Posts Tagged: Chris Anderson


19
Sep 09

Andreas Ekström om framtidens journalistik

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan med egen blogg på andreasekstrom.se.

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström


8
Feb 09

Veckan som gick gånger två – 5 och 6

Efter förra veckans meltdown är det nu dags att sammanfatta två veckor i ett svep. Ska försöka begränsa det hela för att det inte ska bli för mycket, utan att missa det bästa och viktigaste som skrivits;

Det är nu klart att Expressens förre chefredaktör Otto Sjöberg blir chef över ett nytt bolag för mobila tjänster. Bolaget ägs gemensamt av Expressen och TV4.
Samtidigt spekuleras det vilt om vem som ska ta över chefredaktörsskapet efter Sjöberg. Enligt Resumé blir det Per-Anders Broberg, tillförordnad chefredaktör sedan Sjöberg avgick. Kommande vecka håller Expressen styrelsemöte och sedan lär vi få klarhet i detta.

En liten notis om att granskningsnämnden för radio och teve ifjol fick ta emot rekordmånga anmälningar leder till frågan om vad det beror på. Är det så att medierna blivit mer oförsiktiga och slarviga, eller är det så att folk är mer kritiska och benägna att faktiskt anmäla, att respekten för den tredje statsmakten inte är lika stor som tidigare? Jag tror på det senare…
Något relaterat kan vara det här inlägget av Waldemar Ingdahl, som ställer frågan om Idédebatten flyttat ut i bloggsofären.

Att de traditionella medierna ständigt utsätts för ökad konkurrens från medborgarna är i varje fall klart. Det är spännande och utmanande, och här berättar Johan Thörnqvist om sitt 24hbc-projekt, möjligheten för vem som helst att starta en egen tevekanal. Jag kan inte låta bli att tänka på något som Chris Anderson sa när han var i Malmö i onsdags. Han berättade att hans barn får två timmars “skärmtid” om dagen. När valet står mellan att sitta bekvämt med popcorn och titta på George Lucas Star Wars eller att sitta vid datorn och titta på YouTube-klipp av nioåringars egenproducerade Legofilmer på Star Wars-tema så väljer barnen datorn.

TU börjar vakna och inse att de ungas medievanor kanske inte kommer att förändras i takt med att de växer upp och börjar jobba, och förra veckan annonserades en rekrytering inom området som ska ha koll på de ungas vanor, på den nya avdelningen Innovation och Utveckling. Vi önskar Lena Victorin lycka till och hoppas att hennes jobb inte enbart ska handla om att få de unga att läsa på papper, utan att i högre omfattning få de gamla tidningshusen att förstå och använda sig av de andra kanalerna.
I Frankrike försöker man få de unga att läsa tidningen genom att dela ut den gratis till alla artonåringar. Frågan är om det är artonåringarna eller deras föräldrar som kommer att läsa?

Jeff Jarvis bok “What Would Google Do” finns nu till försäljning, och han marknadsför den genom att bjuda på en del av innehållet på nätet. Här finns mer att läsa, och titta på.
I en lång intervju för Newsweek lägger Jarvis ut texten.
Johan Kellman Larsson har kommenterat här. Svenskans Pelle Sten bloggar också.

Det här är kul, Svenska Dagbladets Ola Henriksson intervjuar Aftonbladets Linda Constenius om deras redesign, och lägger upp i Utvecklingsbloggen. Han länkar också till Aftonbladets redesignblogg.
Mer Redesign pågår hos Dagen.se som också arbetar öppet och frågar sina läsare. Här finns en skiss över hur sajten kommer att se ut. Om det blir som tänkt, problem har nämligen uppkommit som har att göra med annonsformaten, något som kommer att försena lanseringen av den nya sajten.

Sökmotoroptimering är en fråga som lätt blir kontroversiell i journalistkretsar. Tanken på att medvetet använda sökvänliga ord och fraser är ofta främmande för journalister som värnar sin integritet och sitt oberoende. Men det behöver inte vara så, det finns egentligen ingen motsättning mellan journalistisk integritet och SEO, tvärtom går de ofta hand i hand, enligt Rachelle Money;

The truth is that there are many parallels between SEO and journalistic writing and that SEO really can be a journalist’s best friend.

So what are the parallels between SEO and journalism?
From the conversation with my colleague you can see that it’s the vocabulary used that makes SEO seem a world away. The SEO mantra: ‘content is king’ is one shared by journalists. We’ve always believed writing to be incredibly important. The SEO wants to create great content and the journalist wants to write a good news story.

Both SEO and journalist want their articles to be read by as wide a readership as possible. It’s important that they appeal to readers and generate some debate. Maybe it’s the journalist’s ego but we want our stories to cause a stir, we want people to respond to them through comment sites, forums and blogs. That means our stories need to be found on the internet in the first place, and that’s why SEO has to become our new best friend. Put simply, we can use SEO to make sure that many more people read our stories.

Journalists have to write their top line of a story which acts as an abstract for the whole story and pulls the reader in, making them want to read the full article. That’s exactly what an SEO will do; they will place keywords into the introduction and headline to make it attractive to the search engines. We both do the same thing, but SEOs use keywords geared to search engines, and journalists use words which are key to the story. All the meaning is packed into the top third of the article – just like SEO’s – we both write in the inverted pyramid style, where you write from the general to the specific.

Den årliga konferensen DagsVara gick av stapeln förra veckan. Anna Serner har bloggat lite här. Svenåke Boström har bloggat lite mer heltäckande om hela eventet i bloggen Tidningsliv. Medievärlden har gjort Bambuserintervjuer med några deltagare. Och skrivit här om vad som sades om de unga och deras mobiler. Mindpark har också skrivit om ökningen av mobilasurfning här. Om Aftonbladets mobiltaggar, och Bambuserintervju med Theo Blanco om hur nya format kan öka intäkterna.

Nyhetsbrev är så ute. Sägs det. Thomas Mattsson ställde frågan i sin blogg, om Expressen ska börja med nyhetsbrev igen. I en tid när alla talar om mikrobloggar, om bloggar, om närvaro i sociala medier och e-postens död är det en relevant fråga att ställa, och givetvis tog han upp den också i de mikrobloggar där han närvarar. Det var intressant att läsa svaren och diskussionen kring det hela, och slutsatsen måste ändå vara att det ena inte utesluter det andra, det nya slår inte omedelbart ut det gamla, och många får mycket hellre ett mail med nyhetsrubriker en gång om dagen än de använder RSS eller mikrobloggar för att få ett flöde. Och det är viktigt för mediehusen att så långt det är möjligt finnas i de kanaler där läsarna vill ha dem. SSBD fick stort gensvar på vårt erbjudande om att få Veckan som gick som e-post. Det viktiga är att folk läser det vi skriver, inte nödvändigtvis var eller hur de får veta att något nytt publicerats. Så länge de faktiskt läser.

En annan aspekt på ovanstående är också att nyhetsbrev kan innehålla unikt innehåll – något som Vassa Eggen tagit fasta på och startade ett nyhetsbrev som kostar pengar men där analysen är det centrala.

Norska bloggen Undercurrent tipsar om mördade ryska journalisten Anastasia Baburovas blogg, som delvis översatts här.

The Suns Rebekah Wade har gjort ett sällsynt framträdande och föreläst om framtiden, journalistiken och lågkonjunkturen. Hennes budskap kan sammanfattas med att det inte går att tumma på kvalitetsjournalistiken om det ska finnas ett existensberättigande i framtiden:

I think it’s important that we start by dealing with the doom-mongering.
Firstly – newspaper pessimism is age-old. Nearly as old as some of our media commentators I can see in the audience.
In ancient Rome, Julius Caesar produced the Acta Diurna.

A daily gazette described by historians as: ‘Hand written journals posted in Rome and the provinces with the intention of feeding the populace information.’
The first modern newspaper was published to general scepticism in 1609.
But four hundred years later we are still here.
I believe for one reason only: Journalism.

We shouldn’t fool ourselves. I am not alone in thinking 2009 will see a seismic change to our national newspapers.
And to understand some of the issues, it’s worth a quick analysis of our industry in 2008.
The ABCs of our national daily newspapers show that last year 382,000 people stopped buying a daily paper.
And if you look at this chart – is it a coincidence that the biggest losses are where we’ve seen the biggest cuts in journalism?
Of course, the answers to our industry problems are more complex than that.

Of course like any business in a recession, we have to cut costs and drive revenue to survive.
But cost-cutting in this business only works if the savings are reinvested in journalism.
The death knell is already ringing for publishers who have forgotten our reason for being.

Resumé har sammanfattat hennes föreläsning här.
Journalistiken är viktig. Utan den inga mediehus. Utan journalister inga tidningar, vare sig på papper eller på nätet. Ändå är det ofta redaktionerna som blöder, det är på redaktionerna de stora nedskärningarna görs, kanske för att journalisternas insatser är svåra att mäta i pengar.
Det ska bli intressant att se hur Schibsteds sparpaket slår. Inte minst mot bakgrund av dessa siffror om Svenskans upplagetapp.

Nyheter24, den hittills största satsningen i Sverige på nyheter på nätet utan stöd av papperstidning, tar in nytt riskkapital. De säger att de ska gå runt av sig själva innan året är slut. Om de lyckas med det vore det märkligt om ingen annan ska lyckas med liknande om de dessutom ser till att satsa på riktigt god journalistik och bra nyheter.

Sören Karlsson på hd.se fortsätter publicera besöksstatistik och klicktoppar. Det här visar att medborgarmedverkan kan löna sig, i topp ligger den meteorfilm som en läsare bidragit med.

ST.nu har precis passerat en magisk gräns. Lika många läsare på nätet som av papperstidningen.

Martin Lindvall på Slumpnavigator har skrivit ner sina intryck från ett seminarium kring rapporten om “The first tech president”. Han summerar paneldebatten så här:

Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.

Förra veckan medverkade Sofia tillsammans med Emanuel Karlsten och Thomas Mattsson i Medierna i P1, om kommentarer till artiklar och bloggar. En diskussion som antagligen kommer att pågå ett tag till, om hur vi höjer nivån på diskussionen och hanterar troll och rasister som ofta har en tendens att spamma sajterna med oönskade inlägg.
Göran Swahn har skrivit en intressant krönika på Indikat Internet om att våga öppna upp och släppa in kritik, fast från Företagsperspektivet. Som ju till viss del också gäller Medieföretagen. Förutom att det för Mediehusen borde vara en självklarhet på annat sätt för att bevara trovärdighet. Så här skriver Swahn:

Jag tror först och främst att det är en liten sak att oroa sig för. Varumärkens göranden och låtanden kommer långt ner på folks intresselista. Det ska till något särskilt för att skriva något kritiskt om ett märke på en blogg eller i en kommentarruta. Intresset är klart större för att skriva elakt om personer.
Min erfarenhet säger att de flesta människor vill hjälpa till. Företag som bjuder in sina kunder på internet att berätta och kommentera har på det sättet mer att vinna än de har att förlora. De som hittills har gjort har också redovisat goda resultat eftersom det kundgenererade materialet är mycket läsvärt, och som Indikat tidigare har skrivit så litar vi svenskar i stor utsträckning på okända när det gäller omdömen på internet.

Henrik Alexandersson, vinnare av utmärkelsen Årets politiska blogg och nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin Politik och Samhälle, har lanserat sajten medieskugga.se. Ännu en misstroendeförklaring mot de etablerade medierna, ännu en väckarklocka för oss som arbetar med journalistik och nyheter.
(här finns förresten en kul bild från Bloggalan, Henrik Alexandersson och Sofia ler mot fotografen)

Men att bloggen skulle vara främjande för demokratin på det sätt som ofta hävdas är det inte alla som håller med om. Matthew Hindman menar att det är en myt:

Vad gäller bloggandet råder samma ”maktlag” där. Matthew Hindman har begränsat sig till de politiska bloggarna och kommit till den cyniska slutsatsen att den övervägande trafiken går till bloggar som drivs av högutbildade akademiker med inte sällan solid journalistik bakgrund. De är dessutom yngre män med vit hudfärg – svarta och kvinnor är sällsynta i toppskiktet. Toppbloggarna har rentav en högre utbildningsnivå än majoriteten av amerikanska tidningars ledarskribenter. Så var är det demokratiska alternativet?

Det är utan tvekan så att det förutom toppskiktet finns en förfärlig massa webbplatser och bloggare, en imponerande mångfald som traditionella medier ingalunda kan åstadkomma. Men vad hjälper det? De lever i skuggan. I inget medium är gapet mellan den som talar och den som blir hörd större.

Medelsurfaren hittar inte dessa anonyma bloggare, möjligen kan de med specialintressen hitta sina gelikar inom till exempel golfsport eller älgjakt genom en okomplicerad sökning, eller så kan politiskt engagerade förena sig med sina meningsfränder.

Från USA rapporteras att de största nyhetssajterna ökat sin trafik med sexton procent. Samtidigt som reklaminvesteringarna på nätet i Sverige ökade i en period när det mesta gick utför. Den stora frågan är fortfarande hur nyhetssajterna ska lyckas sno åt sig sin del av kakan. Sluta trycka tidningen kanske?
Eller börja producera papperstidningar av bloggar? Intervju här med Joshua Karp som ger ut The Printed Blog.
Och mitt i allt finns fortfarande de som tror stenhårt på papperstidningen.

Expressen går från klarhet till klarhet. Nu publicerar de dagligen ett urval bilder på Flickr. Thomas Mattsson skriver:

Till varje bild anges förstås fotografens namn, det finns också en rubrik och en länk tillbaka till Expressen.se för den som vill se och läsa mer. Alla bilder kommer att ges det starkaste upphovrättsskydd som Flickr erbjuder mot piratkopiering.
Publiceringen sker under Expressens varumärke, men den är självklart inte oproblematisk. Allt tillgängligörande av material i digital form ökar risken för olovligt utnyttjande. Fast den risken löper vi naturligtvis redan med en egen mediesajt – det kopieras ju, i ärlighetens namn, ganska friskt från oss. På olika bloggar kan man ofta se Expressens bilder och annat material hämtat från sajten, publiceringar som inte skulle accepteras om det var konkurrerande nyhetssajter som använde vårt innehåll så.
Men: vi måste våga testa. För mig är Flickr bara en sorts distributionskanal, jämställd med exempelvis kabel-tv operatörer som ComHem eller mobiltelefonbolag som Telia.

Förhoppningsvis banar detta väg för fler, att våga, och kanske också att våga använda andra CC-licenser med mer generösa regler för användning av bilderna. Emanuel Karlsten skriver och kallar Expressens tilltag för genialiskt. SSBD är benägna att hålla med.
Joakim Jardenberg hade en del synpunkter och kommenterade Mattssons inlägg, något som gav upphov till en ganska kul och rätt så intressant diskussion om extern moderering av kommentarer. Och som igen visar på de fördelar transparens och öppenhet har. Att kommentera, diskutera, blogga och öppet redovisa hur saker och ting gått till skapar på sikt både högre trovärdighet och bättre metoder hos företagen.

Obligatorisk läsning denna vecka är Axel Andéns Framtidsspaning, som fanns med i januarinumret av Medievärlden men nu också är tillgänglig på nätet.
Bland annat skriver han om mikrobloggarna, och hajpen kring dessa som vi skrev om i förra veckobrevet fortsätter. Nu har personerna bakom Almedalsbloggen, startat sajten Twixdagen, en sida som samlar flödena från alla riksdagsmän och partier som finns på Twitter. Bra för den som vill ha koll men inte orkar finnas på Twitter, eller för den som snabbt vill få en översikt av vad som hänt i den politiska världen. Och inte minst ett bra verktyg för journalister som bevakar den politiska sfären. Niclas har skrivit mer om Twixdagen på deepedition. Paul Ronge tänker lite annorlunda.

För er som missathär är Medievärldens lista över tio personer som alla journalister bör följa på mikrobloggarna. Ryktet säger att det kommer fler listor, med lite olika teman. Emanuel Karlsten som är med på listan har bloggat rätt kul om vad som mötte de första följeslagarna han fick på Bloggy.

Vad gäller Twitter som journalistiskt verktyg har Josh på Newsphobia skrivit en läsvärd postning bland annat om hur tillgången till privatpersoners tweets kan missbrukas av journalister;

And then there’s the privacy issue. While Twitter users would be aware that their tweets are out in the open for all to see and hear unless they are limited only to those with whom they are friends, they might find their tweets being taken out of context and spread to an audience far beyond that which the original user intended. Users should not have to protect their own tweets from snooping layabout journalists because it cuts them off from an amazing social network that is growing every single day. So please, think before you steal that tweet journalists.

Beatblogging har gått ut med ett upprop till alla journalister på Twitter för att skapa ett nätverk där man kan ta hjälp av varandra och få ut mesta möjliga av mikrobloggandet i yrket.
Och här finns thealltweetjournal, som tänkt samla de hetaste nyheterna från Twitter på ett och samma ställe, och trycka dem på papper till att börja med en gång i veckan.

Olle Lidbom har skrivit om Twitter som redskap för mediernas varumärken på Vassa Eggen.
Kjell Häglund, nygammal twittrare, har skrivit om Twitter i Journalisten;

Men ett journalistiskt mognare Twitter är redan på gång, och det är bloggsfären som styr den utvecklingen: medan etablerade medier mest använder Twitter för enradiga puffar adderar journalistiska bloggar Twitter som ett nytt publicistiskt temperament, vilket höjer tempot, ger mer av en “redaktionell mix” och utmanar på “gammelmediernas” egen hemmaplan: via Twitter bjuds läsarna in för evenemangsknutna chattar, för att skicka in frågor under intervjuer i realtid och för att själva bidra till unika liverapporter.

Och via Twitter kan en Journalisten-kolumnist komma till avslut. “Segt kvällspass, men nu är jag färdig med en krönika om er alla! Natti.”

Journalism.co.uk bjuder på en lista med tio saker som varje journalist bör veta 2009. En mycket bra sådan, som jag (Sofia) kommer att ta med mig till de workshops jag ska hålla på Gräv-09 om sociala medier som journalistiskt verktyg. Jag ska förutom att hålla två workshops också sitta med i paneldebatten om bloggarna som hålls på lördag morgon.

WebbTV är ute, onlinevideo är framtiden. Läs Jardenbergs postning på Mindpark:

* På sikt måste vi sluta prata om det som webb-tv. Det ger fel associationer, det handlar inte om tung, dyr, långsam produktion som leder till passiv, bakåtlutad konsumtion.
* Det handlar inte om broadcast. Det handlar om att hitta rätt i den långa svansen, åtminstone i nio fall av tio…
* Kvalitet är ingen konstant, som är likadan i alla kanaler. Ibland gör vi strålande ”snygg” video på våra lokaltidningar, men ibland är det skakigt, suddigt, plågsamt att lyssna på – men ändå enormt värdefullt.
* Bort med den samlade ”tv-spelaren”, eller ta i alla fall bort den som det givna navet för att visa video. In med klippen i artikeln. Vi berättar en story med text, rubriksättning, bildsättning, faktarutor och grafik. Och allt oftare har video en given plats att fylla i vårt berättande. Precis så enkelt.
* Se till att det kan kommenteras, diskuteras och få spridning. Dubbelpublicera så att du hittar en större publik. Youtube ÄR en bra sak.
* Långa program funkar inte bra. Bättre med korta klipp, som vart och ett kan delas, kommenteras och utgöra sin lilla del av berättandet. Undantag finns möjligtvis för tunga, traditionella program – men det är en annan sak.
* Det finns tusen andra saker att säga om innehållet. Tex vikten av att fånga upp snackisarna och låta vanligt folk synas. Och det behöver inte vara minutaktuellt för att få genomslag när det är video.
* Ta det inte på så stort allvar. Have fun.
* Pengarna då? Smarta annonslösningar såklart. Precis som med allt annat på nätet. Och en vanlig pre-roll är inte smart…

Björn Wiman på Expressen jobbar på att skapa en bloggbävning för Dawit Isaak. Till sin hjälp tar han Twitter och Bloggy. Bara ett par dagar senare nås vi av nyheten att Dawit förts till sjukhus. Något som kanske hjälpt till att uppbåda nytt engagemang kring hans situation.

DN har länge setts som bakåtsträvande när det gäller nätet. Men på senare tid har de visat prov på utveckling och tendenser att faktiskt hänga med. Som i den här texten där det länkas friskt till externa sajter som exempelvis Wikipedia. Dessutom ser deras Redesign mycket lovande ut.
I veckan har de dessutom lanserat en ny medieblogg. Det är Jonas Leijonhufvud som ska bevaka vad som händer i Medievärlden och blogga om det. Ett försök att ta över stafettpinnen efter Martin Jönsson kanske? Kritiska röster har redan höjts, med all rätt kanske… Svenskan svarar med att lansera egna kandidaten Hanna Dunér.

Och apropå bloggar så var det ju i måndag utdelning av Aftonbladets Stora Bloggpris. Sofia var nominerad med bloggen the real mymlan men nådde inte ända fram. Alla vinnarna finns här. Fem av sju var kvinnor, något som flera har uppmärksammat. Mest intressant var kanske ändå utdelningen av Aftonbladets hederspris. Det var fantastiskt att höra Kalle Jungkvist och Jan Helin stå på scenen och konstatera att det finns saker som bloggarna uppenbarligen är bättre på än mediehusen och journalisterna. Att vinnaren blev stoppaFRAlagen.nu känns helt rätt och hela galan var på riktigt en manifestation för bloggen och bloggarna. Det var fantastiskt att få vara där och inse att bloggarna är en kraft att räkna med, på riktigt.
En parentes men klantigt av Aftonbladet är detta som hans Kullin snappat upp, att vinnaren i kategorin sport och fritid (Marcus Birro) avslöjades redan vid lunchtid.

Vad gäller bloggare och gammelmedia, så har Thord Daniel Hedengren skrivit om lokala bloggnätverk, en post som sätter fingret på flera viktiga saker, som exempelvis behovet både hos annonsörer och läsare av lokalt annonsmaterial.

Twingly tänker ta Tyskland. I veckan avslöjades att de skrivit avtal med Bild Zeitung, en av Europas största tidningar.

I onsdags var det så dags för veckans, månadens och för en del kanske årets stora Mediaevent i Sverige, i och med Chris Andersons besök i Malmö och Media Evolution. Det kunde naturligtvis följas via Bambuser och även ses i efterhand på sajten. Mingelbilder här.
Chris talade om sin kommande bok Free och det faktum att digitalt innehåll är och bör vara gratis, och att intäkter måste tas in på annat håll. Har man följt Chris Anderson var det inget särskilt nytt eller revolutionerande som kom fram, mer spännande var då panelen, där tretton personer med olika infallsvinklar fick ställa frågor till Anderson. Det var ett par saker han hade svårt att förstå och svara på, nämligen frågan om vad som är kvalitetsjournalistik, och så frågan om upphovsrätt och copyright för det innehåll som sänds i Public Service. marknadsliberal ut i fingerspetsarna är han, och det är knappast något som svenska journalister är benägna att ta till sig.

Läs Andreas Ekströms utmärkta artikel i Sydsvenskan.
Det är självklart också många som bloggat om eventet, bland andra:
Mikael Zackrisson som skrev en förhands och ställde frågan “Tänk om det inte finns några digitala affärsmodeller?”, här är Zackrissons bidrag i bloggstafetten inför Andersons besök.
Whats Next gjorde en intervju med Anderson – spana in den!
Mattias på Sydsvenskan skriver i Redesignbloggen om evangeliet enligt Chris.
Thord Daniel Hedengren tar upp frågan om Public Service och att hitta innehåll på YouTube.
Pelle Sten på SvD skriver en mycket bra sammanfattning med rubriken “Du värderar inte Google mindre för att den är gratis.”
En av deltagarna i panelen, Ted Valentin, skriver kort och lägger ut Bambusersändningen. Liksom paneldeltagaren Måns Adler från Bambuser.

En av deltagarna i panelen som lagt ut texten lite mer är Rasmus på Copyriot. Han lyckades också kläcka en metafor som imponerade på Anderson och som tydligt beskriver skillnaden mellan hur de unga ser på fildelning och nätinnehåll jämfört med sina föräldrar. Han menar att vi vuxna tycker att exempelvis musik på nätet är gratis eftersom vi hela tiden ser en fiktiv prislapp på musiken som gör att det känns gratis när vi laddar hem eller lyssnar på en gratisstream, medan de unga som alltid haft tillgång till nätet inte ser någon prislapp och varför begreppet “gratis” blir väldigt abstrakt eller direkt självklart för dem.
Anton Johansson har bloggat på Twinglybloggen.
Daniel på Mindpark skriver med fråeställningen om
Vogue är framtiden för papperstidningen, utifrån Chris Andersons exempel på Vogue som en tidning som tilhandahåller en attraktiv miljö för annonsörerna.
Och slutligen: Oscar Swartz skriver om hur Pirate Bay möter Chris Anderson.

Och från Chris Anderson och Media Evolution känns steget naturligt att gå in på nästnästa veckas rättegång mot The Pirate Bay. Den som TPB själva vill ska sändas live via Bambuser.
David Hylander har samlat länkar till en del läsvärda texter inför rättegången här.
Och Sydsvenskans innovativa grepp att dela ut sin upphovsrättsspecial på TPB flera dagar innan publiceringen i papperstidningen. Något som rönt en hel del uppmärksamhet.
Anders Mildner är alltid obligatorisk läsning. Här hittar du övriga artiklar i ämnet.

Greppet att dela ut materialet via TPB har fått Jardenberg att fundera över om hela rättegången mot Piraterna är obsolet:

För å tredje sidan har vi
Sydsvenskan som har publicerat material på TPB. Material som är skyddat enligt TF/YGL och som det rimligtvis borde vara grundlagsvidrigt att hindra Sydsvenskan från att sprida. Sydsvenskans ansvarige utgivare, Daniel Sandström, borde ha ett och annat att säga om alla försök att stänga ner hans distributionskanal.

Om inte Daniel är beredd att driva frågan så är jag ganska säker på att det finns andra där ute, med utgivningsbevis och grundlagsskydd, som är sugna på att ta fajten för det fria ordets rätt till distribution.

Det ska bli spännande att följa upp reaktionerna på det. Och diskussionen i sin helhet kring rättegången, kring fildelning och upphovsrätt och annat, som Fredrik Wass så vist påpekar är flera olika diskussioner. Å ena sidan den om fildelningens tekniska grunder, å andra sidan den om kommersiell upphovsrätt och å tredje sidan den ideella upphovsrätten. Begreppen blandas lätt ihop. Relaterat är denna notis om att HD nu ska pröva upphovsrätten för en skärmdump.

Och den tekniska utvecklingen och medieföretagens vilja att använda sig av ny teknik orsakar onekligen nya saker att ta ställning till, som den om tevelicensen.

SVT har valt att lägga ut brevväxlingen mellan Janne Josefsson och Åsa Linderborg angående den senares vägran att vara med i Josefssons Debatt och rejäla sågning av programmet.

Samtidigt i Danmark. Danskarna som överlag setts som mer liberala än svenskarna har tidigare överraskat genom att inte tillåta länkar till nyhetssajter, väljer verkligen fel väg när de nu spärrar åtkomsten till The Pirate Bay. En utveckling vi hoppas slippa i Sverige.

Medievärldens Axel Andén är på besök i de Storbrittannien. En resa man kan följa här. Men naturligtvis också läsa om på Medievärldens egna sajt.

På torsdag hålls Daytona Sessions, och då ska också utmärkelsen Årets Medieblogg delas ut. SSBD är nominerade, och har du inte röstat än så gå in här och gör det.

Avslutningsvis, en underbar video från 1981 om möjligheten att läsa tidningen på datorn:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


1
Feb 09

Media Evolution Blog Race (på svenska)

People pay for context, not content

Nyheter har mer eller mindre alltid varit gratis.
Det nyhetskonsumenterna betalat för har alltid varit paketeringen, distributionen.
Självklart är det nyheterna de vill åt, men priset de betalat har inte tillnärmelsevis täckt kostnaderna för det journalistiska arbetet.

Idag är det många som lägger stora pengar på dyra teveapparater, datorer och bredbandsuppkopplingar. Man köper mobiltelefoner och satsar på abbonemang som ska mesta möjliga uppkopplade tid till minsta möjliga pris.
Många köper också tidningen, men det är inte nyheterna de betalar för. De betalar till största delen för att få den tryckt på papper och hemburen tidigt på morgonen.

Innehållet, journalistiken, är det allt färre som är beredda att betala för. Allt fler protester höjs mot tevelicensen, många säger upp sin morgontidning och fler väljer att inte ens börja ha den. De försök som gjorts att ta betalt för journalistiskt innehåll på nätet har inte varit särskilt lyckade.

Det här är så klart inte hela sanningen. Det finns fortfarande lyckade satsningar på redaktionellt innehåll som står för sig självt. De goda exemplen i Sverige är till exempel veckotidningen Fokus, som fokuserar på nyheter och fördjupning, och Filter som månadsvis satsar på gediget redaktionellt innehåll, som folk faktiskt är beredda att betala för att både få tryckt på papper och utdelat med posten.

Men dagspressen har hamnat någonstans mitt emellan. Morgontidningen bjuder oftast på gårdagens nyheter. Få hinner läsa den innan de ger sig iväg till jobbet och under dagen kan de flesta uppdatera sig med vad som hänt och händer i omvärlden. Gratis. Utan att betala ett enda öre. Samtidigt som mediehusen satsar stora pengar på att publicera i alla kanaler och den fördjupande, granskande journalistiken som det ändå finns ett intresse för att betala för blir lidande.

Så vad ska då tidningshusen göra i tider när de flesta gärna betalar för distribution men mindre för det innehåll man levererar, och papperstidningen i sig inte anses värd att betala för att få hem i brevlådan?

Kanske som Joakim Jardenberg på Mindpark föreslår idag. Sluta trycka tidningen:

Illa är också att de som känner till det tolkar det som en passiv åtgärd. Visst finns det besparingar att göra på papper, tryck och distribution, men det är inte det som är det viktigaste. I synnerhet inte för oss som verkar på en lokal marknad. Låt oss testa att vända på perspektivet och se det som en aktiv åtgärd. Om vi inte sitter och väntar på att utvecklingen ska tvinga oss, utan vi istället placerar oss i förarsättet och tar ett radikalt grepp. Vad händer om…

Som vanligt handlar det om annonsintäkter. Jag använder igen Helsingborgs Dagblad som ett exempel. Tidigare har vi kunnat läsa att man plockar in ca 500 miljoner om året i reklampengar, huvuddelen från den lokala marknaden. 95% av de pengarna placerar marknaden i den prenumererade morgontidningen. Men vad skulle hända om vi tog bort den möjligheten?

Utan morgontidningen som reklamplats hade säkert en del av pengarna istället hamnat i andra lokala medier. Jag kan tänka mig att både RixFM och TV4 hade jublat. Men vi måste vara otroligt klumpiga för att inte vinna den största delen av kakan till våra egna kanaler. I synnerhet som läsandet av både vår webb och vår gratistidning rimligtvis ytterligare skjuter i höjden utan konkurrens från en prenumererad morgontidning.

För visst finns en publik för det innehåll mediehusen levererar. Intresset för nyheter kommer inte att försvinna. Och någon måste sortera i informationsflödet. Någon måste utan andra intressen än att berätta sanningen och oberoende granska makten faktiskt ta reda på saker. Precis som det alltid har varit. Men det har inte betalats av nyhetskonsumenterna. Intäkterna till medieföretagen har med undantag av Public Service i praktiken alltid kommit från annonsintäkter.

Därför är Jardenbergs tankar otroligt intressanta. De annonsörer som vill nå ut till sin lokala marknad – var skulle de vända sig om möjligheten att annonsera i den tryckta tidningen försvann? Varför inte till den lokala nyhetssajten?

För det är annonsörerna som betalar journalistiken. Inte konsumenterna.
De betalar för distributionen. Sin dator, sitt bredband, sin mobiltelefon.
Och den rådande lågkonjunkturen är väl ett utmärkt tillfälle att istället för att satsa på kostsamma tryckpressar våga satsa på att bli bäst på nätet – inte bara på innehåll, utan också för de annonserande kunderna som tidigare varit papperstidningen trogna men har lika stort behov som tidningarna av att hitta nya modeller för sin överlevnad.

Jag tror nu inte att det modet finns hos svenska mediehus, flera av dem lägger nog hellre ner titlar och stänger fabriken.
Men kanske någon vågar testa mellantinget? Satsa på en stark nyhetswebb och lokala annonsörer, och samla det bästa och de mest gedigna fördjupningarna i en veckotidning á la Fokus, som de betalningsvilliga också kan få betala för, det den faktiskt kostar?

Tidigare poster i Media Evolution Blog Race:
Peter Sunde: Chris Anderson visiting Malmö
Martin J Tjörnkvist: Keep what you got buy giving it all away
And comment from What’s Next.

Den här texten finns också på engelska här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


21
Jan 09

Att blogga om print

Jag fick ett intressant mail idag, från Ivar Ekman, redaktionschef på magasinet Filter.

Han ville puffa för en artikel i det senaste numret. Den var onekligen intressant. Samtidigt uttryckte Ivar Ekman besvikelse över att bloggosfären inte uppmärksammat en artikel i förra numret av tidningen, som handlade om Flashback.

Först vill jag säga att Filter är ett utomordentligt bra magasin. En av de få tidningar jag faktiskt läser i print. Jag gillar både formen och innehållet. Jag läste också artikeln om Flashback. Fick tidningen skickad till mig, antagligen i samma syfte som jag fick mailet och den medföljande pdf:en.

Men seriöst.
Hur tänkte du Ivar?

Att i en blogg referera till en text som inte är länkbar funkar inte.
Att tro att folk ska springa och köpa tidningen för att en bloggare skriver om en specifik artikel är nog också att hoppas för mycket.
Visst, jag skulle kunna skriva en recension av magasinet som så, och rekommendera den. Men att föra ett resonemang utifrån en särskild text, utan att ge läsarna möjlighet att själva läsa den, det funkar inte.

Om Filter vill finnas med i bloggosfären och ta plats i debatten, då måste nog Filter se till att ha en egen närvaro och bjuda tillbaks.

Ironiskt nog handlar artikeln som jag idag fick mig tillsänd om just teorin Free, som Chris Andersons kommande bok handlar om.
Spotify omnämns, och texten har valt att fokusera på att kritisera både Andersons teori och Spotify, och istället fokusera på vad “gratis egentligen kostar”.

Ivar Ekman som också skrivit artikeln förklarade också för mig att han jobbar på att förstå det nya medielandskapet. Det tror jag. Och jag tycker att det är modigt av Filter att gå sin egen väg och hålla sig till papperet. Den är uppskattad och jag hoppas den klarar sig ett bra tag till. Men förstå är en sak. Delta en annan. Och en tidning som bara finns på papper kommer inte att kunna bli en del av det nya landskapet, bloggosfären och den debatt som finns på nätet.

För jag är helt övertygad om att den artikel Ivar så gärna vill att jag ska läsa och skriva om hade fått rätt stor spridning på nätet – om den varit tillgänglig.

Sist vill jag helt kort skicka iväg er till Sundsvalls Tidnings redaktionsblogg, där Oskar Nord skrivit ett inlägg som sätter fingret på den tvågvägskommunikation som inte är möjlig i papperstidningen, det mervärde som skapas när man släpper in sina läsare.

Det mervärde som Filter valt att avstå ifrån i och med sitt beslut att vara en tidning på papper.

Uppdaterat: Läs det här inlägget av David Hylander, som ställt frågor till Filters Mattias Göransson om Filters webbstrategi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,