer med den otrogne golfaren vars karma nu kommit i kapp. I sammanhanget känns det futtigt att prata om sponsorer, men nu länkade jag till diskussionen ändå.

Hur ser din arbetsplats ut, förresten? Har den hängt med? Via Joakim Jardenberg hittar jag (som så ofta) intressanta saker, som till exempel den här lilla julklappslistan till hemmakontoret. Två ord: Vill. Ha.

Men inte allt förändras, förstås. Jan Guillou fortsätter att skapa rubriker, nu senast för att ha bränt KGB-material. Kan vi inte bara digitalisera och öppna upp all världens arkiv så att vi slipper hålla på med pappersbränning?

Apropå journalister som suttit i fängelse påminner jag om att Dawit Isaak nu suttit fängslad i 3 000 dagar. God jul, liksom.

Till sist: Tänkte att jag skulle avsluta med något julmysigt, något gulligt. Mycket är bra och på rätt väg, men mycket annat är inte det. Så i en hyllning till alla oliktänkar därute i vårt snöiga land tipsar jag istället om Philip Wildenstams 10 förklaringar till varför jag inte firar jul.

God jul på er och gott nytt. Vi ses 2010.


4
Dec 09

Att ge tipsaren den credd hon förtjänar

Tidningen Norran släppte i dagarna sin satsning “Eredaktion”. Kort sagt en öppen redaktion, där läsarna får ta del av morgonens pm, bidra med synpunkter och tips via chatt på norran eller via facebookpage, twitter eller bloggy (men länken dit verkar inte fungera?). Branschmedia har skrivit om det och hela saken är givetvis berömvärd.

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten


30
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 48

Den här veckan får ni en snabbvariant på veckobrevet, då tid är en bristvara så här i advent…

Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.

Stora Journalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare.
Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…

Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.

Men vilka journalister toppar när bloggarna själva får välja? Det kan man numera ta reda på hos Blogipedia som skapat en topplista över de populäraste journalisterna i bloggvärlden.

Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;

“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”

Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.

Dalademokraten minskar förlusten, och skär samtidigt ner 20 tjänster. Enligt tidningschefen Lennart Håkansson hoppas man klara personalminskningen utan uppsägningar.
UNT presenterar ett sparpaket på 40 miljoner, efter att ha tappat motsvarande 30 miljoner i annonsintäkter under året. Rekordförlust för tidningen.
Ännu värre ser det ut för Sydsvenskan som redovisar en förlust på 120 miljoner.
Och i takt med att tidningarna redovisar allt sämre resultat minskar också folkets förtroende för medierna. Det blir en svår ekvation att lösa, om man tänkt sig ta betalt för ett innehåll på nätet om vi inte har läsarnas förtroende. Störst förtroende har vi föga förvånande för Public Service.
Hans Kullin har skrivit en post om att hälften av svenskarna använder sociala medier, baserad på statistik ifrån Förtroendebarometern.

På andra sidan Atlanten lägger Washington Post ner sina lokalredaktioner.

Rasmus Fleischer har skrivit en lysande postning om konsertrecensioner. Läs, gör det!

Olle Lidbom skriver om The Blog Paper, bloggtexter tryckta på papper, ett projekt inte helt olikt Das Blog Papier, en idé som jag hoppas kunna utveckla under nästa år.

Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.

En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.

Medievärlden har i veckan haft fokus på SVT och Eva Hamilton, som här berättar om företagets framtid, och om sociala medier. Jag fick också svara på en enkät om hur jag tycker att SVT sköter sig i sociala medier, den finns att läsa här.

SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)

SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.

Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.

Sist – nån som känner igen sig?

Men nu är helgen vecka 48 definitivt slut.


5
Nov 09

Transparens ett självklart val

För mig är det här med transparens inte några stora konstigheter. I min bok borde vi alla sträva efter att vara så transparenta som möjligt.

Det är så självklart att ju öppnare, mer inbjudande, vi är, desto mer förtroende kommer vi att få. När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”

I bloggosfären ser vi kanske tydligast de goda effekterna av detta. De bloggare som är personliga är de som får störst genomslag. Eller om vi tittar på bloggposter: De bloggposter som blottar något personligt hos dig – inte nödvändigtvis något privat – är det som ger mest respons, klick, kommentarer, stöd, mejl, hjälp.

För journalistiken finns det massor med fördelar att utvinna här. Och massor av läxor att lära. Särskilt om hur vi behöver släppa vår högfärdighet kring att saker blir bättre om vi journalister stänger in oss med våra texter och artiklar.

Tänk bara vilken effekt det kan få om journalister redan vid idéstadiet visar insyn för sina läsare. Om artiklar kan börja byggas redan då. Hur vi där kan berätta om våra artikeluppslag, vår artikelidé. Kasta ut det halvfärdiga på våra redaktionsbloggar och be läsarna om hjälp att skapa något färdigt. För varje steg vi tar rapporterar vi, ”tack vare er hittade jag det caset, fick tanken, såg den här tingsrättsdomen”.

Varje delgivande av ”nästa steg” blir en belöning för kollektivet. Och blir det inget – då är vi lika öppna och berättar om det.

Jag har flera exempel på när det har fungerat för den tidning jag arbetar på. Som när en samfundsordförande vägrade berätta vilken kyrka han skulle bli pastor i. En bloggpost med frågan ”Vet du var samfundsordförande Swärd ska bli pastor någonstans” och två timmar senare hade vi fått både tips och hunnit skriva en artikel om saken.

Eller de gånger när vi kört helt fast kring en story, berättat om situationen på bloggen, och tillsammans med läsarna (lösarna?) löst det.

Men givetvis finns det också nya utmaningar för journalistiken i det här. Om transparensen och de sociala medierna skapar bilden av att vi blir vänner med alla – hur upprätthåller vi bilden av oss som omutbara? Oberoende?

Eller har det blivit svårare att vara omutbar?

Jag vägrar tro det. Att journalister skulle vara så lättköpta att det räcker med några retweets, trackbacklänkar och hyllningar på Facebook för att vi skulle sluta granska de som blir våra twittervänner.

Men jag får ibland mejl från människor som oroar sig för detta. Som följer min och andra av våra reportrars sociala nätverkande på nätet och oroar sig för att våra ”followers” blir mer vänner än källor.

Hur motverkar vi den oron? För mig är svaret att gå tillbaka till ruta ett: Vi motverkar det genom transparens. Genom att förklara att det nätverkandet som händer på nätet alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Att vi alltid har stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.

Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats.  Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.

(texten kommer från det anförande jag höll som inledning av seminariet “Balans mellan öppenhet och integritet” under Internetdagarna i veckan)

/Emanuel Karlsten
redaktör Dagen.se


19
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 42

Den här veckan har jag haft fullt upp och inte hunnit med att ha den dagliga koll jag vill ha på händelser i branschen, men somligt har jag snappat upp och här kommer en sammanfattning som börjar redan i förra veckan, då Joakim Jardenberg tog upp ämnet om anonyma kommentarer, i bloggar och på nyhetssajter. Jag rekommenderar alla som har en sajt med kommentarsfunktion att läsa hans postning, och framförallt diskussionen i kommentarsfältet. Jag har gett min syn på saken i Bloggvärldsbloggen. Jag är alltså för att tillåta anonyma kommentarer men i princip emot att kommentera anonymt.
Jag är helt övertygad om att sista ordet inte är sagt i denna diskussion, men som jag skrivit – jag vill ha hållbara argument för att inte tillåta anonyma kommentarer. De jag sett hittills räcker inte.

Andra som funderar på kommentarer är NRK Beta som resonerar med sina läsare om kommentarsfunktionen.

Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.

Dagen efter voteringen arrangerade Fokus konferensen När tekniken förändrar politiken. Jag var där och lyssnade på flera intressanta debatter, och twittrade en del, något jag inte var ensam om, här finns twitterflödet med hashtaggen #tekpol. Anna Serner var också där, liksom Björn Wiman. Jag diggar verkligen hans avslutande mening om att vi nu har större möjligheter än någonsin tidigare. Som exempel tar han den kampanj som förts för att ÖIS ska slippa betala böter till Svenska Fotbollförbundet för att de haft en banderoll med texten Free Dawit Isaak på matcherna. En kampanj som snabbt spred sig på nätet och som fick Svenska Fotbollförbundet att riva upp beslutet. Det kan löna sig att höja rösten. Nu hoppas jag bara att det ska hjälpa Dawit också…

Det blir mer och mer av stora förluster, små segrar. Ett annat exempel på det är hovrättens friande av Ephone som inte behöver lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Men många små segrar kanske ger en bättre slutsumma. Hoppas jag. Även om fildelningsjägarna inte ger sig i första taget.

Är förresten Dagen den enda tidning som ens gjort en ansats att korrigera uppgiften om de 750.000 pedofilerna?

Allt fler chefredaktörer bloggar. Petra Jankov, webbredaktör på SJF, samlar flöden från chefredaktörernas bloggar på den här sidan. Mycket bra initiativ och om du är en chefredaktör som bloggar eller saknar någon som inte finns på listan – tipsa Petra!
Bland de chefredaktörsbloggar jag läst under veckan har jag fastnat särskilt för tre, det är Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet, som skrivit en krönika om Offentlighetsprincipen, och så är det Jan Helin som bloggar om sin gikt. Men inte bara det. Helin har nyligen börjat blogga igen efter att ha varit tyst efter ett första inte så lyckat försök. Men det tar sig. Här visar han en delvis ny sida, han är riktigt personlig samtidigt som han skriver om något som angår läsarna, och han får ihop det.
Den tredje chefredaktörsbloggen som jag gillat i veckan är Lars Johansson på HD som skriver om vilken typ av kommentarer han inte vill ha i sin blogg. Det är tydligt, rakt, och kan inte missförstås. Gillar också den här posten där han resonerar kring den extrema exponeringen av Anna Anka i svenska medier.

En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…

För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.

The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.

Aftonbladet omorganiserar och från i måndags jobbar Anna Hjalmarsson på heltid med läsarmedverkan. Jag tror det kan bli bra, och jag tror hårt på Anna som hittills visat stort engagemang i och för de sociala medierna. Våra läsare ja. Som inte är så intresserade av sport och familjenyheter som vi journalister tror. Ulrika Andersson har forskat vid JMG och snart läggs hennes doktorsavhandling fram. Den verkar oerhört intressant tycker jag.

Fredrik Stenbeck har lanserat en ny tjänst som ska mäta utslag i de sociala medierna. Jag kan tänka mig att det finns en hel del efterfrågan.

Det ser ut som om papperspriserna sjunker. Samtidigt som tidningsläsandet i varje fall tillfälligt ökar. Kan ju vara bra sak om Stampen vill snygga sina siffror nästa år. För det ser inte bra ut, inte alls.
Samtidigt som det går sämre för tidningarna ökar arbetslösheten i journalistkåren. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken. I Storbritannien byter The Guardian ut pappersjournalister mot bloggare. Något som Olle Lidbom skrivit mycket bra om på Newsmill.
The Guardian satsar helt enkelt på nätet när det går sämre för print. Lite apropå det vill jag slå ett slag för Mickey J Barzcyk. Han levererar nyheter som de flesta svenska medier inte fångar upp, men nyheter som engagerar och intresserar. Han gör också en hel del research som i många fall med hästlängder slår den som svenska medieföretag ägnar sig åt när de snor andras grejer.
SvD.se satsar på nätannonsering, och jag gillar resonemanget.

Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.

Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller…
Men det går bra för Google.

Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.

Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.

Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.

Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.

Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.

Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.

I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.

Sugen på konferens? Här finns en bra sammanställning över de viktigaste konferenserna inom webb och sociala medier.

Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.

Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.

Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?

Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll.
Bild 1Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.